Gå i kloster, Livets ord och ankdammen härhemma

Jag har ärligt sagt aldrig förstått varför så många protestantiska kristna har svårt för kloster.
Det finns mycket i Katolska kyrkan som även jag har svårt för, men kloster är inte en av de sakerna. Kloster som livgivande, rogivande och andligt förnyande platser har det funnits genom 2000 år. Självklart har det funnits dåliga kloster också. Precis som i Arnfilmen, det fanns både ock.
Att kloster skulle ha sitt ursprung i hedendom tar jag inte för allvarligt, det finns ju som sagt munkar och kloster i andra religioner, skulle det betyda att de inte får förekomma bland Jesu efterföljare?

Peter Halldorf har givetvis betytt mycket för att skapa förståelse inom den svenska protestantiska kyrkan för denna variant av andligt liv. Han har en del motståndare också. Vad jag har sagt om det behöver jag inte upprepa.(Finns annars att läsa här 1, 2, 3)

Ulf Ekman verkar ha hakat på. Det var annat i början. Då upplevde jag att Livets ords ekumenikintresse var lika med noll. Inget annat än de själva dög. Jag hade svårt för det. Jag såg församlingar i olika samfund splittras i "Livets ord-väckelsens" spår. Det gjorde ont. Många for illa i kölvattnet av splittringar. Jag upplevde att lika många förlorade sin tro som vann den under denna tidiga tid. (I många församlingar var det den "inre kretsen" som "bildade eget". De som stod i periferin och kanske tvivlade och hade problem med sin tro hängde inte med. När splittringen var ett faktum var det tack och adjö med kyrkan och Gud för deras del. Tragiskt.)

Nu kan jag förstå varför Livets ord en gång behövde bildas . Det gläder mig också att ledningen har blivit visare, och erkänner sina misstag.

"Även en äkta väckelse möter inte alla behov. Alla är inte i samma andliga skeende där de behöver just det som nu pågår. Alltså måste man kunna låta människor växa i en takt som Anden, inte vi bestämmer, så att det nya vi upptäckt inte blir allt utan en del av en större mångfald.
Nyupptäcktens glädje är underbar. Att få egna behov mötta är ljuvligt. Att möta Jesus starkt och få sitt liv förvandlat är vad man unnar alla.
Ändå kommer inte alla att förstå, ta emot eller i vissa fall inte just nu behöva det jag upplevt så starkt.
Att kunna ha tålamod i en sådan situation är inte lätt, speciellt om man blir kritiserad för det som förvandlat ens eget liv."

Kloka ord. Tycker jag faktiskt. Och givetvis stämmer det väldigt väl med Livets ords och Ulf Ekmans egna upplevelser.

Personligen är jag intresserad av "moderna" former av varianten "gå i kloster", tex. new monasticism (mest känd är Shane Claibornes Simple Way). Radikalt och vansinnigt utmanande.
Inte så att jag själv vill gå i kloster, snarare att jag är intresserad av den andliga förnyelse som man kan hitta där.

Och nu till något helt annat. Tror jag.
I går hade vi besök. Hela eftermiddagen. Kanalen bakom trädgården är alltid en ankdam. Visste ni förresten att andhannar inte hjälper till med att föda upp sina ungar. Single mothers, i sin rätta bemärkelse. Ibland adopterar de andras ungar.

Igår hade vi en sothönefamilj (tror att de heter så på svenska) på besök. Föräldrarna delar på ansvaret. En annan dag såg jag en sothönefamilj där hönan börjat lägga ägg på nytt. Första kullen hjälpte till att hålla ordning runt boet. En unge jagade mycket aggressivt bort en and som kom för nära. Tala om familjesammanhållning.
Nåja, ibland känns det som om Jesu efterföljare plaskar runt i en ankdamm. Bra eller dåligt?

----

Ps. En av mina huvudkaraktärer i min blivande bok (?), polisen Jesper, funderar på att gå i kloster. Detta säger jag som för att hänga ut en morot. Kanske får jag läsare när det äntligen blir färdigt, det där romanprojektet.

Pastorsgrodor

Birger Schlaug frågar i samtalet med Niklas Piensoho:
"Är det inte så att ni själva blir så upphetsade av en massa smågrejer."

Så här i efterhand klingar det nästan profetiskt. En liten groda hoppar ur en högprofilerad pastorsmun och det ropas redan efter hans avgång.
Missförstå mig rätt, det är ingen liten groda för en del, speciellt inte för Åke Green.
Jag citerar Elisabeth Sandlunds ledare idag;
"Åke Green är besviken och ledsen över pastorskollegan Piensohos formuleringar. Det förstår jag. Skulle en journalist som ogillar något jag skrivit förklara att han eller hon inte vill ha mig i närheten och att jag är en skam för journalist­kåren skulle jag också bli sårad."

Jag håller helt med. Just detta med att inte vilja ha någon "nära" är en olycklig formulering. Kanske till och med så olycklig att Piensoho borde be om ursäkt för den. En pastor borde inte säga så. Punkt.

Sandlund fortsätter:
"För att ta "underlivsteologin" först är det snudd på komiskt att just den varning som Piensoho vill utfärda mot att frågor om sexualitet blir alltför dominerande på bekostnad av andra problemställningar får precis den effekt han varnar för."

Så rätt igen. Någon som minns något annat av det Piensoho och Schlaug talade om?
Det sades en hel del vettigt. Som det här med förpackningsfrågan. Underlivsteologin är en förpackning, döljer innehållet, skulle jag vilja säga. Eller den förpackning som gör att ickekristna endast ser att "religion är bara elände som kan få folk att göra vad som helst" (Schlaug i samma samtal).

Jodå, kyrkan har en viktig roll vad det gäller sexualmoral och det negativa inflytande som vårt sexualfixerade samhälle har på människor, speciellt unga.

Men det finns ju så mycket mer att diskutera.
Jag konstaterar att en groda hoppar ut och den slukas genast av hungriga käftar.

Konstaterar också att Schlaug beklagar att de inte"hann" in på de djupare frågorna. I all ödmjukhet undrar jag vad Schlaug hade velat komma in på?

Till sist åter det härliga orden om att störa (eller inte). Kan inte riktigt släppa dem. Konstaterar att om jag slår CS Lewis i huvudet på Birger Schlaug, så blir han väldigt störd. Antagligen inte om jag gör samma sak med Shane Claiborne eller Brian McLaren (vet inte om han har läst dem, med ni som har vet vad jag menar). Skulle jag däremot slå Claiborne eller McLaren i huvudet på George W Bush, så antar jag att jag skulle få en annan reaktion...
Allting är relativt...
Utom möjligen Gud själv...
-----------------------------
Uppdatering 20 mars:
Vi konstaterar att Niklas Piensoho idag i Dagen har både bett om ursäkt och förtydligat sig.
På ett bra sätt dessutom. Tack Niklas!
-------------
Mer om detta i Är det medias fel?

Att inte vara rädd för att tycka olika

Bloggosfären är en fantastiskt debattforum. Även om min blogg hör till de lugnare, hetlevrad kan man väl inte riktigt kalla den, så är det väldigt givande med de debatter och samtal som uppstår.
Enda nackdelen med den totalt öppna bloggosfären är väl att det inte finns någon debattledare, för bloggskribenten tar ju ofta del i debatten och det kan vara knepigt att vara moderator samtidigt.

Sedan kan bloggare utöva inflytande, bra och dåligt, det också givetvis.
Den som håller ett öga på bloggen God´s Politics (Jim Wallis mfl) har kanske uppmärksammat att Shane Claiborne blev inbjuden att tala på ett av USAs mer konservativa kristna college, Cedarville, Ohio. Ett antal bloggare kritiserade denna inbjudan intensivt, Cedarville fick kalla fötter och drog tillbaka inbjudan. (Shane blev senare inbjuden av en lokal kyrka i närheten, men det är en annan historia.) En talesman för Cedarville sade bland annat:
"There can't be any confusion about our commitment to God's Word and our historically conservative doctrinal position." (Christianity Today)
(Och jag kan givetvis inte låta bli att fundera på hur socialt engagemang kan stå emot det faktum att man vill vara Guds Ord troget...)
Reaktionen från omvärlden blev givetvis kraftig, bland besvikna studenter och andra. Christianity Today skriver om det här, och Shane Claiborne skriver själv på God´s Politics.

Nu är USA annorlunda än Europa och det är fullt möjligt för den kristna högern att ha vilka utbildningsinstitutioner som helst, med det är klart, objektiv undervisning blir det inte, men det är ju inte heller syftet.
Men Scot McKnight, professor i Nya Testamentet på North Park University (fråga mig inte vilken kristen politisk färg det universitetet har...) skriver bra på sin blogg.
Bland annat:
"Colleges do not endorse everything anyone says when they invite someone to speak. I cannot comprehend why so many don’t get this: invitations of speakers to schools or even churches do not mean blanket endorsement. Invitation does not mean endorsement. In fact, if we think about this a bit it becomes clear: no one agrees with anyone completely."
Vidare:
"This was a great educational opportunity that did not happen. I believe the major issue here is education. We often invite to our school folks who take differing views. It’s good for our students to hear other ideas. Then we have opportunities to debrief, explain, explore, and make our own decisions."

Det slog mig att jag läste det att detta givetvis också gäller statliga institutioner. Men hur fungerar det i Sverige, tex. på religionsvetenskapliga linjen på de statliga universiteten?
Bjuds kontroversiella talare in? Eller är de alltid politiskt korrekta, precis som utbildningen?

För Cedarville var Claiborne naturligtvis inte politiskt korrekt, inte i deras mening. Vi har kanske svårt att förstå det, men Claiborne är givetvis en nagel i ögat för många i den sk. kristna högern.
Det hade säkert blivit en intressant debatt om han hade fått tala.

Kristna bara tjafsar...

...och bråkar.
Ja, ibland har de även ihjäl varandra. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i historien för att hitta exempel på det. Kanske inte ens en dag, om vi ser på Kenya exempelvis.

Detta inlägg hänger lite ihop med ett tidigare, där jag skriver om att vi inte ska säga att religion(er) är farliga, utan att det är människan som är farlig. Nej, jag har inte ändrat mig, jag tycker så fortfarande.

Kristna bara tjafsar och bråkar. Verkar det som i alla fall. Jag talar inte enbart om andra, nej, detta är lite självrannsakan också. Visst tjafsar jag också!

Nu ska jag försöka använda mig av ett utanförperspektiv, som om jag inte vore kristen, men jag är intresserad i vad de kristna håller på med, vad kyrkan håller på med.
Det är lite svårt att ha det perspektivet, eftersom jag har varit kristen hela mitt liv, och inte har något ickekristen liv "före" att falla tillbaka på.
Men jag ska försöka.

• Vad tänker en ickekristen när han eller hon ser diskussioner på bloggen som denna? (Hur intressant är det egentligen om huruvida nu Maria var Jesus moder eller Guds moder?)
• Hur reagerar man när kristna kallar andra kristna för "låtsas-andliga"? (En av bloggreaktionerna till Dagens Bjärka-serie).
• Eller denna, för att inte gå så långt bort...
• Vad tänker en ickekristen när han eller hon ser hur kristna av ett samfund kallar andra kristna samfund för Skökan (alltså ur Uppenbarelseboken, där det står att denna Sköka har druckit sig berusad av blodet från de heliga och bloden från Jesu vittnen. Bland annat.)

Jag tror att många ickekristna förstår att det finns meningsskiljaktigheter (precis som i andra sammanhang, tex politik), och att det måste få diskuteras, men att de har svårt att förstå varför meningsskiljaktigheter tar så mycket plats.

Själv skulle jag bli ganska tveksam. Kanske rentav rädd. För vad är det som lockar mig till den kristna tron, eller vad skulle kunna locka mig? Att kristna mest håller på och tjafsar? Att kristna pysslar med att ifrågasätta om andra kristna verkligen är kristna?
Jo, jag skulle nog bli om inte rädd, så ganska tveksam. Om de där kristna har svårt att acceptera varandra, skulle de då acceptera mig?

Om nu Gud är kärlek, varför visar då kristna inte kärlek, inte ens till varandra?

Någonstans har jag läst att en av de främsta orsakerna till att ickekristna attraherades av den tidiga kristna kyrkan var att de såg hur de kristna älskade varandra. Det var ett oerhört starkt vittnesbörd.

Jag tror inte att det har ändrats.
Istället för att oroa sig för, eller tjafsa om, ifall Livets Ord eller Pingstkyrkan eller något annat protestantiskt samfund har löst en enkel biljett till Vatikanen (för att ta ett exempel), så kanske det vore ett bättre vittnesbörd om Guds kärlek om vi strävade efter en enhet som struntade i samfundsgränserna och meningsskiljaktigheterna.
Koncentrerar vi oss enbart på att bekämpa villoläror (eller vad vi tolkar som villoläror), så är det lätt att glömma bort att visa villkorslös kärlek. För det klingar rentav falskt att säga att man älskar sina syskon, för att i nästa mening tala om hädelse.
Jag tycker visst att man ska få kritisera vad man tycker är villoläror. Men det behövs ödmjukhet och vishet. Jag tycker visst att vi ska kunna predika Skriften allena. Men att i samma andetag använda sig att nutida sk. "profetior", för att ge stöd för sina åsikter, det lägger bara lock på diskussioner som kanske skulle ha kunnat leda någonvart.

Min fråga är egentligen: Hur evangeliserande är vi egentligen?
Eller borde jag kanske fråga: Hur bortstötande är vi egentligen?

Påminner mig om Shane Claiborne, som i sin bok "Den oemotståndliga revolutionen" berättar om hur hans vänner hade satt upp en bild av George W Bush i naturlig storlek i taket över Shanes säng. Som ett skämt, alla visste ju vad Shane tyckte om Bush, men han lät bilden sitta kvar, för att påminna sig själv om att han skulle be för Bush,han var ju en vanlig människa, som Gud älskade, inte en fiende eller rentav Anti-Krist.
För att spinna vidare, skulle en ivrig anti-katolik sätta upp påvens avbildning i taket ovanför sängen för att påminna sig om samma sak.
Eller, för att sträcka oss ännu längre; Osama Bin Laden?
Med texten "Älskad av Gud" under. Skulle jag?

Jag skulle gärna vilja höra er tankar om detta, oavsett om ni är kristna eller inte. Kanske speciellt om ni inte är det.