Visar inlägg med etikett bokrecension. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bokrecension. Visa alla inlägg

torsdag 19 augusti 2010

Women hold up HALF THE SKY

Half the Sky heter en alldeles exceptionellt viktig bok som jag läste under semestern.

Den är skriven av New York Times kolumnisten Nicholas D. Kristof och hans fru Sheryl WuDunn, också hon journalist.
Det är i kort en bok om kvinnoförtryck i dess mer extrema former; om trafficking, prostitution, våldtäkter, mödradödlighet och fattigdom. Kristof och WuDunn skildrar många gripande kvinnoöden, från Cambodja till India och Pakistan, till Kongo och  Somalia.

Men det är också en bok om hopp. Hur kvinnor världen över lyckas vända sitt elände till något bättre.

Jag har skrivit en längre recension på min bokrecensionsblogg.

Women hold up half the sky, är ett kinesiskt ordspråk.
----------------------------------------------

En artikel om boken i the Guardian:
Half the Sky: how the trafficking of women today is on par with genocide

Half the Sky - hemsida.
Nicholas D. Krystof- blog

tisdag 13 juli 2010

Om att introducera en ny litterär genre

Är Litteratursverige redo för en ny genre?

Det tyckte i alla fall Simona Ahrnstedt, och satte igång att skriva en svensk romance, eller en historisk romantisk roman, om man översätter lite snabbt. Historisk chicklitt för att vara lite vanvördig.

Vägen till publicering har inte varit helt spikrak för Simona, många förlag tyckte om romanen, men vågade inte satsa på den. Till slut fick hon napp, och sedan några veckor ligger Överenskommelser hos bokhandlarna.
Vad är då en romance? Sliskig romantik med uselt språk som i Harlekin? Mja, inte riktigt, romance håller definitivt avsevärt högre litterär klass. I utlandet säljer författare som Eloisa James och Julia Quinn mångmiljonupplagor och romance är lika populärt som deckare.
Romance har också mycket gemensamt med deckare. En hel del vet läsaren på förhand. I deckaren åker alltid the bad guy fast på slutet och i en romance får de alltid varandra.
Men vägen dit är ganska krokig.
Romance är liksom deckaren också ofta en genre som litteraturvärlden ser ned på. Därför är det inte förvånande att Simona Ahrnstedts roman inte har recenserats av en enda större dagstidning. Eftersom förlagen inte vågade satsa på att ge ut romanen kan man inte heller förvänta sig att De Stora Viktiga Recensenterna kommer att recensera den. Men å andra sidan är det väldigt få romaner som recenseras i dagspressen.

Romance har också liknats vid Jane Austen, men i modern tappning, med betoning på modern. Tex är sexskildringarna en stor skillnad. För sex har hjälten och hjältinnan i en romance. Så den som har nolltolerans mot sex i böcker ska inte läsa (nu har jag säkert lockat några läsare...)
Men alla ni andra, ni som älskar Jane Austen, böcker/filmer som A Room with a View och liknande, och har tröttnat på all litteratur i spänningsromanklassen; detta är något för er.

Om du vill läsa mer om vad jag har skrivit om Simona Ahrnstedts roman, som är så spännande att man inte kan lägga den ifrån sig,
gå till min bokrecensionsblogg

fredag 21 maj 2010

Bokrecensioner, Afrika och lite annat

Lite kort bra, jag har sysslat med lite annat än bloggande på denna blogg på sistone.

Researchar om Afrika på grund av boken jag skriver, läs mer här. Lite om att verkligheten överträffar dikten.

Bokbloggar om Jo Nesbös senaste Pansarhjärta, läs mer här. En roman som inte passar den med svaga nerver, men definitivt läsvärd för alla spänningsälskare. En riktig Harry Hole bok.

Slutligen, äntligen verkar sommarvärmen ha nått Holland. Solbränd och grann blir man.

söndag 27 september 2009

Ny blogg!

Jag har en ny blogg. Har nu tappat räkning på hur många jag har.

Jag samlar nu alla bokrecensioner på en egen blogg, som självklart heter Bokläsardagbok, (eftersom min skrivarblogg heter Bokskrivardagbok).

Givetvis kommer jag att skriva om böcker här i fortsättningen också, men det kommer att bli MER DÄR. Förhoppningsvis.

--

tisdag 7 juli 2009

Min Connellyrecension på Cosycrime.com

Min recension av Michael Connellys Den sista Prärievargen (The Last Coyote) finns nu att läsa på deckarbokklubben Cosycrimes hemsida.


torsdag 2 juli 2009

En hel radda bokrecensioner

Efter att ha skrivit mig trött under våren (och inte kunnat läsa) har nu läsivern tagit över. Jag började med Connellys nya, mycket läsvärda, The Scarecrow och fortsatte med alla Lee Childböcker som biblan hade på engelska.
Reaktionen över dessa spänningsromanen är lite, mja...
Childs hjälte exmilitärpolisen Jack Reacher är en något svårgreppbar typ. Efter fyra böcker är jag inte riktigt säker på varför han har valt att bli en vagabond. Någon tragisk händelse? Mentalt sammanbrott. Jag har velat ha mer insikt i karaktären. Mystiken runt Reacher gör att det blir en ytlig karaktärsbeskrivning. Långt från mina favoriter Connelly, Lehane och Pelecanos, som med små medel gör huvudpersonerna mer mänskliga.

I varje bok kommer Reacher till ett nytt ställe, och råkar givetvis ut för något. Löser mysteriet. Vandrar vidare, eller tar bussen.
Men efter ett tag blir det lite tjatigt när han för femtielfte gången lämnar kvinnan som han fått ihop det med i boken, och drar vidare.
Men det är spännande tidsfördriv, ganska bra bladvändare. Bäst hittills: Bad Luck & Trouble (Trubbel).
************
Chicklitt var nästa hållplats, och det i form av Marian Keyes. Började i fel ordning, med This Charming Man (En förtjusande man). En överraskande blandning av chicklitt och allvar. Jag hängde inte riktigt med när allvaret började smyga in. Boken var trögstartad och jag retade mig oerhört på typsnittsförändringarna (i engelska upplagan). Jag tycker det är oerhört jobbigt att läsa hela kapitel i sans serif-typsnitt (typsnitt med raka bokstäver typ Trebuchet).
Jag menar, läsaren är inte dum, man fattar att de är olika personer som berättar. Hoppas svenska översättningen var förskonad från detta.
Men på slutet hade har fastnat i berättelsen och den blev en bladvändare.
Vidare med Anybody out there (Är det någon där?).
Mer allvar än chicklitt måste jag säga. Jag var inte alls förberedd på storyns vridning där i mitten. Måste erkänna att jag grät. Det var länge sedan en bok fick mig att gråta. Ska inte avslöja mer. Jag är glad att baksidestexterna på boken inte avslöjade för mycket.
Men jag gillade berättelsen och den fick mig att ge mig på nästa bok, som egentligen är den första av Keyes, Watermelon. Och det är också en typisk första bok. En riktig chicklitt och jag måste säga, jag blev besviken. Chicklitt har ofta svårt med trovärdigheten. Också Watermelon. Historien om kvinnan vars man överger henne när hon precis fött deras första barn är kanske möjlig. Men för mig är det inte möjligt att du lever i flera år med en man utan att skymta någon av hans negativa sidor.
Men jag har inget emot att läsa fler chicklitt av Marian Keyes. Hoppas de i mitten är bättre än den första.
************
Hittade en pocket i bokhyllan som har stått där länge, men inte blivit läst. Mandelkärnan av Inger Alfvén.
Som så ofta är bortglömda böcker en positiv överraskning. Mandelkärnan är en vacker liten berättelse om en ganska trasig ung kvinna, Laura, som som tolvåring skickas från den döende modern i Argentina till den okände fadern i Sverige. Denna barndomsupplevelse präglar henne resten av livet. Men hade inte förlaget kunnat vara lite mer hemlighetsfull på baksidestexten. Inledningen, där flickan inte vet att hon kommer till sin pappa (hon tror morbror), är mycket bra, men hade varit mycket bättre om man som läsare inte visste om det där om pappan. Om man hade läst ur Lauras perspektiv.
Alfvén skriver vackert och även detta är en bladvändare. Jag inser att jag aldrig har läst något av Alfvén tidigare. Biblioteket i Stenungsund kommer att få många besök av mig i sommar. Alfvén står på listan.
**************
Tillbaka till spänningromanens värld.
En av dess mästare är definitivt George Pelecanos, författaren som jag tycker att jag står i tacksamhetsskuld till eftersom hans bok Drama City fick mig att börja skriva min bok. Jag har betat av en samlingsvolym bestående av Right As Rain (Vit som snö, ja vem kom på den titelöversättningen), Hell to Pay (Ett djävulskt pris) och Soul Circus (Svarta själar). Privatdeckarna Strange och Quinn är båda föredetta poliser, den ene svart och den andre vit, den ene runt femtio och den andre ungefär tjugo år yngre. Ett ganska udda par alltså.

Strange och Quinn rör sig i Washington DCs undre värld, en våldsam och deprimerande miljö. Pelecanos berättarstil är mustig och rak, han värjer sig inte för verkligheten, även om han inte ägnar sig åt att totalt gotta sig i blodiga detaljer. Snarare är han verklighetstrogen. Följaktligen låter han en mördare som just skjutit ut hjärnan på sitt offer kräkas därför han är så äcklad över det han just gjort.
Han kryddar också berättelserna med rätt så många sexscener. De känns inte överflödiga, de passar in för att beskriva karaktären, och de passar in i Pelecanos berättarstil. Det där med sexscener är ett vågspel, de måste ha en plats i berättelsen. Annars tillhör de den där gruppen episoder som bör ratas när man pysslar med det som i redigeringen kallas "kill your darlings".

Jag har förstått att Pelecanos tidiga deckare, de med Nick Stefanos som huvudperson, är närmast kultförklarade, men vet inte om de fortfarande går att få tag på. De finns inte översätta till svenska. Någon som har läst dem?

onsdag 17 juni 2009

Bokrecension: The Given Day av Dennis Lehane

Jag ser en viss trend i spänningsromangenren, och den har pågått ett tag. ”Vanliga” författare som ger sig på att skriva ”deckare” (Kerstin Ekman, Maria Küchen) och deckarförfattare som vill skriva ”vanlig” skönlitteratur (Håkan Nesser räknas väl kanske dit, även om hans romaner typ Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har en stark spänningstråd i sig).

Bra eller dåligt? Ja, det beror väl på boken. Jag tycker mycket om Nessers böcker som inte är deckare. Även Mankells Comedia Infantile fascinerade mig. Jag skulle gärna se Åke Edwardsson skriva en ickedeckare. Kanske på gång?
Eller varför inte Åsa Larsson?

För egentligen; varför placera i genrefack? Och varför så svårt att ta sig ur deckarfacket? (Med det menar jag inte att det är lätt att ta sig in i det).

Det beror på boken som sagt.

Har precis läst ut Dennis Lehanes The Given Day (Ett land i gryningen). Och förstår att Lehane är på väg att tvätta på deckarförfattarstämplen totalt, via Mystic River och Patient 67.
Men ändå förblir den där som en tråd heller tiden; den gamla lätt igenkända spänningen.

The Given Day (kan inte riktigt försona mig med den svenska titeln) är egentligen en historisk roman, utspelar sig 1918-1919. Fattigt och eländigt, även om man är polis, spanska sjukan, efterkrigstid, the Red Scare och så vidare. Jag fick söka på Wikipedia för att hänga med, och upptäckte att allt stämde (vad annars), ned till minsta bomb i Boston.

Berättelsens två huvudpersoner, polisen Danny Coughlin och den svarte diversearbetaren Luther Laurence, rör sig i två huvudspår, men möts någonstans i mitten av romanen. Danny tillhör polisens överklass eftersom hans far är en överordnad och Luther har fått fly Oklahoma därför att han dödat en man. Luther hamnar hos familjen Coughlin som hjälpreda och lär känna Danny. Viktig i berättelsen är också Dannys kärlek Nora, irländskan som bär på en mörk hemlighet. Nyanserade karaktärer som fascinerar en. Inga stereotyper, inte.
Danny dras mer eller mindre ofrivilligt in i fackligt arbete, som i slutändan leder fram till den stora polisstrejken i Boston 1919. Luther längtar hem till frun och sonen han aldrig har sett, men brottet han har begått hindrar honom från att resa hem.
Det finns så många trådar i den här historien att det är bäst att inte gå in på allt, för att inte förvirra. Men allt knyts ihop på slutet. Sårbara hjältar och nattsvarta bovar, allt finns med.

Och så språket. Det är något med Lehanes berättarstil som hakar tag i mig. Jag är fast. Det är vackert, det är gripande.
Och det känns långt borta från deckaren. Även om det fanns episoder i Kenzie/Gennarodeckarna som jag känner igen.

Tänk den som kunde skriva så här. Som får en att sträckläsa en tegelsten på 700 sidor utan att tycka det är en enda sida för mycket.
Och vad bättre är; det sägs att detta är första delen i en trilogi.

torsdag 11 juni 2009

"Webbtester", "Salinger-uppföljare" och lite annat

Mitt svar på Humanisternas test Gud finns nog inte fick en del uppmärksamhet igår. Kul!
Dock skrivet lite i affekt. Nu har jag lugnat ned mig lite. Vet inte varför jag blev så... sur...
Testet var ju som sagt så kasst och inte riktigt värt att bli upprörd över.
Kände väl behov av att försvara mig. Men egentligen är det fånigt. Det finns väl ingen som på allvar tror att jag är fundamentalist. Eller?...

En svensk förläggare som har sitt förlag på övervåningen i sitt hem, har skrivit en slags "uppföljare" till Catcher in the Rye av JD Salinger, under pseudonymen John David California och på engelska, 60 years later - Coming through the Rye. Han och förlaget Windupbird Publishing säger dock aldrig att det är en uppföljare, så har den kallats i bloggosfären.
Nu har denne Boråsare, Fredrik Colting, jo, hans rätta identitet tvingades fram, blivit stämd av Salinger.
Men den stora frågan är givetvis: kan man skaffa sig upphovsrätt till en karaktär i en roman?
Det ska bli intressant att följa den här historien. Vinner Colting målet så är en sak säker; hans roman kommer att bli en storsäljare.
Borde kanske bekänna att jag inte har läst Catcher in the Rye, jag vet bara att den är välkänd. Men jag har bokat den på biblioteket nu.

För övrigt läste jag en vacker liten bok i går, Lina Sjöbergs Resa till Port Said. Något så ovanligt som en brevroman. Och den utspelar sig till största delen i Afrika. Vemodig. Vacker, som sagt. Kort, hade kunnat innehålla mer. Eller kanske ändå inte.
Och jag fortsätter med en tegelsten. Dennis Lehanes The Given Day (Ett land i gryningen).
Den mannen kan skriva, vilken berättelse! 1910-tal, världskrig, spanska sjukan, besvärlig kärlek, strejker, revolutionär stämning, spänning...
Ska berätta mer om den senare.

Också en sak till: man kan ladda ned Norstedts engelska-svenska ordbok gratis. Och det kommer fler ordböcker på andra språk.

måndag 8 juni 2009

Bokrecension: The Scarecrow av Michael Connelly

Tretton år efter The Poet (Poeten) kommer den riktiga uppföljaren till denna Michael Connellys första fristående roman, vid sidan om Harry Boschdeckarna alltså.

För även om The Narrows (Fällan) egentligen är en uppföljare, eftersom den också handlar om seriemördaren Poeten, så är den en roman där Poetens ena huvudperson, Jack McEvoy, fattas. Så det blir en halv uppföljare och en halv Harry Boschdeckare.


Men The Scarecrow har med dem båda, kriminalreportern Jack McEvoy och FBI-agenten Rachel Walling (jo, hon som hängde ihop med Harry Bosch i ett par böcker).

Jack McEvoys berömmelse efter Poetenhistorien och den bästsäljande bok han skrev om den har svalnat och dessutom har han blivit för dyr för den tidning han jobbar på, Los Angeles Times. I ett försök att stävja de ekonomiska konsekvenserna av vikande läsarsiffror har tidningen beslutat att avskeda 100 av sina garvade och högavlönade reportrar och ersätta dem med färre lågavlönade reportrar som kommer direkt från journalisthögskolan. McEvoy är nummer 99. Han får två veckor på sig att packa ihop och lära upp sin efterträdare, den unga, vackra Angela, multifunktionell och begåvad, men utan erfarenhet.

I ett sista försök att skriva en sista toppartikel i Pulitzerprisklass snubblar han, och kollegan Angela, över ett mord, som sägs har begåtts av en ung, svart kriminell knarklangare. Men de gräver djupare, inser att killens erkännande inte är ett sådant, och att liknade mord har begåtts i andra städer.

De är en seriemördare på spåren. Eller rättare sagt, han är dem på spåren. De googlar på en hemsida som visar sig vara en sk. IP-adressfälla, en hemsida endast skapad för att hålla koll på ifall någon googlar på ett visst specifikt ämne, och det får ödesdigra konsekvenser.

Någonstans där i början av berättelsen inser Jack McEvoy att han behöver hjälp, och han kontaktar sin gamla flamma, FBI-agenten Rachel Walling som i ett tidigare jobb var profiler, hon sysslade med att göra gärningsmannaprofiler.

Som läsare vet vi från första sidan vem som gjorde det. Sedan skådar man liksom från ovan hur McEvoy/Walling tuffar fram i ganska hög fart på ett spår som i slutändan kommer att leda till en frontalkrock med The Bad Guy. Och man sitter där och kan inte göra något. Frustrerande och vansinnigt spännande. Man är fast och boken blir en riktig genuin bladvändare av första klass.
      Det är ett välkänt berättartekniskt knep, det där att låta läsaren följa mördaren parallellt med hjälten från början, inget nytt under solen. Även Connelly har provat på det, delvis i
Poeten, och speciellt i Fällan. Men det krävs en viss skicklighet för att hålla spänningen på topp.
      Och det fungerar i
The Scarecrow.

Både McEvoy och Walling är sig lika. McEvoy, bokens jag, är fortfarande ganska cynisk och nu dessutom bitter efter motgångarna på tidningen. Walling handlar som vanligt intuitivt och ibland impulsivt och även denna gång håller hon på att bli tvungen att lämna in FBI-brickan för att hon ställer upp för McEvoy på mer än ett sätt. Något som FBI-ledningen inte gillar.

Och trots att de är tolv år äldre så visar det sig att gammal kärlek aldrig  riktigt…

Connelly dyker djupare i karaktärerna McEvoy/Walling i Poeten, men undviker det i The Scarecrow. Bra eller dåligt? Vill man veta mer om dem är det bra att ha läst Poeten först, men inte en nödvändighet. The Scarecrow står på egna ben.

Man lär sig saker genom romanen också. Cyberspace är en farlig djungel. Plötsligt blir man osäker. Hur säkert är mitt email, min Facebooksida och hur utlämnande är jag egentligen på min blogg? Och kan jag lita på att mina personliga uppgifter, numera digitaliserade, tex i en medicinsk journal eller hos min advokat, är otillgängliga för obehöriga.

Och om man råkar hålla på att jaga seriemördare; innan man hoppar i säng för att ha sex med sin älskade, kolla under…

…äsch, ska inte avslöja mer.

Sammanfattning: Definitivt en av Michael Connellys bästa på många år. En värdig uppföljare till Poeten, som trots allt står i en klass för sig.

Och som sagt: en bladvändare.

tisdag 31 mars 2009

Adjö till Salander

Jag har just avslutat sista delen av Millenium-serien av Stieg Larsson. Lite sen, jag vet, men jag vet också att många liksom jag har undvikit att läsa dessa böcker på grund av den stora hypen runt böckerna (nu filmen...)

Stieg Larssons alltför tidiga bortgång är givetvis en stor förlust för alla älskare av spänningslitteratur. Man kan ju inte låta bli att fantisera om hur en fortsättning skulle se ut. 

Vi kommer aldrig att få veta.
Klart är att Larsson skapade karaktärer som kommer att leva kvar. Karaktären Lisbeth Salander var ett nyskapande, det är jag helt på det klara med. Samtidigt vet jag att alla nya udda karaktärer hos nya författare alltid kommer att jämföras med Salander. Och det kommer att bli bleka kopior.

Samtidigt har böckerna många brister, som man märkligt nog har överseende med. Allvarlig adverbsjuka och Larsson förklarar alldeles för mycket. Upprepningarna är många. Jag är övertygad om att en okänd debutant som lider av så stor adverbsjuka aldrig skulle bli utgiven.


måndag 16 mars 2009

Snabb bokrecension på måndag morgon

Så nu har jag läst den. Återstår att se filmen (lär dröja, vad jag vet kommer den inte till Holland).

Har känt stort motstånd i flera år. Ungefär liknade känslor inför Guillous Coq Rouge och Harry Potter-böckerna. Man skulle ha läst dem, därför ville jag inte läsa dem. När jag väl hade läst dem så var jag fast, liksom...

Jag skulle inte läsa den. Ända tills min holländska kompis, boende i Köpenhamn, lyckades traggla sig igenom den, på danska.
Då tänkte jag att jag kanske också borde...

Började säkert fyra gånger, men kom inte in i den.
Till slut bestämde jag mig. Ska läsas. Nu.
Efter halva boken hade fortfarande inte mycket hänt. Förutom att Lisbeth gav sin plågoande en permanent minnesbeta.

Men sedan tog det fart.
Slutsats: Klart godkänd.

Varför?

Efter långt funderande inser jag att det har med storyn att göra, och karaktärerna.

Det är en spänningsroman, inte en polisdeckare (tack och lov!). Jag inser att Stieg var lite föregångare där.
Ingen dör i prologen (tack och lov, jag är så trött på döda kroppar i prologen...)

Blomqvist biter inte på mig. Vad är det för man som inte ens behöver anstränga sig det allra minsta för att få kvinnor i säng? Jag menar, till och med Lisbeth hoppar i säng med honom på eget initiativ.
Och en reporter som löser mordgåtor. Nej, inget nytt. Jag föredrar tafatte Jack McEvoy (återuppstår i vår).

Så det är bara att erkänna, det är Lisbeth Salander som är navet i berättelsen. Det är henne man vill följa, vill veta mer om, fascineras av. Punkt.


måndag 2 mars 2009

Bokrecensioner: Sportlovsläsning

Det brukar bli en del efter skidåkningen, när knäna säger ifrån på eftermiddagen.
Och jag ska försöka mig på en par kortfattade recensioner:


Jag har betat av drygt hälften av Edwardssons kriminalromaner om kommissarie Winter. De flesta har jag lyssnat till på Elib. I sista delen, den sista delen i serien, ger Edwardsson läsaren en rejäl cliffhanger. Öppet slut. En del hoppas på en återkomst av kommissarie Winter.
Inte jag. Inte så att jag inte gillar Winter. Jag älskar honom och jag älskar Edwardssons språk. Men enough is enough, jag håller med Edwardsson. Dags att testa något nytt. Deckarförfattare som testar nya vägar är intressanta. Är det därför jag gillar Håkan Nesser? Antagligen.
Jag ser fram emot vad Edwardson ska hitta på härnäst.


Ännu ett "deckarförsök" av en "vanlig" författare. Jag gillade Harhjärta och även Lycklig Hora är klart läsvärd. Det finns ett spänningsmoment i boken, men det är ingen deckare. Inga långdragna utläggningar om hur mordet blir löst. Inte alls några poliser, faktiskt.
Sådana här spänningsromaner ger genren spänningsroman ett bra rykte. Mer sådant.


Jag älskar Kinsellas Can you keep a secret? och The Undomestic Goddess. Mer tveksam till Shopaholic-böckerna (jag undrade alltid var hon fick pengar till för att shoppa).
Remember Me? hör inte heller den till höjdpunkterna. Besviken. Varför? Jo, historien om tjejen som har 3 års minnesförlust efter en olycka är helt enkelt inte trovärdig. Lite som Shopaholic-böckerna.
Idéen att vakna upp och ha det till syntes perfekta livet (inkl. rik snygg man och toppjobb), utan att minnas något är kul, men känns inte... riktigt trovärdig, som sagt.

lördag 10 januari 2009

Bokrecension: Snömannen av Jo Nesbø

På ytan ser Jo Nesbøs huvudkaraktär ut som en riktigt klyschig deckarfigur. Ni vet; Den Ensamme Polisen. 
Han med alkoholproblem, oförmåga till längre relationer med kvinnor (men han har en enda kärlek som han aldrig kommer över), alltid i konflikt med kollegor och överordnade.
Och så mitt i allt; han är givetvis en utmärkt brottsutredare. Vad annars?
Kort sagt, Harry Hole är en tragisk figur.

Om det hade varit så att Nesbø inte var en skicklig berättare och mästerlig intrigmakare, då hade han aldrig kommit undan med karaktären Harry Hole.
Dessutom spelar han på alla ömtåliga strängar och läsarskaran faller pladask. Speciellt kvinnor, antar jag. Det är så synd om Harry Hole. Får han aldrig sin Rakel? Måste alla hans avhållna kollegor stryka med? Och så vidare.
Lägg därtill ett målande språk, typ "han blinkade och kände gråten som en knytnäve som försökte tränga upp genom luftrören". Och man förstår precis vad han menar, utan att det blir klyschigt.

Senaste romanen Snömannen följer i samma spår som sina föregångare, och är om möjligt ännu bättre (fast Smärtans Hus är min favorit). Den följer många etablerade deckarmönster (inklusive många villospår) utan att man tycker att man "har hört den förut".
Och det är väl Nesbøs styrka; att kunna använda en vedertagen deckarmall, men ändå kännas "ny". Slutet är intressant, man får ganska tidigt reda på vem, men ändå är det gastkramande intill slutet.

En sak kommer jag inte ifrån; likheten med min andra favorit i spänningsromangenren; Michael Connelly. Och då inte bara för att en av huvudkaraktärerna heter Harry och är en ensamvarg. Det är något med Connellys och Nesbøs  ganska ödmjuka utstrålning (har inte sett Connelly live, men en del intervjuer på webben). Och så det drivna berättandet och intrigsnickrandet, förstås.

Jag håller med Bokhoras Jessica att det skulle vara kul att få läsa en "roman-roman" av Nesbø. Jag är övertygad om att han skulle få ihop något intressant om han steg utanför deckargenren ett tag. Nya Huvudjägarna är väl inte en "roman-roman" utan en "vanlig" spänningsroman, någon som vet?

Post scriptum:
Såg  Jo Nesbø på Bokmässan i september. Kunde inte låta bli att tycka lite synd om dessa bästsäljande författare som berättar samma historia gång efter gång.

Hur många gånger har till exempel Nesbø berättat om hur hans huvudperson fick namnet Hole? Att hans mormor skrämde barnbarnen med att om de inte kom hem i tid så skulle hon skicka länsman Hole efter dem. Så det fick bli Hole.
Och att han en gång efter det att han blivit känd författare träffade en gammal man som spände ögonen i honom, hälsade och sade att det var han som var länsman Hole.
Nåja, han kanske tycker om att berätta den historien.


måndag 15 december 2008

Bokrecension: Drottningflickan av Inga-Lina Lindqvist

        Äntligen ska jag ge mig på att skriva lite om Inga-Lina Lindqvists böcker. Inte helt enkelt, därför att jag är medveten om att hennes och mitt skrivande tangerar varandra på mer än ett sätt. Och det som kommer nära inpå är svårt att skriva om.

Det är så gott omöjligt att skriva något om Inga-Lina Lindqvists nya Drottningflickan, och den tidigare Mirakelkuren, utan att först nämna något om Susan Howatch. Jag har skrivit om henne förut, men det tål att upprepas. Engelsk författare, som gjorde sig halvberömd genom att skriva sk. family sagas (nämn genren och de flesta recensenter får lika mycket utslag som när de hör chicklit). Någon gång i ganska mogen ålder blev Susan Howatch kristen och började skriva om något helt annat, nämligen anglikanska kyrkan, eller rättare sagt, deras präster och biskopar (de sk. Starbridgeromanerna). Och höjde sig samtidigt till en betydligt högre nivå.
    På senare tid har hon även skrivit romaner som närmast skulle kunna kallas thrillers, men med ett intressant andligt djup. Den senaste The Heartbreaker, om en ung man som prostituerar sig, är en av mina favoriter.

Inga-Lina och jag hittade varandra över nätet på grund av Susan Howatch. Den ene googlade på nämnda författare och hittade till den andra. Det är alltid kul att hitta någon som har samma specialintresse som en själv.

För Howatch är ett specialintresse. Hennes Starbridgeromaner började komma ut på svenska, men blev ingen succé och utgivningen lades ned. Jag tycker det är tråkigt att inte ens ett kristet bokförlag är intresserade av Howatch. Kanske för stort projekt att ge sig på (men så många andra sötsliskiga happyendkristna romaner är de inte rädda för, och tveksamheter som Left Behind ger dig sig på utan eftertanke…)

Nåja, över till Inga-Lina. Det finns en hel del paralleller med Howatch. Jagform och stafetteknik till exempel. I Mirakelkuren och Drottningflickan berättas det i jagform av flera olika huvudpersoner, och de tar så att säga vid efter varandra. Skildrar inte samma skeende, utan hakar i efter varandra.

Howatch skildrar anglikanska kyrkan, Inga-Lina Svenska Kyrkan. Howatch drar sig inte för att skildra alla falanger inom anglikanska kyrkor, Inga-Lina blandar och ger hon också. Prästen Ludvig, som finns med i båda böckerna, har en kvinnoprästmotståndare till far, men har själv inte den uppfattningen (då hade han ju inte heller blivit prästvigd). Howatch låter ofta sin karaktärer röra sig i eller i närheten av ett kloster, Inga-Lina likaså. Den brokiga samling av människor som man finner i berättelsens kloster är fascinerande. En nunna som har varit judinna, två som är prästvigda (eftersom många prästvigda kvinnor lutar mer åt det liberala hållet så är det unikt att de finner sig tillrätta i ett konservativt kloster).

Sex är alltid närvarande på ett eller annat sätt i Howatch böcker. Ludvigs liv, och Ninas, kretsar i hög grad runt det också.

Det finns skillnader också. Howatch böcker är långa, gränsar till tegelstenar. Inga-Linas är tvärtom ganska kort och snabblästa. Efter första boken Mirakelkuren, fick jag känslan var det inte mer? Någon annan skrev rumphugget på Inga-Linas blogg. Jag är böjd att hålla med. Jag ville veta mer om karaktärerna. Drottningflickan, som tidsmässigt utspelar sig före Mirakelkuren, är mer fullständig, men jag hade gärna läst mer där också. Varje karaktär vill man veta mer om. Mer om nunnan Elisabeth och dottern som är ortodox judinna i Israel, socialsekreteraren Nina, som gärna byter karlar som andra byter skjorta, och den stackars prästen Ludvig, karismatisk och med vissa övernaturliga gåvor, men som tittar lite för djupt i flaskan. De två senare utslängda till en liten ort där ingenting tycks hända. Tills det börjar hända saker. Men sedan, vad händer sedan?

Nu har Inga-Lina avslöjat att hon antagligen ska skriva mer om Ludvig. Så det kommer kanske mer.

Ytterligare saker i Inga-Linas böcker intresserar mig. Inga-Lina är socionom och en av karaktärerna i Drottningflickan är socialsekreterare. Det skrivs inte mycket om socialsekreterare i dag. Inget alls, skulle jag vilja påstå. Drottningflickan är ett undantag. Inte heller skrivs det mycket om kyrkan. Präster dyker ofta upp som bifigurer, men oftast är de, liksom socialsekreterare, konstiga figurer, med en mörk agenda (i deckare är de ofta mördare).

Så jag och Inga-Lina har en hel del gemensamt; Howatch-fans och vi skriver (eller vill skriva) om socialsekreterare och kyrkan.

Många recensenter ställer sig oförstående till Mirakelkuren och Drottningflickan. Fast hade jag förväntat mig att Expressens recensent Nina Lekander skulle ha en aning om att Howatch skrivit något annat än family sagas. Nej, egentligen inte. Då kan man ju knappast förvänta sig att hon ska förstå sig på Drottningflickan. Men helt negativ var Lekaner inte, bör tilläggas.

Det slår mig att de positiva recensioner som finns är skrivna antingen av kristna tidningar, eller av recensenter som är kristna (Maria Küchen).
     Så jag kan inte låta bli att undra, är det något som de andra (de som inte är kristna) inte förstår, eller inte vill förstå? Och vad är det då som jag förstår, och inte de?

Jag vet bara en sak, jag följer Ludvig, med följe, med intresse.

Mer Inga-Lina, mer, snälla!

-----

Uppdatering; Även Johanna Wistrand hade gärna läst 100 sidor mer.
     Nog är det ett tecken på en bra bok om man vill läsa mer!

 

måndag 29 september 2008

Bokrecension: Men inte om det gäller din dotter

Jag läste ut mitt signerade exemplar av Jan Guillous Men inte utan din dotter redan på planet hem till Amsterdam. Jag hade fuskat lite, nämligen lyssnat på audioversionen över ELib, innan jag fick boken i min hand. Det där med ELib är förresten en hit för mig, stryka kläder är nu förknippat med att lyssna på audioböcker på den bärbara datorn. Så Tomas Bolmes  behagliga stämma lotsade mig genom de första kapitlen.
Jag gör ofta ett misstag när jag läser spänningsromaner, jag skummar igenom för snabbt för att få veta hur det går. Och misstar en del ledtrådar ibland. När man audiolyssnar undviker man det, men det gäller att uppläsaren inte är för dålig. Så inte i Bolmes fall.

Åter till romanen. Jag gillar Guillous författarskap och jag gillar Hamilton. I denna bok är han inte riktigt huvudperson, det finns flera huvudpersoner.
Bakgrunden till boken fångar mitt intresse. Guillou hävdar att det är Saudiarabien som står bakom den islamistiska terrorismen. Jag är böjd att hålla med, även om jag inte kan rada upp faktabevis just nu. Under mina år i Mellanöstern har jag aldrig förstått USAs oheliga allians med Saudiarabien och dess iver att invadera Irak och hota Iran. Saudiarabien är ett av världens mest odemokratiska och kvinnoförtryckande länder, men eftersom de inte använder oljan som vapen i politiken, så är de välkomna i väst. Men det hindrar inte att det finns åtskilliga dollarstinna privata fundamentalister som inte tvekar att sprida sina extrema form av islam i länder som Afghanistan och Pakistan. Och i övriga världen. I tex Syrien var människor livrädda för den konservativa tolkningen av islam som Saudiarabien står för. De såg också baksidan av denna konservatism; horder av rika saudiarabier som besökte Damaskus på sommaren, mest för att handla billiga varor och ligga med östeuropeiska horor.

Det där var en liten politisk parantes.
Guillou blandar sin syn på Mellanösternpolitiken med händelser som drabbar nyfunna vänner till Carl Hamilton. Säpochefen Ewa Tanguys dotter blir kidnappad, på uppdrag av muslimska fundamentalister. Så när maken och fadern, den före detta främlingslegionären Pierre, vänder sig till Hamilton, som har hoppats att han aldrig ska behöva hålla i ett vapen igen, så blir svaret ungefär så här; Egentligen har jag ju sagt; inga mer militära operationer, men inte om det gäller din dotter.

Sedan drar räddningsaktionen igång, och, ja, det är spännande. Ganska förutsägbart, dock.
Guillou i sitt rätta medium, en internationell spänningsroman. Det är kul att se att så gott som alla aktörer i Hamiltonböckerna (de som lever...), dyker upp i denna bok.

Guillou har två svagheter; dialogerna och kärleksscenerna. De första är lite för akademiska, lite för lite varierade i stil och de senare existerar så gott som inte. 
Varför låter han inte stackars Hamilton korka upp sin champagne med Mouna och därefter älska på hotellet i Moskva (eller var det nu var...). Bara en sån där liten parantes.
Det är kanske ett typiskt kvinnligt drag, det där att tycka synd om manliga huvudpersoner i spänningsromaner som inte får det de trånar efter. Jo Nesbö lär få många reaktioner från kvinnor som tycker synd om hans Harry Hole.

Jag undrar om Guillou någonsin kommer att lyckas ha ihjäl sin hjälte Hamilton? Antagligen inte.

onsdag 10 september 2008

Mer om 14 år till salu

Jag fortsätter min intensiva reklamkampanj för Caroline Engvalls bok 14 år till salu,
som handlar om fjortonåriga Tessan, som började prostituera sig via nätet.
Caroline intervjuas här av Robert Aschberg:



Förlaget som givit ut boken frågar sig om man kan rädda liv med hjälp av böcker. Jo, jag tror faktiskt det.
Det här är en bok som alla borde läsa.
Jag recenserar den här.

Dagen uppmärksammar boken idag.

söndag 17 augusti 2008

14 år till salu

För första gången har jag fått en bok i min hand innan officiellt publiceringsdatum, direkt från förlaget.
Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa 14 år till salu. (Bokens egen blogg ).

Boken handlar om tonåriga Tessans liv som prostituerad och den är skriven med hjälp av journalisten Caroline Engvall (Kalla Kulor Förlag). Förlaget säger att boken är deras viktigaste någonsin.

Och jag kan förstå att de säger så. Berättelsen om Tessan skakar om en. Mycket.
Man känner sig ömsom upprörd, ömsom äcklad. Jag sov helkasst natten efter jag hade läst boken. Och jag hade sträckläst den.

14 år gammal blir Tessan våldtagen av en kille hon känner, men inte har haft någon närmare relation med.
Hon reagerar som så många våldtäktsoffer; skyller på sig själv, skäms, känner sig smutsig och "brukad". Och säger ingenting till någon.
När sedan kompisen Jenny slänger ur sig att de kanske skulle "hora" för att få lite pengar, så hänger Tessan på.
"Det kändes inte som en så stor grej. Jag kunde inte förlora mer än vad jag redan hade förlorat."

Kompisen äcklades och drog sig ur efter två möten med torskar, som Tessan och Jenny fått kontakt med via nätet och som inte hade några betänkligheter om att ha sex med två underåriga tjejer.
Men Tessan fortsatte. Och fastnade i nätprostitutionen. Under flera år. Och det utan att familjen, vänner eller någon annan visste.

Som läsare sitter man hela tiden och vill ropa:
Varför?!
Och hur kan det vara möjligt att ingen förstod vad som var på gång?

Tessan säger själv att hon var världens bästa skådespelare. Levde i två världar. Föräldrarna fanns där hela tiden, men hon stötte bort dem.
Där är Tessans levnadsöde inte unikt. Anorektiker är också ofta experter på att dölja, liksom ungdomar som hamnar i drogmissbruk. Och efter självmord eller självmordsförsök säger ofta omgivningen; jag hade ingen aning om att hon/han mådde så dåligt!

Och Tessan har paralleller med många av dessa. Istället för att skära sig hade hon sex mot betalning. Det var egentligen ingen skillnad.
En anorektiker strävar ofta efter kontroll. Det ville Tessan också ha.
Och samtidigt ville hon "straffa sig själv".

Som socionom har jag ibland stött på uttrycket: hellre negativ bekräftelse än ingen alls. Alla vill bli sedda. Och hellre på ett negativt sätt än inte alls.
Så var det med Tessan också.
"Eftersom de hade sex med mig trots att de hade familj blev det någon slags bekräftelse på att jag dög, i alla fall till att ha sex med. Jag var inte helt värdelös. - - - Sex var det enda jag kunde, det enda jag var bra på."

Att prostituera och förnedra sig blir som en drog för Tessan. Hon talar om "suget" efter att kontakta sina kunder, precis som en missbrukare talar om suget efter droger. Hon får "återfall" efter ett långt uppehåll.
"Och ju sämre det blev, desto mer bekräftelse sökte jag av männen. Det blev som en ond spiral."

Till slut lyckas Tessan ta sig ur prostitutionen, med hjälp av familjen, socialtjänst, lärare, psykologer och familjehem.
Boken avslutas med en rad tips vad man som anhörig eller annan närstående ska göra om man tycker att ett barn eller tonåring mår dåligt på något sätt.

Boken är ett definitivt MÅSTE för tonåringar och deras föräldrar, lärare, kuratorer, socialsekreterare, och alla andra som jobbar med ungdomar.

Läs Aftonbladets artikel om boken. En artikel som tydligen skakade om vissa bloggläsare så att de tvivlade på om historien är sann, se bloggkommentarerna.
För mig är det obegripligt att säga "skyll dig själv" eller "hon gjorde det frivilligt".
Om det var din egen dotter, skulle du säga "skyll dig själv"?
Skulle inte tro det.

tisdag 5 augusti 2008

Trött på: Präster som the Bad Guy i romaner

Ack så förutsägbart.
Läste Läckbergs Predikanten för något år sedan och såg sedan TV–serien. Osakligt och eländigt skildrat, båda två. Läckberg skröt med att hon hade skrivit boken före Knutbymorden.
Jo, kanske, och ja, verkligheten överträffar dikten, jag vet. Knutby, och inte att förglömma, alla otaliga pedofilskandaler inom Katolska Kyrkan.

Åsa Larssons Solstorm, också skriven före Knutby, har några riktigt bra Bad Guy–präster/pastorer. Jag gillar den deckaren, det måste jag medge, men kanske mest därför att Åsa har sett kyrkan inifrån. Vet hur det fungerar.
I Turstens Glasdjävulen är den ene prästen eländigare än den andre. Gammalmodiga kvinnoprästmotståndare, alkoholister och ja, värst av allt; pedofiler, givetvis.
Så förutsägbart.
Till Turstens försvar måste dock sägas att det finns en sympatisk präst i deckaren, sjömansprästen i London, som inspektör Huss har kontakt med. Och tror sjutton det, sjömans präster brukar vara förbaskat trevliga, i alla fall de som jag har stött på.
Jo Nesbö skriver i Frälsaren om Frälsningsarmén. Att the Bad Guy är en frälsningssoldat förstår ni redan på förhand. Men resten av frälsningssoldaterna är ganska reko och väldigt mänskliga. Att Nesbö ändå skildrar Frälsningarmén ganska ömsint är tydligt.

Så Nesbö kommer undan med hedern i behåll.

Författare upphör inte att fascineras av präster som går djävulens ärenden. Inget fel i det, läsarna vill ha det. Läsarna är inte riktigt intresserade i medelsvensson som utnyttjar barn eller mördar sina kollegor. Helst ska det vara en politiker på toppnivå, gärna en polis eller varför inte en präst eller pastor.
Det bekräftar bara folks allmänna uppfattning att präster är höjda över allt ont, och därför faller så mycket hårdare när de slutligen faller.
Det faktum att präster i verkligheten bara är människor, det är ingen bra ingrediens i en spänningsroman.

Men jag tycker att det sticker lite i ögonen. Varför? Jo, som jag redan har varit inne på; ofta är det så osakligt. Författarna har ingen aning hur det fungerar inom kyrkan (undantag alltså; Åsa Larsson och Jo Nesbö). Och när pastorn i Predikanten sprang omkring i Tv–versionen i en lila prästskjorta, det tog priset (kanske inte Läckbergs fel). Först och främst, rätt så få pastorer har prästskjorta. Och ingen har en lila, det har bara biskopen.

Undrar om folk inom andra yrkesområden tycker likadant, när deras yrke dyker upp i en roman?
Att det mig veterligen inte finns en enda vettig roman, deckare eller annat, om socionomer, det har jag redan varit inne på.

Liten fotnot: Har precis läst Christine Falkenlands Öde. En tunn liten bok, men en fulländig berättelse. Och en präst som Bad Guy, även om han inte mördar någon eller förgriper sig på barn. Kanske är han bara en ganska mänsklig person, en söndrig människa.
En bra berättelse blir det i alla fall.
- - - - -
Uppdatering:
Mirjam skriver lite om detta också.

måndag 4 augusti 2008

Trött på: Ändrade gärningsmän i filmer

Undrar hur många författare som gråter när de ser sina alster bli film?
Jag är trött på filmer, speciellt deckare, när det är en annan gärningsman än i boken filmen bygger på.
Om man inte här läst boken, så går det an.

Clint Eastwoods filmatisering av Michael Connellys Blodspår (Blood Work), är ett riktigt bottennapp. Tydligen tyckte filmmakarna att det var bra för storyn om McCalebs polare var gärningsmannen. Det känns konstigt att läsa en uppföljare till Blodspår, Fällan, där polaren dyker upp igen. Dog alltså inte.
Michael Connelly hänvisade till att han hade sålt filmrättigheterna, och då säljer man tydligen sin själ också.
Clint Eastwood har också filmat Dennis Lehanes Mystic River. Lysande film, speciellt Sean Penns agerande, men jag har inte läst boken, så jag vet inte om den följer Lehanes berättelse.

JK Rowling höll dock ganska hårt i manusförfattandet till filmerna. Förståeligt, eftersom hon visste vad som skulle hända i senare böcker, något som filmmakarna inte gjorde.
Astrid Lindgren är ett klassiskt exempel, hon skrev manus till filmerna själv. Ända tills hon en gång på ålderns höst gav tillstånd till någon att göra tecknad film av Pippi. Eländigt, det finns inget bättre ord att beskriva resultatet.

Ett annat bottennapp såg jag häromdagen på DVD. Om man inte har läst Åsa Larssons Solstorm, så är filmen med samma namn en hyfsad thriller. Speciellt miljöskildringarna i det vintriga, vita Kiruna. Ända till slutet, som man knappast kan säga följer boken. Jag blev irriterad. Minns att jag såg Åsa Larsson sitta i TV och säga att hon var nöjd med tolkningen av hennes bok. Mja, vad annat ska man säga i Gomorron Sverige? Att man var besviken över att en annan gärningsman dök upp i filmen? Då lär ju aldrig någon mer av ens böcker bli film. Eller?
Varför gör filmmakarna så här? För att överraska tittaren som har läst boken? Jag reagerar bara med besvikelse: Så står det inte i boken! vill jag näsvist säga.

Jag har precis sett Gone Baby Gone, ett undantag från denna föga smickrande regel. Bra film, och den håller sig till den ursprungliga boken, som jag skrev lite om här. En av mina Dennis Lehane favoriter.

söndag 25 maj 2008

Om att omvända Göran Skytte

Jag kan inte komma på att jag har läst några positiva recensioner av Göran Skyttes självbiografiska Omvänd.
Inte så att jag hade förväntat en från Kyrkans Tidning:








"...men någonstans, trots författarens tydliga
vilja att vara öppen och ibland till och med självutlämnande, griper det mig ändå inte riktigt i hjärtat. Kanske har det ändå delvis med debattören och polemikern Skytte att göra, som man inte riktigt slipper ifrån.
Slängarna mot det som Skytte
väljer att kalla det ”politiskt korrekta” inom kyrkan, och som han ser som det största hotet mot den ”äkta” kristendomen efterlämnar en lite obehaglig känsla."


Hoppsan! Det verkar som recensenten känner sig personligt påhoppad. Det är kanske inte så konstigt, jag antar att det är svårt att inte känna sig påhoppad, om man själv tillhör Svenska Kyrkans politiskt korrekta gren (räknar givetvis KT dit, som ni förstår).

Inte heller en från Göran Greider i DN. Greiders Jesus, som mer liknar en vishetslärare, kan kanske vara lätt att tro på. Behövs ingen riktig omvändelse där.

(Rättelse. Har hittat en positiv recension. Dagen förstås.)

----

Jag tror att det är svårt att vara objektiv när man recenserar Skyttes Omvänd. Jag gör inte anspråk på att vara objektiv.
Detta är en personlig recension. Låt mig förklara lite varför Skyttes texter berör mig så, på olika sätt:

Internet förde mig för några år sedan närmare Sverige. Efter en tid i Afrikas djungler och Mellanösterns öknar var jag plötsligt online och jag började söka mig hemåt.

Ett av de första whao-upplevelserna på internet var att genom SvDs ledarsida upptäcka att Göran Skytte hade blivit kristen och dessutom:
Han hade mage att sympatisera med kristna som de flesta andra ville sopa under mattan, vända ryggen till eller slänga ut ur kyrkan (och det ända bort till Rom, helst).
Han hade mage att sympatisera med dem, precis som jag.
Jo, jag har mage jag också, trots att jag inte tillhör den kristna rödvinshögern (epitet skapat av käre bloggvännen Schlaug. "Vad är då jag?" blev min reaktion. Kristen ölvänster?... Skämt åsido, mer om Skyttes politiska sida strax).

I alla fall, jag blev eld och lågor när jag läste tex. Dissidenterna fascinerar och Kul att vara kristen-det spirar och gror. Varför?
Jo, precis så kände jag också.

Skytte har själv sagt om den storm som krönikorna gav upphov till: frågan rör vid något som går långt utanför vad jag kan förstå”. Han hade helt enkelt kommit för nära elden.

Jag kan reta mig oerhört på vissa inslag i Skyttes lördagskrönikor i SvD. (Tröttsamt borgerliga till sin karaktär när hans krönikor handlar om något politiskt, även om en dos ömhet kan smyga sig in i bland). Andra tycker jag är lysande. Att jag hyser någon slags hatkärlek till det Skytte skriver, det sticker jag inte under stol med. Och jag konstaterar att när Skytte berör något andligt så läser jag med intresse, är det en politisk krönika "bläddrar" jag snabbt igenom. (Kanske har det med att göra att jag är utlandssvensk, för mycket inrikespolitik och jag hänger helt enkelt inte med).
Jag är inte, och kommer nog aldrig att bli, en riktig högermänniska, politiskt sett. Trots att många av mina åsikter är rent borgerliga. De röda generna sitter väl för hårt fast. Samtidigt ogillar jag den politiserade röda Svenska Kyrkan, för det är den, röd alltså, och där delar jag Skyttes åsikter.

Jag ogillar för övrigt politiseringen av kyrkan överhuvudtaget, så jag hade nog reagerat på samma sätt om den hade varit politiskt blåfärgad.

Greider påstod att Skytte tog kristendomen till hjälp för att försvara sitt byte av politisk ideologi. "Hålla Gud i handen", kallar han det.
Kvalificerat skitsnack, skulle jag säga. Vem är så galen att han blir kristen av den orsaken. Att Skytte var rädd för att bli kallad just galen vittnar han ju själv om: "jag var rädd för att bli stolle-förklarad", skriver han. Vilken person som helst i hans framträdande position skulle väl känna rädsla i en sådan situation. Och dessutom var han "rädd för vad allt det där skulle göra med" honom.

För när en annan, som inte står i rampljuset, tycker det är jobbigt, varför skulle då inte en kontroversiell toppjournalist tycka det?

(För det är ju ändå så, man blir gärna stolle-förklarad som kristen. Jag menar inte att man ska skämmas för det, bara att det är jobbigt att bli stolle-förklarad).

Tillbaka till Omvänd.

Skyttes omvändelse var inte lätt. Är inte lätt, borde jag kanske säga, riktigt färdig är man ju aldrig.
Jag tycker att det är gripande läsning. Det griper tag om hjärtat hos mig, i motsats till Kyrkans Tidnings recensent.
Skrivet med en rapp, ganska kortfattat stil. Och självutlämnande.
Den till det yttre starke och nästan bufflige Skytte är en helt annan inuti. Jag har svårt att fatta att han har kämpat så med dåligt självförtroende och depressioner och att han har haft så många personliga bakslag i livet.

En omvändelse är inte logisk.

Inte heller sker den för att man intellektuellt har resonerat sig fram till en tro (det finns säkert de som har lyckats med det, men jag tror personligen att de är i en minoritet).

I stället är det så tydligt att Gud griper in. Också i Skyttes fall. Gud är den som vänder en människa om, inte människan själv. Eller någon annan människa.

Den okända gamla damen, den typiska kyrktanten, som tar tag i Skytte och säger att hon ber för honom, är en av episoderna i boken som fastnar.
(Jag säger bara, sluta aldrig be för andras omvändelse!)

Det är en berättelse om en resa. Resan från skjutjärnsjournalisten som var söndrig inuti, till kolportören som reser runt med sina skrifter och berättar om sin glädje att tillhöra Jesus.

Och med hela Skyttes omvändelse klar för mig, så kan jag tänka;
Om nu Gud lyckades omvända Skytte...
...då borde han kunna omvända vem som helst.

Det gör mig hoppfull. Förtröstansfull. Och jag fortsätter att be för nära och kära, vänner i när och fjärran, som ännu inte har vänt om.

---

"... det räcker inte med att man blir omvänd en gång. Omvändelsen pågår hela tiden, oavbrutet, gång på gång.
Behovet av omvändelse är oändligt - och vi blir oändligen omvända.
Om vi vill det. Men ibland också om vi inte vill det."

Göran Skytte, Omvänd, s.195