Low key blogging, Tony Blair and the Near East

Jag har inte bloggat speciellt flitigt på sistone, inspirationen tryter lite. Jag försöker hitta något intressant att kommentera i tidningar och andra bloggar, men allt handlar om valet, och det blir tröttsamt i längden.

Här i Holland handlar allt också bara om valet, det som ägde rum i början av juni. Ännu har de inte lyckats få ihop en regering. Det bör tilläggas att de inte vet vad blockpolitik och minoritetsregering är. Och de har någon slags idé om att de ska vara ense om allt innan de slår sig ihop. Vilket blir dem övermäktigt givetvis.
Man blir så trött på alltihop.

Jag borde kanske skärpa mig och skriva ändå. Man hittar alltid något att skriva om.

Hittade precis något!
Inser att jag kanske måste läsa Tony Blairs memoarer i alla fall.
Tydligen skriver han något om (eller antyder) att det var USA som låg bakom mordet på Libanons president Hariri.
Har stått vid Haririhålet (som vi lite vanvördigt kallade det) personligen. Det var en rejäl bomb som dödade Hariri och tjugo andra. Syrien fick skulden och ganska snart därefter fick de ta tillbaka alla sina trupper från Libanon.
Allt detta skedde under tiden vi bodde i Damaskus, och eftersom vi ofta besökte Libanon försökte tona ned att vi bodde på andra sidan gränsen. Men om libaneserna fick reda på att vi bodde i Syrien brukade de skratta och säga att de inte hade något otalt med syrierna, "they are our brothers!" Det var bara den syriska regimen det inte var så förtjusta i.
Nåja, mellanösternpolitik är och förblir mycket komplicerad, speciellt den mellan Syrien och Libanon. Ska inte gå in på det nu.

Längtar tillbaka ibland, måste jag erkänna. Rejält.

Monicas adventskalender 10 dec - Vit jul i Libanon

Inspirationen tryter, vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

Kan vi hoppas på en vit jul i år? Vi ska visserligen fira den i Sverige, men är chansen större än i Holland? Svårt att förutsäga, givetvis.

Annars får man väl ta sig till Libanon. Där brukar första snön komma runt jul. Och ganska ordentligt i bland. I bergen alltså. I Beirut regnar det bara.

Så här såg det ut julafton 2005. Det snöade så mycket att vi inte kunde ta oss hem den vanliga vägen från Beirut till Damaskus, dvs över bergen och Bekaadalen (ca en och en halv timmes bilresa, inkl och då var hälften av den tiden väntan vid gränsen). Vi fick åka norrut via Tripoli, runt bergen (fem timmars bilresa).

Julhälsningar

Jag har lite svårt att hitta julstämningen i år. Det är 10 grader varmt ute och jag längtar efter snö. Trots att antalet vita jular i mitt liv är få, så förknippar jag ändå jul med snö. Till och med i Mellanöstern fick jag vara med om en vit jul. I alla fall när vi åkte upp i de Libanesiska bergen. Snöstorm till och med, vi kunde inte åka vanliga vägen hem till Damaskus, utan fick resa "runt" bergen, 5 timmars resa i stället för en och halv.

Bilderna ovan; Julafton 2005 i Libanesiska berg

Sedan ogillar jag det supergulliga runt julen. Att föda Jesus i ett stall var nog inte så himla kul.

I vilket fall som helst, hemmet är ganska pyntat. Riktig gran, julstjärnor, hyacinter och amaryllis. Svensk julbord med skinka, sill, Jansson, köttbullar och julmust. Maken åkte förbi IKEA och köpte älgsalami, gravad lax, Västgöta kloster, prinskorv och svensk senap.

Tredjedag jul flyger jag och barnen till Sverige för att fira nyår med mormor, morfar och moster. 

Ska försöka titta in på bloggen då och då, men det blir inte så mycket den närmaste veckan. 

Jag önskar er alla en

GOD JUL

och ett

GOTT NYTT 2009

Julkrubba i en klippskreva i Quadisha Valley, Libanon. 

Komplett med blonda Jesus och Maria (?)och massor av får.
-----

They sold me a dream of christmas
They sold me a silent night
And they told me a fairy story
till I believed in the israelite
And I believed in father christmas
And I looked at the sky with excited eyes
till I woke with a yawn in the first light of dawn
And I saw him and through his disguise

Missa inte Emanuel + Mer om kristna och miljö + judar och palestinier i Sydamerika

Missa inte Emanuels helgmålsringning i morgon.

SVT1 lördag 29 november 2008 kl. 17.50

Om ni missade programmet, här är en direktlänk.

-------------------------------------------------------

Det är kanske inte så känt att det bor fler kristna med rötter i Mellanöstern utanför Mellanöstern. Att de tidigare franska kolonierna i Afrika är fulla av libaneser är väl känt. Liksom du alltid kan hitta indier i länder som tidigare var brittiska kolonier, så kan du hitta libaneser (Syrien och Libanon var också franska kolonier en gång) i halva fransktalande Afrika.

Men de flesta med rötter i det kristna Mellanöstern finns i Sydamerika.

Dagen har idag en mycket intressant artikel om Chile, som enligt uppgift har den största palestinska kolonin utanför Mellanöstern. Läs om hur dialoggrupper mellan chilenska palestinier och chilenska judar ledde till en attitydförändring.

I Chile finns ca 70 000- 80 000 palestinier (många med ursprung i Betlehem) och ca 20 000 judar. Båda grupperna kom till Chile i början av 1900-talet, men invandringen av palestinier fortsätter än idag.

-----------------------------------------

Vad det gäller mitt tidigare inlägg Skapelsen ropar ivrigt, så fortsätter samtalet i kommentarsfälten. Jag ligger lågt ett tag till, jag vill nämligen väldigt gärna att fler ger sig in i samtalet och bidrar med sin mening. Kommentera mera!

Hör gärna mer från katoliker. Och er som vet mer om de nämnda bibelverserna (och andra på samma tema). Vad säger grundtexten? 

En kommentar sade; "Det är en tanke bland vissa frikyrkliga att Bibeln inte behöver tolkas utan att dess budskap är uppenbart."

Allt är klart och färdigpacketerat, liksom. Strunta i att läsa bruksanvisningen (den brukar ändå vara så omöjlig att begripa).

Men ibland får jag för mig att även Birger Schlaug vill ha den kristna tron färdigpacketerad. Jag har förstå att han blir konfunderad. Men vad i världen är lätt att förstå?

Vad i livet är lätt att förstå?

Själv håller jag på och läser NT Wrights Surprised by Hope. Och lyssnar på ett seminarium, Reconstructing Hope, som han höll nyligen i USA. Lyssna själv här.

-----------------------------------------

Mer miljö:

SVT Debatt-bloggens Henrik Bergsten undrar lite om Newsmills nya betaltjänst. Svenska kyrkan var snabb med att hosta upp pengar för att komma in på den.

Men Bergsten undrar, kunde inte nyheten fått första plats på allmänna Newsmill.

"Varför ryms inte kyrkans artikel bland de “vanliga”? Är den så ointressant att de måste betala in sig? Ska organisationer betala för att få sin ointressanta artikel upplyft bland de artiklar som redaktionen bedömt som journalistiskt intressanta?"

"Femtiotusen! Som hittat!"

Jag hoppas innerligt att Svenska Kyrkan inte alltid resonerar så. (Jag menar egentligen: Jag hoppas att de inte var så när kyrkan gick in på Betal-Newsmill).

Dessutom verkar Anders Wejryd inte ha tagit Endtimers inflytande på allvar. Men deras bibeltolkning är ju också väldigt främmande för Svenska Kyrkan. 

Läs om Hapax frågor till ärkebiskopen här.

"Om du med eskapistiska tendenser menar att strunta i jorden och vänta på himlen så kanske något sådant har funnits, men säkert mycket lite när allt kommer till kritan."

säger ärkebiskopen.

Jag har känslan av att han inte riktigt har hängt med i svängarna runt amerikansk politik de senaste åtta åren.

För den som fortfarande inte känner till Endtimershistorien, se videon The Doomsday Code med Tony Robinson:

Kasta bränsle på den sekteristiska brasan i Mellanöstern

Hur förhåller sig Västvärldens kristna till Mellanöstern?

Jag har varit inne på detta många gånger förut, men som sagt, jag tenderar att upprepa mig just nu.

Svenska Dagbladets Bitte Hammargren skriver idag ett läsvärt blogginlägg från Libanon, där hon bland annat talar om mötet med en ung amerikansk missionär från amerikanska mellanvästern:

"Vore det inte bättre att lämna religionstolkningen åt libaneserna själva? undrar jag.

Här i Orienten har ju urkristendomen sin vagga. Östkyrkorna har djupa rötter".

Hammargren skriver inte om något svar från amerikanskan, bara att hon inte tror att muslimer och kristna har samma Gud. Det tror däremot Libanons kristna. De säger också att islam ska garantera dem och judar skydd, eftersom de är "Bokens Folk".

Samma uttalanden om "Bokens folk" har jag stött på i Mellanöstern. Av muslimer. Kristna och judar ska behandlas med respekt därför att de är "Bokens folk".

Mellanösterns kristna lider av den militanta och extrema islamtolkning som fått spridning under de senaste årtiondena.

Hammargren fortsätter:

"Mellanöstern är och ska vara en blandning av kulturer. Men USA:s militära närvaro i Irak har fungerat som en sockerbit på extrema salafister från Saudiarabien, Marocko, Algeriet - ja till och med för en vinddriven extremist från Brandbergen utanför Stockholm, den nyss dödade al-Qaida-mannen.

De för en oförsonlig kamp mot dem som uppfattas som ”otrogna”.

- Men vi är inte otrogna enligt islam, vi är ju Bokens folk, invänder min kristne vän i Beirut."

Hon säger också att en importerad annorlunda teologi från fundamentalistiska Mellanvästern kan bli extra bränsle för den sekteristiska brasan. Liksom saudisk teologiimport är dålig för svenska muslimer är amerikansk fundamentalism från Mellanvästern dålig för Mellanösterns kristna.

Jag reagerar också över den bristande respekt som många fundamentalistiska eller den sk. kristna högern har för Mellanösterns kristna. Både ortodoxa och katolska kyrkor anser sig ha sitt ursprung i den första kristna kyrkan. En kyrka som har överlevt tills nu, genom 2000 år.
Är inte det värt respekt? Borde inte missionen bedrivas annorlunda?

Mellanösterns kyrkor verkar rentav bortglömda ibland. Jag vet av egen erfarenhet, många jag talar med i Sverige och Holland vet inte att det finns så många kristna i Mellanöstern, om några alls.

Kanske vet de att det finns kristna i Libanon. Men den svåra situation som Iraks kristna befinner sig i kom som en mindre chock för många.

Varför bryr sig inte Mellanösterns kristna syskon mer?

Personligen tror jag inte att USAs närvaro i Irak har gjort mycket för den Irakiska kyrkan.

Saddam Hussein var självklart en tyrann, ej att ursäkta på något sätt, men när hans makt försvann, tog andra chansen. Andra som är minst lika tyranniska som han.

Självklart är inte USA och allierade ansvariga för det våld som muslimska extremister utför mot kristna.Men jag tror att dess närvaro har underblåst "amerikahatet" och det lider de kristna av, enbart för att de tillhör samma religion som amerikanarna.

Kristna i Gaza och Västbanken, Syrien, Libanon, Jordanien och Egypten känner av samma sak.

Nu är det ju inte så att alla muslimer hatar USA, snarare tvärtom; största drömmen för de flesta i Mellanöstern, kristna eller muslimer, är att få ett sk Green Card. Men oviljan är stor också bland "normala" muslimer mot USAs inblandning. Mind your own business-känslan är stark. Och glöm inte att korstågen fortfarande är något som klingar extremt illa i muslimers öron.
Och i bakhuvudet finns givetvis hela tiden att det är bara en sak USA och västvärlden är intresserade av; oljan.

Denna ovilja är ingen nytt som kom i och med Irakkriget, men kan härledas längre tillbaka i tiden, kolonialtid och korstågstid inberäknad. De senaste årens händelser har dock gett bränsle till brasan.

Lägg märke till att jag inte i en enda mening har nämnt Israel. Israel är värt ett kapitel för sig, men det ska jag inte gå in på nu, om ni ursäktar. Jag har valt att koncentrera mig på Mellanösterns kristna, därför att så fort man tar upp Israel så svänger diskussionens vindflöjel och de kristna kommer i skuggan. Igen.

För den lilla extrema grupp av muslimer, som står för en mycket mer oförsonlig tolkning av islam (inget tal om "Bokens Folk" givetvis) så har Irakkriget varit just vad Hammargren säger; en sockerbit. Som de har fått mycket energi från.

Att amerikanerna skickar unga naiva missionärer till Libanon, där de sekteristiska bålen flammar upp med jämna mellanrum, för att missionera för muslimer, är inte bara ogenomtänkt, det visar på bristande respekt. Samtidigt som det missioneras för muslimer, minskar den kristna befolkningen snabbt. Borde Västvärldens kristna inte oroa sig för det i stället? Fundera på hur kyrkorna i Mellanöstern kan få stöd på bästa sätt?

Är en omprioritering av missionsmedel kanske att föredra? Och ett annat tänkande måste till.

Jag vill gärna höra era tankar om detta.

---------

Uppdatering: Ledare i Göteborgsposten uppmärksammar detta.

Kyrkoruin på bysantisk tid, norra Syrien

Vintrig nostalgitrip: Lebanon on ice

Så här i blöta Holland, när termometern lyckades visa +10 för ett par dagar sedan, längtar jag till snön. Vad jag förstår är har inte heller södra Sverige mycket vitt för tillfället.
Kom med på en vintrig nostalgitrip.

Vi träffar ofta på folk som har svårt att tro att det går att åka skidor i Libanon.
Tillhör du en av dem?
Inte så länge till...
Okej, först ska man ta sig dit. 20 min till Syrisk-Libanesiska gränsen. Trötta gränspoliser som ber en köra försiktigt "it´s icy today, madam!"
Var det snö redan där, på 1000 m höjd, då visste vi att det skulle bli vanskligt att ta "the short route" det vill säga den via småvägar i Libanons berg. Då var det bättre att köra via Beirut och ordentligt snöröjda vägar. Hade vi riktigt otur, då var bergspasset mellan Bekaadalen och Beirut stängd på grund av för mycket snö (och för många bilar utan snökedjor som stod på tvären).
Julen 2005 snöade det så mycket att vi höll på att inte komma hem. Vi fick köra via Tripoli i norra Libanon och runt bergen. Fem timmars resa i stället för två...
Över Bekaadalen och upp i bergen igen. Inom två timmar stod vi på skidorna, om vägläget var bra, vill säga...
Lägg märke till hur vi har dekorerat bilen med utländska klistermärken. Jag vet inte om ni ser den svenska älgen. Ifall libaneserna skulle tro att vi var syrier...
Det här var efter mordet på expremiärminister Hariri och ett par dagar före det att skandinaviska beskickningar stormades och brändes i Damaskus och Beirut.
Men i kristna Faraya-Mzaar, på över 2000 m höjd, var det som om tiden alltid stod stilla. Ibland hamnade jag i intressanta diskussioner med libaneser när vi satt i den långa liften upp till pisten på toppen. När de hörde att jag bodde i Damaskus tyckte de ibland lite synd om mig. Jag fick försäkra dem om jag att jag stortrivdes och att jag gillade syrierna. En gång sade en man: "We don´t like Syria. But we like the Syrians, they are our brothers..."


Säg mig, var någonstans i Europa kan man åka skidor och se Medelhavet samtidigt?
Någonstans måste det väl gå?

Jo, det är jag och min dotter, på skidor, i snön, i Libanon och med Medelhavet vid horisonten. Tror ni mig nu?
Klara dagar ska man kunna se Cypern. Det är nästan aldrig klara dagar...

Ibland övernattade vi på lilla hotell San Antonio, satt framför brasan, pimplade Ksara-vin, käkade Mezze och pratade om livet.... Det är märkligt vad man kan komma igång att prata om efter några glas Chateau de Ksara, rejält med moutabal på arabiskt bröd, och med världshistorien och världspolitiken inpå knutarna.

Och på vägen hem tog vi det kort som fick bli logo till min blogg så länge.
Just nu har jag ett annat Libanon-i-snö som logo.

Hjälp, vad jag längtar tillbaka ibland...

Sätt upp på väl synlig plats!

Jag kan bara inte låta bli att ta med dagens teckning från de Volkskrant, en av Nederländernas morgontidningar.
Michael Moore är ju aktuell igen och de Volkskrant tycker kanske att han borde presenteras så här.

Kommentar överflödig.

I övrigt har jag precis fått hem Magnus Malms Viskningar från katakomberna.
Ett av kapitlen heter Att följa Kristus i skuggan av George W Bush.
Jag brinner av nyfikenhet.

När vi bodde i Syrien kändes det faktist som om man var tvungen att följa Kristus i skuggan av George W Bush. Tillsammans med alla Mellanösterns kristna.

För faktum är; vilken otroligt dålig reklam för kristendomen som Mr Bush är i Mellanöstern.

Och sedan spelar det ingen roll hur många gånger frälst och omvänd han är, det är något mellan honom och Gud (och jag respekterar hans tro). Men...
Jag säger bara men... och suckar... och deppar över att det är oroligt i Libanon igen.
---------
Post scriptum:
Jag fick ta fram ordboken för att översätta det allra översta på annonsen. Med andra ord:
Sätt upp på väl synlig plats!

Det har jag nu gjort...

Mer muslimer i debatten!

Jag tror att vi först måste inse att man har alltid hittat stöd i religionen, (kristendom, islam, hinduism etc) för att förtrycka kvinnor. Det erkänner jag som troende kristen villigt. Det är människor som gör det, inte religionen. Det är ett lika stort faktum som att människor har alltid hittat stöd i religionen för att slå varandra på käften. Religionskrig existerar inte, anser jag, det är bara en ursäkt.
Jag tror att jag och debattatören i SvDs Brännpunkt; Aseel M Shakfah, är överens om huvudpunkterna; "hedersmord, tvångsgifte, incest, våldtäkt, misshandel och mord är alla, utan undantag, förkastade och allvarliga synder i islam." Och i kristendomen.

Att vara troende muslim är inte lika med att vara förtryckt! Jag har bott i muslimska länder i många år och har träffat många frigjorda, frimodiga troende muslimska kvinnor.

Men vi måste kunna reagera mot det som är fel utan att bli kallades islamofober. Det tror jag alla är överens om. Se mitt tidigare inlägg.

Ofta tas extremfallen upp i media och debatteras; importbrudar, hedersrelaterade brott osv. Givetvis ger de en snedvriden bild och spär på islamofobin. De flesta "vanliga" svenskar vet mycket lite om islam (lika lite som de vet om kristendom, dagens genomsnittssvensk vet ganska lite om kristendom också, vill jag påstå). Muslimer i Sverige har ett ansvar att presentera sig och sin religion så att svenskar kan förstå lite bättre! Glöm inte bort att många svenskar har en snedvriden bild av troende kristna också! Där har jag som troende kristen också ett ansvar, att räta ut frågetecknen.

Jag efterlyser mer medverkan av muslimer i media, och att muslimer även reagerar på det som är fel i deras egen gemenskap. Det är tråkigt att de få gånger som vi hör från troende muslimer är när de måste försvara sig själva, när de måste slå ur underläge. Vi måste kunna diskutera på lika villkor. Och utan att "slå Bibeln och Koranen i huvudet" på varandra!
Jag menar; jag "slår ju inte Bibeln i huvudet" på min icketroende granne, varför skulle jag göra det på min muslimske granne?

Mer tankar om Libanon...

När jag läser vad jag skrev i mars 2006, sedan tidigare i bloggen, så är det nästan lite läskigt, som om det nästan var profetiskt, det jag skrev. Men faktum är och var då också, att freden i Libanon är bräcklig. Men faktum kvarstår, libanesen i allmänhet vill inte, för Guds skull, inte, ha krig.
Mycket av det som de har byggt upp de senaste tio åren, tex i fråga om infrastruktur, har blivit raserat, de har kastats tjugo år tillbaka i tiden.
Mer om jag känner dem, de ger inte upp...

"Lay down
Lay down your guns
All your daughters of Zion
All your Abraham sons" (U2)

Flytt från Damaskus till Holland

Libanons Cedrar

Det har hänt en del sedan jag började blogga för knappt ett år sedan. Vi flyttade till Nederländerna en vecka innan kriget i Libanon började. En vecka!

Jag satt i sommarfagra Bohuslän och grät över bilder från landet som vi hade besökt så ofta. Jag hade svårt att hantera min känslor. Jag minns ännu hur jag satte på U2 och deras: Peace on earth, en udda "julsång" om tvivel, men den hjälpte mig i den stunden.

Några korta rader från Peace on earth:

"Jesus could you take the time

To throw a drowning man a line

Peace on Earth"

Libanesiska berg

Detta var från min förra blogg, publicerat i mars 2006:

Som första illustration till min allra första blogg har jag valt en bild från bergen i Libanon.
En bild tagen en eftermiddag i februari 2006, på väg hem från skidåkning. Just denna del av Libanon är kristen, men i övrigt att Libanon ett mycket blandat land. Här ligger shiamuslimska och kristna byar sida vid sida. För inte så länge sedan ägnade alla i detta land sig åt att skjuta varandra sönder och samman. Nu har det varit fred i drygt tio år, men ibland är lugnet bedrägligt. De vanlige libanesen, oavsett vilken religion han eller hon tillhör, vill leva i fred och fortsätta med sin vardagliga liv. Snart har finns här en hel ny generation som inte känner till inbördeskriget. De är självklart landets stora hopp, de har allt att vinna och allt att förlora!Vi är alla små i en stor och ibland skrämmande värld. Låt oss känna ödmjukhet inför vår litenhet och låt oss inte vända rädslan till något negativt. Börja med att påverka din egen lilla värld runtomkring dig!