Tankar i hettan

Svettas ni i hettan i Sverige också?
Här i staden med osten (som antagligen smälter bort nu...) är det 33,5 grader varmt, utomhusbadet är överfullt och alla väntar på Den Stora Matchen i eftermiddag.
Men riktigt hett är det inte. Riktig Hetta är när man svettas fastän man sitter still i skuggan. Svettas ymnigt, så att det rinner nedför nacken, rinner ned i ögonen.
Sådan värme har jag bara upplevt i Oman och under vissa heta sommardagar i Syrien.
Nu svettas jag endast om jag envisas att göra något.

Det är lite tomt på denna blogg just nu, både inlägg och läsare lyser med sin frånvaro. Jag håller på och redigerar mitt gamla romanmanus ännu en gång, ska faktiskt våga mig på att skicka in det till några fler förlag.

Jag måste ändå passa på att länka till Emanuels bloggpost idag. Jätteviktigt, det han säger, och jättesvårt det där med att veta hur man egentligen ska demonstrera Guds kärlek. Och vad är det egentligen vi ska be om ursäkt för?

Jag ska skriva någon mer om det här med homosexualitet och kristen tro, men lite senare, när jag har tänkt färdigt. Kanske lite närmare Pridefestivalen.

Håller förresten på att läsa Brian McLarens A New Kind of Christianity. Omtumlande och givande hittills, måste jag säga. Återkommer om den boken också.

Atmosfäriska störningar

Idag har ett blogginlägg av Carl-Henrik Jaktlund fått mig uppmärksam på ett faktum som jag tror jag har förnekat den senaste tiden:

Jag har nästan helt slutat "vara aktiv" på andra "kristna" bloggar. Med aktiv menar jag deltaga i diskussioner. Jag läser fortfarande en hel del, även om några av det mest välbesökta bloggarna i den kristna bloggosfären rök från min RSS-läsare för ett bra tag sedan.

Jag tror det har att göra med atmosfäriska störningar. Det faktum att lågtryck kan ge mig svår migrän, något som helt tar ur musten ur mig (även sedan migränen försvunnit).

Carl-Henrik skriver:

"På en del håll diskuteras och analyseras kristenhet och teologi med allt annat än en god atmosfär. Visst ska det få vara högt till tak, allt annat är otänkbart. Olika åsikter ska få uttryckas.

Men på sina håll trycks människor och församlingar åt med allt annat än "broderlig kärlek", ömsesidig aktning" lyser med sin frånvaro mellan kommentatorer (citat från Paulus, om du undrar). Allt i "den rena lärans namn". De hittar ständigt något att slå ned på, att avfärda utifrån. Alltid, jämt och hela tiden."

Jag inser att "Swärd-debatten" (där Stefan Swärd dissar Brian McLarens bok Kan man vara kristen?) som Carl-Henrik länkar till, i somras, var droppen för mig. Inte för att man inte ska få reagera om man tycker att någon har fel, som Stefan Swärd gjorde, och han inbjöd ju verkligen till diskussion.
Men atmosfären bland kommentarerna som följde var så tydligt ickeinbjudande att nästan inga "McLaren-anhängare" brydde sig om att ge sig in i diskussionen. Det var egentligen inte blogginnehavarens fel (Själv hade jag inte läst boken då, så jag gav mig inte in i sakdebatten. Tyvärr var det ju många andra som gjorde det, utan att ha läst den).

Så jag gjorde precis det som Carl-Henrik beskriver: Jag drog mig undan. Och jag blir lite chockad när jag ser att det har gått nästan ett halvår, och jag håller mig fortfarande borta.

Så här i efterhand antar jag att jag var feg. Men jag orkade inte. Jag orkade inte tjata med folk, som antingen inte hade läst något av det man diskuterade, eller som inte ens ville medge att vi var bröder och systrar i Kristus. Jag tyckte att det aldrig blev några reella diskussioner, man sade aldrig exakt vad det var som var fel, i tex McLarens böcker, för att ta ett exempel. För att kunna diskutera måste man ju kunna diskutera sakfrågan. Inte bara säga att "det är fel" och "punkt".

Summa summarum är att jag faktiskt mycket hellre diskuterar med ödmjuka ateister (som i Svårigheten att föra Himlen till Jorden), som tar till sig vad man vill säga och vill ha ett ärligt utbyte; än obstinata kristna (finns väl hur många exempel som helst på sådana diskussioner, men hittar ingen bra att länka till just nu) som inte lyssnar och bara vill föra fram sin egen agenda.

Okej, det finns en hel underbara högt-i-tak, öppna, tillåtande bloggar därute. Som tur är.
Jag älskar er allihop, ni betyder mycket för mig.

------

Hemma Igen

Lite kort bara.

Är hemma igen efter fem veckor i Sverige. Omväxlande väder, mycket besök och maken seglade Tjörn Runt. Kort sammanfattning alltså.

Läste mycket, läste mycket, och skrev nästan inte alls.

Hade en lugn bilfärd hem, med bilen full av Herrljungacider, Slotts senap, Kalles kaviar, Cloetta Kexchoklad, Ahlgrens bilar, brödkryddor, rågsikt och 27 burkar hemmagjord plommon-, björnbär-, och hallonsylt. Plus tre ungar och en man.

Holland är nästan tropiskt hett, barnen har just börjat skolan (förutom tonåringen, som börjar nästa vecka. Hon sover fortfarande...) och det är som vanligt svårt att anpassa sig till tempot.

I går kväll satt jag ute och läste färdigt Brian McLarens A New Kind of Christian (Kristen på ett nytt sätt). Omtumlande. Upptäckte att boken var första delen av tre, måste fortsätta läsa.

Konstaterar att jag och Stefan Swärd antagligen bor på olika planeter, eller nåt sånt...

Jag ska skriva om detta så småningom, men förvänta er inget "svar" på Swärds recension. Det kommer att bli en ytterligt personlig reflektion över boken, eftersom den, liksom Generös Radikalitet, berör mig personligen.

Vi hörs!

----

O ja, glömde något väsentligt. I en het debatt nyligen (Kolportören?) frågade någon; skulle du säga samma saker om du träffade personen i verkligheten?

Jag tog verkligen till mig detta och insåg att jag var mycket frimodigare, och otrevligare, i bloggosfären. Ska försöka tänka på detta och ska försöka vara mig själv i fortsättningen.

Läs Joel Halldorfs inlägg Varför skola människor strida.

Mycket kloka och vettiga regler för alla bloggare i den sk. kristna bloggosfären.

Bland annat skriver han:

"Bloggosfären" (det är ett så töntigt ord, men vad gör man!) har för mig varit en källa till intellektuell stimulans, nya bekantskaper och tillfällen att få reflektera kring viktiga saker. Men det har också samtidigt inte sällan varit orsak till vrede och frustration och en plats där ens arroganta jag får breda ut sig lite väl mycket. Paradoxalt nog verkar det ibland som att internet är en kommunikationsform som för oss längre ifrån varandra, istället för närmare. Kommunikationen ökar kvantitativt men kvalitén går ner."

Kan kristna fira Ramadan?

Jag antar att det beror på vad man menar med att "fira".
Om Ramadanfirande ingår i att konvertera till islam, då är det givetvis fel. Om man hårddrar det alltså.

Jag tror inte på synkretism (religionsblandning). Jag tror att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Och enda vägen till Gud är genom Jesus Kristus.

Däremot tror jag att man kan visa respekt för muslimer genom att delta helt eller delvis i Ramadan. Då söker man en social gemenskap.

Jag har gjort det senare när jag bodde i muslimska länder.

Delvis bestod det i att respektera de fastande (inte dricka och äta under dagen i deras åsyn) men också att förstå deras traditioner och religion (genom att tex deltaga i att bryta fastan, iftar, oftast en liten fest varje kväll).

Jag har även funderat på att deltaga helt någon gång under denna tid, men har av praktiska skäl avstått. Visste inte om jag fysiskt skulle klara av att inte dricka alls, när jag bodde i ett av världens hetaste länder. Var dessutom under en period gravid och ammande (då är också muslimska kvinnor undantagna, behöver inte fasta).

Brian McLaren ämnar delta helt (fasta med mera under dygnets ljusa timmar).
Jag tror att man kan göra detta utan att söka en andlig gemenskap (Vad man nu exakt menar med det? Jag måste erkänna att jag någon gång känt andlig gemenskap med både kristna, muslimer och ateister).

Mina år i muslimska länder har fördjupat min kristna tro. Jag blev tvungen att gräva djupare där jag själv stod, helt enkelt. Många medkristna (icke infödda) vittnar om samma erfarenhet. Det har vi ofta samtalat om i de kyrkor och bibelstudiegrupper jag varit medlem i under min tid i muslimska länder.

Allt har inte varit lätt.
Jag är som alla andra rädd för islamitisk extremism och terrorism. Jag ogillar heltäckande slöjor och burkor, eftersom jag tycker de är kvinno-OCH mansförnedrande. Jag tycker att delar av Sharialagen (som också är något luddigt och svårtolkat) aldrig ska få tillåtas. Och så vidare.

Men trots detta har jag en stor respekt för "medelmuslimens" gudsfruktighet. Ungefär jag har stor respekt för "medeljudens" och även för den icketroende ateistens inställning.
Det betyder inte att jag accepterar deras tro, utan att jag respekterar deras val. Lika mycket som jag INTE accepterar deras val om det får ödesdigra konsekvenser för deras medmänniskor. Vare sig de är kristna, muslimer, judar, ateister, eller något annat.
Jag ska inte gå in för djupt i det där, men ni förstår vad jag menar.

Brian McLarens firande av Ramadan får givetvis kritik, även i Sverige (läs Mikael Karlendals, Michael D Helders och Aletheias bloggar).
Jag anar en viss trångsynhet i deras resonemang, men också en ganska tydlig strävan efter att "sätta dit McLaren" ännu en gång.

McLaren får försvara sig själv, vad jag förstår kommer fler inlägg på hans blogg.

Jag kan bara försvara mina egna gärningar, som till del liknar McLarens.

Jag tror själv att religionsdialog är jätteviktig, bland annat för att öka förståelsen mellan olika folk, tex i Mellanöstern och Afrika. Även i Europa.
Men religionsdialog är inte detsamma som ekumenik (där vi erkänner oss till samma tro och försöker överbrygga splittringar). Det är inte en strävan efter synkretism, inte som jag ser det i alla fall.

Men religionsdialog är vansinnigt svår, det är svårt att sätta gränser ibland.

Jag skulle gärna vilja höra era synpunkter. Hur ser ni på detta? Egna erfarenheter?

Om en muslimsk vän inbjuder dig att komma och bryta fastan (iftar) en kväll, säger du då nej med hänvisning till att du inte vill deltaga i en muslimsk "rit"?

Gärna kommentarer från er som inte är kristna också.

Motvind för kristna i en ny tid

Just nu känns det som om jag har förlorat tilltro till den så kallade kristna bloggosfären.

Just nu verkar det som om det endast är befolkad av:
1. Folk med tvivelaktiga förebilder (typ amerikanska bokstavstroende pastorer som tycker att en misshandlad kvinna ska ducka när mannen slår och inte skilja sig, eftersom det inte står något om misshandel inom äktenskapet i Bibeln)
2. Folk med fördomar (som bland annat tror att medelholländaren är en som regelbundet röker hasch och går till horor i Red Light district i Amsterdam)
3. Folk med tvivelaktiga agenda (typ att predika att kvinnor inte är Guds avbild).

Ja, om sanningen ska fram; jag är sur för att Stefan Swärd har sågat en bok jag inte har läst.
Det är fel av mig, jag borde inte vara sur för det. (Jag har beställt boken och ska skriva om den när jag har läst den).
Det kan inte ta ifrån mig att jag älskade Brian McLarens bok Generös Radikalitet. (Skrev om det här).

Men ännu mer sur blir jag när jag läser alla jublande kommentarer av alla som redan på förhand hatar den så kallade Emergent church konversationen. Jag anar att samma personer gärna dissar både Peter Halldorf och Magnus Malm här hemma i Sverige också. Och friska fläktar inom kristna mediavärlden som Emanuel Karlsten och Carl-Henrik Jaktlund får säkert inte heller godkänt.

I min naivitet hade jag trott att bloggosfären skulle kunna bli en sorts interaktiv digital bibelstudie/samtalsgrupp, där folk av olika bakgrund och med olika åsikter kunde mötas och diskutera, utbyta erfarenheter, stötta varandra i tron. Lite som en hemgrupp/bibelstudiegrupp/cellgrupp IRL.

Jag har varit medlem i olika kyrkor över en stor del av världen. Har lärt känna kristna från så gott som alla stora samfund. Skillnaderna har ibland varit enorma. Ändå har vi kunnat mötas.

Varför?

Jo, för att vi delar tron på Jesus Kristus.

Vi har kunnat hjälpa varandra och stötta igenom troskriser och livskriser.

I den så kallade kristna bloggosfären i Sverige verkar de flesta (som nästan alla är män... kvinnor var är ni?) endast vara intresserade av att diskutera hur det glada budskapet ser ut och att andra minsann har fel uppfattning om det, i stället för att verkligen predika det.

Om jag nu skulle säga att jag tycker det är skitjobbigt att vara kristen just nu, då skulle väl dessa kristna jubla och säga att äntligen var vi av med den villoläraren (eller anhängaren av en villolärare. Jag ska vara ödmjuk och inte påstå att jag själv är en lärare).

Jag är så trött på kristna som väldigt gärna talar om att andra kristna minsann inte är kristna.

Om vi inte ens kan mötas i vår gemensamma tro, varför mötas alls? Det är ju faktiskt till ingen nytta. Visst ska man få säga om man tycker att någon har fel, men enligt min mening spårar diskussionerna ofta ut.

Såja, nu har jag öst ut mig detta. Ska försöka sova nu.

Samlar på anklagelser om villolära

Mackan samlar på hatbrev. Varför vet jag inte riktigt, jag antar att han tycker det är en kul grej.

Själv har jag beslutat på att börja samla på länkar där jag anklagas för att stå för en villolära. Alternativt där jag i andra ordalag anklagas för att sprida en lära som skulle kunna kallas något liknande.

En hittar ni här och en här.

Nu tar jag knappast dessa villoläroanklagelser på så himla stort allvar. Jag har nämligen ofta känslan av att de som är kritiska till tex. Emergent Church-konversationen ofta är ganska luddiga  och har svårt att formulera kritiken med egna ord. Helst lutar de sig på vad andra har sagt. Ibland har de inte ens läst böckerna av de författare de kritiserar. Eller så citerar de uppåt väggarna.

Dessutom har jag svårt att ta någon på allvar som citerar Mark Driscoll, ni vet han som antydde att Ted Haggard gick och hade sex med en man därför att hans fru "inte släppte till"(kan inte hitta direktlänken till Driscoll, någon som vet...), eller John McArthur, som anser att kvinnan inte ska arbeta utanför hemmet förrän barnen har vuxit upp och om "hon har tid över" och som tycker att man ska strunta i allför energisk miljöhänsyn, eftersom jorden ändå ska gå under.

McArthur har länge kritiserat Emerging Church, men läser man hans hemsida är det fullt förståeligt. Hans teologi ligger ju väldigt långt från EC. En del som man läser där blir man nästan mörkrädd av...

Förlåt den lilla utspåringen, men i alla fall...

Jag har börjat samla. Någon annan som börjar dyka upp i "villolärosammanhang" på andra bloggar?

-----

Uppdatering:

Snart kommer även Aletheia att hamna på villolärarlistorna, om de inte passar sig riktigt noga.

Jettisoning

Kristen tro ska inte anpassa sig till tidsandan

Evangeliet är inte tidsbundet

Men bara för att evangeliet får nya kläder

betyder det ju inte att den 

som bär kläderna har förändrats

Vi går inte klädda idag 

som vi gjorde på nytestamentlig tid

eller för den del på Martin Luthers

JS Bach förvaltade sin gåva på bästa sätt

för att visa på Gud

Bono, The Edge, Larry och Adam står i samma sits

Frågan handlar mer om hur man ska förvalta

I was born to sing for you 

Anpassa er inte efter denna världen,

utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar,

så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: 

det som är gott, behagar honom och är fullkomligt

Rom 12:2

Anpassning hjälper oss inte att avgöra

vad som är gott

Men förnyelsen av tanken

Men innan ni kastar lasten över bord

med hänvisning att den är förgiftad

funderna på om det är klädbytet 

som får er att tro att det är en villolärare 

som står framför er

Glöm inte Paulus i Aeropagen

Han anpassade sig inte efter grekerna

men han använde ett språk

som fick dem att förstå

Han ställde sig inte upp

och ropade: Avgudadyrkare!

Hur hade det gått med samtalet då?

Varför är kristna från olika samfund

så dåliga på att samtala med varandra?

Om man kallar någon villolärare

så är det ju det samma som att man

inte vill samtala med den personen

Att samtala betyder ju inte att man håller med

Men om jag inte kan samtala med min kristne broder

Hur ska jag då kunna samtala med min muslimske granne

eller min arbetskamrat som är ateist?

Om ingen annan än jag har rätt

då kan jag ju inte lära mig något av någon annan

Då kan jag ju lika gärna stänga in mig

på ett enskilt rum

ensam med min Bibel

och förbjuda andra att tala med mig

Evangeliet har alltid bytt kläder

Men inte anpassat sig

Men det är naivt att tro

att vi står opåverkade av tid och rum

Att vi skulle leva i någon slags helig bubbla

Så innan du kastar över bord

nya idéer om nya sätt att klä oss

fundera lite på hur den kristna klädedräkten

har förändrats genom tusen år

Fundera på hur synen på

kvinnor

barn

slaveri

arbete

förvaltning av skapelsen

har förändrats under 2000 år

Fundera på hur kristna under 2000 år

har iklätt sig Kristus

och levt i världen

men inte av den

Och fundera på hur du ska

samtala med ditt kristna syskon

så att dina ord inte blir ett slag i ansiktet

It´s not a hill

it´s a mountain

As we start to climb

Listen for me, I´ll be shouting

Shouting to the darkness

Squeeze out sparks of light

(U2)

-----

Länkarna hänvisar i första hand inte till blogginnehavarnas inlägg, utan till den ton i kommentarerna som ofta låter sig höras.

-----

Jettisoning (eng.)- kasta överbord

Vårväder, Rob Bell & Bibeln och lite annat

Det är sol, 10 grader varmt, snödroppar och krokus ute, kort sagt; en rejäl dos vårkänslor.

Jag har precis löst medlemsskap på ett gym och ska börja ett nytt liv (har jag sagt det förut?).

Det finns en del värt att läsa på bloggar just nu. Stefan Swärd diskuterar Emergent Church och det har uppstått en diskussion om Rob Bells bibelsyn. Carl-Henrik Jaktlund tar också upp ämnet.

Jag har för avsikt att skriva något om min egen bibelsyn, men det får vänta. Håller på och skriver på annat, som tar tid. Och så måste jag få ihop något till Humorstafetten.

Men det är intressant det där uttrycket Skriften allena, Sola Scriptura. 

Det första kristna kunde ju knappast tala om det, förutom det som står i det som vi nu kallar Gamla Testamentet. För de första kristna var ju Guds Ord inte något skrivet, utan Jesus Kristus själv. Ordet som blev människa.

Och inte har väl vi kristna en "muslimsk" syn på Bibelns tillkomst? Direkt dikterad av Gud?

Det var det där med Divine Fiat, som Bell talade om i en intervju i Christianity Today och som blivit så galet översatt i en svensk översättning av en bok av John MacArthur.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg, det kommer nog ett inlägg. Senare. Jag vill läsa in mig på det jag har hemma, bla biskop Tom Wright och John Stott. Andra som har lästips om Bibelsyn?

Och kan någon ge en bra förklaring på vad Divine Fiat egentligen betyder?

---------

Uppdatering: Ännu lite annat.

Men jätteviktigt.

Caroline Engvalls synnerligen viktiga bok 14 år till salu har kommit ut i pocket. KÖP!

Mer om boken här.

Kristen till höger eller vänster-eller bara snurrig?

Någon gång i den denna bloggs späda ungdom kallade jag mig själv mittenfårekristen. Eller nåt liknande. Jag inser att inte mycket har förändrats sedan jag skrev det.

Det här med kristen höger eller vänster har aktualiserats igen i och med Broderskapsrörelsens manifest.

Begreppen är alldeles för generella för mig, kraftigt förenklat har man två diken, den flummiga till vänster och den strikt moraliska till höger. Den vänstra är flummig därför att den ganska ofta ifrågasätter för mig grundläggande kristna sanningar och den högra moralistisk därför att den ser allt så svartvitt.

Ser jag på mig själv så gör vissa saker jag står för att jag hamnar till vänster och andra att jag hamnar till höger. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i någon av lägren. Det gör att jag ibland känner mig så vilsen. Visst "tröst" har jag funnit i den sk. Emergent konversationen, men eftersom den numera har stämplats som vänster, så känner jag igen att jag är lite hemlös.

Kanske beror denna känsla av hemlöshet på en längtan att vi alla ska vara ett. Ekumenik ( i den mening att alla kristna har något gemensamt; tron på Jesus Kristus) är ett ord som det spottas på i bland och kristna skräder inte på orden där de slår Bibeln i huvudet på varandra. I bloggosfären har det varit tydligt också, något som gör mig vansinnigt deppad och har gjort att jag har slutat läsa vissa välbesökta kristna bloggar.

Snurrig är kanske rätta ordet?

Snurrig på grund av alla stämplar andra försöker sätta på mig, samtidigt som de säger till mig att jag är feg, rentav skenhelig, därför att jag inte tar ställning för det ena mot det andra, eller tvärtom.

Jag kan inte annat än att sträcka mig efter Honom som säger:

Jag vill.

Luk. 5:13

Sarah Palin och kvinnligt ledarskap

Håller en del av USAs konservativa kristna på att slå knut på sig själva?

De är entusiastiska över valet av Palin som McCains vicepresidentskandidat, men samtidigt är många av dem medlemmar av kyrkor som inte skulle låta henne vara vare sig pastor eller äldste. Många skulle inte ens låta henne predika i deras kyrkor.

Om McCain blir vald, så är Palin bokstavligt ett hjärtslag från positionen som världens mäktigaste ledare.

Men hon skulle inte ens få vara äldste i många kyrkor vars medlemmar har röstat fram henne.

Hur går det i hop?

Dan Kimball,  en av pastorerna i Vintage Faith Church, Santa Cruz, Californien (och dessutom en av de där emerging ledarna som verkar tycka det är viktigt att ha sin egen personliga frisyr...), skriver på sin blogg:

"It is dawning on me however, as I have been reading some blogs and hearing which Christian leaders are excited about her - many of them are from conservative complementarian churches. Which means as they are enthusiastic about her becoming vice president and making incredibly important decisions for our country for both men and women and make speeches and lead - she couldn't teach in most of their pulpits, or be an elder or pastor in their church and make decisions and lead both men and women in a church setting.

So we would be OK with her taking on the leadership role of vice president. By doing so, we are also supportive of her being president if John McCain wasn't able to lead and she stepped in to lead the 303 million people of the USA. But the irony and theological practical tension is how we are supporting her as a leader to that extreme capacity of 303 million people, yet in a complementarian rural church of 50 people, she would not be able to lead both men and women there".

"I am completely anti-religious"

Bono, ja, han i U2, inte helt okänd företeelse på denna blogg, ska ha sagt (jag misstänker att det kommer ur boken "Bono on Bono", någon som vet??):

"I'm not into religion.
I am completely anti-religious.
Religion is a term for a collection, a denomination.
I am interested in personal experience of God."

Hajar ni nu varför Bono (och U2) är Emergent Church rörelsens gullegris?

Vad jag säger?
Amen, Bono, du har så rätt...

Sex God - Kopplingen sexualitet och andlighet

Never really being naked.
Nu har jag läst Rob Bells Sex God (Sexgud på svenska) två gånger och hoppas att jag ska kunna skriva något som liknar en recension. Det är svårt att få med hela bokens budskap i ett enda blogginlägg. Jag säger redan nu:
Läs själv.

Pastor Rob Bell i Grand Rapids, Michigan, USA tillhör Emergent church rörelsen.
Han skriver kort och lättläst. Hans tidigare bok Velvet Elvis (Elvis som hötorgskonst): Repainting the Christian Faith är skriven lite i samma stil. Annorlunda layout, text som ibland är närmast poetisk. Omanligt, skulle jag vilja säga, men då ger jag mig väl ut på svag is. Fullt av kärlek är hans språk i alla fall.
Trots att Sex God är lättläst så behöver man tid att läsa den. Tid för att fundera. Reflektera över sitt eget liv och sin egen relation. Och andras. Jag blev alldeles varm av lycka över boken. Andra som kanske har det svårare i sin kärleksrelation, reagerar antagligen annorlunda. För Bell stryker inte medhårs.
Rob Bell sätter ord på mycket av det jag känner och tänker om sexualitet. Det heliga, det som fulländar oss, och det som ibland kan göra oss så ont.

Ganska tidigt i boken skriver han:

”much of life is in some way connected with our sexuality
And when we begin to sort through all of the issues surrounding our sexuality
we quickly end up in the spiritual,
because this
is always about that.”

Vidare:
“Sex. God. They´re connected. And they can´t be separated.”

Bell börjar från början. Allra första början. Genesis. Skapelsen.
Om att människan är skapad till Guds avbild. Och med frihet. Vi vet hur det gick. Nästan rent åt helvete. Vad vi nu tror om helvete eller inte, jag tror ändå vi kan hålla med Bell när han säger:

"It´s possible for heaven to invade earth."

"And it´s possible for hell to invade earth."

Kanske kan man säga att vi bjuder in helvetet till jorden när vi slutar respektera människorna som Gud gjorde till sin avbild. När vi slutar respektera den gudomliga avbilden i andra. Bell tar ett exempel från koncentrationslägret Bergen-Belsen, det finns tusen, miljoner, andra exempel på hur människan slutar respektera andra. Och…

”We don´t respect the divine image in others just because we want to uphold their humanity.
It´s about us.
It´s about our humanity as well.”

I slutändan slutar vi att respektera oss själva också.
Vi förlorar vår mänsklighet när vi är inhumana mot andra.

Hur ska jag nu komma tillbaka till det här med sex och Gud?
Jo, vi måste gå tillbaka till där i början, nästan i början i alla fall, när människorna slutade respektera varandra. När de började att släppa in helvetet på jorden.
Bell säger att vår sexualitet har två dimensioner och att det i första hand handlar om vårt medvetande om att vi har tappat kontakten med Gud.
I andra hand är vår sexualitet alla vägar som vi prövar för att återuppta den kontakten.
De flesta tänker på sexualiet som bara det där fysiska man ägnar sig åt med en annan människa, men det är bara en liten procent av vår sexualitet. Vad det handlar om är egentligen vår strävan efter att åter kopplas ihop med världen, varandra och Gud.
Mängder av människor ”har sex” dag och natt, men mer är det inte, säger Rob Bell. ”There´s no connection.

När vi erbjuder vårt hjärta, vår kärlek, till en annan människa löper vi alltid risken att den personen inte är intresserad och inte tar emot vårt erbjudande. Resultatet: Det klassiska brustna hjärtat. Vi kan inte tvinga någon att älska oss.
Det kan inte Gud heller.
Vårt brustna hjärta är en del av Guds brustna hjärta, säger Bell. Vi kan kanske förstå lite hur han känner.
Och sedan går Bell in på att Gud blev människa genom Jesus och det faktum att andra människor är så speciella att de är värda att ge sitt liv för.
Rent bibliskt och också traditionellt i många kulturer gifter man sig när man har sex, alltså samlag, med varandra. Att påtala för någon som är sambo att de borde gifta sig inför Gud är ganska onödigt, i Guds ögon är de redan gifta med varandra.
Så det riktigt utmanande är alltså att reflektera över att varje gång man ”bara har sex” med någon utan någon vidare koppling, utan vidare löften, så ingår man ju äktenskap med varandra. För att sedan genast bryta upp. I jakt på någon ny. I jakt på något nytt. Och man är ensammare än någonsin.
Och man respekterar knappast den gudomliga avbilden i den andre.
Och inte i sig själv heller.

Jag vill avsluta med ett längre citat:

”It´s easy to take off your clothes and have sex. People do it all the time. But opening up your soul to someone, letting them into your spirit
and thoughts
and fears
and future
and hopes
and dreams…
that is being naked.

This is why when people sleep together after they´ve just met, they´re raising the chances significantly that the relationship will not survive. Racing ahead of the progression always costs something.

When there is no common mission, no shared task, no sense of bone of bone and flesh of flesh, no bonds that take years to develop, many end up moving from relationship to relationship, having sex but never really being naked.”


Litet tillägg: Det är andra gången som Rob Bell får igång inspirationsknölarna, eller vad man nu ska kalla dem, hos mig. Att en typisk kristen bok skulle ha något inflytande över romanskrivande. Märkligt, men så är det. Läs mer på Bokskrivarbloggen.

Att inte vara rädd för att tycka olika

Bloggosfären är en fantastiskt debattforum. Även om min blogg hör till de lugnare, hetlevrad kan man väl inte riktigt kalla den, så är det väldigt givande med de debatter och samtal som uppstår.
Enda nackdelen med den totalt öppna bloggosfären är väl att det inte finns någon debattledare, för bloggskribenten tar ju ofta del i debatten och det kan vara knepigt att vara moderator samtidigt.

Sedan kan bloggare utöva inflytande, bra och dåligt, det också givetvis.
Den som håller ett öga på bloggen God´s Politics (Jim Wallis mfl) har kanske uppmärksammat att Shane Claiborne blev inbjuden att tala på ett av USAs mer konservativa kristna college, Cedarville, Ohio. Ett antal bloggare kritiserade denna inbjudan intensivt, Cedarville fick kalla fötter och drog tillbaka inbjudan. (Shane blev senare inbjuden av en lokal kyrka i närheten, men det är en annan historia.) En talesman för Cedarville sade bland annat:
"There can't be any confusion about our commitment to God's Word and our historically conservative doctrinal position." (Christianity Today)
(Och jag kan givetvis inte låta bli att fundera på hur socialt engagemang kan stå emot det faktum att man vill vara Guds Ord troget...)
Reaktionen från omvärlden blev givetvis kraftig, bland besvikna studenter och andra. Christianity Today skriver om det här, och Shane Claiborne skriver själv på God´s Politics.

Nu är USA annorlunda än Europa och det är fullt möjligt för den kristna högern att ha vilka utbildningsinstitutioner som helst, med det är klart, objektiv undervisning blir det inte, men det är ju inte heller syftet.
Men Scot McKnight, professor i Nya Testamentet på North Park University (fråga mig inte vilken kristen politisk färg det universitetet har...) skriver bra på sin blogg.
Bland annat:
"Colleges do not endorse everything anyone says when they invite someone to speak. I cannot comprehend why so many don’t get this: invitations of speakers to schools or even churches do not mean blanket endorsement. Invitation does not mean endorsement. In fact, if we think about this a bit it becomes clear: no one agrees with anyone completely."
Vidare:
"This was a great educational opportunity that did not happen. I believe the major issue here is education. We often invite to our school folks who take differing views. It’s good for our students to hear other ideas. Then we have opportunities to debrief, explain, explore, and make our own decisions."

Det slog mig att jag läste det att detta givetvis också gäller statliga institutioner. Men hur fungerar det i Sverige, tex. på religionsvetenskapliga linjen på de statliga universiteten?
Bjuds kontroversiella talare in? Eller är de alltid politiskt korrekta, precis som utbildningen?

För Cedarville var Claiborne naturligtvis inte politiskt korrekt, inte i deras mening. Vi har kanske svårt att förstå det, men Claiborne är givetvis en nagel i ögat för många i den sk. kristna högern.
Det hade säkert blivit en intressant debatt om han hade fått tala.

Are we really awake?

Jag försöker bryta min bloggfasta, som ni ser. Lite i alla fall.
Behöver lite hjälp.


"Are we really awake?
Do we really get the good news of Jesus?
Or are we living out another story, using a lot of Jesustalk plastered onto it?" (Brian McLaren, se videon nedan)

Amazon och läsarrecensioner

Tillhör du dem som köper böcker från Amazon? Jag gör det och ganska ofta.
Brukar ni läsa läsarrecensionerna som brukar kommer längre ner på bokpresentationens sida?
Jag läser dem då och då, men eftersom folk egentligen kan skriva precis vad som helst brukar jag ta dem med en nypa salt. Vill jag verkligen ha en bok så köper jag den ändå.

Nypa salt, ja, men ibland är det extremt, vad folk skriver.
Dag har redan uppmärksammat hur Brian McLaren attackeras av oliksinnade. Se videon där han samtalar med Alan Roxburgh.
I samband med publiceringen av McLarens senaste bok, Everything must change, lade en person in en negativ recension på Amazon.com.
Inget fel i det, man får faktiskt skriva vad man tycker. Men förutom att recensionen var extremt lång, man orkar inte läsa den, så har personen uppmanat folk på sin egen sajt att gå in och "rösta" på hans recension. (Man kan gå in och säga ja eller nej på frågan: Was this review helpful for you? Får en recension många "röster" hamnar den högst upp på sidan).
Så nu ligger hans recension högst. Men eftersom flera andra har prisat boken så är ändå medelvärdet högt.

Det är knappt man tror det är sant. Är det sånt som kristna ska ägna sig åt? Kasta skit på motståndare. Jag skäms.
Sedan får man tycka vad man vill om McLaren. Men det är nästan så att man vill uppmana andra att gå in på den negativa recensionen och rösta NEJ, bara för att ge igen med samma mynt.

Eller ännu bättre, när man läst boken, skriv en ärlig och sansad recension på Amazon.com...

Visst är det så att sådant här som väcker ens intresse? Visst blir man ännu mer intresserad av boken? För den som vill läsa en recension av någon annan (mer sansad) kolla in Jesuscreed.

Kvinnor - var är ni?

Det här är en efterlysning. Kvinnor, var är ni?

Ja, jag vet att ni är där. Går liksom inte att missa, alla vi 50% av jordens befolkning. Om nu kvinnor är 50% av världens kristna har jag ingen statistik om. Rimligtvis... När vi nu är så många, varför finns det då så få kända kvinnliga präster/pastorer/predikanter? Så få inspirerande bibellärare, författare, skribenter i övrigt?
Har jag missat något? Om jag tittar i min bokhylla så har jag kanske en (1) bok av en kvinnlig kristen författare. Nåja, det är mitt val, vad jag köper.
Men var är de kvinnliga motsvarigheterna till Halldorf, Sjödin,Malm, Wright, Stott, McLaren, Wallis...?
Ja, min smak på böcker har jag redan avslöjat. Jag efterlyser liksom inte de kvinnliga motsvarigheterna till Hammar (finns de förresten?).
Jag kanske har missat något... (Boktips mottages tacksamt!)

Jag har kastat mig med huvudet före in i den sk. Emergent Church rörelsen/konversationen den senaste tiden, läser, lyssnar på podcasts, plågar Andrew Perriman med svåra frågor om Paulus syn på kvinnor...
Jag gick in på EC-hemsidor och kollade in deras "rekommenderad läsning" sidor (långa listor ibland...) och letade efter kvinnliga författare. Fanns de?
Nej... Inte en enda...
Varför?

Kastade mig in i en diskussion om detta med bättre hälften. Han kastade frågan tillbaka rätt i ansiktet på mig; Vad spelar det för roll, om predikanten är man eller kvinna, så länge de predikar evangelium!
(Regelrätt stöld av citat från mig...)
Blev arg förstås och sade att är det inte ett allvarligt problem för kyrkan att den inte har riktigt bra kvinnliga predikanter/bibellärare/författare?
Tyckte alltså inte han... Varför gör så få kvinnor tekniska jobb? kontrade han.
Men inte ligger det väl i generna?

Om man ser på vanliga romaner, så dräller det av bra kvinnliga romanförfattare. Skulle kvinnor kunna skriva prosa, men inte bra kristna uppbyggelse böcker? Har kvinnor inget att komma med? Har kvinnor inte sinne för teologi?
Sorry, I don´t buy that...

I vissa konservativa delar av kyrkan motarbetas öppet vissa delar av det som jag efterlyser. Men efterlysningen gäller ändå till viss del er som är mot prästvigda kvinnor. För jag vet att det finns många av er som ändå skulle acceptera en kvinnlig predikant. Om de fanns...

För de verkar ju inte ens finnas i den mer evangeliska/emergent/framväxande kyrkan. (Ja, ni fattar att jag inte talar om den sk. "liberala" kyrkan. Hoppas jag inte gör allt för många alltför upprörda).
Varför?

Är det så att det fortfarande finns en stark underliggande strömning i kyrkan, som omedvetet säger att kvinnor ska inte predika, inte skriva uppbyggande radikala böcker, inte vara ledare?
Har till och med något med kyrkliga könsroller att göra? Ja, nu var jag där igen, jag kunde inte låta bli. Sitter vi fast i könsroller i den delen av kyrkan som anser oss vara för kvinnor i ledarskap (så länge de predikar evangelium förstås... förlåt, det var nästan ett dåligt skämt...).

Kanske är jag en generation för tidig. Kanske är den framväxande kyrkan, den som inte känner sig hemma varken till vänster eller höger, i det fundamentalistiska eller liberala lägret, helt enkelt för ung för att ha lyckats fostra dess kvinnor jag efterlyser. De finns kanske inte ännu.

I så fall vad ska vi göra?

Kommentera, ALLA som känner sig manade. Jag vill gärna ha åsikter från alla läger...
Det kommer inga fler blogginlägg på denna blogg förrän jag fått åtminstone några kommentarer....
----------------------------------------------------
Idé till detta inlägg kommer från Jonas.
-------------
Till er som eventuellt nu tror att undertecknad hyser någon slags förträngd kallelse att bli präst/predikant, vill jag bara meddela att så inte alls är fallet!

Soulparty om drömmar

I fredags var jag och min man på soulparty.

När jag först berättade att vi hade blivit inbjudna på soulparty, så undrade min bättre hälft om det handlade om soul som i soulmusik? "Nej, det handlar om själen förstås!" invände jag. Han fattar ingenting ibland, min man.
Soulparty, det är något som har uppstått i Internationella kyrkan i Haag, men eldsjäl bakom är Andrew Perriman. Vi "känner" Andrew från den engelsktalande kyrkan i Oman (jo, kyrkor är tillåtna i Oman som är en tolerant land, så länge man inte evangeliserade för de inhemska omanierna), där han var lekmannapredikant/interim pastor (senare fick församlingen en anglikansk präst). Egentligen kände vi hans fru bättre, hon var med i vår hemgrupp.
Under mitt surfande på nätet lärde jag känna begreppet Emergent Church, och fick så två böcker om Brian McLaren i min hand. I en av dem stod Andrew Perriman i förordet och citerades därefter av McLaren i själva boken.
Surfade vidare att fann att Andrew har en intressant "emergent" hemsida.
Så jag mailade och frågade om han kom ihåg oss. Jodå, det trodde han, men för att vara säker "låt oss ta reda på det och kom på soulparty på fredag".
Soulparty? Ett typiskt "emergent church"- grepp?
Annonseras som en "livlig konversation om något som är viktigt för oss". Öppet för att oavsett tro, politisk övertygelse etc.
Veckans tema var "vad vill du göra med ditt liv - vilka drömmar har vi?" "Hjälp, vad fånigt", tyckte min man och jag blev arg; "för mig är det en viktig fråga!" Nåja, han ville träffa Andrew och Belinda (kollega till min man), så han följde med. Iväg till Haag.

Igenkännande, javisst. Andrew har en karimatisk personlighet, alla minnen från kyrkan i Oman vällde över mig och jag mindes hur bra predikant han var. Han spände ögonen i oss och utbrast: "Yes!" när han såg oss.

Och intressant blev det. Eller trettiotal människor i åldrarna arton och uppåt, uppåt. Efter en "mingel"-inledning där alla som ville kunde ta till lite "dutch courage" i form av vin eller öl eller kaffe för den som behövde piggna till efter en veckas slit, delades vi in i grupper. Jag hamnade runt ett bord med en salig blandning människor av olika nationaliteter, alla i princip framgångsrika i sina yrken, men alla hade drömmar. Även Andrew, som satt vi vårt bord, han hade ju redan delvis lyckats med sina författardrömmar, men han höll upp en Harry Potter-bok och sade att han ville bli berömd författare, och tjäna pengar. Till min förvåning ville tre av sju runt bordet skriva en bok, inklusive mig.
Någon ville öppna ett eget spa, någon ville klättra Mount Everest, en ville måla och bli berömd kostnär, ja, jag blev förvånad över att alla hade på fantastiska drömmar. Inte bara jag som är halvgalen drömmare!
En vid bordet erkände dock villigt att han inte hade några drömmar eller stora ambitioner, han betraktade sig som nöjd, men tyckte om att lyssna på våra drömmar.
Senare när alla samlades i ett rum hörde vi om fler drömmar, någon hade en dotter som studerade rymdteknik och var fullständigt övertygad om/drömde om att hon skulle resa till Mars! En annan drömde om att få medverka till fred och tillit mellan befolkningsgrupper i sitt hemland Sri Lanka. Hon var tårögd när hon berättade det och då fick jag en klump i halsen också.

Jag var nästan matt när vi till sist var tvungna att tacka för oss och åka hem. Hade fått så många intryck.
Talade lite med Andrew om Brian McLaren och Andrews hemsida. Andrew spände ögonen i oss igen och sade glatt: "We have to meet and discuss some theology!"
Det kommer att bli ett möte att se fram emot.

Nya vindar

För att fortsätta på temat Emergent church, så har Magnus Malm en intressant gästkrönika i Dagen idag. Han nämner inte emergent en enda gång, men talar egentligen om det hela tiden.

Många kristna i USA vill ta sig ur höger-vänster/konservativ-liberala polariseringen och söker vind i seglen som tar dem till en ny plats. Bibliskt förankrade, intresserade av frågor som tidigare stämplades som "liberala" och vänstervridna av den konservativa evangelikala kristenheten, tex. AIDS, fattigdom, global uppvärmning och så givetvis; Irak och Mellanösternfrågor. Och med en passion för att predika evangelium, på nya sätt.

För att återknyta till mitt tidigare inlägg, när man läser Generös Radikalitet är det viktigt att inte glömma att McLaren är amerikan och skriver från amerikansk perspektiv. För att citera min bättre hälft, som jag satte boken i händerna på; "Han är amerikan, men han skriver som en europée!" Med det menande att vi ser kanske annorlunda på mycket på denna sidan av Atlanten, kanske är kristenheten något mindre polariserad här? Mycket av det som McLaren skriver om är inget nytt, i alla fall för mig. Men jag inser att det är nytt för många andra, speciellt i de evangelikala kretsarna i USA.

-----------------------

Uppdatering:

Om ni läser detta inlägg på God´ Politics blog, så kanske ni förstår varför Brian McLaren håller på en soulmate of Kolkmans. Där skriver han om den militanta kristenheten i USA, som håller på att ta sig upp till en nivå av extremism, liknande den extrema islam som de bekämpar. Missa inte att läsa de artiklar han länkar till.

Hmm... Rättelse... "som håller att sänka sig till en nivå av extremism" ska det naturligtvis vara...

Brian McLaren och Generös Radikalitet

DÄRFÖR ÄR JAG EN missionell + evangelikal + post/protestantisk + liberal/konservativ + mystisk/poetisk + biblisk + karismatisk/kontemplativ + fundamentalistisk/kalvinistisk + (ana)baptistisk/anglikansk + metodistisk + katolsk + grön + förkroppsligande + nedstämd men ändå hoppfull + framväxande+ ännu inte färdig KRISTEN.

Så står det på framsidan av Brian McLarens bok Generös Radikalitet (eller Generous Orthodoxy, som den heter på engelska. Det är det engelska orginalet som jag har läst).
När jag fick boken i min hand och läste ovanstående "undertitel" (antagligen rekord i längd), så kände jag: Men det är ju jag!
Och sedan fick jag en klump i halsen och tårarna var på väg att tränga fram.

Eller som Emil (bakom bloggen Jord om jag inte misstar mig) säger i bokens förord:

Äntligen någon som verkar förstå den verklighet vi faktiskt lever i. Äntligen någon som sätter ord på det jag själv känt så länge. Äntligen någon som inte bara kritiserar. Äntligen någon som kan peka på en riktning och en väg att gå. Äntligen någon som kan ge hopp inför framtiden,"

Jag brukar inte reagera så över kristna böcker, jag läser faktiskt väldigt få kristna böcker, helt enkelt därför att jag har känslan: Jag har läst allt. Alla säger samma sak. När kommer något nytt?
Jag insåg när jag börjar läsa att här hade jag något nytt i min hand.

"Jag tror många desillusionerade, förhoppningsfulla och längtande och besvikna kristna känner igen sig. Många vill ha en kristendom som är större, djupare och bredare än den man vuxit upp i. McLaren granskar, hårt och med bitskt allvar och humor, framför allt sin egen kristna bakgrund i en ultrakonservativ riktning. Där lägger han mycket krut. Han har precis som jag under många år mött cyniska, men kanske framför allt besvikna och längtande pingstvänner, som i sin brottning med sin egen tradition ofta slängt ut ”barnet med badvattnet”. skriver Björne Erixson om McLarens bok i Dagen.

Egentligen säger McLaren inget nytt. I alla fall är det inte nytt för mig. Men han har formulerat mina tankar.
Jag håller inte med om allt i boken och jag erkänner villigt att jag måste läsa boken igen, en tredje gång faktist, för att få grepp om den. Men i stort känner jag att han har lyckats uttrycka det jag känner och tycker om min kristna tro.
Det tilltalar mig att McLaren inte är teolog. Pastor, ja, med inte teolog. Han har en bakgrund som lärare i engelska, på universitetnivå, tror jag. En språkets man alltså, åter känner jag samhörighet.
Missförstå mig inte, jag har i princip inget emot teologer. Men ibland tror jag att icketeologer skriver på ett annat sätt, de måste sätta sig in i ämnet på ett annat sätt, från en lekmans perspektiv. Så det är lättare att känna igen sig. Han kallar sig själv "confessed amateur".

Detta är nog den första bok som jag har läst som har ett kapitel 0 (noll).

Generös Radikalitet har kallats Emergent Church-rörelsens Manifest. Men EC är större än så, McLaren är en viktig del i den. Det finns mycket mer att läsa.
Jag är nästan helt grön vad det gäller EC. En mycket uppskattad upptäckt för min del. Emergent betyder framväxande, bland annat. Det är ett nytt ord, svårt att översätta.
Kritikerna är många, föga förvånande starkast från mer konservativt håll. McLaren är amerikan och han ger den kristna högerrörelsen rejäla kängor, utan att vara utslätat liberal, nej, han är uppfriskande bibeltrogen och Jesuscentrerad.
En kritiker jag hittade på Amazon hävdade att en ickekristen vän hade läst boken och fått belägg för att han inte "behövde" bli kristen, han skulle ju komma till himlen ändå.
Det vore att misstolka McLaren totalt. Han vill i första hand predika evangeliet om Jesus Kristus, men på ett nytt sätt.
Om man inte vill bli kristen så kan man säkert finna många ursäkter, även i Bibeln själv. Vill man inte, så vill man inte.

Jag har länge strävat efter ett nytt sätt att berätta om min tro. Bort från det stela konservativa och slappa liberala, bort från fundamentalism och in med en Jesuscentrerad tro. Egentligen har jag nog mer än en gång var medlem i en emergent-inspirerad församling, innan ordet fanns i vokabulären.

Några citat: "I´m naive in many ways, with an uncorrected leaning toward optimism and hope."

"I am a Christian because I have confidence in Jesus Christ-in all his dimensions (those I know, and those I don´t). I trust Jesus. I think Jesus is right because I believe God was in Jesus in an unprecedented way. Through Jesus I have entered into a real, experimental relationship with God as Father, and I have received God´s spirit into my life."

"For much of Western Christianity, the doctine of creation (a biblical term) has been eaten alive by the doctine of the fall (not a biblical term)."

Jag måste nog sluta här annars blir inlägget för långt.
Och jag skulle inte ha något emot att avsluta som Brian på sin hemsida:
Plotting Hope...
-------------------

Mer Brian McLaren här.

Låt ditt rike komma

Låt ditt rike komma, säger Brian McLaren. Här och Nu.
Inte efter jag har dött, utan här och nu.

I mitt letande efter ett bibliskt, evangeliskt, karismatiskt och samtidigt djupt socialt medvetet, miljömedvetet,feministiskt, pacifictiskt sätt att uttrycka min tro, för att på ett trovärdigt sätt kunna vittna om Jesus, så känner jag mig ibland ensam.

Ibland inte.

Denna lilla filmsnutt med Brian McLaren hittade jag hos Jord.