Gästblogg: Allan Willny om Himmel och Helvete

Den uppmärksamme har sett att Allan Willny flitigt kommenterar på denna blogg. När han inte gör det hinner han med att vara präst i Åker-Länna församling utanför Strängnäs, är författare (Den Stenlagda Vägen och Ulrik och Ludwig) och leder ett eget rockband "Spunk". Dessutom har han sysslat med kyrkoteater och som präst är andlig vägledning ett specialintresse. Han har lång erfarenhet av kristen djupmeditation och leder regelbundet retreater.
Allan säger sig också vara "hjärtligt trött" på den kristna splittringen och kallar sig själv "ortodox katolik av luthersk tradition".
--------------------------------------

Himmel och helvete

   Jag är i stort sett nöjd med översättningen i Bibel 2 000. 

Men en irriterande detalj är att det som tidigare översattes med ordet ”Gehenna” nu konsekvent skrivs ”Helvetet”. Gehenna är bättre eftersom det på Jesu tid var en soptipp utanför Jerusalem där det ständigt brann. Därav kallas det också ibland för ”det brinnande Gehenna”. När Jesus talar om att kastas dit är det som ville han fråga: ”Vill du kasta ditt liv på soptippen?” Alltså kasta bort alla möjligheter du får till omvändelse och därmed viljan att följa mig?

   Idén om ett brinnande helvete med sadistiska smådjävlar som pinar vissa människor i en evighet har mycket svagt stöd i både Bibeln och tidig kristen tradition. Det tar fart på allvar under medeltiden, och jag har en forskningsidé för den som är hågad: I Koranen, som jag läst från pärm till pärm i svensk översättning varnas man om och om igen för att hamna i helvetet om man inte följer och lyder profeten Muhammed. ”Elden är deras arvedel” är en ständigt återkommande refräng apropå mig och alla andra ickemuslimer. Tänk om det är en muslimsk helvetesföreställning som letat sig in i den kristna tankevärlden? På medeltiden hade muslimerna makten i Spanien och fanns alltså geografiskt nära de kristna universiteten i Europa. De hjälpte bland annat européerna att återupptäcka Aristoteles filosofi. Vilka andra idéer följde då med in i den lärda kristna världen? Jag vet inte – men tanken har slagit mig…

   Den som tror att jag nu försöker bortförklara idén om ett helvete på det här viset hugger i sten, och det ordentligt. Visst finns det en plats, eller ett tillstånd utan Gud efter detta livet. För den som vill ha det så. Men vi har ju Bibelns ord på att Gud vill att alla människor ska bli frälsta (eller räddade). Vi är väl inte alltför djärva om vi utgår ifrån att han menar en räddning till full gemenskap med sig själv i himmelriket? Och om han säger alla kan han väl knappast mena något annat än just alla? Vi som dagligen ber Herrens bön bör då tänka särskilt på en av raderna i den bönen: ”Låt din vilja ske.” Varför har en del av oss så svårt att tänka på vidden av den bönen – att vi, kanske omedvetet, ber för alla dem som inte tycks vilja ha med Gud att göra?

   Som en vanlig människa kan jag inte begripa hur det ska gå till att omvända alla dessa människor. Men det är tack och lov Gud som är Gud och inte jag. Varenda dagstidning och nyhetssändning talar ju emot möjligheten av allas räddning – men om nu Jesus kunde gå på vattnet och uppväcka döda är väl miraklet med allas räddning inte omöjligt? Och här blir problemet med alla ”kristna” som envisas med att förpassa sina medmänniskor till helvetet övertydligt. För det första är det Jesus och ingen annan som dömer. Som kristen har jag ingen rätt att hota någon enda medmänniska med helvetet. Än mindre har jag någon rätt att påstå om andra att de kommer att hamna i helvetet. Dels lägger jag mig i den uppgift som tillkommer Jesus ensam. Men jag misslyckas också med att följa honom eftersom jag då väljer bort att följa kärleksbudet.

   Vad är då min uppgift som kristen utöver att själv söka följa Jesus i tanke, ord och handling? Om jag, gråtandes krokodiltårar över alla dem jag tror (eller kanske till och med vill) ska hamna utanför och samtidigt uttrycker rena högfärdstankar om att vi som tycker som jag har vårt på det torra, då förpassar jag mig själv till det brinnande Gehenna och kastar mitt liv på soptippen i något jag skulle vilja kalla andligt högmod. Kom ihåg att högmod är en av de sju dödssynderna enligt klassisk kristen tradition. Jag blir till en farisé som lägger tunga bördor på andra utan att lyfta ett finger för att lätta dem. I fullt medvetande om att det finns en plats utan Gud som vi kallar helvetet blir följaktligen min uppgift att ofta återkomma till denna bön: Gode Gud, låt helvetet vara och förbli tomt!

                        Allan Willny

-------------------------------------------------

Gästblogg: Bitte Assarmo om Fastan

Jag har bjudit in några bloggpolare som för att gästblogga under fastan och först ut är Bitte Assarmo.
Bitte är född och uppvuxen i Karlskoga, men bor numera med familj och hundar i Högdalen, "söder om Söder". Hon jobbar som fri skribent, debattör och bloggare, och ni har säkert stött på  henne i media.
------------------------------------

För sex år konverterade jag till Katolska Kyrkan. Men jag konverterade inte bara till en kyrka. Jag konverterade till en tro. Efter att ha varit mer eller mindre hundraprocentigt övertygad ateist sedan barnsben drabbade Gud mig och ingenting blev sig likt. Men bara för att man har fått tron går det ju inte att slå sig till ro och tro att allt ska bli perfekt. Nej, att tro är att varje dag kämpa för att vara den Kristus vill att man ska vara – att hedra Honom och försöka bli en bättre människa. 

Det är inte det lättaste, precis. Det är snarare bland det svåraste som finns. Men så vist är det ordnat att vi har Fastan till hjälp. Och just under de här fyrtio dagarna innan Påsken får jag, genom Kristus, en möjlighet att fördjupa tron – att helt enkelt vandra ut i öknen tillsammans med Jesus. Dels på ett fysiskt sätt. Mindre mat, inga godsaker, mindre kaffe (jag vet att det kan låta futtigt men kaffet för mig… Jag menar, jag behöver tre muggar för att vakna). Men Fastan är också andlig. Och under de veckor som gått sedan Askonsdagen har jag lärt mig vakna genom bönen istället för med kaffets hjälp.

Den där korta stunden på morgonen gör underverk för resten av dagen. Att bara knäböja i stillhet en stund, med all tanke på Kristus, medan världen fortsätter snurra långt utanför det egna jaget… Det är en sann nåd! Ett försök att i vår stressiga värld försöka slå sig till ro, och bejaka det lilla i livet – det lilla som ju egentligen är det stora. Bön. Kontemplation. Eftertanke. Just i Fastan finner jag tiden jag har så ont om annars. Och livet stannar upp lite igen, i väntan på Påskens stora mysterium. Jesu ökenvandring får mig att minnas vad som är mest betydelsefullt. Vägen, sanningen och livet. Det stora i det lilla. Varje stund och varje dag, i glädje som i sorg. En sådan välsignelse Fastan är!

/Bitte


----------------


Ps. Nästa vecka bjuder jag in en ny gästbloggare. Jag har övertalat (inte så svårt...) flitige kommentatorn på denna blogg, Allan Willny, mångsysslande präst i Svenska Kyrkan, att skriva ett gästbloggsinlägg. Det kommer att handla om Himmel och Helvete. Ganska aktuellt, alltså.
Håll utkik!