Blogg100 #2 - Mellanösternmjukstart

Jag tänkte mjukstarta den här Blogg100-rakan med Mellanösterntema. Inte så konstigt, eftersom jag bott sju år i Mellanöstern, Oman och Syrien, vilket givetvis lämnat sina spår.

Tidigare i år hade jag förmånen att besöka Winternachten (Vinternätter), som är ett högklassigt litteraturevenement i Haag. I år kom Syriens megakändis diktaren Adonis (bor tyvärr i exil sedan många år), nobelpristippad år efter år, och romanförfattaren Alaa Al-Aswany, en av Egyptens mest kända romanförfattare (tillika aktiv i arabiska våren) mest känd för Yacobians Hus.

Adonis var huvudattraktionen, han fick första exemplaret av en översättning (till nederländska) av en av sina diktsamlingar, från Rotterdams borgmästare Ahmed Aboutaleb (tillika stort Adonisfan, han har till och med ägnat sig åt att översätta Adonis själv, inte det lättaste antar jag...), men ska jag vara ärlig så får nog Svenska Akademin skynda sig lite om de vill ge honom nobelpriset; han börjar bli till åren.

Al-Aswany var däremot kvällen stora behållning, karismatisk och engagerande. Han kallar sig klinisk optimist, men erkände att det är tufft att kämpa för demokrati och yttrandefrihet i Egypten just nu. Mitt favoritcitat från honom denna kväll var: "Every person walking down the street is a potential novel". Något för varje skribent att lägga på minnet.

Som en tillfällighet höll jag precis denna helg, då Winternachten ägde rum, på med en hemtenta, där en av Al-Aswanys noveller skulle analyseras, vilket gjorde det extra intressant att få lyssna på honom i verkligheten.

fr v Adonis, Al-Aswany, den holländska
samtalsledaren

Father Paolo från Mar Musa kidnappad i Syrien?

Jag nåddes av nyheterna från Reuters i går kväll att father Paolo Dall´Oglio, blivit kidnappad av en Al Queda-grupp i staden Raqqa i Syrien. Rejält chockad givetvis.
Jag mötte father Paolo för ett antal år sedan; en karismatisk och fascinerande man, jesuit från början, men numera tror jag att han är ortodox präst, som restaurerat den gamla klostret Mar Musa norr om Damaskus (med fantastiska frescos från 1400-talet!) och gjort det till en mötesplats för kristna och muslimer. Han jobbade med religionsdialog och kampen för att Syriens olika befolkningsgrupper ska kunna leva tillsammans i fred och samförstånd låg honom varmt om hjärtat.
Förra året tvingades han lämna Syrien eftersom han blivit allt för regimkritisk. Men han återvände för några dagar sedan, gick över gränsen från Turkiet i rebellkontrollerat land.

Nu gör vissa källor gällande att han kidnappats, andra att han frivilligt gått med på att möta Al Queda-gruppen Islamic State of Iraq and the Levant för att förhandla fram frisläppande av gisslan.

Father Paolo tillsammans
med min man och yngste son

Låt oss be för att han är välbehållen. Om Syrien någonsin ska kunna få slut på kriget och resa sig ur askorna är father Paolo en av få som skulle kunna spela en viktig roll i försoningsarbetet.

Bilder från Mar Musa-klostret,
norr om Damaskus

Father Paolo intervjuades i maj i år av France 24:

Hama, Syrien

Hamas berömda vattenhjul (Norias).

Maj 2003.

En annan tid, till synes en annan värld.

Gud, vad ska jag göra med all den sorg jag känner över allt som händer i Syrien nu?

Bortflugen kyckling

Måltiden som jag bjöd familjen (äsch, i slutändan åt endast min man och han tyckte det var gott...) på i förrgår var en djupt symbolisk fasterätt.

En gryta av kikärtor och sötpotatis som är vanlig i mellanöstern, en traditionell rätt bland fattiga. I Marokko kallas den ungefär "bortflugen kyckling" eftersom det sägs att barnen tittade ned i gryta och frågade var kycklingbitarna var. Modern i familjen (som inte hade råd med kött) svarade att det fanns en kyckling i grytan, men den flög bort.
Saffran hör till originalreceptet (men jag är ingen fan av saffran, så jag tog bort det...) och eftersom det är en dyr krydda symboliserar det hur djävulen frestade Jesus med all världens rikedom och makt.
Kikärtorna symboliserar stenar och hänvisar givetvis till hur djävulen frestar Jesus att göra bröd av stenar.
Liknande recept är också populära bland sefardiska judar.

När muslimerna fastar är det delvis för att de ska få bättre förståelse för hur fattiga har det. Under Ramadan hör det till att bjuda in fattiga att bryta fastan på kvällen och att ge till välgörande ändamål.

I vår familj vill vi att fastan ska mana till eftertänksamhet och återhållsamhet. Avstå lite från livets goda. Vara tacksam för det man har (som är mycket i jämförelse med många andra).

Low key blogging, Tony Blair and the Near East

Jag har inte bloggat speciellt flitigt på sistone, inspirationen tryter lite. Jag försöker hitta något intressant att kommentera i tidningar och andra bloggar, men allt handlar om valet, och det blir tröttsamt i längden.

Här i Holland handlar allt också bara om valet, det som ägde rum i början av juni. Ännu har de inte lyckats få ihop en regering. Det bör tilläggas att de inte vet vad blockpolitik och minoritetsregering är. Och de har någon slags idé om att de ska vara ense om allt innan de slår sig ihop. Vilket blir dem övermäktigt givetvis.
Man blir så trött på alltihop.

Jag borde kanske skärpa mig och skriva ändå. Man hittar alltid något att skriva om.

Hittade precis något!
Inser att jag kanske måste läsa Tony Blairs memoarer i alla fall.
Tydligen skriver han något om (eller antyder) att det var USA som låg bakom mordet på Libanons president Hariri.
Har stått vid Haririhålet (som vi lite vanvördigt kallade det) personligen. Det var en rejäl bomb som dödade Hariri och tjugo andra. Syrien fick skulden och ganska snart därefter fick de ta tillbaka alla sina trupper från Libanon.
Allt detta skedde under tiden vi bodde i Damaskus, och eftersom vi ofta besökte Libanon försökte tona ned att vi bodde på andra sidan gränsen. Men om libaneserna fick reda på att vi bodde i Syrien brukade de skratta och säga att de inte hade något otalt med syrierna, "they are our brothers!" Det var bara den syriska regimen det inte var så förtjusta i.
Nåja, mellanösternpolitik är och förblir mycket komplicerad, speciellt den mellan Syrien och Libanon. Ska inte gå in på det nu.

Längtar tillbaka ibland, måste jag erkänna. Rejält.

Favorit i repris 9 - The Endtimers

Med anledning av Joachim Elsanders inlägg i dag Antikrist som fredsmäklare, tyckte jag att det var dags för ännu en Favorit-i-repris, den om Endtimers, och den effekt den har (eller har haft) på Mellanösternpolitiken. Bakom denna teologi, besläktad med "Left behind" (storsäljande romaner om den yttersta tiden, enligt en viss tolkning av Uppenbarelseboken i Bibeln) ligger en förskräcklig människosyn och speciellt en mycket skev bild av judarna.

---------------------

Jag är ingen bra apologet. Det kan vara svårt ibland att förklara och presentera vad jag tror på.
Ibland är det lättare att säga vad jag inte tror på.

På Tro&Tänk hittar jag länken till Doomsday Code, en mycket intressant dokumentär om "Endtimers", dvs de kristna, främst i USA som tror på den eskatologiska tolkningen av tex Uppenbarelseboken, som kännetecknas av bla "Left Behind". Med ett fint ord dispensationalistisk eskatologi. Jag skäms när jag säger att en gång, som tonåring, svalde jag denna teologiska tolkning nästan med hull och hår. Tack gode Gud för att Han omvände mig.

Pastor Astor sammanfattar vad de stora farorna med denna teologi är:

• Det ensidiga ställningstagandet för Israel och motståndet mot vissa fredsträvanden
• Avskyn för FN
• Ointresset för klimatfrågorna

På Kolportören kastade jag ut en fråga häromdagen:

"Det sägs också att Livets Ord samlar in pengar för att hjälpa judar köpa egendom i östra Jerusalem, så att hela Jerusalem ska bli judiskt. Även egendomar från kristna araber köps upp.Är det sant? Nån som vet?"

Jag tror inte att jag kommer att få svar på den frågan. Däremot sägs det i Doomsday Code att judar får hjälp att köpa egendom i Östra Jerusalem med pengar från amerikaner. (ca 18.40 in i programmet).Och stödet är inte litet, enligt dokumentären. Men inslaget med den amerikanske drillern, som ämnar borra sig in i arabiska oljekällan (han talar om det som om det var en (1) källa), är nästan komiskt. Hur långt hade han tänkt borra? (Israel är ganska långt från stora oljetillgångar, vad jag förstår.)

Och "Endtimers" har inflytande ända in i Vita Huset.
Vad som skrämmer mig mest är att det för dessa kristna verkar vara viktigare att påskynda Jesu återkomst genom praktiska, moraliskt tvivelaktiga gärningar, än att praktisera och förkunna Jesu kärleksbudskap.
Vad hände med Jesus ord i Matt:5:43-48?
Älska era fiender
Och vad jag inte förstår är hur motivationen att förkunna evangelium grundar sig i att "snabba på" Jesu återkomst. I stället för att motiveras av att göra just det som det verkligen handlar om: Att förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus. Utan baktankar.

Och jag reagerar också på (detta är ett tillägg skrivet efter det att jag tittade på filmen igen) att "Endtimers" egentligen inte alls stödjer Israel för att de älskar landet och judarna, utan därför att de vill påskynda Jesu återkomst. I den yttersta tiden kommer två tredjedelar av judarna att dödas i vilket fall som helst, enligt "Endtimers". Vilken hemsk människosyn generellt och vilken förfärlig syn på Israel och judarna! Bara medel för att påskynda Jesu återkomst.


Och jag reagerar omedelbart negativt när jag stämplas som motståndare till Israel och till och med som antisemit, bara för att jag ifrågasätter denna bibelsyn!


Jag kan bara reflektera och säga till er som undrar, min tro skiljer sig ljusår från den som "Endtimers" verkar ha. Döm själva. Jag ryser av obehag när jag ser filmen.

Favorit i repris 8 - Helig blodig mark

Ett inlägg skrivet med mycket smärta. Lika aktuellt nu som då.
Jag tycker idag att liknelsen med brodern haltar ganska rejält. Kanske skulle man istället tala om att ha två bröder som hela tiden bråkar och där man inte klarar av att ta ställning för den ene eller andre.
Men jag tror ni förstår hur jag menar ändå.
------------------------------------

Den som har läst min blogg ordentligt vet att jag ogillar när man ser på svåra frågor i svart-vitt.Vare sig det gäller prästvigda kvinnor, samkönade äktenskap, äktenskapet som sådant, abort, krig... Jag har bestämda åsikter om mycket, men jag vill inte se i svart-vitt. Det finns inte alltid svart-vita svar på svåra frågor. I andra frågor är jag kluven, och jag bevakar min rätt att inte ta ställning. Eller rättare sagt; jag bevakar min rätt att tvivla, att tycka att vissa frågor är helt enkelt vansinnigt svåra och svåra att ta ställning till.

Israel-Palestina är ett sådant ämne. Få ämnen väcker så starka känslor i kristna sammanhang (och i andra).

(Oj, upptäcker att jag inte har fått mitt morgonkaffe. Eftersom jag har lovat mig själv att inte skriva några blogginlägg innan jag har fått mitt morgonkaffe så tar jag en paus. Hjärnan behöver få sin drog.)

I vår familj brukar vi läsa Bibeln efter middagen. En klassisk tradition i holländska reformerta hem. Vi läser ur Barnens Bibel, för de minstas skull. I lördags fick läsa om ett stycke från fredagen. Vår dotter hade nämligen missat det, eftersom hon inte hade varit hemma. Det handlade om när Moses får se ut över det land som Gud har lovat sitt folk, stående på berget Nebo. "Där har vi ju varit, så jag vill läsa det igen," sade dottern. Berget Nebo ligger i dagens Jordanien. Av alla bibliska platser som vi har besökt, så är Nebo det som väcker starkast känslor hos mig. En klar dag kan man se halva Israel från Nebo. Döda Havet, Jordandalen, bergen med Jerusalem, Jeriko. Man slås av hur litet landet egentligen är
Genom årens lopp har jag fått allt svårare att läsa Gamla Testamentet och de avsnitt som handlar om hur Israels folk tar det land som Gud har lovat dem i besittning. Ännu svårare blev det under åren i Mellanöstern. Det är helt enkelt enormt svårt att bo över tre år i Syrien, utan att ändra syn på Israel. Det kommer för nära inpå helt enkelt. Syrien är officiellt fortfarande i krig med Israel och någon fred kommer antagligen aldrig till stånd så länge Israel inte lämnar tillbaka Golanhöjderna, ockuperat 1967. Men det kommer troligen aldrig att ske, Golan är för stategiskt och står för en stor del av Israels vattenförsörjning. Vatten viktigare än olja i denna del av Mellanöstern.

Jag har blivit hjälpt av att läsa utifrån perspektivet Guds frälsningsplan. I Guds plan för att frälsa mänskligheten ingick det vi kan läsa i Gamla Testamentet, det som leder fram till Jesus.

Min bibliska syn på Israel består. Jag tror att Gud har lovat israeliterna Israel. Men hur fungerar det löftet nu? Ger det Israel rätt att handla hur de vill?
Naturligtvis inte. Jag har tidigare skrivit om det i insändare i Dagen och Kyrkans Tidning. Det har hänt en del sedan dess, kriget i Libanon förra sommaren och övertagandet av Gaza nu senast. Min syn på Israels handlingar har inte förändrats. Men man har ju känslan av att palestinerna, både Al Fatah och Hamas, har bränt sina kort när de ger sig på varandra.

Men i stort sett står jag för vad jag skrev då.

Jag brukar ibland ta till bilder för att få mig själv att förstå. Bilden, eller liknelsen, som jag använder här, är denna:

Jag har en bror (inte i verkligheten, det här är ju en liknelse) som jag älskar. Han har alltid stöttat mig och hjälpt mig, trots att han har svåra personliga problem. Ett problem är att han är våldsam. Våldsam i sitt äktenskap. När han och frun bråkar så slutar det alltid med att han slår henne. Kvinnomisshandel. Min bror är en kvinnomisshandlare.

Jag tar alltid ställning för min svägerska. Erbjuder sängplats, har till och med varit i rätten och vittnat. Mot min bror. Som jag älskar. Vi är förenade genom blodband och jag älskar honom.

Men Gud, vad jag hatar det han gör!

Denna liknelse haltar, jag vet. Israel har fiender som vill utplåna staten från jordens yta. Israel slåss för överlevnad. Det kan man inte precis säga om brodern i liknelsen.
Men vad jag har så svårt för är Israels totala oförmåga att ge igen med samma mynt. Ni vet, det där gammaltestamentliga öga för öga, (som inte gäller längre, det har Jesus tillintetgjort enligt min mening). Israel har skrivit om det gamla talesättet: Öga för liv, kidnappad soldat för anfall på ett helt land. Byggande av en mur på andras mark, så att de inte kan nå sina olivlundar, eller ta sig till jobbet eller sjukhuset. En skyddsbarriär, jag vet…
Vad jag också har svårt för är vissa kristnas oreserverade stöd för Israel. I sammanhanget glöms den andra sidan bort. Även de kristna araberna ignoreras. De som har varit kristna sedan apostlarnas tid. De trossyskon som vi borde se upp till och som vi kan lära oss så mycket av!

Man påverkas av att bo i det Heliga Landet, eller på gränsen till det, jag antar att Damaskus ligger på gränsen. Man påverkas. Det är helig mark. Ibland fick jag bokstavligen känslan av att jag var tvungen att ta av mig skorna, därför att jag stod på helig mark.
Men det är helig mark med blod på.
Det gör ont. Min Gud, det gör så ont!

Om jag inte var pacifict innan syrientiden, så blev jag det nog där. Utan kärlek och fred kommer vi ingen vart. Vi är alla Abrahams barn.

Hjälp. Jag behöver hjälp att uttrycka detta:

Lay down

Lay down your guns

All your daughters of Zion

All your Abraham sons

I don’t know if I can make it

I’m not easy on my knees, Lord

Here’s my heart and you can break it

I need some release, release, release

We need

Love and peace

Love and peace

-----------


Om nu någon undrar vad det står på pannbandet Bono tar på sig på slutet.
Det står Coexist, där halvmånen står för C, davidstjärnan för X och korset för T.
Kommer från den animerade videon för Yahweh, som finns på samma album som Love and Peace or Else.

"Favorit i repris" - serie

Jag har länge tänkt gå tillbaka och studera vad jag har skrivit under denna bloggs drygt treåriga historia. Och återpublicera favoriterna. Mina favoriter alltså (det finns en massa skräp också). Era favoriter? Jag vet inte om det finns några, i så fall hör av er. De kanske platsar i favorit-i-repris-serien.

Jag börjar med den här. Ett av mina allra första inlägg. Andas en del rotlöshet och längtan tillbaka till den del av världen som gjort så stort intryck på mig.
---------------------------------------------------------------

Med tanke på den första kristna i denna region, publicerar jag en bild på St Simeons kyrkoruin utanför Aleppo i norra Syrien. Den är från runt 300-talet och var innan Hagia Sophia i Istanbul den största kyrkan i världen. Ruinerna är fortfarande oerhört imponerande, för att inte tala om den vidunderliga utsikten.St Simeon var en eremit som satt på en pelare, för att vara ifred, han hade nämligen blivit mycket populär och skaror av pilgrimer ville träffa honom. Enligt uppgift tyckte han inte heller speciellt förtjust i kvinnor, de fick inte ens komma i närheten av kullen som hans pelare var byggd på.
Efter St Simeon blev det så att säga mode att sitta på en pelare och be till Gud. Trodde de kanske att de var lättare att nå Gud om man gjorde det så svårt som möjligt för sig?
Efter hans död byggdes kyrkan runt hans 20 meter höga pelare. Idag finns bara en stenbumling kvar, resten har blivit borthackat av pilgrimer.Platsen besöks än idag av pilgrimer från hela världen.
Bilden har sin egen lilla historia. Vi var vid St Simeon och hade enormt dåligt väder (okt 2004), men plötsligt sprack molntäcket upp och solen kom fram. Följden blev en oändlig regnbåge. Vi hade just parkerat bilen och min man rusade upp på kullen, för han skulle bara ha en foto av kyrkoruinen och regnbågen. Resultatet blev ganska lyckat.

Ship to Gaza - hur tänkte Israel? Del 2

Ja, egentligen finns det ännu inget svar på det frågan. Ingen verkar förstå hur Israel tänkte. Att borda Ship to Gaza på internationellt vatten, döda ett stort antal fredsaktivister, göra sig stor ovän med Turkiet och resten av världen.

Egentligen har jag inget nytt att tillägga än det jag sa igår. Jag känner mig bara så frustrerad att jag måste säga något.
En annan som mycket bra sammanfattar mina känslor och åsikter är Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund. Det är tragiskt och obegripligt, det som har hänt.

Sedan iakttagit några saker vid sidan om. En reaktion i Twitterflödet igår på demonstrationen på Sergels torg var att den blev mer av "jag vill framföra mitt politiska budskap"- möte, än en demonstration av missnöje mot det som hänt. Många försökte sko sig. Men jag var inte där, så jag vet inte. Alla har givetvis sin version.
Men om man blir så arg och frustrerad att sympatin för palestinierna övergår till ett stöd för Hamas, då blir det obehagligt. Hamas har trots allt Israels förintelse på agendan, inte att förglömma.

Sedan tycker jag att det är tråkigt att om man reagerar mot Israel felaktiga handlingar så är det redan en skock inbilska nötter framme och stämplar en som både antisemit och hatare av staten Israel. Jag vet att man inte ska bry sig om sådant, men jag blir lika arg varje gång.

Låt mig säga det här med en gång, så alla som läser vet; jag är en vän av staten Israel.
Det är lika orimligt att hävda att staten Israel inte ska få finnas (och alla judar åka hem till det landet de kom ifrån), som att säga att USA inte ska få finnas (och alla amerikaner åka hem till de länder de kom ifrån). Ska man hårddra det har ju USA tagit landet från ursprungsbefolkningen på samma sätt som staten Israel (med bundsförvanter) har tagit det från ursprungsbefolkningen där (kom inte dragande med att länderna var så gott som tomma på folk, alla vet ju att varken Amerika eller Palestina var "tomt"...)

Världen har genom årtusenden sett folkomflyttningar, och det är inte alltid så lätt att säga "vad som är rätt och fel". Människan har alltid strävat efter att söka sig till bättre jaktmarker. Och det har alltid skapat konflikter.
(Jag har förresten en bohuslänsk snapphane som förfader. De var inte så pigga på att bli svenskar, har jag förstått. Det är inte så vansinnigt länge sedan...)
Om vi skulle få den galna idéen att skicka hem alla dit "de kom ifrån" skulle vi nog snart få stora problem. (Mina ungar skulle behöva delas i två delar, tex).

Kanske en liknelse som glappar, men ni förstår vad jag menar, hoppas jag. Om Israel inte skulle få finnas, skulle ett antal andra länder inte heller få finnas.

Jag har bott i Mellanöstern och en åsikt som man ofta stötte på bland "vanliga" araber, muslimer eller kristna, var att de inte hade något emot judar eller ens staten Israel, men de hade invändningar mot staten Israels politik.

Så jag ska fortsätta reagera mot felaktiga handlingar, oavsett vem som utför dem!

Ship to Gaza - hur tänkte Israel?

Vaknar till beskedet att israelisk militär bordat Ship to Gazas biståndsskepp med våld. Vad som hänt är i skrivande stund ganska oklart. Jag har bara följt Ship to Gaza kampanjen med ett halvt öra, men blir ändå chockad.
Första reaktionen från min sida var "men vad korkat". Skeppen och passagerarna blev ordentligt kontrollerade innan, i Turkiet förstår jag. Och befann sig på internationellt vatten. Inget krig förnärvarande.
Har Israel inget sinne för PR vad det gäller sin egen politik och militära aktioner? Detta försätter ju omvärldens inställning till landet i en all-time-low. Jag vill med dessa ord inte förringa det som hände under Gazakriget. Men Ship to Gaza båtarna är ju fullkomligt fulla med politiker, kulturpersonligheter av världsklass, fredsaktivister, etc.
Hur tänkte man?
Det finns ju bara en part som vinner på det här och det är Hamas.

Min andra tanke är resignation. Sorg och ilska över dem som har fått sätta livet till.
Hur ska man få ordning på den här regionen och vem ska göra det?
Suck.

Är det radikalt att hata?

Började av någon märklig anledning att fundera över ordet radikal.

Radikal; efter latinets radix, rot, betyder ungefär att gå till botten med något. Att radikalt förändra något betyder i princip att orsaka en omfattande samhällsförändring.
Tänk så många tolkningar det finns om det.

Idag är radikal nästan synonym med extrem. Radikala muslimer är detsamma som extrema islamister. Det radikala i islamismen torde ligga i föreställningen att islam är lösningen på allt, också samhällsproblemen. Muslimer är av Gud kallade att vara världens ledare, enligt islamismer. Om man förenklar ideologin grovt, alltså.
På många sätt tycker jag att deras ideologi liknar en annan, som antagligen också tyckte den var radikal, nämligen nazismen. För att några exempel på rörelser som tycker att de är radikala.

Den sortens radikalism stöter på hinder när de den vill leda, eller erövra, inte vill bli ledda, eller erövrade. Hur ska man då handla? Med våld?
Följden har vi sett. Krig och elände, etnisk rensning och mördande av miljoner människor.
Och roten till detta är inte en vilja att radikalisera eller orsaka omfattande samhällsförändring.
Nej, jag tror att det är enklare än så. Roten är hat.

Hat är en fullkomligt logisk följd av bli förorättad, bli hatad, oälskad...
Om du lär dina barn att hata grannen, på grund av något han har gjort dig, så kommer de med stor säkerhet att hata både grannen och hans barn. Och så går hatet i arv.

Det är rätt så logiskt att personer som Mohamed Omar blir islamist efter Gazakriget. På något sätt måste hatet ut och ta form. Materialisera sig. Han är ju inte ensam om att vara upprörd över vad som hände i Gaza. Och det är inte förvånande att många reagerar på liknande sätt som Omar.

Men är det radikalt? 
Knappast. Att hata är kanske logiskt, med tanke på vad som har hänt, det ligger liksom i människans natur. Någonstans långt inne känner man ofta förståelse för att en förorättad person väljer att hata och vill hämnas.
Jag frågar mig om man går till roten med det onda, det som är fel, det som inte är i samklang med ens övertygelse, genom att hata?
Följden av att hata blir ju bara att någon hatar en tillbaka. Det leder till hämnd och ur hämnd föds våld. Våldet framkallar hat hos motståndaren, och det föder hämnd, som föder våld...
Och  ingenting förändras, det enda som förlängs är konflikten.

Det är kanske dags att återta ordet radikal. Återta det från extremister av alla strömningar.

För mig var Jesus en radikalist. Han gick till roten. Han ville genom sitt liv, och sin död och uppståndelse, att människor skulle återvända till roten, till ursprunget, till Gud själv.
Han, som predikade att vi inte ska döma och att vi ska älska våra fiender, visade vägen genom försoning.

Försoning, om något, är det mest radikala av det radikala. Men det får nog bli ett annat blogginlägg om det.

--

Inlägg i pigdebatten

Nej, det ska det inte bli.

Men jag tänkte berätta om hur det är att ha en maid (i princip städhjälp, barnpassning i ett, finns inget bra svenskt ord).
Numera, här i Holland, sköter jag hemmet själv, jag kan inte säga att jag älskar att städa och stryka hatar jag. Som alla andra, antar jag.
Men städhjälp är ganska vanligt förekommande här, speciellt om man jobbar. Inget "pigstigma" som i Sverige.

Men när vi bodde i Afrika och Mellanöstern hade vi maid. Det var mer regel än undantag att utlänningarna hade maid.
Många orsaker.
Ingen tycker om att städa och stryka. Jag känner i alla fall ingen. Att inte ha någon hjälp hemma innebar att man som expat var låst vid hemmet och aldrig kom ut utan att ha barnen med sig (man hade ju inte mor- eller farföräldrar på nära håll heller). I Oman, där temperaturen var över 35 grader från april till november, var det fantastiskt att slippa ha med sig sin nyfödde när man skulle ge sig av till skolan med de två andra barnen (4 gånger om dagen; lämna morgon, hämta vid lunch, lämna efter lunch, hämta på eftermiddagen. Skolbuss? Glöm det).
Man lär sig snabbt att man "inte kan vara utan" sin maid. Eller som författaren Marika Cobbold (född i Sverige, numera boende i Storbritannien) sade till mig igår på Twitter:

"Call me an old Klass samhalles kvarleva but my maid - - -  I will not do without. :-)"

Det var förhållandevis billigt (och maken tjänade bra, så man tyckte man kunde "unna" sig det).
Man kunde anställa någon, som var i stort behov av en inkomst. Det är bara att se realistiskt på det, världen är full av människor som är i stort behov av en inkomst. Vare sig de tillhör lokalbefolkningen (i Gabon hade vi en gabonesisk menagére), eller den importerade arbetskraften (i Oman var vår maid indier och i Syrien srilankes).

Jag hade många betänkligheter om vår orättvisa värld och de stora inkomstklyftorna. Men i slutändan kom jag fram till att det var bättre att köpa tjänster än att tex. ge bort pengar till välgörenhet. Därför har vi under alla år försökt köpa tjänster så mycket som möjligt. Allt från den den obligatoriska maiden och den nästan lika obligatoriska trädgårdsarbetaren, till killar som flätar palmbladstak till terrassen, finsnickrare, målare etc.
I Syrien hade vi (jag) till och med en chaufför en gång i veckan. Han var i sanning guld värld, i ett land där jag inte talade språket och där Damaskustrafiken var värd ett kapitel för sig.

Under en period hade jag maid på heltid. Indiska Eny, från katolska Goa, var en intelligent och ganska allvarlig person med bestämda åsikter (hög moral, om jag skulle sammanfatta). I slutändan var hon i princip min hushållerska, hon visste mer om mitt hem än jag själv. Hon lärde sig intuitivt vad jag ville. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det passade mig perfekt, eftersom jag hade svårt att ge order, det tog emot så mycket (jag hade svårt att vara "bossy", tyckte inte om att vara en som "körde" med sin maid).
Och hon var suverän med barnen, utan att skämma bort dem (ett annars typiskt "maid-problem"). I princip var hon en andra hand i uppfostran av barnen, inte någon som sprang efter dem och plockade upp.
Vi trivdes väldigt bra ihop och trots att det är sex år sedan vi skildes åt kan jag sakna henne oerhört emellanåt. Jag tycker det är tragiskt att hon aldrig fick chans till högre utbildning, hon var helt uppenbart en kvinna med ett skarpt intellekt, antagligen skulle hon ha klarat av en akademisk utbildning utan problem. Familj var något som jag tror hon valde bort, hon ville inte ha det som många av hennes vänner; barnen bodde hos mor- eller farföräldrar, medan mamma, och ofta pappa också, jobbade utomlands.

Vår maid i Syrien hade det så. Både hon och maken jobbade sedan många år tillbaka i Damaskus, medan de två sönerna uppfostrades hos morföräldrarna i Sri Lanka. Paret reste hem en gång per år, på sin höjd, och aldrig samtidigt.
När vår maid under sista året hos oss blev gravid, och senare fick en liten flicka, hade hon fått nog och reste hem till Sri Lanka. Trots att huset de byggde ännu inte var färdigt och inkomsten halverades. För henne var cirkeln sluten och lyckan total när familjen fick ett sladdbarn (och de var båda överlyckliga över att det var en flicka). Men maken blev kvar i Syrien.

Slutligen, jag har levt ett liv i lyx, men jag kan inte säga att jag saknar det (även om jag skulle vilja slippa städningen emellanåt...).
Jag saknar däremot personerna som jobbade för mig.
Förutom mina tre maider, så min syriske chaufför (som egentligen var lärare i engelska, men hans "brödjobb" var att köra runt rika expatfruar, att lära folk engelska hade blivit en dåligt betald andrasyssla), som hjälpte mig att förstå den arabiska och muslimska kulturen bättre, min trädgårdmästare (inte bara trädgårdsarbetare, han hade en hel plantskola, där allt gick att köpa) som talade med stor passion om sina värdefulla damascene-rosor, och alla andra som jag mötte och anlitade genom åren.

--

Följeslagare i Israel/Palestina twittrar

Leif Dahlin, den präst som jag utan omsvep kan säga betytt mest för mig och min personliga och andliga utveckling, twittrar om sitt engagemang som följeslagare i Israel och Palestina.

Leif som har varit missionär i Malaysia, stiftsadjunkt i Skara, kyrkoherde i Askim och Bergsjön i Göteborg, ägnar stor del av sin lediga tid som pensionär åt Mellanöstern.

Nu är han följeslagare under tre månader och twittrar regelbundet om sina upplevelser.

Följ twittret här.

Jag skulle beskriva Leif som en mild och tålmodig människa, men ilskan över det han upplever lyser starkt igenom i hans korta meddelanden.

Kan kristna fira Ramadan?

Jag antar att det beror på vad man menar med att "fira".
Om Ramadanfirande ingår i att konvertera till islam, då är det givetvis fel. Om man hårddrar det alltså.

Jag tror inte på synkretism (religionsblandning). Jag tror att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Och enda vägen till Gud är genom Jesus Kristus.

Däremot tror jag att man kan visa respekt för muslimer genom att delta helt eller delvis i Ramadan. Då söker man en social gemenskap.

Jag har gjort det senare när jag bodde i muslimska länder.

Delvis bestod det i att respektera de fastande (inte dricka och äta under dagen i deras åsyn) men också att förstå deras traditioner och religion (genom att tex deltaga i att bryta fastan, iftar, oftast en liten fest varje kväll).

Jag har även funderat på att deltaga helt någon gång under denna tid, men har av praktiska skäl avstått. Visste inte om jag fysiskt skulle klara av att inte dricka alls, när jag bodde i ett av världens hetaste länder. Var dessutom under en period gravid och ammande (då är också muslimska kvinnor undantagna, behöver inte fasta).

Brian McLaren ämnar delta helt (fasta med mera under dygnets ljusa timmar).
Jag tror att man kan göra detta utan att söka en andlig gemenskap (Vad man nu exakt menar med det? Jag måste erkänna att jag någon gång känt andlig gemenskap med både kristna, muslimer och ateister).

Mina år i muslimska länder har fördjupat min kristna tro. Jag blev tvungen att gräva djupare där jag själv stod, helt enkelt. Många medkristna (icke infödda) vittnar om samma erfarenhet. Det har vi ofta samtalat om i de kyrkor och bibelstudiegrupper jag varit medlem i under min tid i muslimska länder.

Allt har inte varit lätt.
Jag är som alla andra rädd för islamitisk extremism och terrorism. Jag ogillar heltäckande slöjor och burkor, eftersom jag tycker de är kvinno-OCH mansförnedrande. Jag tycker att delar av Sharialagen (som också är något luddigt och svårtolkat) aldrig ska få tillåtas. Och så vidare.

Men trots detta har jag en stor respekt för "medelmuslimens" gudsfruktighet. Ungefär jag har stor respekt för "medeljudens" och även för den icketroende ateistens inställning.
Det betyder inte att jag accepterar deras tro, utan att jag respekterar deras val. Lika mycket som jag INTE accepterar deras val om det får ödesdigra konsekvenser för deras medmänniskor. Vare sig de är kristna, muslimer, judar, ateister, eller något annat.
Jag ska inte gå in för djupt i det där, men ni förstår vad jag menar.

Brian McLarens firande av Ramadan får givetvis kritik, även i Sverige (läs Mikael Karlendals, Michael D Helders och Aletheias bloggar).
Jag anar en viss trångsynhet i deras resonemang, men också en ganska tydlig strävan efter att "sätta dit McLaren" ännu en gång.

McLaren får försvara sig själv, vad jag förstår kommer fler inlägg på hans blogg.

Jag kan bara försvara mina egna gärningar, som till del liknar McLarens.

Jag tror själv att religionsdialog är jätteviktig, bland annat för att öka förståelsen mellan olika folk, tex i Mellanöstern och Afrika. Även i Europa.
Men religionsdialog är inte detsamma som ekumenik (där vi erkänner oss till samma tro och försöker överbrygga splittringar). Det är inte en strävan efter synkretism, inte som jag ser det i alla fall.

Men religionsdialog är vansinnigt svår, det är svårt att sätta gränser ibland.

Jag skulle gärna vilja höra era synpunkter. Hur ser ni på detta? Egna erfarenheter?

Om en muslimsk vän inbjuder dig att komma och bryta fastan (iftar) en kväll, säger du då nej med hänvisning till att du inte vill deltaga i en muslimsk "rit"?

Gärna kommentarer från er som inte är kristna också.

Händelseutvecklingen i Iran

Jag har alltid fascinerats av Iran och det persiska folket. När jag bodde 4 år i skuggan av detta väldiga land tyckte jag det var synd att det var så svårt att resa dit. Det hade jag gärna gjort, även om jag hade varit tvungen att ha slöja. För det är väl ändå så, att efter Afganistan och Saudiarabien, så är Iran en av de svåraste länderna att leva i om man är kvinna.

Var kommer fascinationen ifrån? Kanske är minnet av islamska revolutionen fortfarande så inprintat i sinnet för att den skedde när jag var tonåring. Den tid då ofta samhällsengagemang och intresse för nyheter och politik vaknar.

Och så minns jag de iranska flyktingar jag arbetade med som student och nybakad socionom. Ofta högutbildade i medelåldern som inte kunde arbeta i Sverige. Jag minns frustrationen. Först fly, sedan inte kunna använda sin utbildning och sina kunskaper.

En bok minns jag också, men jag kan för mitt liv inte minnas varken författaren eller titeln. Det var en självbiografi av en iransk kvinna från en rik familj, som var med och grundade Irans första socialhögskola. Men deras arbete, med bland familjeplanering bland fattiga, föll inte i god jord efter mullorna tog makten. I slutändan tror jag att hon fick fly, jag minns inte. Någon som vet vilken bok jag talar om?

-----

Uppdatering: Författaren heter Sattareh Farman Farmaian och boken Mellan Två världar (Daughter of Persia)

----------------------------------

Den persiska kulturen är rik och folkets indoeuropeiska rötter gör det annorlunda än de arabiska folken, som jag efter åren i Mellanöstern känner ganska bra. Språket är närmare besläktat med våra europeiska än vad de flesta vet.

Ändå är detta något som vi vet väldigt lite om.

Förändringens vindar blåser. Det iranska folket vågar protestera.

De vill inte ha mer förtryck.

Jag följer med spänning utvecklingen. Och hoppas och ber att det inte ska bli mer blodsutgjutelse.

Mymlan håller koll i Bloggvärldsbloggen. Främst håller hon koll på vem som håller koll.

Och Mosavi Twittrar.

Serverköfilosoferande

Jag sitter för närvarande i serverkö.

Jag har befunnit mig i en virtuell sovsäck framför den virtuella biljettluckan ganska länge.

Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag har så bra chans. Kanske blir det en konsert till, vem vet.

Amsterdamkonserten missar jag, eftersom vi då redan är i Sverige. Så Ullevi är enda alternativet.

Under tiden sitter jag och funderar på annat.

Holländska media är fulla med nyheten om att ett terrorattentat är avvärjt, på grund av ett anonymt tips. Ett antal holländare  med marockansk bakgrund har blivit arresterade för att ha planerat ett attentat mot ett affärscentrum i närheten av Amsterdam Arena, inklusive IKEA Amsterdam.

Och jag kan inte annat än grubbla över vad det är som får dem att hata så mycket att de vill göra en sådan där sak. För skyll inte på Gud, det går jag inte på. I grund och botten tror jag inte att människan är född hatfylld.

Dessutom har Bitte Hammargren träffat en hög Hamasledare, Khaled Mashaal, som bland annat säger: 

Vi inom Hamas är inte emot judar, vi är emot ockupationen. Vi bekämpar inte Israel för att de är judar. Som palestinier och muslimer tror vi på alla profeter. Vår profet Muhammed skakade hand med judar. Jag har tagit många judiska journalister och framstående judiska personligheter i hand, när de har besökt mig.

Vidare säger han: 

Tror någon att Mitchell kan bli framgångsrik i Mellanöstern utan att tala med Hamas? Hade han lyckats som medlare på Nordirland utan att tala med Sinn Fein och IRA?

Själv tror jag att han har rätt, om man ska hitta en lösning i Mellanöstern måste man nog snegla på Nordirlandkonflikten och hur de gjorde för att lyckas där.

Och det oavsett vad för hemskheter båda sidor har gjort sig skyldiga till.

Och så sitter jag och läser Män som hatar kvinnor.

Det tog ett tag innan jag kom in i berättelsen, har säkert börjat tre gånger. Och efter halva boken har egentligen ingenting rafflande hänt, förutom Salanders hämndaktion mot sin plågoande. Det enda rafflande är att Blomqvist har lyckats få tre olika kvinnor i säng, egentligen utan att anstränga sig. Min reaktion hittills är: Jaha, vad är det som är så speciellt med denna bästsäljare?

Men jag måste erkänna att jag är fast. Det är något med det berättartekniska, eller vad det nu heter, som håller fast en.

Och så var det Torbjörn Tännsjö som tycker att föräldrarna själv ska få bestämma om ett svårt sjukt för tidigt fött barn ska få leva eller inte.

Rent spontant tror jag att det är galet. För tidigt eller inte, nära abortgräns eller inte, för den som ser barnet som just det, ett barn, spelar det ingen roll om det är fullgånget eller inte.

Det är en traumatisk erfarenhet, och man kan inte förvänta sig att föräldrarna tänker klart. Man är oerhört beroende av läkarnas information.

Jag vet, för jag har varit i den situationen. Inte med ett för tidigt fött barn, men med ett svårt sjukt, 2 dagar gammalt, barn. Tänkte klart var det sista man gjorde. Det gällde att överleva nästa timme, mentalt sett. De tankar som for genom hjärnan just då skäms jag nästan för nu. De var helt ologiska. Största tryggheten i just den stunden var den barnläkare som hade ansvaret. Hans sakliga svar på alla frågor betydde allt.

I reflektion till ovanstående måste jag ju erkänna att en U2-biljett inte är hela världen.

Det finns viktigare saker.

Men jag skulle så hemskt gärna vilja se dem i sommar.

------------

Uppdatering.

Efter flera timmars köande konstaterar jag att två gånger Ullevi är slutsålt. Jag har i alla fall fått två platser med begränsad sikt. Alltid något. Hoppas ljudet är bra i alla fall...

Livet är inte helt ruttet.

Missa inte Emanuel + Mer om kristna och miljö + judar och palestinier i Sydamerika

Missa inte Emanuels helgmålsringning i morgon.

SVT1 lördag 29 november 2008 kl. 17.50

Om ni missade programmet, här är en direktlänk.

-------------------------------------------------------

Det är kanske inte så känt att det bor fler kristna med rötter i Mellanöstern utanför Mellanöstern. Att de tidigare franska kolonierna i Afrika är fulla av libaneser är väl känt. Liksom du alltid kan hitta indier i länder som tidigare var brittiska kolonier, så kan du hitta libaneser (Syrien och Libanon var också franska kolonier en gång) i halva fransktalande Afrika.

Men de flesta med rötter i det kristna Mellanöstern finns i Sydamerika.

Dagen har idag en mycket intressant artikel om Chile, som enligt uppgift har den största palestinska kolonin utanför Mellanöstern. Läs om hur dialoggrupper mellan chilenska palestinier och chilenska judar ledde till en attitydförändring.

I Chile finns ca 70 000- 80 000 palestinier (många med ursprung i Betlehem) och ca 20 000 judar. Båda grupperna kom till Chile i början av 1900-talet, men invandringen av palestinier fortsätter än idag.

-----------------------------------------

Vad det gäller mitt tidigare inlägg Skapelsen ropar ivrigt, så fortsätter samtalet i kommentarsfälten. Jag ligger lågt ett tag till, jag vill nämligen väldigt gärna att fler ger sig in i samtalet och bidrar med sin mening. Kommentera mera!

Hör gärna mer från katoliker. Och er som vet mer om de nämnda bibelverserna (och andra på samma tema). Vad säger grundtexten? 

En kommentar sade; "Det är en tanke bland vissa frikyrkliga att Bibeln inte behöver tolkas utan att dess budskap är uppenbart."

Allt är klart och färdigpacketerat, liksom. Strunta i att läsa bruksanvisningen (den brukar ändå vara så omöjlig att begripa).

Men ibland får jag för mig att även Birger Schlaug vill ha den kristna tron färdigpacketerad. Jag har förstå att han blir konfunderad. Men vad i världen är lätt att förstå?

Vad i livet är lätt att förstå?

Själv håller jag på och läser NT Wrights Surprised by Hope. Och lyssnar på ett seminarium, Reconstructing Hope, som han höll nyligen i USA. Lyssna själv här.

-----------------------------------------

Mer miljö:

SVT Debatt-bloggens Henrik Bergsten undrar lite om Newsmills nya betaltjänst. Svenska kyrkan var snabb med att hosta upp pengar för att komma in på den.

Men Bergsten undrar, kunde inte nyheten fått första plats på allmänna Newsmill.

"Varför ryms inte kyrkans artikel bland de “vanliga”? Är den så ointressant att de måste betala in sig? Ska organisationer betala för att få sin ointressanta artikel upplyft bland de artiklar som redaktionen bedömt som journalistiskt intressanta?"

"Femtiotusen! Som hittat!"

Jag hoppas innerligt att Svenska Kyrkan inte alltid resonerar så. (Jag menar egentligen: Jag hoppas att de inte var så när kyrkan gick in på Betal-Newsmill).

Dessutom verkar Anders Wejryd inte ha tagit Endtimers inflytande på allvar. Men deras bibeltolkning är ju också väldigt främmande för Svenska Kyrkan. 

Läs om Hapax frågor till ärkebiskopen här.

"Om du med eskapistiska tendenser menar att strunta i jorden och vänta på himlen så kanske något sådant har funnits, men säkert mycket lite när allt kommer till kritan."

säger ärkebiskopen.

Jag har känslan av att han inte riktigt har hängt med i svängarna runt amerikansk politik de senaste åtta åren.

För den som fortfarande inte känner till Endtimershistorien, se videon The Doomsday Code med Tony Robinson:

Skaka hand eller inte skaka hand

I Debatt i torsdags kväll debatterades det om muslimer ska eller vill hälsa i hand. En spin-off från Halal-TV där Halal-tjejerna kom ihop sig med Carl Hamilton för att några av dem inte ville ta i hand. Något som fick mycket mer uppmärksamhet än programmet själv, som sågades av recensenter och sveks av tittarna.

Hamilton blev rejält stött, milt uttryckt, och hade svårt att få ur sig en ursäkt i Debatt.

Det hade han nog tjänat på. Det räcker inte med att medge att i ett gräl säger man ibland dumma saker.

Under debatten framkom en rad saker som är intressanta och men som knappast ger någon lösning på problemet.

Vad jag förstår står det ingenstans i Koranen att män och kvinnor som inte känner varandra inte ska ta i varandra. Det är en muslimsk tradition, som antagligen är äldre än islam själv.En semitisk tradition. Den judinna som fanns i studion ville inte heller ta i hand.

Många muslimer tar i hand, som tex flickan med vit slöja i studion. Det är en tolkningsfråga, precis som bärandet av slöja är en tolkningsfråga. En av tjejerna i Halal-TV tog enligt SVT i hand. De tre tjejerna ur holländska originalprogrammet Meiden van Halal, skakar hand för glatta livet.

Det finns mycket som tillskrivs traditionen, även sharia-lagarna. Så man kommer sällan någonvart genom att fråga vad står i Koranen. Det är mycket svårt för icke-muslimen att förstå.

Det är upp till muslimen i Sverige att förklara och skapa förståelse hos ickemuslimen varför han eller hon inte vill ta i hand.  Man kan inte förvänta sig att ickemuslimen på förhand ska acceptera det.  Det är intolerant, brist på förståelse för den andres inställning, på samma sätt som en total oförståelse för att en del muslimer inte vill ta i hand av religiösa skäl är intolerant. 

I Sverige sitter det så djupt i oss att vi skakar hand och om någon inte gör det, känner man sig inte respekterad. Att sträcka fram en hand som inte tas emot känns inte bra. Det känns snopet, förvirrat och som om man har gjort något galet. (Jag har varit med om det tusen gånger, lär mig aldrig, inte ens när jag har bott i muslimska länder, jag borde liksom veta.)

Att ickemuslimen reagerar negativt när den utsträckta handen inte tas emot, måste muslimen på förhand vara beredd på.

Om sedan förklaringen ges på ett ödmjukt och förklarande sätt, då har de flesta inga problem att acceptera det, i alla fall inte jag. Jag har visserligen bott länge i muslimska länder, jag har kanske vant mig. 

Eftersom en del muslimer skakar hand och andra inte, så är det förvirrande för ickemuslimer; man vet inte hur man ska bete sig. Igår skakade man hand med en muslim i huvudduk, men idag går det inte bra.

 

I Holland fick precis samma fråga enorm uppmärksamhet för några år sedan, när en av landets mer radikala imaner inte ville ta den kvinnliga integrationsministern Rita Verdonk i hand. Reaktionen från allmänheten var dubbel; en del tyckte att ministern borde veta att många muslimer inte tar i hand och borde inte ha blivit så upprörd, andra tyckte att det var väldigt oförskämt att inte ta en minister i hand (oberoende av att hon var kvinna). 

I Holland skakar man hand i tid och otid, när man anländer och när man går, och det oavsett hur många som finns i rummet (lite jobbigt när man kommer sist till en fest och måste hälsa på 30 människor...) Nära vänner ger man kindpussar, någon som jag har svårt att vänja mig vid, men jag har inte heller mycket tills övers för den ganska nya traditionen att krama alla, som dominerar i Sverige.

I England skakar man i hand i mycket mindre utsträckning än i Holland och Sverige. Många holländare som bodde i England hade oerhört svårt för det. och tyckte engelsmännen var oartiga (något som knappast i övrigt utmärker engelsmän...)

Kulturskillnader i stor utsträckning.

Slutligen; jag kan hålla med om Hamilton om att journalister hakar fast vid saker för länge och vänder och vrider på det. En av Halal-tjejerna råkade ju ut för det också. Hon kan inte ha varit med än 18 år när hon pressades av Existens-reportern om Sharia. Vad vet en tonåring om den komplicerade sharialagen? Och visst framkom det som om det var hennes personliga åsikt. Att hon sedan förnekat det oräkerliga gånger utan att folk tror på henne är tragiskt.

Men jag kan förstå att folk i allmänhet är förvirrade. Man tar avstånd från vissa delar av Sharia och andra inte. Varför? Varför ingen konsekvens? 

Dels har det att göra med hur svårt tolkad Sharialagen är. Det är inte som Svea Rikes Lag som man kan slå upp i och finna vad man behöver (svenska lagen är visserligen inte heller den så enkel att läsa uppochned).

Och som kristen bör jag kanske tillägga; man kan inte heller läsa Bibeln rätt uppochned och genast veta hur man ska bete sig.

Alltså, mer förståelse från båda sidor. Att ta seden dit man kommer innebär inte att ta våld på den personliga integriteten, men man kan inte i en annan kultur ta för givet att andra omedelbart och utan reservation accepterar ens handlande. 

Hur ska man kunna mötas på halva vägen här?

---------

Vad jag tyckte om Halal-TV.

---------

Bildkälla De Pers

Visar holländska ministern Rita Verdonk och imam Ahman Salam.

President Elect Barack Hussein OBAMA

Nej, jag har inte suttit uppe i natt och följt valet. Inte heller satt väckarklockan på 05.00. Men konstigt nog vaknade jag av mig själv strax efter fem. Sedan fick jag ett SMS från ett holländskt nyhetsprogram. Jo, man kunde beställa ett sådant.

Obama hade vunnit. Valdeltagandet är antagligen rekordhögt.

Trekvart senare var vi båda vakna och satte på teven (jo, vi är så där hemska att vi har en TV i sovrummet...). Fixade te och såg direktsändning av Obamas segertal från Chicago. Tårarna rann i kapp med Jesse Jacksons. Faktiskt. Gick och väckte dottern för att jag tyckte att detta skulle hon se och minnas. När historia skrivs på ett positivt sätt (annars minns ungarna bara flygplan som flög in i höghus och hur ambassader bränns ned för att någon har ritat något dumt).

Det var fantastiskt att se alla människor där i Chicago, unga, gamla, med olika etnisk bakgrund.

Jag vet inte om Obama kan infria alla vackra löften. Få presidenter har kunnat infria alla sina löften.

Men ändå kändes det som om man var med och skrev historia.

Många säger nu att det var inte hudfärgen som avgjorde. Enligt undersökningar avgjorde finanskrisen. En kandidat som tydligen har sagtatt han inte vet mycket om ekonomi tar inte hem poäng. Inte heller att han var sjuttiotvå. McCain i sig är värd respekt, men han tillhör trots allt det gamla gardet. De unga vill ha något annat (Valdeltagare i åldrarna 18-44 utgjorde 47% av väljarna och röstade med stor majoritet på Obama). Andra undersökningar talar om Palin-effekten. Utan Palin hade det gått ännu sämre för McCain.

Men oavsett det. Det är lätt att glömma att när Obama föddes hade "svarta" inte rösträtt i USA. Det är mindre än femtio år sedan. Nu har de röstat fram en man vars mamma var "vit" amerikan och pappa "svart" afrikan.

Folket i världens mäktigaste demokrati har sagt sitt. Ordentligt. Säga vad man vill om USA, jag är ofta kritisk, men landet imponerar på mig just nu.

Vad betyder valutgången för Mellanöstern?

Bitte Hammargren, SvDs mellanösternexpert, har lite att säga om det:

Först av allt stärker den synen på USA. Hade Obamas fantastiska segertåg till Vita huset varit en skapelse i filmens värld, hade människor tyckt att det varit för sentimentalt, för överdrivet. Men nu är det verklighet och Obamas tonläge, hans budskap om att USA:s styrka ligger i idéerna, inte i vapenmakt, kan bryta udden av mycket av USA-hatet i Mellanöstern. Det är klart att det inte kommer att få de mest hårdföra jihadisterna att ändra sig, men det finns andra grupper som kan påverkas.

Vidare:

Som symbol för att USA kan förändras är han oöverträffad. Men i Mellanöstern är man ändå skeptisk, man vet att institutionerna ofta är mäktigare än individen. Man vet att presidenten kan bli kringskuren av intressegrupper och institutioner, av kongressen och lobbygrupper. Men att USA har fått en president vars pappa var muslim, en president som heter Hussein i mellannamn, en man som är afroamerikan har enormt symbolvärde. Och hans förnamn, Barack, betyder välsignelse på arabiska.

Bildkällor: Al Jazeera

Kasta bränsle på den sekteristiska brasan i Mellanöstern

Hur förhåller sig Västvärldens kristna till Mellanöstern?

Jag har varit inne på detta många gånger förut, men som sagt, jag tenderar att upprepa mig just nu.

Svenska Dagbladets Bitte Hammargren skriver idag ett läsvärt blogginlägg från Libanon, där hon bland annat talar om mötet med en ung amerikansk missionär från amerikanska mellanvästern:

"Vore det inte bättre att lämna religionstolkningen åt libaneserna själva? undrar jag.

Här i Orienten har ju urkristendomen sin vagga. Östkyrkorna har djupa rötter".

Hammargren skriver inte om något svar från amerikanskan, bara att hon inte tror att muslimer och kristna har samma Gud. Det tror däremot Libanons kristna. De säger också att islam ska garantera dem och judar skydd, eftersom de är "Bokens Folk".

Samma uttalanden om "Bokens folk" har jag stött på i Mellanöstern. Av muslimer. Kristna och judar ska behandlas med respekt därför att de är "Bokens folk".

Mellanösterns kristna lider av den militanta och extrema islamtolkning som fått spridning under de senaste årtiondena.

Hammargren fortsätter:

"Mellanöstern är och ska vara en blandning av kulturer. Men USA:s militära närvaro i Irak har fungerat som en sockerbit på extrema salafister från Saudiarabien, Marocko, Algeriet - ja till och med för en vinddriven extremist från Brandbergen utanför Stockholm, den nyss dödade al-Qaida-mannen.

De för en oförsonlig kamp mot dem som uppfattas som ”otrogna”.

- Men vi är inte otrogna enligt islam, vi är ju Bokens folk, invänder min kristne vän i Beirut."

Hon säger också att en importerad annorlunda teologi från fundamentalistiska Mellanvästern kan bli extra bränsle för den sekteristiska brasan. Liksom saudisk teologiimport är dålig för svenska muslimer är amerikansk fundamentalism från Mellanvästern dålig för Mellanösterns kristna.

Jag reagerar också över den bristande respekt som många fundamentalistiska eller den sk. kristna högern har för Mellanösterns kristna. Både ortodoxa och katolska kyrkor anser sig ha sitt ursprung i den första kristna kyrkan. En kyrka som har överlevt tills nu, genom 2000 år.
Är inte det värt respekt? Borde inte missionen bedrivas annorlunda?

Mellanösterns kyrkor verkar rentav bortglömda ibland. Jag vet av egen erfarenhet, många jag talar med i Sverige och Holland vet inte att det finns så många kristna i Mellanöstern, om några alls.

Kanske vet de att det finns kristna i Libanon. Men den svåra situation som Iraks kristna befinner sig i kom som en mindre chock för många.

Varför bryr sig inte Mellanösterns kristna syskon mer?

Personligen tror jag inte att USAs närvaro i Irak har gjort mycket för den Irakiska kyrkan.

Saddam Hussein var självklart en tyrann, ej att ursäkta på något sätt, men när hans makt försvann, tog andra chansen. Andra som är minst lika tyranniska som han.

Självklart är inte USA och allierade ansvariga för det våld som muslimska extremister utför mot kristna.Men jag tror att dess närvaro har underblåst "amerikahatet" och det lider de kristna av, enbart för att de tillhör samma religion som amerikanarna.

Kristna i Gaza och Västbanken, Syrien, Libanon, Jordanien och Egypten känner av samma sak.

Nu är det ju inte så att alla muslimer hatar USA, snarare tvärtom; största drömmen för de flesta i Mellanöstern, kristna eller muslimer, är att få ett sk Green Card. Men oviljan är stor också bland "normala" muslimer mot USAs inblandning. Mind your own business-känslan är stark. Och glöm inte att korstågen fortfarande är något som klingar extremt illa i muslimers öron.
Och i bakhuvudet finns givetvis hela tiden att det är bara en sak USA och västvärlden är intresserade av; oljan.

Denna ovilja är ingen nytt som kom i och med Irakkriget, men kan härledas längre tillbaka i tiden, kolonialtid och korstågstid inberäknad. De senaste årens händelser har dock gett bränsle till brasan.

Lägg märke till att jag inte i en enda mening har nämnt Israel. Israel är värt ett kapitel för sig, men det ska jag inte gå in på nu, om ni ursäktar. Jag har valt att koncentrera mig på Mellanösterns kristna, därför att så fort man tar upp Israel så svänger diskussionens vindflöjel och de kristna kommer i skuggan. Igen.

För den lilla extrema grupp av muslimer, som står för en mycket mer oförsonlig tolkning av islam (inget tal om "Bokens Folk" givetvis) så har Irakkriget varit just vad Hammargren säger; en sockerbit. Som de har fått mycket energi från.

Att amerikanerna skickar unga naiva missionärer till Libanon, där de sekteristiska bålen flammar upp med jämna mellanrum, för att missionera för muslimer, är inte bara ogenomtänkt, det visar på bristande respekt. Samtidigt som det missioneras för muslimer, minskar den kristna befolkningen snabbt. Borde Västvärldens kristna inte oroa sig för det i stället? Fundera på hur kyrkorna i Mellanöstern kan få stöd på bästa sätt?

Är en omprioritering av missionsmedel kanske att föredra? Och ett annat tänkande måste till.

Jag vill gärna höra era tankar om detta.

---------

Uppdatering: Ledare i Göteborgsposten uppmärksammar detta.

Kyrkoruin på bysantisk tid, norra Syrien