Julstök?

Jag tar en paus i snörvlandet och försöker få till ett litet blogginlägg. I förrgår hade jag halsont from hell, i går huvudvärk from hell och idag rinner öga och näsa för fullt. Jag får alltid en mycket märklig form av förkylning (ärvt av mamma och morfar) där öga och näsa rinner som om det vore den allra värsta hösnuva. Ingen täppt näsa här inte, snarare en vårflod!
Detta fenomen har alltid varit mycket pinsamt, eftersom det ser ut som om jag gråter.

Nåja, rätt som det är tar floden paus (fast den brukar komma igen några timmar senare, och då ofta i andra ögat) och jag bloggar.

Jag får så konstiga idéer och ryck när jag är sjuk. Som att läsa filmmanus på nätet (fast jag egentligen inte kan läsa när jag har en sån här förkylning). Just nu har jag börjat på 39 steps (gammal Hitchcock klassiker, tror jag).
Eller så ser jag samma film om och om igen.
Får en massa idéer till min nygamla manus (men orkar inte skriva ned dem).

En sak vill jag också påpeka; använd inte starka ord i onödan.
Rubriksättarna på GP (alltså INTE GT):
Ger upp jakten på granmördaren. (Observera: Inte grann mördaren)

Jag menar; det är skillnad på folk och fä. Eller växter.
Jag har för mig att man bara kan mörda människor. Eller?

Och är det bara jag som tycker att personen på den uppenbart manipulerade bilden är Palme. Inte kungen!
Men det är kanske febern.

Ps. Jag ska inte julstöka i år. Granen är klädd, men det får räcka. Har köpt en (1) julklapp hittills. Har inte bakat ut hela pepparkaksdegen. Den har nu legat i kylskåpet en vecka. Ska vara okej förstår jag, eftersom det är så mycket socker i den. Så länge inte smöret härsknar...

Och man kan vinna fantastiska skrivarpriser på Ann Ljungbergs Skrivadventskalender. Bla en skrivarresa till New York. Missa inte

Sommarminnen

Jag har som princip att inte lägga upp bilder på familjen på bloggen (de ska ju inte behöva lida för att jag bloggar...), men nu gör jag ett litet undantag. Kan inte låta bli att ta med en fin bild från den gångna sommarens fröjder. Som en stilla solig kväll vid Timmervatten i Svartedalen, strax norr om Kungälv och öster om Stenungsund. Lite vildmark i Bohuslän.

För övrigt är vi redan tillbaka i vardagen. Nu börjar även dottern skolan, hon hade en vecka längre ledigt.

Sedan fungerade jag på en annan sak; vad gör man för grannar (som man inte känner jätteväl) som för en dryg månad sedan helt oväntat förlorade sin son, bara 24 år gammal? De mår självklart mycket dåligt. Jag har som alltid svårt med ord (och dessutom är det inte på mitt modersmål) och hoppas att närvaro säger mer än ord. Så fort jag ser dem går jag för att byta några ord, men vet inte vad jag ska säga. Jag har inte varit med om något liknande själv och kan inte säga att jag förstår vad de går igenom, inte heller kan jag stå till buds med några kloka tröstande ord. Man kan ju inte säga att det går över, för sorgen kommer de ju alltid att bära med sig.

Någon som har erfarenhet av en liknande situation?

Laddat

Dagens Schlaug ledde mig via Anders Wijkman i SvD till ytterligare en artikel i SvD till denna lilla fundering.

Laddnings- och sladdmardrömmen.

Vi reser en hel del och samma sak varje gång. Alla laddare och sladdar som ska med.
Laddare till gamla Nokia, nya Nokia (mindre, och jag som försökte vara lite "sparsam" när jag köpte ny mobil, Nokia igen, så kunde vi åtminstone använda samma laddare igen... men inte), dotterns Samsung, dotterns gamla Samsung (som vi har ett extra SIMkort i för sonen), barnens DS, Gameboy (hänger med än), datorns laddare, laddare till kamerans batteri, laddaren till iPoden (som visserligen funkar för Shuffeln och två andra MP3 också), sladden som man kan koppla iPoden till stereon med, alla pyttesladdar som man kopplar MP3orna till laddaren eller datorn med, många hörlurar, sladden från kameran till datorn... Vi har också en sådan där universalgrej från Philips (egentligen för bilen), men den funkar i iPodladdare också, har vi upptäckt, eftersom den har en USB-ingång. Men alla små makapärer som ska med; för Nokian, gamla Nokia, Samsung, MP3 spelare...
Jag är rädd att en av de små försvinner och så sitter man där utan laddare för Nokian, gamla Nokian eller...
Så därför följer alla laddare med i alla fall, för säkerhets skull...

...med andra ord, vi har också en väska till alla laddare och sladdar.

Vansinne, med andra ord. Hade de inte lovat att alla mobiltelefoner skulle fungera med samma laddare?
Varför går något på mobilen sönder precis efter tvåårsgarantin är över?

Behöver vi allt detta? Nej, givetvis, men vi har det ändå. Säger jag som sitter och skriver på min senaste leksak, miniPCn. Den har förändrat mitt skrivande, dock, eftersom den är så lätt att ta med sig.

Men jag har läst en hel del om Kongo på sistone, i researchsyfte för min nya roman, som utspelar sig i Afrika, och får lite ångest. Coltan, som bla finns i mobiltelefoner, utvinns bland annat i krigshärjade delar av Kongo. Där de flesta stridande parter använder våldtäkt som en del i krigsföringen.

Nu har jag bloggat före frukost och morgonkaffet igen. Inte bra.

Bakande

Jag är en passionerad bakare, även om jag inte bakar så mycket som jag vill.
Från tunnbörd i Hönökakastil (på häll, inte i ugn), till rutbröd på bakplåt och vanliga kanelbullar.
Bakning är terapeutiskt, främjar nya idéer (speciellt när man skriver), och framför allt; det är gott.

Detta med bakning är jag ganska ensam om i mitt nya hemland Nederländerna. Medan det förväntas att alla av min generation i Sverige kan svänga ihop kanelbullar, eller nybakt portionsbröd till middagen när man har gäster, så går holländarna till bageriet (inte för att köpa kanelbullar, för det är typiskt svenskt, men något annat). Hembakt tillhör den svenska kulturen.

När vi skulle byta kök sa jag till kökssäljaren att jag ville ha en riktigt bra ugn (som bla. hade gradtal upp till 300, inte 275) för jag tyckte om att baka. Fick till svar att de flesta moderna ugnar klarade av bakeoff-bröd. Hrmf. Kände mig lite sårad i min bakarstolthet.
I livsmedelsbutikerna säljer man vetemjöl bara i enkilosförpackning, och goda blandning som rågsikt vet man inte vad det är. Färsk jäst säljs givetvis inte. Vill man köpa specialmjöl får man leta upp en butik specialiserad på biologiska produkter, eller en kvarn där man kan köpa direkt.

När vi bodde i mer udda länder där gott bageribröd inte fanns att tillgå (efter tre år i en fd. fransk koloni är man innerligt trött på baguette, tro mig), var det en del vänner som stolt påpekade att de minsann bakade sitt eget bröd. I bakmaskin, alltså. Denna skymf mot hembakandet. Jag bet ihop och hoppades att de stolta bakmaskinsinnehavarna inte såg hur jag rynkade på näsan.
Nu säger GP att denna makapär är på väg tillbaka i det svenska samhället. Ve och fasa.
Jo, jag har respekt för stressade svenskar som inte hinner baka, och vill ha nyttigt hembakat bröd. Men, men...

Accenter

Jag lät en snygging gå före i kassan igår.
Han hade bara en limpa och jag hade en hel vagn.
-Jag har inte bråttom, sa jag.
-Ska du inte till jobbet? sa han.
-Nej, jag ska bara hem.
-Det är väl också jobb.
-Jo, det är klart, sa jag och blev lite smickrad.
-Kommer du från Belgien?
Ännu mer smickrad.
-Nej...
-Men du har en accent.
-Jag kommer från Sverige. Men jag blir alltid smickrad när någon säger att jag kommer från Belgien. Först trodde folk Skandinavien, sedan Tyskland och nu Belgien. Närmare och närmare alltså.

Det är min mjuka g som avslöjar mig. I västra Holland uttalar man g som sscccchhhh eller något sånt, mycket ch-ljud och långt nere i halsen. Rasp, rasp.
I öst, sydöst och Belgien har man ett mjuuuukt g. Bara lite ch-ljud.

(Försökte förklara för Emanuel på Expressen hur man uttalar Kuijt, eller Kuyt, berorende på hur man stavar (han som gjorde mål i Hollands första match i VM, alltså...) häromdagen, men gick nästan bet. Att svenskfontetiskt förklara att Kuijt uttalas Köööuuut... eller något liknade var nästan omöjligt. Ungefär lika svårt som Cruyff. Men det var en parantes.)

Det här med accenter, alltså. Jag tycker det är charmigt med accenter. Många invandrare vill tala perfekt, utan accent, men jag undrar varför. Om språket i sig är felfritt, varför inte behålla lite av sin accent?
Se bara på Storbritannien. Ingen talar BBC-engelska. Glöm det. Efter två år i England lärde jag mig att höra var folk kom i från. Det är en väldig skillnad mellan skotsk engelska och den man talar i Wales. Eller på Irland.
Mysigt.

Ska sluta kriga mot mig själv

Det tillstånd jag lider av är knappast unikt.
Kriget mot mig själv. Kriget mot Vikten.

Skulle tro att en stor majoritet av befolkningen i Sverige och västvärlden befinner sig i samma eviga krig. Mot de extra kilona.

Jag har gått och grubblat en del på det här ett tag. År egentligen. Funderat. Det skulle vara kul att åter väga 70 kilo, som jag gjorde innan barnen kom. Men kommer jag att bli lyckligare för att jag går ned 10 kilo? Kanske. Om jag någonsin lyckas ta mig dit. Vilket jag antagligen aldrig kommer att göra. Och den vetskapen gör mig olycklig emellanåt.
Jag älskar god mat, choklad, en kaka till kaffet, chips och ett glas vin till helgen.

Nu har jag bestämt att jag ska göra som Anna Larsson skriver i SvD; Göra en deal med mig själv om att aldrig laborera med mat
Däremot träna hur mycket jag vill. Och göra träningen till en vän.
Jag blev så underbart glad när jag läste vad hon hade skrivit.

Jag har aldrig gillat att röra på mig. Jovisst, vandra och cykla (går bra här i Holland...), men sport.... Nej tack. Hatade gympa i skolan.
Så att jag började gå på gym för drygt ett år sedan var nog ett smått under.
Ett ännu större under var faktiskt att jag tyckte det var kul.
Mitt gym är härligt tillåtande, bara "vanligt folk" går dit. Unga och gamla, tjocka och smala.
Jag började med en önskan att bli lite mer vältränad. Och gå ned 5 kilo. Det senare har inte uppfyllts.

Så nu ska jag försöka något nytt.
Inte vara så hysteriskt fixerad vid vilka jeans jag inte får plats i, att valkarna finns där, och trofén efter tre barn (det där nere på magen som alltid hänger...).
Äta sunt, men unna mig i bland.
Träna för att det är kul, och för att jag mår bättre.

Låter det som ett nyårslöfte?
Det är det nog också. Jag påbörjar ett nytt år idag. Firade givetvis födelsedagen med tårta och god mat på restaurang och just nu är jag glad att jag har unnat mig detta, utan att ha dåligt samvete.

Liten nostalgitrip och lite om simning

Det har inte blivit mycket bloggat på ett tag, jag har saknat inspiration. Annars brukar det räcka med att jag läser något på andra bloggar eller i tidningar för att fantasin ska sätta igång.
Men nu äntligen fick ett inlägg om vattengymnastik av Bodström i gång mig. Jag mindes plötsligt vattengymnastik från sisådär fjorton år tillbaka.

Tillbaka till nostalgitrippen. Och vattengymnastiken.
Större delen av den tid vi bodde i den östengelska avkroken Lowestoft (Englands östligaste punkt, det ni!) var jag gravid med vårt första barn. Jag fick nys om "Aquanatal", som var en slags vattengymnastik för gravida. Ledd av en barnmorska, och det var tuffa övningar. Med hipp musik till. Vi hade jättekul. Speciellt efteråt i cafeterian då alla var enormt hungriga och pratsugna.

Samtidigt var det "öppen simning" i bassängen och vi höll till på en del av det grunda. Inte till allas belåtenhet. Denna bassäng befolkades till största delen av pensionärer, av vilka några inte ville simma på det djupa. Följaktligen simmade de tvärsöver på den grunda delen (jag och min man lärde oss snabbt att alltid simma när den endast var "lane swimming", borde ha hetat "length swimming")

Så en del av gubbarna och gummarna klagade. Musiken var för hög. Vi tog för mycket plats (för att de inte kunde simma tvärsöver, jag antog att de inte menade våra magar). Barnmorskan blev sur och muttrade något om att de borde simma en annan dag och sedan sänkte hon volymen på bandspelaren (för att ganska snart höja igen).

Andra klagade inte, snarare tvärtom. Några äldre damer ställde sig glatt intill oss och deltog i gymnastiken. En äldre herre sade att han tyckte det var fantastiskt att se oss där varje vecka. Och han önskade oss lycka till. Avslutade med ett nästan tårögt "God bless you!"

Konstigt vad man kan minnas saker. I dagarna var det nästan exakt fjorton år sedan vi packade allt och flyttade till ett djungelrikt land vid ekvatorn i Afrika.

Tilläggas bör att yngste sonen (åtta år) hade simlektion igen idag. En nivå högre eftersom han tog sitt holländska "B-diploma" i lördags.

Nu gäller det att bland annat kunna simma 9 meter under vattnet och även 100 meter med byxor, tröja, jacka och skor på. Vet inte om jag skulle klara det...

Det här med språk

Ett inlägg på Bloggvärldsbloggen får mig att tänka på det här med språk. Uppmaningen att försöka undvika sk. smileys i twitter, chat och bloggar mynnade ut i en uppmaning att skriva om språk.
Användande av smileys, tex :)    :-(     och annat, kan kanske ses som en bristande förmåga att uttrycka hur man känner i skrift, dvs orden räcker inte till. Jag tror att det var Piratförlagets Mattias som sade i ett Twitterinlägg att det är med Smileys som med bristen på gestaltning i skrivna romanmanus. Gestaltning innebär tex att man inte ska berätta hur personen känner sig genom att säga "Kalle är sur", utan i stället med ord beskriva vad Kalle gör, hur han uppför sig, och på så sätt visa att han är sur. Att han smäller igen dörren bakom sig och inte kommer ut mer från sitt rum den dagen återger på ett bättre sätt hans sinnesstämning än att skriva: "Kalle är sur".
En journalist som skildrade Berlinmurens fall för tjugo år sedan hade inte kommit långt med en artikel som sade att tyskarna var glada över murens fall. Nej, att skildra hur de firade var givetvis ett måste. Som när de hackade sönder muren, till exempel.

Och med det talade språket kan det ju vara så att några ord kan säga allt. Och ingenting. I princip betyder ju orden jag älskar dig något helt annat om det uttalas med hat i blicken.
Vad är språk annat än ett medel att få sagt vad man vill?

Jag har bott många år i länder där jag inte talade det språk som användes i vardagen, av människorna på gatan. Jag försökte lära mig, men det blev inte mycket med det, eftersom jag var småbarnsmamma och samtidigt försökte lära mig min mans språk; holländska. Det blev för mycket helt enkelt. Och så visste jag att jag inte skulle stanna längre än tre-fyra år.
Efter ett tag vande man sig att inte veta vad folk sade runtomkring en. Men riktigt hemma kände man sig aldrig, hur välkommen än folk försökte få en att känna sig,

När vi flyttade till Holland för tre år sedan var det som en uppenbarelse att förstå allt som sades. Nästan allt i alla fall, för ganska snart upptäckte jag att jag var bra på språket, men inte nyanserna. Nyanser i språk är något man inte riktigt kan plugga in, det måste läras in eftersom, och man måste bo i landet.

Nu kan jag förstå det enorma utanförskap en del invandrare känner, de som aldrig har velat/lyckats lära sig språket i det nya hemlandet. I min nya hemstad finns många fd. gästarbetare, marockaner som importerades som arbetskraft på 60-talet. Först kom männen, som jobbade i fabrik, och sedan deras fruar, som stannade hemma och tog hand om familjen. Männen lärde sig holländska så att de klarade sig, men kvinnorna lärde sig väldigt lite. Det flesta trodde till en början att de skulle återvända till Marocko, men så skedde aldrig. Idag finns här en grupp marockaner som är väldigt dåligt integrerade i samhället.

Jag tror att bristande språk är en viktig del av orsaken till att en grupp människor från ett annat land isolerar sig.
Att inte kunna säga vad man vill är irriterande, ger dåligt självförtroende och leder i slutändan till att man inte vågar lita på andra. Man isolerar sig.

Har tänkt på mycket...

...de senaste dagarna.


*Om det här att anpassa tron till något man vill att den ska vara. För det gör vi väl alla? Och hur kommer man runt det? Att inte anpassa tron till sitt eget liv, utan sitt eget liv till tron. Eller som man säger här:

 "---let's not let give God a convenient place within our own story; but rather find ourselves swept up in God's much larger Story!"

*Om det här med att föra Himlen till Jorden. Hur sjutton ska man bära sig åt? Hur ska man fokusera på Guds storhet? Hur ska jag göra för att inte reducera Jesus till en klok filosof, som talar om för mig hur jag ska leva, inte heller Gud till endast ett bandage för mitt blödande sår?

Jag har koncentrerat mig på att läsa och lyssna på biskop Tom Wright, återkommer om det. (Att lyssna på honom är verkligen givande, han talar förutom om the Kingdom of God också ofta om kreativitet).

*Om att försöka fokusera på skrivandet och inte på önskan att bli publicerad. Det är inga lätta tankar efter att all världens refuseringar (nja, inte riktigt, men det känns så...) verkar ha min mailbox som permanent slutmål.

*Om att hitta sitt eget språk igen. Om att det inte går att sluta skriva om skrivandet finns i blodet. (Slutade med att jag anmälde mig på en skrivarkurs i London). 




-----

Har tänkt på en sak som hände häromdagen. Jag har precis börjat en kurs i teckning och målning, antagligen en desperat gest att få blodet i den kreativa ådran att flöda fritt igen.
Men det är en positiv erfarenhet, trots att jag varken hållit i en pensel eller en kolbit på tjugo år (jag älskade bild i skolan och tog extralektioner i gymnasiet). Det här gör jag bara för min egen skull (och utan krav på mig själv att bli "publicerad", men det är kul när alla ger varandra feedback i slutet av lektionen).
När jag diskuterade färgval med läraren (det var meningen att jag skulle måla från vitt till mörkblått, men med stråk av lila i) frågade jag var det lila borde komma i motivet (ett stort blad).
"Det kan du inte säga på förhand", sade hon. "Du får se hur det utvecklar sig."
Med andra ord, målningar (konstverk överhuvudtaget) lever sitt eget liv. Lite som skrivna berättelser.
Och livet.
Man kan inte säga på förhand.

(I slutändan blev min målning mer lila än vitt eller blå...)

--

Numera fiolspelande

En liten krabat tittar på världen. Har bestämt sig för att den är värd att satsa på. Efter en felfri och ganska lätt förlossning blev han två dagar gammal mycket sjuk.Blodsockret sjönk till extremt låga värden och det tog år innan vi fick reda på varför. Kroppen producerade för mycket insulin.

Här på bilden är han på bättringsvägen, ligger i en öppen kuvös, men just i den här stunden var det nog ingen som visste, eller ville veta, hur det skulle bli i framtiden. Några men? Förståndshandikapp?

Idag fyller vårt yngsta barn åtta år och är pigg och frisk. Började spela fiol i måndags.

Musiklektioner

Något som jag alltid har ångrat är att jag aldrig brydde mig om att fatta hur kul det skulle vara att kunna spela ett musikinstrument ordentligt. Började en gång med blockflöjt, fortsatte med mandolin (urkorkat, givetvis) och körde genast fast.
Sedan blev det rösten som instrument som jag använde. Men även där missade jag chansen att utvecklas (genom sånglektioner) när jag fick chansen. Det ångrar jag också.

Så jag är glad när ungarna vill spela. Den äldsta har hållit på med tvärflöjt i drygt två år, fortfarande med entusiasm. Äldre sonen har haft en något trögare år med sin saxofon, men jag hoppas att han ska få större intresse när han har lärt sig mer. Det är ju ett fantastiskt mångsidigt instrument.

Yngre sonen ville spela harpa eller fiol. Vi har en god vän som är konsertharpist och hälsar vi på hos henne försvinner alltid sonen in i musikrummet med henne (där står säkert sex harpor!), för att få lite gratis lektion.
Fiolen blev han förälskad i på musikskolans Öppet Hus, då alla får prova på alla instrument. Vi övertalade honom och fick honom att inse att det kanske är lite mer praktiskt att spela fiol. Framför allt är det lättare att få plats i en orkester.

Nu ska han börja få lektion i eftermiddag och ser väldigt mycket fram emot det. Själv undrar jag hur det kommer att gå. Inte världens enklaste instrument. Men han får världens chans, privatlektion tills hans simlektioner är över om några veckor, då ska han börja i en vanlig grupp.

--

Inlägg i pigdebatten

Nej, det ska det inte bli.

Men jag tänkte berätta om hur det är att ha en maid (i princip städhjälp, barnpassning i ett, finns inget bra svenskt ord).
Numera, här i Holland, sköter jag hemmet själv, jag kan inte säga att jag älskar att städa och stryka hatar jag. Som alla andra, antar jag.
Men städhjälp är ganska vanligt förekommande här, speciellt om man jobbar. Inget "pigstigma" som i Sverige.

Men när vi bodde i Afrika och Mellanöstern hade vi maid. Det var mer regel än undantag att utlänningarna hade maid.
Många orsaker.
Ingen tycker om att städa och stryka. Jag känner i alla fall ingen. Att inte ha någon hjälp hemma innebar att man som expat var låst vid hemmet och aldrig kom ut utan att ha barnen med sig (man hade ju inte mor- eller farföräldrar på nära håll heller). I Oman, där temperaturen var över 35 grader från april till november, var det fantastiskt att slippa ha med sig sin nyfödde när man skulle ge sig av till skolan med de två andra barnen (4 gånger om dagen; lämna morgon, hämta vid lunch, lämna efter lunch, hämta på eftermiddagen. Skolbuss? Glöm det).
Man lär sig snabbt att man "inte kan vara utan" sin maid. Eller som författaren Marika Cobbold (född i Sverige, numera boende i Storbritannien) sade till mig igår på Twitter:

"Call me an old Klass samhalles kvarleva but my maid - - -  I will not do without. :-)"

Det var förhållandevis billigt (och maken tjänade bra, så man tyckte man kunde "unna" sig det).
Man kunde anställa någon, som var i stort behov av en inkomst. Det är bara att se realistiskt på det, världen är full av människor som är i stort behov av en inkomst. Vare sig de tillhör lokalbefolkningen (i Gabon hade vi en gabonesisk menagére), eller den importerade arbetskraften (i Oman var vår maid indier och i Syrien srilankes).

Jag hade många betänkligheter om vår orättvisa värld och de stora inkomstklyftorna. Men i slutändan kom jag fram till att det var bättre att köpa tjänster än att tex. ge bort pengar till välgörenhet. Därför har vi under alla år försökt köpa tjänster så mycket som möjligt. Allt från den den obligatoriska maiden och den nästan lika obligatoriska trädgårdsarbetaren, till killar som flätar palmbladstak till terrassen, finsnickrare, målare etc.
I Syrien hade vi (jag) till och med en chaufför en gång i veckan. Han var i sanning guld värld, i ett land där jag inte talade språket och där Damaskustrafiken var värd ett kapitel för sig.

Under en period hade jag maid på heltid. Indiska Eny, från katolska Goa, var en intelligent och ganska allvarlig person med bestämda åsikter (hög moral, om jag skulle sammanfatta). I slutändan var hon i princip min hushållerska, hon visste mer om mitt hem än jag själv. Hon lärde sig intuitivt vad jag ville. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det passade mig perfekt, eftersom jag hade svårt att ge order, det tog emot så mycket (jag hade svårt att vara "bossy", tyckte inte om att vara en som "körde" med sin maid).
Och hon var suverän med barnen, utan att skämma bort dem (ett annars typiskt "maid-problem"). I princip var hon en andra hand i uppfostran av barnen, inte någon som sprang efter dem och plockade upp.
Vi trivdes väldigt bra ihop och trots att det är sex år sedan vi skildes åt kan jag sakna henne oerhört emellanåt. Jag tycker det är tragiskt att hon aldrig fick chans till högre utbildning, hon var helt uppenbart en kvinna med ett skarpt intellekt, antagligen skulle hon ha klarat av en akademisk utbildning utan problem. Familj var något som jag tror hon valde bort, hon ville inte ha det som många av hennes vänner; barnen bodde hos mor- eller farföräldrar, medan mamma, och ofta pappa också, jobbade utomlands.

Vår maid i Syrien hade det så. Både hon och maken jobbade sedan många år tillbaka i Damaskus, medan de två sönerna uppfostrades hos morföräldrarna i Sri Lanka. Paret reste hem en gång per år, på sin höjd, och aldrig samtidigt.
När vår maid under sista året hos oss blev gravid, och senare fick en liten flicka, hade hon fått nog och reste hem till Sri Lanka. Trots att huset de byggde ännu inte var färdigt och inkomsten halverades. För henne var cirkeln sluten och lyckan total när familjen fick ett sladdbarn (och de var båda överlyckliga över att det var en flicka). Men maken blev kvar i Syrien.

Slutligen, jag har levt ett liv i lyx, men jag kan inte säga att jag saknar det (även om jag skulle vilja slippa städningen emellanåt...).
Jag saknar däremot personerna som jobbade för mig.
Förutom mina tre maider, så min syriske chaufför (som egentligen var lärare i engelska, men hans "brödjobb" var att köra runt rika expatfruar, att lära folk engelska hade blivit en dåligt betald andrasyssla), som hjälpte mig att förstå den arabiska och muslimska kulturen bättre, min trädgårdmästare (inte bara trädgårdsarbetare, han hade en hel plantskola, där allt gick att köpa) som talade med stor passion om sina värdefulla damascene-rosor, och alla andra som jag mötte och anlitade genom åren.

--

Ingenting går upp emot en riktig hemmaman

Även om Anna Ankas inlägg på Newsmill är något av det mest korkade jag har läst, så kan jag inte låta bli att reflektera över det hon skriver. (Att det faktiskt ifrågasätts i diverse forum om inlägget verkligen är skrivet av Anna Anka är en annan historia).
Ännu mer vill jag ta upp Roland Poirier Martinssons Newsmillartikel.

Låt mig först lägga korten på bordet:
Jag är hemmafru. Jag har valt att vara hemma. Jag väljer att vara hemma, fortfarande.

Jag har även haft hjälp hemma under långa perioder. Under knappt fyra år hade jag en maid anställd på heltid. Det var en oerhörd lyx, jag erkänner det gärna. Jag försvarar gärna valet att anställa en maid, med motiveringen det är skönt att få hjälp med det i hushållet som är så vansinnigt tråkigt, och jag ger henne ett jobb, som hon tjänar förhållandevis bra på (och kan försörja familjen i hemlandet på). Men visst är det så, jag behövde inte ha en maid.
Gör det mig till en Anna Anka? Kanske. Andra får döma.
Men faktum är att i Sverige rimmar det illa för många när man talar om hjälp i hemmet ("pigdebatten" är snabbt i gång). Det är accepterat att man anställer någon att måla om fönstren, men inte någon som städar eller stryker. Fattar inte själv varför.

Otaliga gånger har jag fått frågan av heltidsarbetande vänner och släktingar hemma i Sverige; men vad gör du hela dagarna? Ofta svårt att svara på, eftersom det är svårt för andra att föreställa sig att det inte är något problem att fylla dagarna. Och det var innan jag klarade av att säga att jag skrev mycket.

Till Poirier Martinsson. Jag håller med om vissa saker som han säger:

Vårt samhälle är uppbyggt så att det inte är realistiskt för de allra flesta barnfamiljer att en av föräldrarna stannar hemma. Det är ekonomiskt omöjligt. Det är socialt problematiskt, eftersom alla andra jobbar, alla andra barn är på dagis. Det är kulturellt plågsamt, eftersom det antyder att man är en dålig människa. Det är ett riskabelt val eftersom valet att vara hemma är mycket negativt om man senare bestämmer sig för att återgå till (eller för första gången träda in i) arbetslivet.

Däremot ställer jag mig frågande till andra påståenden:

Om vi kunde ändra på de sakerna skulle troligen betydligt fler familjer än i dag välja att en av föräldrarna stannade hemma. Antagligen skulle majoriteten av de som väljer att stanna hemma vara kvinnor. Om det vore frukten av vuxna människors fria val fanns det ingen anledning att låta sig förfasas. Säkert skulle en majoritet av landets barnfamiljer fortsatt skicka sina barn till dagis, så att båda föräldrarna kan arbeta.

Trots att jag själv har valt att vara hemma så är frågan ändå intressant; Varför kvinnan? För att hon tjänar mindre statistiskt sett?
För att, som Anna Anka säger, mannen skulle var sämre skickad att ta hand om barn, tror jag inte en sekund på. Hur många av oss känner inte män som älskade att vara hemma med barnen och var enormt bra på att vara hemmapappor (samtidigt som jag känner en hel del kvinnor, som våldsamt längtade tillbaka till jobbet).
Jag skulle inte förfasas över det valet, men Poirier Martinsson resonerar som om det är en fysisk omöjlighet att mannen stannar hemma (det är antingen kvinnan som stannar hemma eller så skickar man barnet på dagis så att båda kan jobba).


I mitt och min mans fall var valet enkelt (mitt val i alla fall). Jag såg inte fram emot någon fantastisk karriär (socionomer i allmänhet har inte det, plus att jag inte var enormt glad över mitt yrkesval), däremot var min mans karriär beroende av att jag var hemma och han kunde arbeta på "udda"platser, där partners inte kunde jobba eller inte fick arbetstillstånd.
Alternativet var att byta jobb. (Jobb i Sverige var uteslutet eftersom hans yrke inte ens existerar där). Om vi hade stannat kvar i länder där jag kunde jobba, typ Storbritannien och Holland, så hade hans karriärchanser varit lika med noll, eller han hade sparkats ut i nästa runda uppsägningar (som har drabbat honom och hans kollegor ett antal gånger de senaste 15 åren)
Lägg därtill att jag såg det som en ideal kombination att bo på en exotisk och spännande plats, föda och uppfostra barn, samtidigt som maken tjänade bra och investerade i sin karriär.

Samtidigt är vi båda medvetna om att om situationen var den omvända, skulle han inte ha haft något emot att vara hemma. Han har haft ett antal kvinnliga kollegor under åren, där maken har varit hemma. Riktiga hemmamän, vansinnigt bra på det de gjorde.

Problemet kommer egentligen senare, när barnen växer upp och man får mer tid över. Om man vill börja jobba igen, hur kommer man in på arbetsmarknaden efter 15+ år? Omskola sig? Börja om från början? Ungefär där befinner jag mig nu, och det är inga lätta ställningstaganden. Att skylla på att man skriver på halvtid, tar hand om familjen på halvtid, håller tyvärr inte i längden.

Låt mig till sist tillägga, att kunna vara hemma, vare sig man är man eller kvinna, är en överklasslyx globalt sett och ett ganska modernt fenomen rent historiskt. Det är ingen tvekan om det. Personerna som Anna Anka radar upp som hon med sitt vansinnigt goda hjärta ger ett jobb, har inte lyxen att ena partnern stannar hemma.
Kvinnor i alla tider har jobbat utanför hemmet. Tvingats göra det.

Reagera gärna.


--

Morgonfunderingar igen

Jag har just upptäckt att Blogger har en ny redigerare. Så jag leker lite.
Bland annat kan man bestämma när bloggen publiceras. Typ om två veckor. Så man hinner tänka efter lite och ångra sig om det behövs.


När jag började blogga för två och ett halvt år sedan yttrade jag mig om allt mellan himmel och jord. En del av det jag skrev då skäms jag nästan för idag. En del har till och med åkt i digitala papperskorgen.
Men kanske borde jag yttra mig om allt mellan himmel och jord igen. För att hålla igång skrivandet.


Nu har jag bloggat oväsentligheter igen.

Egentligen borde jag skriva. När ändå inspirationen funkar ganska hyfsat.
Egentligen borde jag städa. Halva släkten kommer på lördag.
Egentligen borde jag gå till marknaden, köpa lite fisk, grönsaker och frukt. Victoriaplommonen är fina nu.
Men nu dricker jag kaffe och då kan man ju alltid passa på att blogga, detta gissel.
Läser lite bloggar, men det verkar vara lite dött just nu. Eller jag kanske inte läser de "hetaste" bloggarna mer. Några av dem rök från min Google Reader för ett tag sedan, eftersom jag irriterade mig på att samma personer alltid tjatade om samma saker och att debattglada kvinnor alltid lyser med sin frånvaro.

Inför hösten

Ja, den har inte riktigt börjat än här. Hösten alltså. I nästa vecka lovar de över tjugo grader.

Men officiellt är den här. Ungarna är tillbaka i skolan, även den äldsta som har en vecka längre sommarlov.

Jag har skrivit in mig på en distanskurs i holländska; stavning och grammatik.

Låter vansinnigt tråkigt, eller hur?

Men jag vill läsa vidare på distans, psykologi eller något annat, och jag bara måste få ordning på mitt skrivande. Snacka går ju an, men skriva. Pu!

På den gamla vanliga svenska skrivarfronten inte så mycket nytt. Jag väntar fortfarande på att bli refuserad ett par gånger till. Mer finns att läsa här.

Men jag ska ta itu med ett nygammalt skrivarprojekt, en del av er läste det kanske när det låg på Kapitel 1. Ska försöka få pli på den där besvärlige unge prästen som tror att han kan frälsa hela världen, ta hand om en församling och sitt kärleksliv samtidigt.

Ligger en massa böcker och väntar också. Magnus Malm, Brian McLaren, Allan Willny, Olle Carlsson, Håkan Nesser, George Pelecanos med mera, med mera.

Och Michael Connelly kommer snart med sin nya Harry Bosch-deckare. Han lovar en annorlunda sådan. Den mest personliga Harry Bosch hittills. Jag väntar...

Rosor

Finns det något jag älskar så är det rosor.

Kanske har det att göra med att jag under många år bodde i tropiska länder där rosor inte kunde växa. Saknade dem, helt enkelt.

I Damaskus var det annorlunda. Där kom den lokale trädgårdsmästaren med damasrosor drivna i plåtburkar som det hade varit olivolja i och behandlade dessa plantor som om de vore guldklimpar.

"Väldigt fina, gammal sort", sade han. "Luktar underbart".

Senare tog jag reda på att gamla Damaskusrosor verkligen är något ytterst speciellt. Vi planterade dem runt det lilla lusthus som fanns i vår trädgård och speciellt i skymningen doftade rosorna underbart.

Det gick så långt att vi funderade på att smuggla in i damasrosplanta till Holland. Men vi kunde inte komma på hur den skulle överleva.

Här i Holland gjorde vi om vår lilla 100 kvadratmeter trädgård förra våren. Innan dess hade den varit en lika stor djungel full med meterhöga hortensias och en stor pergola som gömdes under murgröna.
Vi gav oss av till grannskapets mest berömda roshandelsträdgård och köpte massor av rosor, bland annat fem olika klängrosor.
Redan i år får vi njuta. Trädgården är en kaskad av färg. Om den underbara orangefärgade rosen, se nedan, doftar faktiskt. Det gör ju nästan inte rosor längre.

Om det inte är en damasros förstås.

Summering av dagen

Får se nu 2009-1967= öh... öh...

42...

Vad är egentligen det för ålder?

Summering av dagen:

• Te och skorpa med marmelad på sängen.
  
• Presenter.
  
• 20 grader varmt (!)
  
• Bakade tårtbottnar.
  
• Redigerade det allra sista (!) av min bok.
  
• Printade för att korrläsa.
  
• Köpte jordgubbar.
  
• Gjorde tårta.
  
• Fick en JÄTTESTOR och JÄTTEFIN blombukett av dottern (som hon köpt efter att hon tagit pengarna ur mammas plånbok. Sanktionerat av pappa, förstår jag...)
  
• Fick iväg ungarna på musiklektion.
  
• Fick till lite mat.
  
• Korrläste. Borde skriva bara korrlästa inte ändra något annat i pannan. Fast det är klart, det ser ju bara andra, inte jag. Jag bara måste släppa den här boken ifrån mig snart.
  
• Planterade en ros vid uteplatsen.
  
• Flyttade en pion (tror jag det är) som dykt upp på fel ställe (kryddlandet).
  
• Fick iväg de två yngsta på Goudas årliga ungdomsvandrarevenemang (ska berätta om det en annan gång, men de ska gå 5km på varje kväll fyra kvällar i rad...)
  
• Kvartsamtal med dotterns klassföreståndare.
  
• Hämtade de två yngsta från Goudas årliga... se ovan. Yngste sonen helt sluuuut....
  
• Åt tårta med hela familjen.
  
• Övertalade dottern att flytta upp en nivå i högstadiet, efter anmodan av skolan (ska förklara det en annan gång, m.a.o det har gått ruskigt bra det första året i högstadiet)
  
• Bloggar lite.
  
• Undrar om det ska hinna födas någon bloggbebis med efternamnet Elsander på min födelsedag?
  

Annonserar bloggpaus

April har varit en usel bloggarmånad. Fem inlägg. Förskräckligt lite.

Och det dröjer innan det blir mer. Har besök av de kära föräldrarna just nu. Försöker catcha upp med det lokala gossipet från världsmetropolen Ödsmål. Det är inte så enkelt som en del av er kanske tror.

På söndag bär det av till Schweiz och sedan till Liguren, Italiens riviera. Förhoppningsvis ska vädret vara hyfsat, vi har i alla fall med oss tältet. Är man viking ska man väl kunna kampa i Norditalien runt 1 maj, eller?

På hemvägen passerar vi Alsace och ska bunkra upp med vitt vin. Så fromma är vi. Alltså inte nykterister. Att vi hade vin kvar i tio år från förra Alsace trippen är en annan historia.

Vi ska i alla fall bo på någon bondgård i Vosgeserna (bergen väster om Alsace), det låter kul.

Vi hörs någon gång i maj.

Cinqueterre, Ligurien, Italien

Svampig hjärna

En vårförkylning slår till som en blixt från klar himmel.

Just när jag har så mycket att göra:

A. Vill få huset lite vår- och påskfint.

B. Pyssla i trädgården

C. Förbereda mina föräldrars besök efter påsk

D. Planera bilsemestern runt 1 maj, då barnen har en vecka ledigt.

C. Skriva klart min bok (men det har jag sagt sedan juli förra året, så det går ingen på längre...)

Med andra ord. Jag är frustrerad till max.

Det blir inte bättre av att familjen inte tar minsta hänsyn till att jag är sjuk och har en svampig hjärna som glömmer hälften.

Det slutade med att jag igår vrålade (nåja, hostvrålade): Lämna mig i fred, jag är sjuuuuuuk!! (underförstått: jag är sjuk och ledsen och vill bli ompysslad, inte få frågan varför jag inte köpte 5 liter olja till terrassen i stället för 1 liter...)

och stängde in mig i sovrummet hela kvällen. Funderade en stund på att ta mitt manus, beställa en resa till Tjotahejti och sitta under en palm och redigera. Så kunde de pyssla om varandra bäst de ville här hemma.

Mår lite bättre idag. Kurerar mig med kaffe, alvedon, clarityn och ska stryka tvätt och lyssna på Åsa Larssons senaste bok. Så fantastiskt hon skriver!

Andra april

Hur många undrar inte vad första kyssen i slutändan leder till?

Speciellt om man måste leta sig ned till Victoria Falls i Zimbabwe för att hitta någon att ge en första kyss.

Mer om den historien här.

Det var i november 1992.

Idag har vi varit gifta i femton år. Sjutton månader efter första kyssen gifte vi oss. Tre ungar senare, många upplevelser senare, många flyttlass, många länder, många hem.

Det är skönt att ha en fast punkt i tillvaron; familjen.

Jag känner mig rikt välsignad.

I kväll ska vi fira, bara vi två, Inshallah, på en liten restaurang i en by på cykelavstånd, inklusive överraskningsmeny och goda viner.