Skönhetsbubblan. Eller fällan

Någon som såg Skönhetsbubblan på TV häromdagen? Jag såg det på Svtplay och blev faktiskt riktigt ledsen och upprörd, å tjejernas vägnar. Som denna Jane. Jag vet hon inte vill att man ska tycka synd om henne, och hon är vuxen. Hon gör som hon vill.
Men jag frågar mig; har hon inte en lika störd verklighetsuppfattning som någon med anorexia? Jag tyckte personligen inte att hon var vacker. Hon hade säkert varit vacker (man fick se ett foto från studenten, där såg hon "normal" ut och var jättesöt).
Hur många ingrepp hon än gör så är hon inte nöjd (trots att hon säger att hon mår bättre pga av dem) utan vill göra fler. Nästa på tapeten var blygdläppsförminskning.
Jag säger bara; här förfasar vi oss över att tjejer i Afrika tvingas till omskärelse, men i Sverige gör tjejer det frivilligt (ja, jag vet, de skär inte av sig klitoris, men...).
Jane hade en del omkring sig, familj och vänner, som förfasade sig över hennes inställning. En av dem fick faktiskt henne att tänka efter, lyckligtvis, och vänta en tid med blygdläppsförminskningen. (I SVT Debatt talar hon också om att hon numera ifrågasätter intimoperationer och tycker att man måste dra en gräns någonstans).

Foto: SVT

Jane har, tycker jag, ett porrfilmsideal som kroppsideal. Om man ska vara krass (och alla vet vad jag menar, även ni som aldrig skulle erkänna att ni någon gång sett en porrfilm!). Stora putande läppar, som ibland är snyggt, men i Janes fall såg överläppen mer ut som hon hade fått ett slag på gympan av brännbollsslagträ. Jag har fått det en gång och minns än idag hur jag såg ut. Det såg bara någorlunda normalt ut när hon log och svullnaden spändes ut.
Porrstjärnenaglar, sådana där som är så långa att de börjar böja sig inåt och som jag tror har blivit populära för att de ser häftigt ut när kvinnan runkar av mannen i porrfilmen. (Fast jag mår mest illa, jag tycker sådana naglar med påminner om någon konstig indier jag minns stod med i Guinness rekordbok för att han hade två meter långa naglar).
Och babymuff (Janes egna ord, hennes bekant som hon talade med höll på att smälla av), drömde hon om att få. Alltså en blygd som ser ut som hos ett barn, inte som sticker ut lite som på en fullvuxen kvinna. Men hjälp, den liknar ju mest ett slags... pedofilideal, eller... Det är ju nästan som att säga att karlar kanske helst ligger med prepubertala flickor, innerst inne. Det är ju en fruktansvärd anklagelse. Jag mår illa igen.
För att inte tala om brösten, som ser ut som ballonger och som står rätt ut/upp oavsett om man står, ligger på rygg eller står på alla fyra.

Men visst har inte bara unga tjejers och killars kroppsideal förändras pga av porr och glansiga tidningar.
Allas ideal förändras. Alla verkar raka sig därnere nu för tiden, även de kvinnor på gymmet som mest liknar mig och som aldrig skulle drömma om att förstora brösten. Ingen skulle drömma om att visa upp ett par långhåriga ben. Karlar rakar sig också därnere, och hela kroppen (vilket slit...) många gånger.
Vad håller vi på med egentligen? När ska vi våga vara de vi är egentligen, innerst inne?

Jag blir lite rädd. Vilken kroppsbild ger vi vidare åt nästa generation? Vad förväntas av kvinnor (och män) då? Vad ska de operera bort då? Eller operera in?

Det handlar om självbild. Och rädslan för det som inte är perfekt. Och om tillgänglighet givetvis. Förr fanns inte alla dessa ingrepp tillgängliga. Men det kostar fortfarande. Inte klokt egentligen. Kvinnor i Europa och USA förminskar blygdläpparna, när tjejer i många andra delar av världen knappt får går i skolan och ofta blir mammor redan som tonåringar. Tänk så många tjejer som hade fått gå i skolan för de 200.000 kr som Janes skönhetsoperationer hittills kostat.

Nolltolerans

Det diskuteras abort igen. Och adoption.

En del säger; varför inte underlätta så att kvinnor kan adoptera bort sina oönskade barn istället för att abortera?

En del säger; det borde vara nolltolerans mot abort.

Jag håller inte med.
Det borde vara nolltolerans mot oönskade graviditeter. 
För det är oönskade graviditeter som leder till abort.

Adoption kan måhända vara ett alternativ, men adoption är också ett svårt trauma för mamman, precis som abort ofta är. Så det är inte en enbart positiv lösning.

Så tillbaka till ruta ett. Hur ska man få ned de oönskade graviditeterna? Speciellt hos tonåringar är de höga i Sverige. Mycket höga.

Dags att prata sexualmoral och preventivmedelanvändning igen. Börja från början.

För det går utmärkt att undvika oönskade graviditeter. Genom att endast ha sex i en stabil och varaktig relation (där barn är välkomna) eller att vara bra på att skydda sig. Inget slarv.
Det fungerar. Jag vet. Jag har alltid haft lätt för att bli gravid. Väldigt lätt. Och jag har haft regelbundet sexliv i över femton år. Resultat: Tre graviditeter. Tre barn.

Förövaren skyddas, men inte offret

När rättegången mot Göran Lindberg hölls skedde det bakom stängda dörrar.

När nu rättegången mot en 32-årig man som utsatt en 16-årig flicka för våldsamt sex skulle inledas begärdes också stängda dörrar av hänsyn till flickan, men i detta fall ansågs det inte finnas tillräckliga skäl.
Flickan mår just nu så dåligt att åklagaren inte vill förhöra henne i rätten.

Caroline Engvall, författare till boken 14 år till salu (som handlar om en 14-årig tjej, Tessan, vars självskadebeteende visar sig genom att hon säljer sex) , frågar på sin blogg vad det är för skillnad mellan 32-åringen och Göran Lindberg.

I båda fallen har de kvinnliga offren farit väldigt illa, men bara i det ena sker rättegången bakom stängda dörrar.
Det är tydligen skillnad på folk och fä, eller?

------------

Ps.
Caroline Engvalls bok om Tessan är fortfarande lika skrämmande aktuell och viktig!
Jag recenserar den här.

Burka, överlevnadssex och annat elände

Burka- eller niqabförbud är på tapeten igen, eftersom Frankrike diskuterar att förbjuda ansiktstäckande klädnad på offentliga platser.

Låt mig först säga att få saker är så stötande för mig som burka- eller niqab (nu diskuterar jag inte alls huvudduk som bara täcker håret, det har jag inte alls något problem med). Jag har bott sju år i muslimska länder, Oman och Syrien, där niqab (den svarta saudiarabiska helttäckande klädnaden) var ganska ovanligt. Jag vet att detta sätt att klä sig har litet eller inget stöd alls i Koranen. I princip tror jag att den har sitt ursprung i ett land där man måste skydda sig mot sol och sandstormar, på samma sätt som nordbor känner sig manade att täcka ansiktet i en kall snöstorm. Men det gäller ju både män och kvinnor.
Burka eller niqab är inte bara kvinnoförnedrande, utan också mansförnedrande. För egentligen säger man ju att det är mannen som är den svagare, eftersom han inte kan "kontrollera sina lustar". En total förnekelse av människans förmåga och vilja att säga nej.
Och genast kommer vi in på det här med frivillighet och det fria valet.
Jag tror inte på burkaförbud på allmän plats. Vi ska inte lagstifta om klädsel. Inför man burkaförbud kan man ju börja ifrågasätta andra sätt att klä sig, inte bara med religiösa symboler. Borde man då inte också lagstifta mot halvnakna tonåringar, motbjudande tatueringar, medelålders män med rund mage som går utan tshirt på ICA, uteliggaren i sketna kläder och som luktar illa...??
Om en kvinna frivilligt täcker ansiktet, vad kan jag göra åt det? Uppröras, men inte mer. En konsekvens av det fria valet.

Däremot tycker jag det är helt rätt att förbjuda burka i skolor (både hos elever och lärare), bland sjukhuspersonal, inom kommunal- och statlig förvaltning mm och inom yrken där de utgör en säkerhetsrisk.

Och jag kommer osökt in på det här med mannens sk. oförmåga att kontrollera sina lustar. Många såg och upprördes över Uppdrag Gransknings reportage (vilket för övrigt var ett utmärkt reportage) om FN- och biståndsmedarbetare som har sexuella relationer med lokala kvinnor i Kongo-Kinshasa.
Efter programmet följde en chatt på hemsidan, och där kom åsikter upp som "man kan väl inte begära att män ska leva i avhållssamhet i 6 mån?"

För mig är svaret mycket enkelt: Jo, det kan man visst begära, och om personen inte kan det, ska han inte ge sig ut i utlandstjänst på ställen som Goma i östra Kongo.
Den här formen av sexuella relationer mellan fattiga kvinnor och rika män kallas överlevnadssex och är en form av sexuellt utnyttjande. Ännu allvarligare är det i platser som Goma, där oerhört många kvinnor har utsatts för våldtäkter.
För även om kvinnorna har sex med männen helt frivilligt och utan att få betalt, så gör de ofta det på grund av att de drömmer om ett bättre liv och en framtid, helst i ett rikare land. Visst förekommer det är riktig kärlek uppstår, men i det flesta fall handlar det om att ha en "lokal flickvän" (som ett slags eget märkligt biståndsprojekt), som man inte planerar ta med sig hem till hemlandet.
Jag har bott många år utomlands och har sett fenomenet, även om det inte handlade om FN eller biståndsorganisationer, utan privata företag.
Det är sexuellt utnyttjande, ingenting annat. Det kan aldrig bli ett jämbördigt förhållande mellan en kvinna, som kanske inte har någon inkomst alls, och en man som har en inkomst på kanske 70 000 kr i månaden.
-----
Uppdatering: Att många har svårt att se att det här med överlevnadssex är moraliskt fel kan man också se i kommentarerna till detta inlägg på Dagens ledarblogg.
-----
Uppdatering II: Jag berör faktiskt detta i min novell Elefantkurvan, som finns att läsa på Issuu eller som e-bok här.
-----------
Uppdatering III: Jag skriver mer här: Om att ignorera lidande.
------------------

Och för att avsluta, igår såg jag en film om en man som heller inte kunde kontrollera sina lustar ordentligt. Holländska filmen Komt en vrouw bij de dokter, som baseras på bästsäljaren med samma namn av Ray Kluun, på svenska En sorts kärlek.
Den märkliga kärlekshistorien mellan Stijn och Carmen, det framgångsrika och vackra paret. Han är notoriskt otrogen, med hennes goda minne. Men så drabbas Carmen av cancer. Och Stijns behov av andra kvinnor verkar eskalera. Men till slut tvingas han välja. 100% för sin dödssjuka fru, eller inget alls.

Behöver jag lägga till att det är en tårdrypare? Stijn är en otrevlig man, som man älskar att tycka illa om, ändå är han så bra spelad av skådespelaren att man inte kan låta bli att känna sympati för honom.

Och väl hemma hade man ett enormt behov av att kura ihop sig med bättre hälften och gå igenom filmens budskap en gång till.

När naken sanning blir porr

Jag läser i dagens de Volkskrant om hur en vågad förstasida på den marockanska feministiska tidskriften Femme de Maroc väcker protester bland landets islamister.
Det är TV-programledaren Nadia Laguet som gör en "Demi Moore", dvs porträtteras naken med sin gravidrunda mage (Demi Moore gjorde det i Vanity Fair, en bild som ofta kopierats och även parodierats).

Vågad i deras mening, alltså. Den är i alla fall mindre vågad än Demi Moores förstasida, där man även såg underkanten av magen och låren. Brösten och underlivet täckte hon med handen.

Islamisterna talar till och med om porr, med det fick andra att reagera. Bland annat Ahmed Benchemsi på tidskriften TelQuel:

"De som tycker att bilden är pervers är de som verkligen är perversa för de ser sex där det inte finns."

Benchemsi anser också att islamisterna skapar en paradox:

"Ju mer man beslöjar, gömmer och förnekar kvinnokroppen, ju mer erotiserar man den för att sedan i hemlighet kunna drömma om den."

Det får mig att tänka på att egentligen är det inte "det svaga könet" som islamisterna försöker skydda, dvs kvinnan, utan mannen, det verkliga svaga könet, i alla fall vad det gäller sexualitet och förmågan att hålla isär sex i fantasin och sina egna handlingar.
Därför har jag alltid tyckt att krav på tex burka egentligen är lika förnedrande för mannen. För egentligen säger man att mannen inte alls har någon makt över sina egna lustar. En liten blick på naken hud eller kurviga former och mannen förvandlas per automatik till våldtäktsman, eller åtminstone äktenskapsbrytare. Det om något är en förvriden människosyn.

Femme de Marocs "Demi Moore"-aktion är en led i en kampanj mot hög mödra- och barndödlighet i Marocko. Där dör 227 av 1000 kvinnor under förlossningen och det är förutom en hög siffra en som inte har gått ned på många år.

"Är det inte tid att vi slutar tolerera denna nakna sanning?"   

säger Femme de Marocs redaktör Myriam Jebbor.

Bild från Femme de Maroc.
Uppgifterna i inlägget grundar sig på en artikel i de Volkskrant.
--------------------
Demi Moore originalet och Britney Spears efterapning:

Mer om boken 14 år till salu

Jag har gjort mycket reklam för boken 14 år till salu förut, men vill gärna göra det igen.
Den sanna berättelsen om 14-åriga Tessan som efter en våldtäkt får så dålig självkänsla att hon börjar sälja sex på nätet, är skakande.
Min recension av denna bok från drygt ett år tillbaka är mitt mest lästa blogginlägg någonsin och läsare hittar detta inlägg fortfarande. Jag har flera hits i veckan.

Efter det att boken publicerades förra året (och den har sålt i stora upplagor) fick författaren Caroline Engvall hundratals mail från tjejer som hade varit med om liknande saker som Tessan.

Nu har Caroline Engvall medverkat i TV4 (klipp nedan)  tillsammans med Anette, som är mycket modig och vågar berätta sin egen historia. Och bland annat säger hon att hon önskade att 14 år till salu fanns när hon var femton.

Köp denna bok. Ge boken till andra. Måste läsas.

Jämföra sex- och andaktslivet?

Först tänkte jag att jag reagerade på grund av en fyndig rubrikssättning av någon i Dagens redaktion, för att locka läsare. Och de lockade mig, haha. Jag trodde givetvis att de hade hittat någon intressant amerikansk undersökning igen.

Sedan insåg jag att det bara var halva sanningen och att det inte enbart är en artikel där författarna vill propagera lite käckt för ett mer givande andaktsliv i familjen.

De jämför faktiskt sex- och andaktslivet. 

Den andliga biten har vi varken tid eller ork med. Även om sexlivet i kristna barnfamiljer många gånger går på sparlåga är sexlivet nog ofta både bättre och mer frekvent än andaktslivet.

Inget fel i denna iakttagelse, men på slutet säger de: 

Många föräldrar skulle upptäcka att det andliga livet i familjen kanske kan ge mer kraft och glädje i vardagen än sexlivet i bästa fall gör.

Jag måste säga, vad har det ena med det andra att göra? Och varför ställa dem emot varandra?Eller det är kanske precis det man ska göra?

Hur är ett äktenskap där man har ett levande andaktsliv, läser Bibeln och ber tillsammans, utöver att man går i kyrkan och barnen deltar i kyrkans aktiviteter, men inte ork över för sexlivet?

Knappast bra, det heller.

När jag läser sista meningen i debattartikeln så får jag lite känslan: 

Stackars småbarnsföräldrar (räknar mig inte riktigt dit längre), först ska de ha dåligt samvete för att de inte har ett bra andaktsliv i familjen, sedan ska de ha dåligt samvete efter att ha frampressat lite lust och ork för sex för att de lyckades göra just det sistnämnda i stället för att be tillsammans.

Givetvis tycker jag att man ska ha ett bra andaktsliv i familjen. Men det handlar väl om prioriteringar i vardagslivet? En stund efter maten, när ändå alla är samlade. Klassiska aftonbönen. Andra lämpliga tider.

Men snälla, dra inte in sexlivet i ekvationen. 

Stressade kristna par behöver både ock. Antagligen mer av båda.

Hoppsan!

Oops!

Religiös + röstade på McCain = porrsurfar mer.

Men man ser en nedgång av porrsurfandet på vilodagen. Alltid något...

Kanske har amerikanska religiösa konservativa mer sex då, tar en vilodag från porrsurfandet och kör live, liksom...

----

Tillägg:

Intressant är att det inte handlar om vanligt gratis puffsurfande som var och varann håller på med, utan abonnemang på porrsajter.

-----------

Uppdatering

Detta var lite av en test, och se, jag fick rätt. Religion+sex lockar alltid läsare.

Reflektionen får Emanuel stå för:

Klickar vi för att vi själva porrsurfar?

Till alla er hängivna efterföljare av selektiva bibelverser

Av en händelse (?) skriver Mackan och Charlotte Therese om ungefär samma sak.

På vilket sätt väljer kristna ut enskilda bibelverser och hur använder de dem?

Selektiv bibeläsning, alltså.

Jag var inne på det för ett tag sedan, i inlägget Var ska den syndige finnas med sitt liv (där speciellt kommentarerna är värda att läsa igen).

Det här brevet ska enligt uppgift har skrivits till en radiopratare i USA när frågan om homosexualitet kom upp.

"1. Varje gång jag bränner en oxe som offer vet jag att detta ger en doft som behagar Herren (3:e Moseboken 1:9). Problemet är att grannarna klagar.

2. Jag önskar sälja min dotter som slav (2:a Moseboken 21:7). Med dagens prisnivå, vad anser du vara ett skäligt pris?

3. I 3:e Mosebok 24:44 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar så länge de är köpta från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta bara gäller mexikaner och inte kanadensare. Här behöver jag hjälp. Får jag äga kanadensare?

4. Jag har en granne som insisterar på att han ska arbeta på sabbaten. 2:a Moseboken 35:2 är helt på det klara med att han måste dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?

Läs vidare här. 

Ska man skratta eller gråta? Vet inte. Tänka efter borde man kanske göra i alla fall.

Mackan hamnade i något märklig diskussion om bla. tatueringar med en ännu märkligare pastor Ekstén på Dagens ledarblogg, och svarade på sin blogg (ja, egentligen svarade han övriga läsare som inte fattade ett dugg...).

Jag saxar: 

"Alltså - som första punkt: “Hur ska jag få ihop Guds ord?” - “Läs dessa bibelord som bakgrund, inte förgrund.

När vi talar om homosex, lyfter vi ofta de bibelorden ur sina sammanhang. Både skriftmässigt (där vi ofta fokuserar på just homosex och inte tittar på de övriga synder som står runt omkring i samma text) och dogmatiskt (där vi ofta fokuserar på just homosex och inte tittar på äktenskapets helgd i övrigt).

Det ger ett selektivt läsande där vi (om vi tittar på de textställen som brukar komma upp) fördömer homosex(ualitet?) men inte exempelvis orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja, skvaller och förtal, hata Gud, bruka våld, att skrävla och skryta, att inte lyda sina föräldrar, att vara trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. (Rom 1:25 ff)."

Jag sliter också mitt hår över dessa bibelverser. Och över sättet att läsa Bibeln. Vad är det som gör att kristna hellre koncentrerar sig på vissa bibelverser (och delar av dem) och inte på andra?

Förkärleken till underlivsteologin gör sig gällande igen.

Men det är klart, jag kanske också ägnar mig åt selektiv bibelläsning. På vilket sätt i så fall? Och vad är jag ute efter?

Det gäller att rannsaka sig själv först.

Nytt på skrivarfronten och lite länktips

Jag har inlett en skrivarvecka (eller veckor, jag lär hålla på nästa vecka också) och har lovat mig själv att inte blogga för mycket. Bara lite.

Målet för skrivarveckan är att slutföra andra utkastet till min roman nästa vecka. Därefter ska det till nästa försökskanin. Första utkastet var klart i somras, och efter att ha låtit några omsorgsfullt utvalda försökskaniner (jo, jag tyckte lite synd om dem också) läsa och kommentera har jag reviderat, effektiviserat, kapat och skrivit om.

Förhoppningsvis till det bättre.

Att låta någon annan läsa ens manus är märkligt självutlämnande. Nu har visserligen nästa försökskanin viss inblick i mitt skrivande, men ändå. Man blottar sig.

Det är bokstavligt talat skitjobbigt...

Mer om mina skrivarvåndor på min sidoblogg Bokskrivardagbok (en blogg som faktiskt fått mer läsare, inte så många som här, men ändå. Kul!)

Första kapitlet till romanen ligger på min skrivarblogg (min andra sidoblogg...); Kvarnsten om Halsen.

Piratförlaget har gett sig in i digitalvärlden på allvar. Efter Linda Skugges Vulkan-Print-on-demand-satsning, satsar Piratförlaget nu på en ren digitalsajt, Kapitel 1. Vem som helst kan lägga upp sina alster, läsarna bedömer och de bästa romanerna har chans på ett riktigt förlagskontrakt.

Jag har inga planer att lägga upp något där, i alla fall inte just nu.(Uugh! Det där var ljug...)

Men en av mina skrivarkompisar från deckarkursen i Sevilla, Åke Sandahl (har redan gett ut Kungsholmens Chopin) har börjat lägga ut sin roman Kolja på djupt vatten.

Vi fick stifta bekantskap med uteliggaren Kolja Larsson, som av misstag blir rektorsvikare på en folkhögskola, under veckan i Sevilla och jag ser mycket fram emot att läsa. Åkes underfundiga humor och härliga stil är fantastisk. 

Lite om äktenskapsdebatten, Anna-Sophia Bonde undrar varför sex får så mycket uppmärksamhet och varför just homosex? 

Det är lika illa att heterosexuella lever ut sin sexualitet utanför äktenskapet som att homosexuella gör det. Enligt Bibeln. 

Tål att tänka på.

Lite i kölvattnet av Bush-administrationen, som snart är över:

ATheology of Guantanamo Bay. Läs! 

"If Jesus were caught living the vicious subversive Gospel today, he would not be on a wooden cross, since the wooden cross no longer symbolizes what it did then: the dishonouring and dehumanization of the individual in the presence of the entire city as a punishment. He would be wearing an orange jumper, living in a cage, dishonoured and dehumanized, in the presence of the entire world who behold all this on the TV screen. 

Till sist:

En uppskattad bloggvän, och tillika en av mina försökskaniner, har slagit igen sin läsvärda bloggbutik. För hur länge?

Alla kan behöva en paus. Speciellt om man troget skrivit inlägg varje dag i nästan två år.

Men det är klart, att när stängningen sker så där plötsligt, då känns det lite tomt.

Det var allt denna vecka. Jag ska försöka hålla tassarna borta från denna blogg, hoppas ni ursäktar. Kanske dyker det upp lite inlägg på Bokskrivardagbok, där ni kan följa skrivarprocessen.

Blinded by the light...

Känner inte alls för att vara seriös just nu.

Vet bara att jag skulle ha kunnat sälja min själ för att ha fått vara med på den här konserten (fick jag alla tempus rätt där?):

Nästan i alla fall. Och den som lade in eftertexterna just i det här klippet skulle ha en rejäl näsbränna.

But Mama, that´s where the fun is,
liksom... ( ca 4.20 in i videon)

Tidernas bästa version av Kyrkans barntimmars stora megahit Det lilla Ljus jag har finns också med i denna konsert. Jag har haft med den förut på bloggen, men som jag påpekade i ett tidigare inlägg, jag har så lite att säga just nu att jag börjar upprepa mig.


Jo, en sak till, den där Katrin Zytomierska, skulle också ha en rejäl näsbränna. Får jag säga så på en så här from blogg?
Jo, jag fattar att folk har problem och separerar. Men när hon ger folk som kämpar sig igenom sjuårskriser och tioårskrister och tjugofemårskriser och jag vet inte vad... en sådan rejäl spark i mellangärdet, då kan jag väl få ge henne en rejäl...
Nåja, detta inlägg får etiketten oseriöst, det missar ni väl inte?
En liten näsbränna till Expressen också. Ge inte en person som just har separerat så mycket utrymme. Det fattar ju alla att hon går igenom en kris och inte tror på långa förhållanden just nu. Fullt mänskligt!

Och så tycker jag lite synd om henne. För att hon inte vet att sexet blir bättre ju äldre man blir och ju längre man har varit ihop. Men det tar ett tag att upptäcka det. 

Oj, där blev jag kanske lite för personlig...

Mer om 14 år till salu

Jag fortsätter min intensiva reklamkampanj för Caroline Engvalls bok 14 år till salu,

som handlar om fjortonåriga Tessan, som började prostituera sig via nätet.

Caroline intervjuas här av Robert Aschberg:

Förlaget som givit ut boken frågar sig om man kan rädda liv med hjälp av böcker. Jo, jag tror faktiskt det.
Det här är en bok som alla borde läsa.
Jag recenserar den här.

Dagen uppmärksammar boken idag.

Abortfrågan sprängstoff i alla läger

Men jämna mellanrum blossar diskussioner om abort upp i media och bloggosfären, och det är alltid intressant.

Det verkar dock som att alla läger har svårt att debattera frågan på ett sansat sätt. Abortmotståndare tar alla chanser, i alla forum, att få fram sitt budskap. Retoriken är den samma. Abortförespråkare reagerar negativt bara det visas en Lennart Nilsson bild på en blogg där de kanske inte förväntar se den.

När Emanuel Karlsten kommenterar MROs (Människorätt för ofödda) metoder att få fram sitt budskap så räknade han säkert med reaktioner. Åter hettar det till på hans blogg. Heder åt Emanuel som vågar ta upp det och för att han vågar ifrågasätta. Och det är mycket märkligt att så många inte kan se hans poäng (att kritisera metoderna, inte budskapet).

Jag brukar alltid säga att jag inte ska säga mer om abort, för jag har redan sagt så mycket (finns att läsa här).

MROs metoder utanför pingstkyrkan i Jönköping tror jag är extremt kontraproduktiva. Men jag ska inte orda mer om det. Thomas Österberg på Dagen gör det så väldigt mycket bättre.

Borde vi inte istället verka för ett samhälle där den ofrivilligt gravida kvinnan har ett val, istället för att vältra oss i abortbilders blodighet? 

Borde vi inte diskutera sex och samlevnad på ett sådant sätt att ofrivilliga graviditeter undviks i första hand? 

Det är väl egentligen inte bara aborterna som ska minskas, det är väl de ofrivilliga graviditeterna?

------

I USA går abortmotståndet under samlingsflaggan ProLife. Nu börjar dock unga kristna i USA ifrågasätta vad som egentligen ingår i begreppet ProLife. Många amerikanerna är tex mot abort men för dödsstraff. Jag och många andra undrar hur det går ihop. Läs mer här.

14 år till salu

För första gången har jag fått en bok i min hand innan officiellt publiceringsdatum, direkt från förlaget.

Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa 14 år till salu. (Bokens egen blogg ).

Boken handlar om tonåriga Tessans liv som prostituerad och den är skriven med hjälp av journalisten Caroline Engvall (Kalla Kulor Förlag). Förlaget säger att boken är deras viktigaste någonsin.

Och jag kan förstå att de säger så. Berättelsen om Tessan skakar om en. Mycket.

Man känner sig ömsom upprörd, ömsom äcklad. Jag sov helkasst natten efter jag hade läst boken. Och jag hade sträckläst den.

14 år gammal blir Tessan våldtagen av en kille hon känner, men inte har haft någon närmare relation med.

Hon reagerar som så många våldtäktsoffer; skyller på sig själv, skäms, känner sig smutsig och "brukad". Och säger ingenting till någon.

När sedan kompisen Jenny slänger ur sig att de kanske skulle "hora" för att få lite pengar, så hänger Tessan på.

"Det kändes inte som en så stor grej. Jag kunde inte förlora mer än vad jag redan hade förlorat."

Kompisen äcklades och drog sig ur efter två möten med torskar, som Tessan och Jenny fått kontakt med via nätet och som inte hade några betänkligheter om att ha sex med två underåriga tjejer.

Men Tessan fortsatte. Och fastnade i nätprostitutionen. Under flera år. Och det utan att familjen, vänner eller någon annan visste.

Som läsare sitter man hela tiden och vill ropa:

Varför?!

Och hur kan det vara möjligt att ingen förstod vad som var på gång?

Tessan säger själv att hon var världens bästa skådespelare. Levde i två världar. Föräldrarna fanns där hela tiden, men hon stötte bort dem.

Där är Tessans levnadsöde inte unikt. Anorektiker är också ofta experter på att dölja, liksom ungdomar som hamnar i drogmissbruk. Och efter självmord eller självmordsförsök säger ofta omgivningen; jag hade ingen aning om att hon/han mådde så dåligt!

Och Tessan har paralleller med många av dessa. Istället för att skära sig hade hon sex mot betalning. Det var egentligen ingen skillnad.

En anorektiker strävar ofta efter kontroll. Det ville Tessan också ha.

Och samtidigt ville hon "straffa sig själv".

Som socionom har jag ibland stött på uttrycket: hellre negativ bekräftelse än ingen alls. Alla vill bli sedda. Och hellre på ett negativt sätt än inte alls.

Så var det med Tessan också.

"Eftersom de hade sex med mig trots att de hade familj blev det någon slags bekräftelse på att jag dög, i alla fall till att ha sex med. Jag var inte helt värdelös. - - - Sex var det enda jag kunde, det enda jag var bra på."

Att prostituera och förnedra sig blir som en drog för Tessan. Hon talar om "suget" efter att kontakta sina kunder, precis som en missbrukare talar om suget efter droger. Hon får "återfall" efter ett långt uppehåll.

"Och ju sämre det blev, desto mer bekräftelse sökte jag av männen. Det blev som en ond spiral."

Till slut lyckas Tessan ta sig ur prostitutionen, med hjälp av familjen, socialtjänst, lärare, psykologer och familjehem.

Boken avslutas med en rad tips vad man som anhörig eller annan närstående ska göra om man tycker att ett barn eller tonåring mår dåligt på något sätt.

Boken är ett definitivt MÅSTE för tonåringar och deras föräldrar, lärare, kuratorer, socialsekreterare, och alla andra som jobbar med ungdomar.

Läs Aftonbladets artikel om boken. En artikel som tydligen skakade om vissa bloggläsare så att de tvivlade på om historien är sann, se bloggkommentarerna.

För mig är det obegripligt att säga "skyll dig själv" eller "hon gjorde det frivilligt".

Om det var din egen dotter, skulle du säga "skyll dig själv"?

Skulle inte tro det.

Objektifieringen av kvinnokroppen

En barnmorska vinklar hela debatten om myten om mödomshinnan på SvD-Brännpunkt lite grann.
Först måste jag säga att jag har svårt att se hur man kan försvara en enda hymenoperation. Fara för kvinnans liv? Ja, men det tragiska är väl att hon överhuvudtaget måste gifta sig med någon som är så extrem att han hotar döda henne om hon inte blöder på bröllopsnatten. För om åtminstone mannen stod på sin kvinnas sida, oavsett vad släkten tycker, så är det ju inga problem att fixa lite blod på annat sätt än att operativt återställa något som egentligen inte finns.
Men barnmorskan Pia Höjeberg påminner oss om att vi kanske inte ska slå oss för bröstet så mycket. Det är inte så länge sedan som vi hade en sorts hederskultur i vårt land. Det var för inte så länge sedan en skam för familjen om en kvinna fick barn utan att vara gift. Lyckligtvis är den tiden förbi.
Dessutom är dagens objektifiering av kvinnokroppen något som drabbar alla kvinnor, inte bara invandrarkvinnor.
Höjeberg skriver:
"Privatpraktiserande plastikkirurger opererar för att till exempel minska blygdläppar, ett nytt fenomen.Det är upprörande att läkare skär i friska normala könsorgan utan uppföljning och kunskap om vilka konsekvenser det får för till exempel flickans sexualitet. Det är ju trots allt nervändar man skär av.
Vi barnmorskor på ungdomsmottagningarna menar att detta går stick i stäv mot yrkesetik och frågar oss om detta är förenligt med lagen om förbud mot könsstympning som förbjuder operation i friska könsorgan.
Det går också stick i stäv mot barnmorskornas budskap till unga kvinnor: du duger som du är!"

Jag har skrivit om detta förut. Blygdläppsoperationer är något som har smugit sig hit från USA, där det och andra ingrepp ingår i plastiskkirurgin.
Och detta utsätter kvinnor sig för. Frivilligt! Utan att vara hotad av någon hederskultur.
Vad är kvinnan rädd för i detta fall? Att mannen ska göra slut därför att han tycker att hon har blygdläppar som hänger ut för mycket?
Eller för att hon inte har bröst som liknar Playboytjejernas?

Jag mår illa.

Borde kanske tillägga att jag uppskattar både mina och makens kroppsliga skavanker. De är en del av oss. Sedan ska jag inte förneka att jag försöker gå ned ett kilo eller två ibland. Men det handlar mer om att leva hälsosamt.

- - - -
Uppdatering och liten eftertanke:
Själva debatten om myten om mödomshinnan tycker jag är lite märklig. Alla kvinnor vet ju att det inte finns någon hinna, som täcker hela öppningen in till slidan. De män som har haft sex med en oskuld borde veta det också.
Det förvånar mig att det behöver debatteras, det vet ju alla. Eller?
Det är givetvis olyckligt att det kallas hinna.
Men vad det egentligen handlar om är ju myten om att man ska blöda första gången. De kvinnor flesta blöder, men inte alla. Av den enkla anledningen att hymen ser olika ut på olika kvinnor. Och så har det att göra med hur sexuellt upphetsad kvinnan är, hur försiktig mannen är etc etc.
Och de flesta kvinnor kan väl vittna om att första samlaget oftast inte är en höjdare, på grund av att det gör ont. På grund av att hymen går lite sönder.
Så man bör väl vara lite försiktig med att totalt avfärda myten om mödomshinnan, som om ingenting skiljer första gången från andra samlag. Något händer ju i alla fall första gången.

Junimåndagsmorgontankar

Jag gillar långa sammansatta ord. Har kanske bott för länge i Nederländerna, där är det inte fel att skapa långa ord.

Måndag morgon följer sitt bestämda mönster. Iväg med ungarna till skolan, väl hemma sätts datorn på, sedan kaffet och sedan lägger jag tvätt i maskinen. Det blåser idag, bra torkväder ute.
Det dröjer några veckor innan barnen får sommarlov här i Holland. Ändå sitter det lite i märgen att ledigheten börjar efter midsommar, för mig som är svensk i alla fall. De suger lite i Sverige-tarmen, det vill säga, jag längtar hem till stugan på Bohuskusten och svenska sommaren.

Nu är inte den holländska så annorlunda, men vi bor ändå i ett mer tättuppbyggt område och hoppa i havet från en klippa, det kan man inte göra här.

Lite tid över för att måndagsfilosofera.
Favoritantagonisten bloggar, och inte på det vanliga stället, utan i Dagen. Jag har bett honom att vara bitsk, han är liksom som bäst då, men idag verkar han ha mjukstartat och det han skriver får det bara att suga ännu mer i Sverige-tarmen på mig. Lite fina ord om mossmattans universum. Men Mackan är nog glad för att han lyckades utmana Birgers fördomar.
Antagonist är kanske att ta i, alla trogna läsare av denna blogg vet att jag och Birger Schlaug är ense om ganska mycket och respekterar varandra. Men det är bara det att det är så himla roligt att "slå Bibeln i huvudet" på honom i bland, trots att jag är en usel apologet.
Konstaterar att jag slipper använda Bibeln som tillhygge idag.

----
Jag har aldrig riktigt förstått varför propagerande för sexuell avhållsamhet ses som sexfientligt.
Se bara bloggreaktionerna på detta inlägg på DN-debatt.
Jag menar; alla vet ju att för mycket alkohol och för mycket mat är skadligt, rentav dödligt. Att propagera mot för mycket intag av alkohol och mat är vettigt ur hälsosynpunkt. Men det betyder det ju inte att man är alkoholfientlig (om man inte är absolutist, vilket jag inte är) eller att man tycker att man inte ska njuta av mat. Jag njuter av båda, med måtta. Likaså njuter jag av sex, men inte som självändamål, snarare som fulländning av min relation med min bättre hälft.
Den fria sexualiteten framställs som en rättighet, man ska ha rätt att göra med den vad man vill, precis som man ska ha rätt att supa sig riktigt full eller frossa i onyttigheter.
Jo, visst kan man göra det, om man vill.
Men är det nyttigt?
Blir man lyckligare för att man har supit till ordentligt, klämt i sin massa onyttigheter och legat med någon man inte har en fast relation med?
Jag bara undrar.
Är jag sexfientlig? Möjligtvis frisexfientlig, i så fall...
----
Uppdatering: Elisabeth Sandlund skriver om bra om detta i Dagen.
---

Mugabes motståndare i valet i Zimbabwe hoppar av. Gör Tsvangirai rätt eller fel?
Det är klart att det inte går att delta i en val, som inte går rätt till. Om ens anhängare med våld förhindras att rösta, då är det ju meningslöst. Kampen mot Mugabe kan uppenbarligen inte ske via valurnorna.
Och egentligen har väl Tsvangirai redan vunnit?

Får mig att tänka på hur ivrig omvärlden var när det gällde att "ta i tu" med terrorister i Afganistan och Saddam Hussein i Irak.
Man har inte lyft ett finger mot Mugabe. Bara undrat varför grannländerna (Sydafrika i första hand) inte gör något.

Hyckeri på hög nivå. Afrika är helt ointressant, verkar det som.
-----

Holland slogs ut i kvartsfinalen i EM. Det hade väl ingen trott. Speciellt inte holländarna själva. Och de tror det fortfarande inte. Alla oranga flaggor hänger fortfarande på gatorna här. Folk har väl inte orkat ta in dem.
Sorry, Nederland, men ryssarna var helt enkelt bättre... Så enkelt var det.



Sug i Sverige-tarmen, var det...

Sex God - Kopplingen sexualitet och andlighet

Never really being naked.
Nu har jag läst Rob Bells Sex God (Sexgud på svenska) två gånger och hoppas att jag ska kunna skriva något som liknar en recension. Det är svårt att få med hela bokens budskap i ett enda blogginlägg. Jag säger redan nu:
Läs själv.

Pastor Rob Bell i Grand Rapids, Michigan, USA tillhör Emergent church rörelsen.
Han skriver kort och lättläst. Hans tidigare bok Velvet Elvis (Elvis som hötorgskonst): Repainting the Christian Faith är skriven lite i samma stil. Annorlunda layout, text som ibland är närmast poetisk. Omanligt, skulle jag vilja säga, men då ger jag mig väl ut på svag is. Fullt av kärlek är hans språk i alla fall.
Trots att Sex God är lättläst så behöver man tid att läsa den. Tid för att fundera. Reflektera över sitt eget liv och sin egen relation. Och andras. Jag blev alldeles varm av lycka över boken. Andra som kanske har det svårare i sin kärleksrelation, reagerar antagligen annorlunda. För Bell stryker inte medhårs.
Rob Bell sätter ord på mycket av det jag känner och tänker om sexualitet. Det heliga, det som fulländar oss, och det som ibland kan göra oss så ont.

Ganska tidigt i boken skriver han:

”much of life is in some way connected with our sexuality
And when we begin to sort through all of the issues surrounding our sexuality
we quickly end up in the spiritual,
because this
is always about that.”

Vidare:
“Sex. God. They´re connected. And they can´t be separated.”

Bell börjar från början. Allra första början. Genesis. Skapelsen.
Om att människan är skapad till Guds avbild. Och med frihet. Vi vet hur det gick. Nästan rent åt helvete. Vad vi nu tror om helvete eller inte, jag tror ändå vi kan hålla med Bell när han säger:

"It´s possible for heaven to invade earth."

"And it´s possible for hell to invade earth."

Kanske kan man säga att vi bjuder in helvetet till jorden när vi slutar respektera människorna som Gud gjorde till sin avbild. När vi slutar respektera den gudomliga avbilden i andra. Bell tar ett exempel från koncentrationslägret Bergen-Belsen, det finns tusen, miljoner, andra exempel på hur människan slutar respektera andra. Och…

”We don´t respect the divine image in others just because we want to uphold their humanity.
It´s about us.
It´s about our humanity as well.”

I slutändan slutar vi att respektera oss själva också.
Vi förlorar vår mänsklighet när vi är inhumana mot andra.

Hur ska jag nu komma tillbaka till det här med sex och Gud?
Jo, vi måste gå tillbaka till där i början, nästan i början i alla fall, när människorna slutade respektera varandra. När de började att släppa in helvetet på jorden.
Bell säger att vår sexualitet har två dimensioner och att det i första hand handlar om vårt medvetande om att vi har tappat kontakten med Gud.
I andra hand är vår sexualitet alla vägar som vi prövar för att återuppta den kontakten.
De flesta tänker på sexualiet som bara det där fysiska man ägnar sig åt med en annan människa, men det är bara en liten procent av vår sexualitet. Vad det handlar om är egentligen vår strävan efter att åter kopplas ihop med världen, varandra och Gud.
Mängder av människor ”har sex” dag och natt, men mer är det inte, säger Rob Bell. ”There´s no connection.

När vi erbjuder vårt hjärta, vår kärlek, till en annan människa löper vi alltid risken att den personen inte är intresserad och inte tar emot vårt erbjudande. Resultatet: Det klassiska brustna hjärtat. Vi kan inte tvinga någon att älska oss.
Det kan inte Gud heller.
Vårt brustna hjärta är en del av Guds brustna hjärta, säger Bell. Vi kan kanske förstå lite hur han känner.
Och sedan går Bell in på att Gud blev människa genom Jesus och det faktum att andra människor är så speciella att de är värda att ge sitt liv för.
Rent bibliskt och också traditionellt i många kulturer gifter man sig när man har sex, alltså samlag, med varandra. Att påtala för någon som är sambo att de borde gifta sig inför Gud är ganska onödigt, i Guds ögon är de redan gifta med varandra.
Så det riktigt utmanande är alltså att reflektera över att varje gång man ”bara har sex” med någon utan någon vidare koppling, utan vidare löften, så ingår man ju äktenskap med varandra. För att sedan genast bryta upp. I jakt på någon ny. I jakt på något nytt. Och man är ensammare än någonsin.
Och man respekterar knappast den gudomliga avbilden i den andre.
Och inte i sig själv heller.

Jag vill avsluta med ett längre citat:

”It´s easy to take off your clothes and have sex. People do it all the time. But opening up your soul to someone, letting them into your spirit
and thoughts
and fears
and future
and hopes
and dreams…
that is being naked.

This is why when people sleep together after they´ve just met, they´re raising the chances significantly that the relationship will not survive. Racing ahead of the progression always costs something.

When there is no common mission, no shared task, no sense of bone of bone and flesh of flesh, no bonds that take years to develop, many end up moving from relationship to relationship, having sex but never really being naked.”


Litet tillägg: Det är andra gången som Rob Bell får igång inspirationsknölarna, eller vad man nu ska kalla dem, hos mig. Att en typisk kristen bok skulle ha något inflytande över romanskrivande. Märkligt, men så är det. Läs mer på Bokskrivarbloggen.

"Tack för moralfri sex..."

... men be mig inte ta ansvar!...

Jag har redan skrivit spaltmeter om detta, och har egentligen inget mer att säga, men ibland måste jag bara reagera.
Varför att det så att när någon kommer in på moralfrågor om den sk. "fria sexualiteten" så stormar alltid någon annan fram om skriker högt om att man vill "tillbaka till en tid då bögsex och p-piller var olagligt och sexualiteten hörde hemma i den äkta sängen - där det fram till 1965 för övrigt också var lagligt för män att våldta sina fruar."
Varför är det alltid så att man råkar säga något om att "människor blir inte lyckliga i ett samhälle som ständigt uppmuntrar till promiskuitet, sexuell utlevelse och experimenterande", så blir man alltid stämplad som motståndare till fri abort och kvinnans frigörelse.
Om man förespråkar en inställning till sex, som även många unga verkar idealisera, (även om den inställningen bli mindre dominerande) nämligen att sex hör hemma i en trogen relation och ska inte delas av hur många som helst, så får man höra att det fortfarande finns ett behov av en "sexuell revolution". Inte ett ord om kärlek och ansvar. Bara om rättighet.

Jag borde kanske inte reagera igen, men debattartikeln i Expressen idag är ett sådant hopplöst exempel på extremreaktion, så jag reagerar igen (och nu börjar väl ni klaga på att det enda ord jag kan är reagera...)
Debattören Kristina Lindqvist talar om sex som något man har rätt till, men inte behöver ta ansvar för.
Jag kan också säga att jag har rätt till olika saker. Jag har rätt till mat till exempel, ska inte behöva svälta. Men för mycket mat och fel sorts mat kan få ödesdigra konsekvenser. Fetma är ett stort hälsoproblem.
Jag tycker också att jag har rätt att dricka alkohol ibland. Gott till mat och trevligt som avkoppling. Men för mycket alkohol är inte bra.
Jag kan måhända tycka att jag har rätt att köra bil. Gasa på lite ibland också. Men kör jag för fort kan det vara för farligt, både för mig och andra.

Men sex? Är det bara att köra på och tycka att jag har "rätt" till sex, ungefär som om jag har rätt att läsa vilken bok jag vill?
Som om det skulle vara lika riskfritt.

HIV ökar, klamydia ökar, aborttalen är dubbelt så höga som i tex Holland, och högst i Norden, (det sista enligt socialstyrelsens statistik för 2006), det är ju helt uppenbart att något inte fungerar.
Vilken värld lever Lindqvist i?

Inte min i alla fall. Jag tror att ta ansvar för sin kropp och hälsa och sexualitet inte bara handlar om att akta sig för det ohälsosamma, genom att skydda sig, utan att också att till och med avhålla sig från det ohälsosamma ibland.

Sex är inte ett självändamål. Sex fulländar en kärleksrelation.

Simply Red sjunger:

"Last night I made love for the first time
She gave me her soul,
I surely gave her mine
We lay there just crying with both joy and gloom
The joy of what we had and the pain left

Where love lays its tune
Love tears you down

Oh turns you round
My heart bears the scars of emotional wounds
I'm scared so it's hard to give myself to you
Hurt builds a wall round our hearts it's true
The brave learn to live with the good and bad
Where love lays its tune"

Det handlar om att dela sin själ med sin älskade.
Vad tjänar det till att trampa på och förakta detta faktum?

Är det medias fel?

I allmänhet kan man nog säga att media gärna fokuserar på det som sticker ut. Där är inte bara kristna utsatta men också tex. politiker.
I debatten om "underlivsteologin" (måste säga att jag har blivit förtjust i det ordet), är det kanske också så, men om jag snabbt skummar på ytan i den debatt som speciellt uppstod i bloggosfären, så tycker jag ändå att media var ganska oskyldig. Även Dagen (som sticker ut, men på ett annat sätt. Mer sådant, Dagen!).

I sin insändare i Dagen, som nästan är en ordagrann återgivning av hans kommentar till mitt tidigare inlägg Pastorsgrodor, skriver Birger Schlaug om samhällets (inklusive medias) okunskap om kristen tro och den kristna kyrkan.

Alltid kloke borlängepastorn Joachim knyter an:

"Ett stort problem är att många i våra församlingar vägra förstå att vi lever i en efterkristen/postkristen tid/kultur. Istället gräver man envist ner huvudet i sanden och hävdar att Sverige minsann är ett kristet land, det enda som behövs är en uppryckning i vissa nyckelfrågor så ska nog allt återgå det det "kristet normala"."

En parentes bara, detta är någon som min bättre hälft har tjatat om sedan vi kom tillbaka till Holland efter sju år i Mellanöstern; det här är inget kristet land längre!

Alltså, tillbaka till sakfrågan; hur presenterar vi vår kristna tro? Hur undviker vi det som media gärna fokuserar på?
Vad är egentligen "vårt huvudsakliga ärende till det svenska folket" (Piensohos ord), i ett samhälle där man antingen lutar åt den enda fördomen om de kristna; "Fossmo" (hycklare) eller den andra; "Green" (moralivrare i första hand)?

Pastorsgrodor

Birger Schlaug frågar i samtalet med Niklas Piensoho:
"Är det inte så att ni själva blir så upphetsade av en massa smågrejer."

Så här i efterhand klingar det nästan profetiskt. En liten groda hoppar ur en högprofilerad pastorsmun och det ropas redan efter hans avgång.
Missförstå mig rätt, det är ingen liten groda för en del, speciellt inte för Åke Green.
Jag citerar Elisabeth Sandlunds ledare idag;
"Åke Green är besviken och ledsen över pastorskollegan Piensohos formuleringar. Det förstår jag. Skulle en journalist som ogillar något jag skrivit förklara att han eller hon inte vill ha mig i närheten och att jag är en skam för journalist­kåren skulle jag också bli sårad."

Jag håller helt med. Just detta med att inte vilja ha någon "nära" är en olycklig formulering. Kanske till och med så olycklig att Piensoho borde be om ursäkt för den. En pastor borde inte säga så. Punkt.

Sandlund fortsätter:
"För att ta "underlivsteologin" först är det snudd på komiskt att just den varning som Piensoho vill utfärda mot att frågor om sexualitet blir alltför dominerande på bekostnad av andra problemställningar får precis den effekt han varnar för."

Så rätt igen. Någon som minns något annat av det Piensoho och Schlaug talade om?
Det sades en hel del vettigt. Som det här med förpackningsfrågan. Underlivsteologin är en förpackning, döljer innehållet, skulle jag vilja säga. Eller den förpackning som gör att ickekristna endast ser att "religion är bara elände som kan få folk att göra vad som helst" (Schlaug i samma samtal).

Jodå, kyrkan har en viktig roll vad det gäller sexualmoral och det negativa inflytande som vårt sexualfixerade samhälle har på människor, speciellt unga.

Men det finns ju så mycket mer att diskutera.
Jag konstaterar att en groda hoppar ut och den slukas genast av hungriga käftar.

Konstaterar också att Schlaug beklagar att de inte"hann" in på de djupare frågorna. I all ödmjukhet undrar jag vad Schlaug hade velat komma in på?

Till sist åter det härliga orden om att störa (eller inte). Kan inte riktigt släppa dem. Konstaterar att om jag slår CS Lewis i huvudet på Birger Schlaug, så blir han väldigt störd. Antagligen inte om jag gör samma sak med Shane Claiborne eller Brian McLaren (vet inte om han har läst dem, med ni som har vet vad jag menar). Skulle jag däremot slå Claiborne eller McLaren i huvudet på George W Bush, så antar jag att jag skulle få en annan reaktion...
Allting är relativt...
Utom möjligen Gud själv...
-----------------------------
Uppdatering 20 mars:
Vi konstaterar att Niklas Piensoho idag i Dagen har både bett om ursäkt och förtydligat sig.
På ett bra sätt dessutom. Tack Niklas!
-------------
Mer om detta i Är det medias fel?