Gratis reklam!... Nej...

I senaste P3 Browser talas det om att tjäna pengar på bloggandet. Möjligheten att tjäna pengar (främst genom reklamintäkter) tror jag är starkt överdriven, men kämpar man på, är nischad och duktig, så kanske det går. Själv har jag en enda gång sålt en reklamplats för några tusenlappar, men efter den gången har jag aldrig fått några erbjudanden. Förutom sådana här då:

Inte för att jag vet vad en Ziperall är, MEN...
Skulle jag lägga upp reklam på min blogg för att ha chansen att VINNA en Ziperall (om jag ville ha en)?
Svar NEJ. För att lägga upp en reklamlänk på min blogg vill jag HA en Ziperall. Inte bara chansen att vinna.

Nu är min(a) bloggar småbloggar med minimalt antal besökare, jämfört med de stora, men faktum är att många storbloggare, som UnderbaraClara, får liknande erbjudanden, och värre; företag vill att hon pysslar med DOLD reklam på bloggen (det är olagligt att göra reklam utan att säga att det är reklam). Som hon säger i intervju i P3 Browsers; hon tror inte att Veckorevyn skulle gå med på att göra reklam för ett företag bara för att de får ett par strumpor! Många storbloggare har fler läsare än tex Veckorevyn.

Lost touch...

...med bloggosfären. Eller snarare; tagit mig vatten över huvudet.

När jag började blogga igen, i och med fastan, lovade jag mig själv, och er läsare, lite för mycket.

Jag påbörjade mycket som jag inte orkat avsluta. Jag skulle ta upp många svåra frågor. Försöka vara kritisk och vass.
Jag hade som ambition att läsa en hög kristna böcker för att kunna vara med i alla heta diskussioner på nätet, men jag tog mig igenom Rob Bells Love Wins (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte) och Carl-Henric Jaktlunds förra (älskade den, men så mycket mer riktig recension blev det inte, fast jag har lovat att få ur mig något någon gång). Nu har Carl-Henric kommit med en ny som jag är mycket nyfiken på.
Det ligger en bunt bibelstudieguider av NT Wright och väntar. Har aldrig börjat. Skaffade Brian McLarens senaste. Har inte kommit igenom den. (Varför är han så ojämn? En del böcker älskar jag, andra kommer jag inte igenom...)
Jag skulle kunna hålla på i evighet. Det känns lite som att jag har lost touch. Alla höjdarna i bloggosfären (teologer, vällästa bloggar osv) känns milsvis före mig. Jag hinner inte och jag vill nog inte heller.

Jodå, det har en orsak. Jag SKRIVER också. Det vet en del. Men jag säger det ännu en gång. Och det går att läsa om det här.
Efter nästan två år är min roman NÄSTAN klar. Jag har jobbat med en författarcoach nästan hela tiden, tack gode Gud för henne. Snart måste jag hitta lite fler läsare, försökskaniner, innan manuset skickas till förlag. Jag kan inte riktigt fatta att jag har kommit så här långt (måste bara skriva om några få kapitel till). Det har varit en slitsam process.

Vad boken handlar om?
LOVE, AFRICA and a little bit of SUSPENSE.

Första kapitlet finns att läsa på skrivarforumet 1av3.

--
Ps. Det har inte blivit lättare att skriva en bok i och med datorn (jag var med på skrivmaskinens tid. Faktiskt). Birger snackar en massa skit. Datorn gör att man omarbetar och omarbetar och redigerar om och redigerar om... och till slut blir allt så överbearbetat att det bara finns en utväg. Börja om från början. Det är den tuffaste läxan jag har lärt under tiden jag har skrivit på det senaste manuset.

Skriv lite om dig själv

Jag är lite nyfiken på er som läser, men som aldrig eller sällan kommenterar.


Kan ni inte skriva en rad i kommentarerna och berätta något om er själva?


Ni som kommenterar ibland, men annars är ganska anonyma, skriv något, ni också!


Själv ska jag försöka ta en liten dator- och internetpaus. Jag har haft en efterhängset problem med ont i skuldran, en "musskuldra", tror jag, eftersom jag kan känna smärtan när jag jobbar med datormusen. Försöker lära mig att använda vänster hand, men det är lite svårt.

Ska försöka träna och röra på mig, och inte sitta vid datorn. Om drygt två veckor åker jag till London för att vara med på en veckas skrivar- och coachingkurs, då vill jag att skuldran och nacken ska vara bra.
Och jag ska läsa. Jag har fått tag på flera André Brink-romaner på engelska på det lokala biblioteket. Att läsa hans memoarer har gjort mig nyfiken på hans författarskap igen.

Vi hörs!

Atmosfäriska störningar

Idag har ett blogginlägg av Carl-Henrik Jaktlund fått mig uppmärksam på ett faktum som jag tror jag har förnekat den senaste tiden:

Jag har nästan helt slutat "vara aktiv" på andra "kristna" bloggar. Med aktiv menar jag deltaga i diskussioner. Jag läser fortfarande en hel del, även om några av det mest välbesökta bloggarna i den kristna bloggosfären rök från min RSS-läsare för ett bra tag sedan.

Jag tror det har att göra med atmosfäriska störningar. Det faktum att lågtryck kan ge mig svår migrän, något som helt tar ur musten ur mig (även sedan migränen försvunnit).

Carl-Henrik skriver:

"På en del håll diskuteras och analyseras kristenhet och teologi med allt annat än en god atmosfär. Visst ska det få vara högt till tak, allt annat är otänkbart. Olika åsikter ska få uttryckas.

Men på sina håll trycks människor och församlingar åt med allt annat än "broderlig kärlek", ömsesidig aktning" lyser med sin frånvaro mellan kommentatorer (citat från Paulus, om du undrar). Allt i "den rena lärans namn". De hittar ständigt något att slå ned på, att avfärda utifrån. Alltid, jämt och hela tiden."

Jag inser att "Swärd-debatten" (där Stefan Swärd dissar Brian McLarens bok Kan man vara kristen?) som Carl-Henrik länkar till, i somras, var droppen för mig. Inte för att man inte ska få reagera om man tycker att någon har fel, som Stefan Swärd gjorde, och han inbjöd ju verkligen till diskussion.
Men atmosfären bland kommentarerna som följde var så tydligt ickeinbjudande att nästan inga "McLaren-anhängare" brydde sig om att ge sig in i diskussionen. Det var egentligen inte blogginnehavarens fel (Själv hade jag inte läst boken då, så jag gav mig inte in i sakdebatten. Tyvärr var det ju många andra som gjorde det, utan att ha läst den).

Så jag gjorde precis det som Carl-Henrik beskriver: Jag drog mig undan. Och jag blir lite chockad när jag ser att det har gått nästan ett halvår, och jag håller mig fortfarande borta.

Så här i efterhand antar jag att jag var feg. Men jag orkade inte. Jag orkade inte tjata med folk, som antingen inte hade läst något av det man diskuterade, eller som inte ens ville medge att vi var bröder och systrar i Kristus. Jag tyckte att det aldrig blev några reella diskussioner, man sade aldrig exakt vad det var som var fel, i tex McLarens böcker, för att ta ett exempel. För att kunna diskutera måste man ju kunna diskutera sakfrågan. Inte bara säga att "det är fel" och "punkt".

Summa summarum är att jag faktiskt mycket hellre diskuterar med ödmjuka ateister (som i Svårigheten att föra Himlen till Jorden), som tar till sig vad man vill säga och vill ha ett ärligt utbyte; än obstinata kristna (finns väl hur många exempel som helst på sådana diskussioner, men hittar ingen bra att länka till just nu) som inte lyssnar och bara vill föra fram sin egen agenda.

Okej, det finns en hel underbara högt-i-tak, öppna, tillåtande bloggar därute. Som tur är.
Jag älskar er allihop, ni betyder mycket för mig.

------

3 års bloggande

Jag har bloggat i tre år. Tiden går fort Jag brukar alltid missa årsdagarna, men 10 jan 2007 kom mitt första inlägg. Jag hade haft en annan blogg på ett annat ställe, men fattade nte ett dyft hur det fungerade. Inte förrän jag upptäckte lättskötta Blogger släppte det.
I början hade jag ingen aning om vad det handlade om. Och jag hade ingen aning om ifall någon läste eller inte. Minns första kommentaren, jag blev jätteglad. Tänk, någon läste.
Sedan började jag upptäcka andra bloggar.
Och långsamt men säkert växte utbytet och bloggandet blev svårt beroendeframkallande. Är fortfarande. Fast inspirationen tryter ibland, och kvalitéen på inläggen med den.
Har ofta känslan av att jag har sagt vad jag vill säga och upprepar jag mig blir det så tjatigt.

En del av det jag skrev i början skäms jag lite för idag. Så naivt! Och en del diskussioner på andra bloggar som jag gav mig in på vill jag helst glömma.

Det är kul med alla man lärt känna över nätet. Många av er skulle jag väldigt gärna vilja träffa, men det är ju svårt när man så sällan är i Sverige. Men man vet aldrig. Har någon av er vägarna förbi Holland, så vet ni hur ni ska kontakta mig!

Vaknade för övrigt till -2 och flera centimeter nysnö idag. Fantastiskt vackert ute. Ska ge mig ut med kameran snart.
Det har varit ovanligt mycket snö i Holland i vinter. De första vintrarna tror jag att det snöade totalt tre gånger (mindre än i Damaskus där vi bodde förut).
Gjorde en kopp te och kröp ned i sängen igen. Sonen är sur för att han inte kan spela fotboll. Han ska skotta snö i stället.
Bättre hälften har gått över gränsen och i kloster. Bara över helgen visserligen, med lite tomt är det allt. Nu sitter han där i snön och dricker belgiskt klosteröl och kontemplerar med munkar. Antar jag.
Själv ska jag till London om sju veckor. Resa med Eurostar i 300 km och sedan ägna mig åt att sitta på en mysig pub i närheten av Hyde Park med andra skrivargalna människor och skriva i en vecka. Härligt.

Ha det så bra i snön, för jag vet att en hel del av er som läser har en hel del av den varan.

När jag skriver bloggar jag inte

Man kan skylla på mycket när man försöker förklara varför man inte skriver några världsomvälvande blogginlägg längre.

Dels kan man skylla på dålig inspiration. Ingen annan skriver något som får i gång mig. (Med andra ord, ni andra skribenter och bloggare, skriv något som får igång mig. Så att jag bli ilsk eller glad, det spelar ingen roll. Birger, har du inget på gång?).
Sedan kan man skylla på tidsbrist. Jul och Nyår ska man tillbringa med familjen (gjorde jag) eller sitta fast i en snödriva (gjorde vi, nästan, både i Danmark och i Tyskland).
Eller så skyller man på att man håller på med annat. Som att skriva. Ja, jag skriver igen. Jippi!
Då tenderar jag att gå in i min lilla kokong (hallå, världen, snurrar du fortfarande?) och försvinna in i skrivandet.
Så är det just nu.
Just nu är jag tillbaka i Afrika, rent mentalt. Jag försöker minnas dofter och ljud. Och mat. Och människor. För nästan exakt 20 år sedan kom jag tillbaka efter ett halvårs tid som stipendiat för Lutherhjälpen i Uganda. Den tiden förändrade mitt liv, på många sätt. Men inte hade jag trott att den skulle inspirera mig att skriva en roman.

Så jag är sparsam med inlägg här just nu (om inte någon får igång mig genom att skriva något uppseendeväckande, dvs något som får mig ur kokongen). Jag har märkt att finns en viss rundgång i det här. Skriver jag så bloggar jag inte, och när jag inte kan skriva bloggar jag (för att få skriva!)

Till sist:
Viss bloggdöd verkar dock ha drabbat några bloggvänner, ser jag. Johan har lagt ned. Inte bara slutat skriva, utan stängt av bloggen helt och hållet. På min facebooksida påstår han att blogginlägg är färskvara, och att han vill börja om från början om han börjar blogga igen.
Att jag inte håller med är nog uppenbart. Och Joachim lade till något i samma Facebookkommentar; "tänk kyrkofäderna hade haft samma filosofi..."  Pricken över, säger jag bara.
Men, men, Johan gör som han vill...

Jag går i alla fall inte och lägger mig ännu.

Alex Schulman sågar bloggosfären

Det går ju an när man är en kändisbloggare (eller var, eller hur det nu är).

Kanske har han rätt vad det gäller politiskt och journalistiskt inflytande, vad vet jag.

Men den andra sidan av bloggosfären, det där med nätverkande, det är nog något som Axel Schulman inte vet så mycket om. Har han någonsin varit aktiv på andra bloggar? Jag vet inte, jag frågar. Jag får bara intrycket av att han blev läst, inte att han läste.

Ser jag till min lilla pytteblogg, men noll inflytande, så är en sak klar för mig. Jag hade inte kunnat nätverka inom diverse områden om jag inte hade haft bloggen. Hade inte heller lärt känna de jag lärt känna om jag inte hade haft bloggen. För mig är bloggen inte onödig, trots att den är liten.

Det är för mig den stora fördelen. Men det räknas tydligen inte i Schulmans ögon, där räknas bara inflytande och makt.

Jag tycker att Bloggtidningen sätter pricken över i:

Schulman är inte och har aldrig varit en bloggare. Han har brett ut sig på samma sätt som han skulle ha gjort i vilket verktyg som helst. Han har agerat gammelmedia-besserwisser i bloggverktyg. Men jag har svårt att definiera honom som bloggare. Han har aldrig någonsin använt bloggverktyg för att göra något annat än lyfta fram sig själv. Han har aldrig någonsin nätverkat med och lyft fram andra bloggare, i alla fall inom om de inte varit från kändis-sfären som han själv. Schulman har enbart använt bloggverktyg för att leka vidare inom sin kändiselit.

Det som gör bra bloggar bra är att de är en del i ett stort nätverk, att de länkar till andra och delar med sig. Det skiljer bloggosfären från den själviska självförhärligande konkurrens-attityden som präglar Schulman och hans kollegor inom gammelmedia.

Väntar på kicken

Påfallande ofta när jag drabbas av bloggtorka brukar jag annonsera att nu minsann tar jag en bloggpaus...

... bara för att ganska snart därefter gå igång på något som jag bara måste skriva en inlägg om.

Nu har bloggtorkan hållit i sig länge. Inte ett regnmoln i sikte. Och jag sitter här och väntar på den där inspirationen som ska regna över mig. Fattar inte hur en del kan skriva något varje dag.

Samtidigt vet jag att inspiration inte kommer av sig själv. Man måste sätta sig och skriva. Precis som med vanligt skrivande.

Gällande mitt vanliga skrivande kan jag meddela att jag har kommit så långt att jag snart är redo för att skicka in mitt manus till förlag. Ingen lätt sak. Mycket frågor. Vilket (vilka) förlag? Vad ska jag skriva om i följebrevet? Vad ska jag inte skriva om?

Ja, men läs inte bloggar då!

Mymlan skriver bra i dag, med anledning av ännu en attack på bloggeriet av en representant för gammelmedia.

Jag kan bara hålla med och säga att Elisabet Höglund inte har en aning om vad det handlar om.

Men jag håller med; Blondinbella, som hon nämner, har hittills aldrig skrivit om något som intresserar mig. Jag kan inte ens vara avundsjuk på att hon tjänar en massa pengar, hon har helt enkelt lyckats med en affärsgrej. Punkt slut.

Linda Rosing läser jag inte heller, och kommer antagligen inte att göra det. Har inget intresse i källarförrådstädning.

Och jag skulle inte heller lägga ut min förlossning live på bloggen.

Men folk läser om detta, det är ju helt klart. Varför? Varför läser folk kvällstidningar och skvallerblaskor? Varför läser man Camilla Läckberg? Eller Denise Rudberg? Tittar på BigBrother?

Svaret är ju ganska enkelt. Det är underhållande, det är lättsmält, spännande eller det kittlar med lite glamour. Så har det alltid varit. Men nu är medlen andra. Internet gör det möjligt för alla att lägga ut sin förlossning live på internet så att alla kan läsa.

Men det är ju en myt att alla läser allt. Eller försöker läsa allt.

Man måste välja. 

Man behöver inte läsa Blondinbella eller Linda Rosing. Det är faktiskt inte nödvändigt. Om man inte vill plåga sig förstås, som Höglund tycks ha behov av i bland.

Man skulle ju kunna leta upp bloggar som man tycker är bra. Det går ju faktiskt. Precis som man väljer ut de böcker man vill läsa och slutar läsa om man inte gillar dem.

Höglund borde ju rimligtvis läsa bloggar som har med politik att göra. Eller matlagning, om det skulle vara hennes hobby.

Väldigt enkelt.

Välj.

Att representanter för gammelmedia  som Elisabet Höglund inte har fattat det tycker jag är ganska obegripligt.

Ännu obegripligare är att hon tror att folk bloggar för pengarna. Det måste vara en ytterligt liten promille av bloggarna som tjänar pengar på bloggandet.

Varför denna avoga inställning från gammelmedia?

Jo, jag tror det har en enda orsak.

Gammelmedia har ingen kontroll över fenomenet bloggosfären. Tidigare hade man kontroll över det mesta som sades i media. Och man behövde inte kommunicera med läsaren/tittaren/lyssnaren. Inte mycket i alla fall.

Nu har bloggen tvåvägskommunikation (på gott och ont), och det är klart att det skrämmer. Det kan ju råka vara så att läsarna inte håller med om det man skriver.

Annonserar bloggpaus

April har varit en usel bloggarmånad. Fem inlägg. Förskräckligt lite.

Och det dröjer innan det blir mer. Har besök av de kära föräldrarna just nu. Försöker catcha upp med det lokala gossipet från världsmetropolen Ödsmål. Det är inte så enkelt som en del av er kanske tror.

På söndag bär det av till Schweiz och sedan till Liguren, Italiens riviera. Förhoppningsvis ska vädret vara hyfsat, vi har i alla fall med oss tältet. Är man viking ska man väl kunna kampa i Norditalien runt 1 maj, eller?

På hemvägen passerar vi Alsace och ska bunkra upp med vitt vin. Så fromma är vi. Alltså inte nykterister. Att vi hade vin kvar i tio år från förra Alsace trippen är en annan historia.

Vi ska i alla fall bo på någon bondgård i Vosgeserna (bergen väster om Alsace), det låter kul.

Vi hörs någon gång i maj.

Cinqueterre, Ligurien, Italien

Februarifilosoferingar

Jag är precis tillbaka från en sportlovsvecka. Mycket snö, en hel del sol, mycket utför, mycket läsande och inget internet. Det sista riktigt skönt.

Innan vi åkte var jag ordentligt trött på bloggosfären. Inte bara på mitt eget bloggande, utan överhuvudtaget. Speciellt bloggandet i den sk. kristna sfären. Det slutade med att jag deletade alla sk. kristna bloggar från min RSS läsare. Ja, en hel del finns kvar på min blogglista nere i vänsterkolumen. Kvar i Google Reader blev bara det som har med skrivande att göra, Bitte Hammargren och Birger Schlaug.

Varför jag är trött? Vet inte. Hinner inte riktigt med i alla svängar. Rent teologiskt, alltså.

Och så när en vettig diskussion dyker upp någonstans, så är några inne och saboterar (ibland är det så extremt att även de mest generösa och ödmjuka bloggare ryter ifrån, nu sist Joachim Elsander). Några som inte respekterar det öppna forumet och egentligen inte är intresserade av en diskussion utan bara av att få fram sin åsikt.

Nu sticker jag inte under stol med att jag också har en åsikt att föra fram och att jag ibland misslyckas med att vara ödmjuk och lyssna på den andre.

Men jag försöker i alla fall lyssna.

Det öppna forumet Bloggosfären är fantastiskt, men det är också omöjligt att kontrollera. Så ska det vara, men ibland stöter man på problem.

Jag känner i alla fall just nu att det känns lite meningslöst att hålla på att tjata. När man egentligen vill presentera en kristen tro som kan attrahera vanliga människor, utan att göra avkall från vissa absoluta sanningar (räkna ut själva vilka jag menar), men tvingas debattera med medkristna  om man själv är ens är kristen, då känns det ganska tungrott. Bottennappet är när någon säger; det står i Bibeln. (Underförstått; det behöver inte tolkas, det är bara "att läsa"). 

Det kan döda en diskussion lika effektivt som att kalla någon i en debatt om Mellanöstern för antisemit bara för att den personen råkar säga något litet kritiskt om Israel.

Vadå står i Bibeln? Det står en massa saker i Bibeln! En del saker är befängda.  Andra är suveräna. 

Om vi inte är medvetna om att vi alla tolkar det som står, hur ska vi kunna tala med varandra,tillrättavisa varandra, diskutera eller debattera? Det blir ju omöjligt.

Nåja, nog om detta.

Jag skriver vidare. Kanske inte så mycket här, men på andra ställen. Och jag har lite ambivalenta känslor om mitt skrivande, läs min bekännelse här.

Och så ska jag lyssna på Tendens i P1 idag.

Och det blir en Humorstafett under Fastan i år också.

Överambitiös ung skidåkare i alltför djup snö. 

Ungefär så här känner jag mig i bloggofären:

Hjälp mig upp, någon!

Monica, håll tyst...

Ojojoj, min lilla sidoblogg går om denna blogg i besök.

I alla fall nu på morgonen och idag är bloggosfären slööööö.....

Ser det som en bekräftelse på att jag ska hålla tassarna borta från bloggosfären och hålla tyst. Bättre så. Och diskussioner som denna, gagnar ingen. Den jag diskuterar med kommer ändå ALDRIG att ändra sig (men ibland kan jag inte hålla tyst...). 

Och det irriterar mig att när man vill peka på problemet att det finns för få kvinnor som vill/vågar/tillåts stå i talarstolen/predika/undervisa inom den mer evangelikala delen av kyrkan, så hamnar man alltid i en diskussion om ifall kvinnor överhuvudtaget ska tillåtas göra det.

De som inte tycker det får gärna ha sin åsikt, men det är ju inte dem i första hand jag vänder mig till (eftersom man ändå inte kommer någon vart).

Har skrivit om detta förut i Kvinnor var är ni ?

En annan fördel att hålla fingrarna borta från bloggosfären är den boost i kreativitet som skrivandet har fått. Det är så härligt att jag nästan vill använda kraftord för att uttrycka mig!

"Toppenblogg"

... säger Katerina Janouch om, nej, inte denna blogg utan min lilla sidoblogg; Bokskrivardagbok.

Hennes länk gjorde att Bokskrivardagboken, som vanligtvis har jättefå (men mycket trogna) läsare, idag hade nästan lika många besök som denna blogg.

Kul i alla fall att få uppmuntrande ord:

"...som skriver himla bra och ingående om författarskap och sitt romanskrivande, en toppenblogg."

Hänger inte med...

... och lika bra det. Det händer mycket i bloggosfären just nu. Borde kanske kommentera, men väljer att inte göra det.

Fast det kliar lite i fingrarna, men bara lite.

Eftersläpningen och vintertröttheten har äntligen fått sin förklaring, jag vaknade nämligen med rejäl hosta idag och allmän känsla av att vara SJUK och...

...därmed har jag stått för mitt snörvelinlägg för det här bloggåret.

Bloggpausen är med andra ord i högsta grad berättigad. (Hur många gånger har jag nu sagt att jag ska ta en bloggpaus?)

Bör kanske tillägga att jag hade dottern sjuk hemma igår och båda sönerna hemma och sjuka idag. Visst är det synd om mig!

Så nu ska jag ta med mig en utskrift av NODs senaste nummer om äktenskap (så debatterat hos Stefan Swärd), en bok av Jim Wallis (Seven ways to change the world, det ni!), en deckare av Åke Edwardsson, och Connellys The Brass Verdict i ipoden, till sängen och in under täcket.

Om inte det får mig att somna så vet jag inte vad jag ska hitta på. 

Kanske borde jag fundera på hur jag ska stoppa kriget i Gaza, få alla att förstå varför jag tror på Jesus, hur jag ska orka kämpa vidare med skrivandet...

Bra medicin mot både trötthet och hosta, tror ni inte?

Lite snabbt måste jag bara säga:

Kolla in Livestation.com, där kan man ladda ned en liten trevlig online-TV-kanal för desktoppen, inklusive CNN, Al Jazeera, BBC mm.

Kolla in Dagens Birger. Birger Schlaug i ett nötskal, tycker jag. Undrar hur kommentarerna kommer att se ut? Jag kommer inte att kommentera, jag tjatar för mycket där borta hos honom, och vid det här laget vet både han och hans övriga läsare vad jag tycker...

... men ändå, hans inlägg illusterar varför jag tycker det är så tacksamt och givande att debattera med honom.

Check out...

Gå på vattnet...

... tror jag aldrig jag kommer att kunna göra.

Snarare handlar det om att se om isen bär.

I alla fall vad det gäller bloggandet. Just nu känns isen alltför tunn för mig.

Det som har läst mellan raderna de senaste inläggen blir kanske inte så förvånade när jag säger att det är dags för en paus. Efter nästan exakt två år i bloggosfären.

Det kommer inte att bli helt tyst, men bloggen kommer att ändra karaktär. Jag ska ta en paus från allt skrivande som rör tro, politik och övriga samhällsfrågor. I alla fall tills jag känner att det är värt att återkomma. När jag känner att jag kan tillföra något nytt.

Till min lilla trogna läsarskara; jag hoppas att ni inte blir alltför besvikna. Men ibland behöver man ta en paus för att hämta kraft och få nya idéer.

Jag har känt en allt större motvilja att blogga när jag inte har varit nöjd med det jag bidrar med.

Givetvis reflekterar bloggpausen det faktum att det känns att jag just nu verkar leva lite i limbo, på flera olika sätt. Ja, limbo är kanske att ta i, men ingenmansland i alla fall. Försöker ta reda på vad jag ska ägna livet åt, förutom familjen alltså.

Jag ska försöka hålla bloggen vid liv med lite bokrecensioner. Ska nämligen försöka ge mig på min stora hög olästa böcker.

Just nu går det att gå på vattnet här hemma

Tackar och bugar...

... för utmärkelsen "I love your blog" från Inga-Lina, författare och poet, lärare i kreativt skrivande och bloggare (och Susan Howatch-fan inte att förglömma). Och försökskanin, dessutom. Stackare...

"Fullmatat, initierat och debattlystet",

säger hon om min blogg.

Det är värmande att läsa. Jag som tycker att jag går så på lågvarv, med vissa uppstickare.

Inga-Lina säger att vi som fått utmärkelsen inte ska känna oss tvingade att ge den vidare, eftersom hon själv hatar kedjebrev, men ändå gärna vill länka till bra bloggar.

Så känner jag också. Vilka bloggar jag tycker om att läsa är ganska uppenbart. Och jag vill gärna länka, för att visa uppskattning. 

Mina bloggkärleksförklaringar riktar jag till:

 Mackan Andersson, som kan bita ifrån med stor humor (senast i inlägget Tatuerings- och homosex posten. Jo, han kallar den så) och Emanuel Karlsten för att han sticker ut näsan (och hamnar i blåsväder ibland). Joachim Elsander, (Kolportören) för att han står för en teologi som ligger nära mina uppfattningar (och man hittar alltid lästips där). Sverige behöver fler pastorer som Joachim. Tro&Tänk lutar åt det hållet också (fast det länge har varit tråkigt tyst från Pastor Astor, som liksom jag har rötter i västkustmetropolen Stenungsund), Johan Stenberg är fascinerande med sin humor och sin resa från pingstkyrkan till Katolska Kyrkan (och att han dessutom är biolog och pysslar mycket med insekter, fastän han egentligen har lite småkrypfobi; är extra intessant...). 

Bästa "kyrkoledarbloggen" tillhör definitivt Stefan Swärd. Klok, men inte slätstruken. Z och Charlotte Therese, lysande kvinnor på blogghimlen, och katoliker båda två. (Var i hela världen hittar man fler bra kvinnliga bloggare? Nya tips?) 

Kyrksyster, inte att förglömma, har haft en jobbig tid bakom sig, men kommer tillbaka, var så säkra!

Sedan läser jag gärna bloggar som har med skrivande, böcker och bokutgivning att göra. Ann Ljungberg, Johanna Wistrand och Hans-Olov Öberg (inklusive Kalla Kulors egen hemsida, som egentligen är en blogg) är några. Och Inga-Lina förstås. Bokhora, bokbloggen på topp, helt klart.

Nu har jag snart länkat till hela blogglistan som ni kan se i vänsterkolumnen...

Jag läser inga bloggbästsäljare. Bloggar med en halvmiljon läsare måste det ju var något fel på. Eller så är det fel på deras läsare.

En blogg med något högre läsarsiffror är jag trots allt närmast sjukligt beroende av, inklusive kommentarerna (vet ingen som får så många anonyma kommentarer). Har sagt till mig själv att jag ska sluta kommentera där, känner mig så tjatig. Birger Schlaug vet ju ändå vad jag tycker, liksom. Behöver inte plåga hans läsare med mina åsikter också... Men ibland slinter jag på tangentbordet, det går inte att göra något åt det.

Snackar Birger partipolitik så hänger jag dock inte med alls, men det är kanske inte så konstigt, jag har varit borta från Sverige för länge. Men det gör han ju inte alltid, som tur är.

Många av er bloggvänner som jag nu har nämnt här ovan kröp ganska snabbt under skinnet på min bloggsjäl. Birger har hittills varit värst. Vet inte riktigt varför.

Nu ska jag avsluta min långa kärleksförklaring till er kära bloggvänner där ute i bloggosfären.

Snart har jag bloggat i två år. Det går upp och ned. Just nu ner. Så därför skriver jag kärleksförklaringar till er, för att muntra upp mig själv.

En sak vet jag; både bloggandet och bloggläsandet är jag numera beroende av. Lika bra att erkänna.

Till er som jag inte har nämnt; jag älskar er också!

----

Och ja, Inga-Lina. Jag SKA recensera Drottningflickan. Har inte fått tummen ur ännu...

Missa inte Emanuel + Mer om kristna och miljö + judar och palestinier i Sydamerika

Missa inte Emanuels helgmålsringning i morgon.

SVT1 lördag 29 november 2008 kl. 17.50

Om ni missade programmet, här är en direktlänk.

-------------------------------------------------------

Det är kanske inte så känt att det bor fler kristna med rötter i Mellanöstern utanför Mellanöstern. Att de tidigare franska kolonierna i Afrika är fulla av libaneser är väl känt. Liksom du alltid kan hitta indier i länder som tidigare var brittiska kolonier, så kan du hitta libaneser (Syrien och Libanon var också franska kolonier en gång) i halva fransktalande Afrika.

Men de flesta med rötter i det kristna Mellanöstern finns i Sydamerika.

Dagen har idag en mycket intressant artikel om Chile, som enligt uppgift har den största palestinska kolonin utanför Mellanöstern. Läs om hur dialoggrupper mellan chilenska palestinier och chilenska judar ledde till en attitydförändring.

I Chile finns ca 70 000- 80 000 palestinier (många med ursprung i Betlehem) och ca 20 000 judar. Båda grupperna kom till Chile i början av 1900-talet, men invandringen av palestinier fortsätter än idag.

-----------------------------------------

Vad det gäller mitt tidigare inlägg Skapelsen ropar ivrigt, så fortsätter samtalet i kommentarsfälten. Jag ligger lågt ett tag till, jag vill nämligen väldigt gärna att fler ger sig in i samtalet och bidrar med sin mening. Kommentera mera!

Hör gärna mer från katoliker. Och er som vet mer om de nämnda bibelverserna (och andra på samma tema). Vad säger grundtexten? 

En kommentar sade; "Det är en tanke bland vissa frikyrkliga att Bibeln inte behöver tolkas utan att dess budskap är uppenbart."

Allt är klart och färdigpacketerat, liksom. Strunta i att läsa bruksanvisningen (den brukar ändå vara så omöjlig att begripa).

Men ibland får jag för mig att även Birger Schlaug vill ha den kristna tron färdigpacketerad. Jag har förstå att han blir konfunderad. Men vad i världen är lätt att förstå?

Vad i livet är lätt att förstå?

Själv håller jag på och läser NT Wrights Surprised by Hope. Och lyssnar på ett seminarium, Reconstructing Hope, som han höll nyligen i USA. Lyssna själv här.

-----------------------------------------

Mer miljö:

SVT Debatt-bloggens Henrik Bergsten undrar lite om Newsmills nya betaltjänst. Svenska kyrkan var snabb med att hosta upp pengar för att komma in på den.

Men Bergsten undrar, kunde inte nyheten fått första plats på allmänna Newsmill.

"Varför ryms inte kyrkans artikel bland de “vanliga”? Är den så ointressant att de måste betala in sig? Ska organisationer betala för att få sin ointressanta artikel upplyft bland de artiklar som redaktionen bedömt som journalistiskt intressanta?"

"Femtiotusen! Som hittat!"

Jag hoppas innerligt att Svenska Kyrkan inte alltid resonerar så. (Jag menar egentligen: Jag hoppas att de inte var så när kyrkan gick in på Betal-Newsmill).

Dessutom verkar Anders Wejryd inte ha tagit Endtimers inflytande på allvar. Men deras bibeltolkning är ju också väldigt främmande för Svenska Kyrkan. 

Läs om Hapax frågor till ärkebiskopen här.

"Om du med eskapistiska tendenser menar att strunta i jorden och vänta på himlen så kanske något sådant har funnits, men säkert mycket lite när allt kommer till kritan."

säger ärkebiskopen.

Jag har känslan av att han inte riktigt har hängt med i svängarna runt amerikansk politik de senaste åtta åren.

För den som fortfarande inte känner till Endtimershistorien, se videon The Doomsday Code med Tony Robinson:

Isgata, jämställd blogglista och kristet miljöengagemang

Hade varit bättre transportmedel idag

Att ta sig till skolan idag var ett mindre äventyr. Dottern skickade ett SMS vid åttatiden och sade att det inte gick att cykla, hon fick gå halva vägen. Så jag och yngste sonen lämnade hemmet till fots (äldste sonen låg kvar i sängen, sjuk). En kvart att gå normalt, men idag hade skridskor varit det bästa transportmedlet. På gatorna gled bilarna tvärs och cyklisterna föll som käglor i varje gatukorsning.

Igår kväll fryste det på och regnade senare. Och salt och sand-killarna i Holland är inte de mest effektiva. Eller så gick de ur sängen för sent. Inte ens gatan där lokalbussen går var saltad.

Undrar hur många hjärnskakningar, brutna armar och knäckta höfter som sjukhusen får ta emot idag?

Men yngste sonen tyckte det var jättekul. Man kunde glida till skolan.

------------

Efter Johans genusundersökning av Dagen har jag tittat igenom min blogglista (alltså den som står lite längre ned till vänster) och nu är borde den hålla för en granskning. Har kanske en viss kvinnlig övervikt eftersom en av bloggarna skrivs av ett antal kvinnor.

 Mina andra listor är lite svårare att ge sig på eftersom de är indelade i intresseområden (kan inte hjälpa att jag läser mer manliga författare än kvinnliga. Varför? Borde jag kanske skriva ett nytt inlägg om).

----

Till sist:

Jag hinner inte kommentera Dagens miljöartiklar i någon större omfattning. Men intressant är det.

Dagens artikel om när Holger Nilsson möter unga kristna på miljöprofilerad bibelskola är värd att läsas.

Det gamla möter det nya, kan man väl säga.

Snabb slutsats, utan att jag har hunnit reflektera ordentligt; De unga i samtalet är definitivt klokare än den äldre. Och de kan sin bibel och sin historia. 

"Vi lever i en Noa-tid", säger Holger Nilsson. 

"Kristna i alla tider har förstått Uppenbarelseboken som att Jesus kommer tillbaka nu, vi lever i vedermödan nu."  

menar Annika, men det ser Holger Nilsson som en "borttolkning".

Har jag inte hört det förut?

När kristna ledares tolkningar av profetior ifrågasätts, då får man höra att man tolkar bort det som är obekvämt. Men alla tolkar ju? Hur ska man veta vem det är som tolkar bort?

Lite om radio och TV

Det är extra kul när vänner, bekanta och bloggkompisar dyker upp i radio och TV.
Gomorronsoffans nyhetspanel varannan vecka har i mig en trogen tittare sedan en lång tid tillbaka.
Nu har jag med nöje lyssnat på Johanna Wistrands snabbförfattarcoaching på Radio Göteborg, kan åtnjutas här och här, och tittat på när min skrivarkursmajje Hans-Olov Öberg var med i Debatt och diskuterade finanskrisen.
Tack och lov för Internet. Man kan ju göra allt i efterhand och utomlands.

Författarcoaching på radion var ett nytt grepp, och en kul grej. Kanske får Johanna återkomma, det vore kul.

Finanskrisen (eller finansgrisen, som någon kallade det på Hans-Olovs Facebooksida) är något jag har valt att inte kommentera på min blogg. Man ska inte ge sig in på sådant man inte begriper. Det enda jag begriper är att vi personligen har förlorat en hel del pengar, samt att banken där vi har huslånet numera är statligt. Så kan det gå.

Men än så länge sitter vi säkert. Och det på grund av att det fortfarande inte produceras tillräckligt med olja.

Det är värre med dem som har förlorat mycket besparingar, eller som på grund av finansgrisen inte har ett jobb längre. Tänker på alla Volvoarbetare.

Apropå Debatt, så är det en sak jag har funderat över. Hur lyckas Debattredaktionen locka sina debattörer till Göteborg gång efter gång, för en ynka halvtimmes program, där de på sin höjd får säga två meningar? Hans-Olov påstod att han var nöjd med de tre han fick ( har ju dessutom en bok att lansera, och vad gör man inte då för PR?  ;)  ), men andra har varit mindre nöjda.

---
Postscriptum:
Ännu en av mina skrivbordslådenoveller ligger ute på Kapitel 1.
LÄS, kommentera och betygsätt!!

Baby i bananerna

Jag antar inte utmaningar...

... men jag har inget emot att berätta lite om mig själv, för omväxlings skull.

Charlotte-Therese har utmanat mig, men eftersom jag är emot den här lite kedjebrevsliknande trenden i bloggosfären, så antar jag den bara halvt. Jag har inget emot att säga lite om mig själv, men jag skickar inte vidare. Vill inte besvära andra. Dessutom brukar lämpliga "kandidater" att utmana redan vara tagna...

Jag har skrivit lite om mig förut, förutom det som ni kan hitta inbäddat i olika inlägg. Här är lite till.

Lite mer om mig:

1. Jag har alltid drömt om att bli författare. Alltid. Från det jag kunde skriva själv. Har dessutom nästan alltid skrivit, förutom under vissa hektiska perioder (med andra ord; när barnen var riktigt små). Nu sitter jag och jobbar med att revidera första utkastet till en roman som ni kan läsa mer om här. Drömmen lever kvar, jag har inte gett upp än. Men det är enormt mycket arbete bakom en roman. Och vånda.
2. Jag började skriva på allvar igen för ett par år sedan, jag var nämligen rädd för att jag höll på att tappa min förmåga att skriva på svenska. Bloggen startade jag av samma orsak, men jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på.
3. Jag har inte jobbat sedan 1995. Det vågar jag nästan inte säga till svenskar. De flesta tycker jag inte är riktigt klok. "Men vad gör du hela dagarna?" Nu har jag börjat våga säga att jag tycker att barnen (tre stycken mellan 7 och 12) behöver min tid, men också att jag håller mig sysselsatt med skrivandet. Det vågade jag knappt säga förut.
4. Jag har bott på ett antal udda ställen på jorden. Lowestoft, östra England, fattigt och fullt av tonårsmödrar och arbetslösa. Till Lowestofts försvar måste jag säga att när vi kom tillbaka efter över tio år i somras, hade staden ryckt upp sig. Dessutom har de en av de bästa församlingarna som jag har varit med i, Christ Church Lowestoft (Church of England). Gamba, Gabon. Ett okänt land på Afrikas västkust, mitt på ekvatorn. Mest djungel och bara drygt 1 miljon invånare. Vi bodde i en litet ort på kusten, dit man bara kunde ta sig med flyg eller båt. En helt unik plats, som nu har börjat uppmärksammas, bla av National Geografic.  Muscat, Oman. En av arabvärldens glömda pärlor. Fortfarande väldigt traditionellt och med en speciellt variant av islam, ibadi, som är betydligt tolerantare än Saudiarabiens wahabism. Vill du ha en mjukstart i arabvärlden, res dit. Naturscenerierna är fantastiska. Öknar och 3000 m höga berg och fantastiska stränder, fortfarande ganska orört utanför huvudstaden. Damaskus, Syrien. Världens äldsta huvudstad. En annan mjukstart till arabvärlden, men lite mer i hetluften än Oman. Den absoluta höjdpunkten av alla mina utlandsvistelser. Varför? Det finns så mycket att se (och inga turister), så mycket att lära, och folk är väldigt gästfria. Och visst påverkar det en att bo på gränsen till den Heliga Landet, i bland kändes det som om att allt cirkulerade runt denna delen av världen. Nu bor jag i Nederländerna, med det är inte så udda. Stortrivs gör jag dock, trots trängseln och trots att det är så vansinnigt platt här. Vad som gör livet lättare här? Det är lugnt (relativt), jag förstår vad folk säger på gatan (det gjorde jag varken i Gabon eller Mellanöstern), det är nära till allt (jag älskar min cykel!) och Nederländerna är med ett enda sammanfattande ord; gezellig (mysigt).
5. Även om jag trivs hemma, så älskar jag att resa. Europa har jag sett ganska lite av, så jag hoppas att det ska bli lite mer av det nu.

Apamea, ruiner efter romersk stad, Syrien

Nederländerna är egentligen inget annat än ett stort reglerat träsk. Bild från Reeuwijkse Plassen, nära GoudaApropå resande, Sevilla var en hit. I denna tapasbar skrevs vår räkning upp på bardisken