Filmrecension: The Lincoln Lawyer

Jag har några svagheter i livet. Kan inte sluta skriva, skulle inte kunna leva utan böcker, inte heller utan att lyssna på U2.
Och så Michael Connellys deckare. 
Denne fd. kriminalreporter från Los Angeles har troget spottat ut thrillers sedan början av 1990-talet, nästan en per år. Alla håller inte toppklass, men jag kan inte säga att någon är riktigt kass. Kvaliteten är jämn. (Jag recenserar några här).
Enligt min mening är The Lincoln Lawyer (I Lagens Limo) en av de allra bästa och därför är det extra knepigt när en favorit blir film. Bara en av Connellys böcker har blivit film tidigare, Blood Work (Blodspår), tyvärr ett riktigt bottennapp i händerna på Clint Eastwood (som annars gjorde ett mästerverk av Dennis Lehanes Mystic River). Jag hatar när de ändrar för mycket, tex vem som är bad guy.
Harry Bosch-serien, det har blivit många böcker med åren, har aldrig blivit film eftersom Connelly för länge sedan sålde filmrättigheterna, och sedan blev det aldrig någon film eller filmer. Om jag har begripit saken rätt har han nu fått tillbaka filmrättigheterna efter en tvist i domstol. Så vi Bosch-fans kanske får se honom på film så småningom i alla fall, man vet aldrig.

I The Lincoln Lawyer introducerade Connelly en ny karaktär, Mickey Haller, en skrupellös försvarsadvokat, som mest ägnar sig åt att försvara medlemmar ur Los Angeles undre värld. Problemet är att det inte ger så mycket pengar, så när chansen att försvara en rik ung kille anklagad för misshandel dyker upp säger han genast ja. Den unge mäklaren, Louis Roulet, säger sig var oskyldig och till en början verkar så vara fallet.
Men sedan upptäcker Haller att fallet med den misshandlade kvinnan liknar ett  mordfall han hade tidigare, där hans klient lyckades undvika dödsstraff därför att Haller övertalade honom att erkänna.

Det skrämmande sammanhanget tvingar Haller att omvärdera tidigare beslut och gärningar, något som inte är alldeles lätt. Han vill sedan ställa allt till rätta igen, inte alldeles ofarligt, för att uttrycka mig milt och inte avslöja för mycket av handlingen. Det blir rejält spännande.

Filmen följer boken förvånansvärt exakt. Det är inget jag stör mig på, bara några små detaljer har ändrats. Det är givetvis omöjligt att få med allt. Möjligtvis hade slutet på filmen kunnat bli ännu mer rafflande om den hade följt bokens handling lite närmare.
Matthew McConaughey, som spelar Haller gör ett bra jobb, och skildrar advokatens samvetsförebråelser på ett trovärdigt sätt. Bra är också Marisa Tomei, som Hallers exfru, en vass åklagare som han egentligen fortfarande älskar, och som han har en dotter tillsammans med.
Trots att jag visste hur det skulle gå drogs jag med i spänningen.
Filmen får definitivt godkänt av mig, som inbiten Connelly-fan. Värd väl att se.

Ps. Titeln kommer från det faktum att Haller driver sin advokatfirma från baksätet av en stor Lincoln Town Car (en av världens fulaste bilar, enligt min bättre hälft), samtidigt som han låter en fd. klient vara chaufför därför att denne måste betala av på advokatarvodet till Haller, som han inte haft råd med.

GP
SvD

Dagens kommentarer i Twitterformat

Jag är dunderförkyld, på dåligt humör och undrar hur jag ska fira att Internet fyller 40 år. Tydligen.

Kommer på att jag ska kommentera dagen (inte nödvändigtvis dagens nyheter) i Twitterformat.

För den som inte vet vad Twitter är kan jag förtälja att det är en slags miniblogg (eller slö chatt) där varje meddelande inte kan vara längre än 140 tecken (och det är inte mycket…)

Alltså; varje liten kommentar: max 140 tecken. 

Först:

Comhem. Nej, kom inte hem. Inte till mig i alla fall. Undrar hur mycket (lite) kamikazepiloterna de sätter i sin kundtjänst får betalt?

Comhem II: Tar bort God Channel. Gör inget, eftersom det finns God on Demand på hemsidan. Om Internet fungerar alltså. #Inshallah.

God on Demand. Kopplar de bort Gud när de tigger pengar, TV-pastorerna på God Channel?#Inshallah

Litteraturpristagare beskriver Bibeln som en handbok i dålig moral. Håller med. Om man läser den som en viss potentat läser den.

Äntligen ska man köpa Ipren på ICA! Minns min ungdoms menshelvete när pillren var slut och Apoteket två mil bort.#gnällandeutlandssvensk

Avslutningsvis.

Varför blir jag hungrig när jag är förkyld och varför smakar kaffet inte?

Lyssnar på och lipar till ljudboksversionen av Michael Connellys nya Nine Dragons. Kan inte komma ihåg att jag någonsin har lipat över en deckare? Någon annan som har gjort det? I så fall vilken? Skulle vilja läsa den.

Bokrecension: Nine Dragons av Michael Connelly

Den mest personliga Harry Bosch-romanen hittills, lovar Michael Connelly i förhandsreklamen.
Det är i alla fall en annorlunda Harry Bosch-roman. Fortfarande en ganska klassisk spänningsroman, men mycket av det som händer sker utanför Harry Bosch´ kontroll. Han är en utanför sitt revir, stundtals en fisk på torra land.

Bakgrunden hittar man i flera böcker bakåt i serien. Under loppet av åtta romaner skapade Connelly en karaktär som ingen kunde komma åt. En ensamvarg med uppdrag att bekämpa ondskan i form av den grova brottsligheten i Los Angeles.
Den osårbare Harry Bosch försvann i samma stund som han fick reda på att han hade en liten dotter, Madeline (Lost Light / Skuggspel).
Fem romaner senare har hans dotter blivit tonåring och bor med sin mamma i Hong Kong.

Nine Dragons börjar med ett mord i Los Angeles på en affärsinnehavare av kinesiskt ursprung. Under utredningens gång verkar det som om den kinesiska maffian har något att göra med mordet.

Samtidigt får Harry Bosch beskedet att hans dotter i Hong Kong är försvunnen. Han släpper allt för att resa dit och leta reda på henne, och det stora frågan är; har den kinesiska maffian något med försvinnandet att göra?


Läs hela recensionen på Bokläsardagbok.



Intressant intervju med Michael Connelly om Harry Bosch här, tryck på On Demand på Video Player.

Dennis Lehane om Harry Bosch

Det är inte bara jag som tycker om Michael Connellys Harry Bosch-roman The Last Coyote (Den sista prärievargen). Recension här.

En annan av mina stora favoriter, Dennis Lehane, skriver i en italiensk tidning om karaktären Harry Bosch och speciellt romanen The Last Coyote. Han jämför Raymand Chandlers karaktär Philip Marlow and Bosch, och konstaterar att "I´ve always found it easier to invest in him (Bosch) than in Marlow".
Chandler beskriver Marlow som "a complete man".
Bosch är minst av allt en sådan man. Men han ger aldrig upp.  Lehane skriver:

"Harry Bosch, on the other hand, has never given up. Over the course of fifteen novels, he has warred with serial killers, drug smugglers, the mafia, corrupt (and in some cases killer) cops, riotous street gangs, an entrenched LAPD bureaucracy, and the tentacles of the power structure that run the city and, by extension, the world. In just about every case, he has been physically and psychologically damaged. His grip on his soul and his sanity remains precarious. And because of that, I've always found it easier to invest in him than in Marlowe. Marlowe was, true to his creator's vision and personal aesthetic, "a complete man." Bosch, however, is deeply incomplete, continually haunted by his past, by his baser instincts, by his need for justice (or is it vengeance?) and by his fervent desire, even as he believes the world is as rotten as he "knows it to be," to create some minor vision of Heaven to illuminate a city, and a world, that has lost its light."

Connellys nya om Harry Bosch kommer ut om några veckor. Och jag borde få provision efter all reklam jag gör för Connelly.

--

Bra karaktärer är nyckeln till bra romaner

Stieg Larsson-hysterin har nått Holland. Ja, det var faktiskt ett tag sedan, men Milleniumserien ligger fortfarande på topp tio hos bokhandlarna. Även filmversionen ligger numera på topp tio.

Den kommersiella lilla biografen i min stad har inte nappat, men det mer "seriösa" Filmhuset ska låta Salander och Blomqvist synas på vita duken i oktober.

Överallt prisas Larssons skapelse Lisbeth Salander (Mikael Blomqvist kommer i skymundan). Hon är helt enkelt en osannolikt bra karaktär (även om karaktären kanske är osannolik ibland, men vem vill läsa om "vanligt folk"?).

Spänningslitteraturen översvämmas av karaktärsskapelser där författarna försöker överträffa varandra. Själv kan jag inte peka på vad det är som gör en karaktär bra.

Men kanske är nyckeln att en bra karaktär vill man veta mer om. Lisbeth Salander är fascinerande och ännu mer fascinerande är det att man vet att man aldrig mer kommer att få veta mer om henne. Av förklarliga skäl.

På Michael Connellys hemsida finns ett läsarforum och en frågelåda, där Connelly svarar sina läsare. Läsarna diskuterar Connellys karaktärer, speciellt kriminalpolisen Harry Bosch, som om de vore verkliga personer.

Jag erkänner själv att min favorit Harry Bosch liksom lever med mig som en fiktiv vän. Högt upp på listan av kändisar som jag skulle vilja äta lunch med. Om han fanns i verkligheten alltså.

Nästa bok i serien kommer att handla om Bosch och hans dotter, och Connelly har lovat att den kommer att bli den mest personliga för karaktären Bosch, och alla fans väntar.

Jag också.

För mig är det ändå det som fascinerar mig mest med böcker, deras förmåga att dra in mig i deras fiktiva värld, så att jag känner mig som en fullständig medborgare, en som i morgon kanske skulle kunna möta Harry Bosch på fiket inne i stan. Eller Lisbeth Salander någonstans i en bar. Hungrande efter att få veta mer om dem. Mer. Och förälskad i hemlighet.

Böcker som inte lyckas "dra mig in" går mig förbi. Sedan kan de ha ett "vackert språk" eller fantastiska intrigupplägg, det hjälper inte.

Jag måste sugas in.

Hur mycket betyder karaktärerna för dig? Vad måste en roman ha för att suga in dig? Dela gärna med dig i kommentarerna.

Inför hösten

Ja, den har inte riktigt börjat än här. Hösten alltså. I nästa vecka lovar de över tjugo grader.

Men officiellt är den här. Ungarna är tillbaka i skolan, även den äldsta som har en vecka längre sommarlov.

Jag har skrivit in mig på en distanskurs i holländska; stavning och grammatik.

Låter vansinnigt tråkigt, eller hur?

Men jag vill läsa vidare på distans, psykologi eller något annat, och jag bara måste få ordning på mitt skrivande. Snacka går ju an, men skriva. Pu!

På den gamla vanliga svenska skrivarfronten inte så mycket nytt. Jag väntar fortfarande på att bli refuserad ett par gånger till. Mer finns att läsa här.

Men jag ska ta itu med ett nygammalt skrivarprojekt, en del av er läste det kanske när det låg på Kapitel 1. Ska försöka få pli på den där besvärlige unge prästen som tror att han kan frälsa hela världen, ta hand om en församling och sitt kärleksliv samtidigt.

Ligger en massa böcker och väntar också. Magnus Malm, Brian McLaren, Allan Willny, Olle Carlsson, Håkan Nesser, George Pelecanos med mera, med mera.

Och Michael Connelly kommer snart med sin nya Harry Bosch-deckare. Han lovar en annorlunda sådan. Den mest personliga Harry Bosch hittills. Jag väntar...

Bokens framtid, digital publicering och lite annat

Hos Bokhora pågår en intressant diskussion om bokens framtid. "Kommer min färgsorterade bokhylla vara ett minne blott?" frågar sig Johanna Ögren.

Kommer vi alla i framtiden att sitta med läsplattor? Kommer den tryckta boken snart vara ett minne blott för gemene man, precis som vinylplattan, kassettbandet och videofilmen på band?

En del drar likamedstecken med digitala böcker med att författaren aldrig i framtiden kommer att kunna tjäna pengar på sitt skrivande, eftersom allt kommer att fildelas. Det är kanske den negativa aspekten av det hela.

Men åandrasidan kan ytterst få författare "leva på" sitt skrivande idag.

Och alla har vi väl fildelat en vanlig tryckt bok. Lånat av en vän, eller lånat ut. Lätt att glömma det.

Själv gillar jag en riktig bok i handen, men tror att jag liksom många andra, kommer att tvingas läsa digitalt i framtiden.

Men om print-on-demandtekniken blir mer effektiv, redan nu finns ju bibliotek och bokhandlar som producerar en tryckt bok på några minuter, så kanske det blir ett alternativ.

Författaren lägger ut hela eller delar av boken på nätet, får läsare som blir nyfikna och vill läsa mer, varpå de beställer en tryckt bok.

Men så länge som en pocket på Vulkan.se kostar över 200 spänn för en 300-sidors bok, så kommer det givetvis inte att slå igenom. Priset måste ned.

Kanske blir det som med film, en bra film ska ses på bio;

En bra bok vill man ha tryckt, i handen, med i hängmattan, senare i bokhyllan, färgsorterad eller inte.

Eller?

Digitala böcker kan vara alternativet för icke publicerade författare, men marknadsföring är ett problem. Vem kommer att hitta min lilla bok?

Det snackas en del utomlands om författare som självpublicerat sig (men då i tryckt form) och sålt jättebra.

I Sverige är de ytterst få, även om de finns.

Om min bok inte kommer att hitta ett förlag, så kommer jag nog att lägga ut den på nätet. För de närmast sörjande...

Har man från början ett namn som folk känner igen, kan givetvis digital resp. självpublicering vara ett bra alternativ. Som tex när bloggpolaren och avdankade politikern Birger Schlaug lägger ut berättelsen om Emily på nätet. (Och läsare kommenterar och undrar om de inte kan skicka in pengar för boken någonstans...)

----------------------------------------

Och så några fotnötter på slutet.

En författare som kan leva på sitt skrivande, ja, hon skulle ju i princip kunna sluta skriva och ändå leva på sitt skrivande, är JK Rowling.

Nu har hennes Harry Potter-böcker dessutom fått grönt ljus av Vatikanen, efter att länge ha ansetts vara "antireligiösa och ockulta". Tydligen har senaste Harry Potterfilmen fått Påven att ändra sig.

Kanske har han dessutom smygläst sista delen i Harry Potter-serien?

--------------------------------------

Lekte turist i kungliga huvudstaden igår, dvs Haag, och hittade något så trevligt som The American Book Center.

Välsorterad bokhandel som fick godkänt eftersom jag till och med hittade böcker av Susan Howatch där. Vid kassan hittade jag också en intressant tidskrift, från det mysiga landet på andra sidan Nordsjön, Writing Magazine.

Den hade en trevlig intervju med min favoritspänningsromanförfattare, Michael Connelly. Fick reda på att min Harry Bosch-favorit, The Last Coyote, också är skaparens favorit.

Jag recenserar The Last Coyote, Den sista Prärievargen, på Cosycrime.

Min Connellyrecension på Cosycrime.com

Min recension av Michael Connellys Den sista Prärievargen (The Last Coyote) finns nu att läsa på deckarbokklubben Cosycrimes hemsida.

Bokrecension: The Scarecrow av Michael Connelly

Tretton år efter The Poet (Poeten) kommer den riktiga uppföljaren till denna Michael Connellys första fristående roman, vid sidan om Harry Boschdeckarna alltså.

För även om The Narrows (Fällan) egentligen är en uppföljare, eftersom den också handlar om seriemördaren Poeten, så är den en roman där Poetens ena huvudperson, Jack McEvoy, fattas. Så det blir en halv uppföljare och en halv Harry Boschdeckare.

Men The Scarecrow har med dem båda, kriminalreportern Jack McEvoy och FBI-agenten Rachel Walling (jo, hon som hängde ihop med Harry Bosch i ett par böcker).

Jack McEvoys berömmelse efter Poetenhistorien och den bästsäljande bok han skrev om den har svalnat och dessutom har han blivit för dyr för den tidning han jobbar på, Los Angeles Times. I ett försök att stävja de ekonomiska konsekvenserna av vikande läsarsiffror har tidningen beslutat att avskeda 100 av sina garvade och högavlönade reportrar och ersätta dem med färre lågavlönade reportrar som kommer direkt från journalisthögskolan. McEvoy är nummer 99. Han får två veckor på sig att packa ihop och lära upp sin efterträdare, den unga, vackra Angela, multifunktionell och begåvad, men utan erfarenhet.

I ett sista försök att skriva en sista toppartikel i Pulitzerprisklass snubblar han, och kollegan Angela, över ett mord, som sägs har begåtts av en ung, svart kriminell knarklangare. Men de gräver djupare, inser att killens erkännande inte är ett sådant, och att liknade mord har begåtts i andra städer.

De är en seriemördare på spåren. Eller rättare sagt, han är dem på spåren. De googlar på en hemsida som visar sig vara en sk. IP-adressfälla, en hemsida endast skapad för att hålla koll på ifall någon googlar på ett visst specifikt ämne, och det får ödesdigra konsekvenser.

Någonstans där i början av berättelsen inser Jack McEvoy att han behöver hjälp, och han kontaktar sin gamla flamma, FBI-agenten Rachel Walling som i ett tidigare jobb var profiler, hon sysslade med att göra gärningsmannaprofiler.

Som läsare vet vi från första sidan vem som gjorde det. Sedan skådar man liksom från ovan hur McEvoy/Walling tuffar fram i ganska hög fart på ett spår som i slutändan kommer att leda till en frontalkrock med The Bad Guy. Och man sitter där och kan inte göra något. Frustrerande och vansinnigt spännande. Man är fast och boken blir en riktig genuin bladvändare av första klass.
      Det är ett välkänt berättartekniskt knep, det där att låta läsaren följa mördaren parallellt med hjälten från början, inget nytt under solen. Även Connelly har provat på det, delvis i Poeten, och speciellt i Fällan. Men det krävs en viss skicklighet för att hålla spänningen på topp.
      Och det fungerar i The Scarecrow.

Både McEvoy och Walling är sig lika. McEvoy, bokens jag, är fortfarande ganska cynisk och nu dessutom bitter efter motgångarna på tidningen. Walling handlar som vanligt intuitivt och ibland impulsivt och även denna gång håller hon på att bli tvungen att lämna in FBI-brickan för att hon ställer upp för McEvoy på mer än ett sätt. Något som FBI-ledningen inte gillar.

Och trots att de är tolv år äldre så visar det sig att gammal kärlek aldrig  riktigt…

Connelly dyker djupare i karaktärerna McEvoy/Walling i Poeten, men undviker det i The Scarecrow. Bra eller dåligt? Vill man veta mer om dem är det bra att ha läst Poeten först, men inte en nödvändighet. The Scarecrow står på egna ben.

Man lär sig saker genom romanen också. Cyberspace är en farlig djungel. Plötsligt blir man osäker. Hur säkert är mitt email, min Facebooksida och hur utlämnande är jag egentligen på min blogg? Och kan jag lita på att mina personliga uppgifter, numera digitaliserade, tex i en medicinsk journal eller hos min advokat, är otillgängliga för obehöriga.

Och om man råkar hålla på att jaga seriemördare; innan man hoppar i säng för att ha sex med sin älskade, kolla under…

…äsch, ska inte avslöja mer.

Sammanfattning: Definitivt en av Michael Connellys bästa på många år. En värdig uppföljare till Poeten, som trots allt står i en klass för sig.

Och som sagt: en bladvändare.

Bokreklam nödvändigt även för de bästa

Man skulle ju kunna tänka sig att storfräsare som Michael Connelly säljer böcker av bara farten. (Speciellt eftersom jag vet att jag inte är hans enda fan.)

Vilket givetvis inte är sant.

Connelly lägger dock manken till och försöker göra något nytt inför varje boksläpp.

Förutom att han har en hemsida som enligt min mening är en av de bästa författarhemsidorna (hur många bästsäljande författare interagerar med sina läsare?), så gillar han att lägga ut små filmsnuttar på Youtube. Vilka blir mer avancerade för varje bok.

Omgiven av diverse film och PR-folk har han denna gång spelat in en liten film i tre delar. Och inte som till Echo Park (Räven), där inledningen av boken skildras, utan en prolog som utspelar sig före nya romanen, The Scarecrow. Alltså material som inte finns i boken. Förutom det där telefonsamtalet på slutet som i boken resulterar i att Walling släpper allt, tar på eget bevåg ett FBI-plan och flyger upp till Nevadaöknen för att undsätta sin gamle älskare.

Mer ska jag inte avslöja.

Inom ett par dagar kommer min recension av The Scarecrow.

För de som inte hänger med:

1996 kom Michael Connellys kanske bästa bok, The Poet (Poeten). Och det är inte bara jag och Stephen King som tycker det.

Sedan dess har alla fans undrat när Connelly ska sammanföra Poetens Jack McEvoy, kriminalreportern, and Rachel Walling, FBI-agenten, igen. Båda har drivit in och ut i ett antal böcker (Connellys böcker hänger alltid ihop på något sätt), även om Jack McEvoy aldrig har tagit sig ur periferin någon gång. Rachel Walling möter Harry Bosch i The Narrows (Fällan), som är en uppföljare till Poeten. En uppföljare som kändes halv, eftersom den utelämnade Jack McEvoy.

Väntan är över. The Scarecrow är på inflygande.

Se Prologfilmen Conflict of Interest här:

Virus

Har sedan söndag varit mer eller mindre däckad av ett virus (vad annars...). Fick i tisdags sällskap av äldste sonen. Nu ligger vi i sängen och tittar på Harrison Ford-filmer, lyssnar på Audioböcker och har ganska mysigt. Det vill säga, de första dagarna var inte så roliga med hög feber och huvudvärk ända fram i näsan. Matlusten har varit lika med noll. Energinnivån är subzero. 

Som pricken över i fick jag i dag röda flammiga utslag över hela kroppen. Jag som trodde det bara var småbarn som reagerade så. Men icke, sa doktorn. Ganska vanligt. Inget annat att göra än att äta lite antihistamin.

Ligger annars och funderar på att börja skicka in mitt manus till förlag. Känner mig redo. Har inget annat att göra, liksom. 

Och funderar på att beställa Michael Connellys nya The Scarecrow. Trots att jag aldrig köper inbundet, bara pocket. Men jag tycker att jag behöver muntra upp mig. Och jag bara måste läsa denna bok, där Jack Evoy och Rachel Walling återförenas för första gången efter The Poet.

Snabb bokrecension på måndag morgon

Så nu har jag läst den. Återstår att se filmen (lär dröja, vad jag vet kommer den inte till Holland).

Har känt stort motstånd i flera år. Ungefär liknade känslor inför Guillous Coq Rouge och Harry Potter-böckerna. Man skulle ha läst dem, därför ville jag inte läsa dem. När jag väl hade läst dem så var jag fast, liksom...

Jag skulle inte läsa den. Ända tills min holländska kompis, boende i Köpenhamn, lyckades traggla sig igenom den, på danska.

Då tänkte jag att jag kanske också borde...

Började säkert fyra gånger, men kom inte in i den.

Till slut bestämde jag mig. Ska läsas. Nu.

Efter halva boken hade fortfarande inte mycket hänt. Förutom att Lisbeth gav sin plågoande en permanent minnesbeta.

Men sedan tog det fart.

Slutsats: Klart godkänd.

Varför?

Efter långt funderande inser jag att det har med storyn att göra, och karaktärerna.

Det är en spänningsroman, inte en polisdeckare (tack och lov!). Jag inser att Stieg var lite föregångare där.

Ingen dör i prologen (tack och lov, jag är så trött på döda kroppar i prologen...)

Blomqvist biter inte på mig. Vad är det för man som inte ens behöver anstränga sig det allra minsta för att få kvinnor i säng? Jag menar, till och med Lisbeth hoppar i säng med honom på eget initiativ.

Och en reporter som löser mordgåtor. Nej, inget nytt. Jag föredrar tafatte Jack McEvoy (återuppstår i vår).

Så det är bara att erkänna, det är Lisbeth Salander som är navet i berättelsen. Det är henne man vill följa, vill veta mer om, fascineras av. Punkt.

Män som hatar kvinnor

Michael Connellys nya The Scarecrow

Och då talar jag inte om The Brass Verdict (som jag inte läst, eftersom jag väntar på den billigare pocketutgåvan... svångremmen dras åt runt bokinköpen).

Michael Connellys nya är en "uppföljare" till The Poet (Poeten), enligt mitt och många andras tycke, hans bästa bok.

En uppföljare på så sätt att kriminalreportern Jack McEvoy åter är huvudfigur och, föga förvånande, man återser också hans gamla flamma Rachel Walling (som däremellan dykt upp i några Harry Bosch-böcker).

Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar Michael Connellys böcker så mycket.

Jag vet bara att jag faller handlöst för hans huvudpersoner. Harry Bosch, Jack McEvoy eller Mickey Haller, spelar ingen roll; jag är hjälplöst förlorad.

The Scarecrow kommer i maj 2009

Michael Connelly intervju

När släppet av The Brass Verdict närmar sig dyker författaren upp i lite intervjuer. Frågan är om Michael Connelly behöver extra PR? Jo, bokvärlden är kanske tuff, även för connellys. Han har försökt med olika saker, till och med spelat in kortfilmer som bygger på första kapitlet av nya boken.
Jag hittade en intressant intervju från augusti i år, där Connelly talar lite om sina huvudkaraktärer och att de ofta är hans motsats. Connelly är vad jag förstår en ganska ödmjuk man och som han själv säger, gift väldigt länge :
"---but I don’t think I’ve ever written about a guy who’s happily married.”

Även om Connelly inte är troende, så tycker jag att hans böcker har ett andligt djup. Och inte bara på grund av Harry Bosch "mission to always find the truth", eller som hans motto är; "everybody counts or nobody counts", utan grundar mig också på uttalanden som denna:

"With a writer's ego healthier than most, I thought the book (the Poet) was a pretty good read, maybe even my best work.
But I also saw the point the man had tried to make. He was right. A father would not have written it. It cut too close to the bone. It conjured images that I now know a father would not want to allow in his mind, let alone write about.
This is not to say I regret what I created or that I am ashamed of it. Not at all. I am proud. But I am different now. Perhaps fatherhood has completed my circle as a writer. I hope so.
I still write hard-boiled stories trimmed with hard edges and violence and spilled blood. They are my bread and butter, my home as a writer. They give me a way to exorcise my demons, send out hidden messages and sometimes bounce a reflection of society back at itself.
But I will be a better writer because of my daughter. I hope now that beneath the skin of my characters there will be more than a solitary integrity and smoldering violence — the twin mainstays of the hard-boiled genre. I hope the work will be infused with a father's empathy and knowledge. I want my characters to understand, the way a father does, just how fragile and sacred life is. It will make the characters better. It will make the books better. It will make me better." (skrivet som en reaktion på ett möte med en läsare som hävdade att någon som har barn aldrig skulle kunna skriva The Poet, Connellys roman där huvudpersonerna jagar en pedofil. När Connelly två år senare hade fått en dotter, skrev han artikeln ovan).

Själv har jag aldrig riktigt kunnat greppa vad det är med hans böcker som griper tag i mig. Ingen aning. Men det är en högtidsdag varje gång jag får en ny Connelly i min hand. Personlig favorit?
Lite osäker. Kanske The last coyote (Prärievargen på svenska?). En av de senare Echo Park, där Harry Bosch plågas av ett misstag han gjorde tidigare i poliskarriären, har inspirerat mig i mitt eget skrivande. Jag låter helt enkelt berättelsen cirkulera lite runt det som varje yrkesperson måste undvika; fatala misstag, vare sig du är läkare, socialsekreterare eller polis, eller något annat.
I mitten av oktober lanseras The Brass Verdict.

Trött på: Ändrade gärningsmän i filmer

Undrar hur många författare som gråter när de ser sina alster bli film?
Jag är trött på filmer, speciellt deckare, när det är en annan gärningsman än i boken filmen bygger på.
Om man inte här läst boken, så går det an.

Clint Eastwoods filmatisering av Michael Connellys Blodspår (Blood Work), är ett riktigt bottennapp. Tydligen tyckte filmmakarna att det var bra för storyn om McCalebs polare var gärningsmannen. Det känns konstigt att läsa en uppföljare till Blodspår, Fällan, där polaren dyker upp igen. Dog alltså inte.
Michael Connelly hänvisade till att han hade sålt filmrättigheterna, och då säljer man tydligen sin själ också.
Clint Eastwood har också filmat Dennis Lehanes Mystic River. Lysande film, speciellt Sean Penns agerande, men jag har inte läst boken, så jag vet inte om den följer Lehanes berättelse.

JK Rowling höll dock ganska hårt i manusförfattandet till filmerna. Förståeligt, eftersom hon visste vad som skulle hända i senare böcker, något som filmmakarna inte gjorde.
Astrid Lindgren är ett klassiskt exempel, hon skrev manus till filmerna själv. Ända tills hon en gång på ålderns höst gav tillstånd till någon att göra tecknad film av Pippi. Eländigt, det finns inget bättre ord att beskriva resultatet.

Ett annat bottennapp såg jag häromdagen på DVD. Om man inte har läst Åsa Larssons Solstorm, så är filmen med samma namn en hyfsad thriller. Speciellt miljöskildringarna i det vintriga, vita Kiruna. Ända till slutet, som man knappast kan säga följer boken. Jag blev så irriterad. Minns att jag såg Åsa Larsson sitta i TV och säga att hon var nöjd med tolkningen av hennes bok. Mja, vad annat ska man säga i Gomorron Sverige? Att man var besviken över att en annan gärningsman dök upp i filmen? Då lär ju aldrig någon mer av ens böcker bli film. Eller?
Varför gör filmmakarna så här? För att överraska tittaren som har läst boken? Jag reagerar bara med besvikelse: Så står det inte i boken! vill jag näsvist säga.

Jag har precis sett Gone Baby Gone, ett undantag från denna föga smickrande regel. Bra film, och den håller sig till den ursprungliga boken, som jag skrev lite om här. En av mina Dennis Lehane favoriter.

Michael Connellys nya The Brass Verdict

Nåja, det dröjer innan Michael Connellys nya, The Brass Verdict, kommer ut, ungefär ett halvår. Och givetvis är förväntningarna höga, eftersom Connelly kommer att sammanföra sin hjälte i 13 böcker, polisen Harry Bosch, med sin nye, advokaten Mickey Haller. Boken om Mickey Haller, The Lincoln Lawyer, var en av de första Connellyböcker jag läste och det tog skruv. Rejält.
Att Haller och Bosch råkar vara halvbröder gör naturligtvis inte saken sämre.

Jag är lite svag för när författare låter böcker som egentligen inte hänger ihop knytas samman genom att samma karaktärer dyker upp i dem. Susan Howatch är mästare på detta. Connelly är ett annat exempel. Alla hans böcker hänger ihop på något sätt.
Så fascinerad är jag att jag har det i åtanke när jag själv skriver: Skulle jag kunna väva ihop de idéer till böcker jag har? Redan på idéstadiet?

Connelly skriver så här om sin nya roman:

"A long time ago, in a book I wrote called THE BLACK ICE, the seed of a future story was planted: Harry Bosch has half brothers and sisters he doesn’t know. With THE LINCOLN LAWYER a couple years ago, roots from that seed had grown into the character Mickey Haller. That’s when I really started shaping a story that could serve as a bridge between these two characters, brothers already connected by blood. I would write a novel that would bring them together at last. THE BRASS VERDICT is that book.

It all began with a story an attorney told me about a murder case in which the victim was a lawyer. Another attorney was brought in by the courts to take over the dead man’s practice. Problem was, the new attorney realized that one of the clients he inherited could be the killer. In fact, the killer could be sitting right there next to him in court and the lawyer wouldn’t even know it. It would mean living and working under the constant threat of danger. And from there, the first chapters of THE BRASS VERDICT originated.

So here you have it: Mickey and Harry together at last in THE BRASS VERDICT. Flip-sides of the same coin drawn together in an unconventional, if not unholy, alliance. One for the prosecution and one for the defense, each must work with the other to draw out the killer before someone else—namely Mickey—gets killed. This book to me is a culmination of a lot of what I have written about in the past 18 novels. And it pits my two favorite characters against each other as well as for each other. I hope you enjoy it."

Läs ett kort utdrag ur boken, där Mickey möter sin betydligt äldre halvbror Harry för första gången, utan att känna till blodsbanden.

Utforska gärna Connellys hemsida, jag tycker det är en av de bästa hemsidorna för en riktigt bästsäljande författare. Hans interaktiva Message Board, där han svarar på läsarnas frågor är speciellt imponerande. Svaren är visserligen korta, men hans svarar faktiskt alla. Även undertecknad.

Bokenkät

Hinner med lite enkäter, jag måste ju få lite avkoppling ibland...

Mats Strandberg har en bokenkät på sin blogg. Kunde inte låta bli att svara på den.

1. Vilken bok läste du senast?
- Omvänd av Göran Skytte
Skönlitterärt: Smärtans Hus av Jo Nesbö (läste om)

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
-Håller på med Skuggorna och Regnet av Håkan Nesser, samt Solutions for Writers av Sol Stein

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
- Jag är rädd för att det är övervägande manligt, säkert 70/30

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
- Har faktiskt aldrig tänkt på det sättet

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
- Inte omslag i alla fall. Intressanta recensioner, topplistor. Eftersom jag mest läser pocket vet man ju vad somhar blivit omtalat.

6. När blir en bok för lång?
- Är boken bra spelar det ju ingen roll. Upplevde aldrig att Harry Potter-böckerna var för långa. En 300 sidors bok som är riktigt bra tycker jag är för kort. Skulle gärna har njutit lite längre.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
- Ja, jag läser alltid engelska böcker på engelska. Numera läser jag aldrig engelska böcker som är översatta till svenska. Det känns liksom fel.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
- Smärtans Hus av Jo Nesbö. Fler böcker av Nesbö. Läs alla! Ungefär samma säger jag om Susan Howatch och Michael Connelly.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
- Ja. Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson har jag fortfarande inte lyckats läsa. Men det ska bli av. Är ett måste, antar jag. En bok måste gripa tag i mig tidigt för att jag ska läsa. Ett bra driv, en bra historia.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
- Deckare är överrepresenterade är jag rädd. Har nästan alla Michael Connellys böcker. Många Dennis Lehane.
Övriga genrer: Alla Susan Howatch böcker ur –Starbridge-serien och St Benet-serien . Mycket av John Irving, Kerstin Ekman, Sophie Kinsella, Selma Lagerlöf. Sedan har jag mycket non-fiction, speciellt om religion och Mellanöstern.
Har nästan ingen fantasy, trots att jag egentligen inte har något emot den genren.

Inspirera författare

Beware,
Inlägg endast för invigda Michael Connelly fans.

Vem vet, kanske kommer en framtida deckare med Harry Bosch innehålla något som författaren fick en idé om när han läste ett mail från en svensk läsare, (undertecknad).
Och kom sedan inte och säg att författare inte kommunicerar med sina läsare.

Utdrag från Message Board på Michael Connellys hemsida:

"By Monica Olskolk on Wednesday, January 31, 2007
Dear Michael,
I must admit I’m a bit addicted to your books and especially the one’s about Harry Bosch.
As a social worker I can’t help analyzing Harry Bosch´ childhood and how it was possible for him to become a (fairly) normal person, despite his troubled childhood and youth.
Most children growing up in youth halls and foster homes grow up to be very egoistic and insensitive adults, certainly not with a life mission like Harry’s, believing that “Everybody counts or nobody counts”.
In Swedish we have an expression, a dandelion child, referring to the dandelion plant breaking through the tarmac, no matter how hard it is, and managing to flower. A child, who despite the troubled childhood, manages to become an (fairly) normal adult. But often a dandelion child has had someone, a distant relative, teacher, friend’s parents, etc, who has helped on the way.
So I’m wondering, who was this someone, helping the dandelion child Harry Bosch to hang on to the great values of life and break through the tarmac, or had simply his mother’s love, taught him enough to hang on?
Thanks for great books, Monica
By Michael Connelly on Monday, April 09, 2007
That’s a good question and it plants a seed. Maybe I need to explore this in Harry’s childhood. It could be very interesting. Thank you."

Läst bok: ECHO PARK av Michael Connelly

Alla som har läst min blogg någorlunda noggrant har inte kunnat undvika att jag är lite svag för några olika saker. En svaghet är U2, en annan är Michael Connellys deckare och då speciellt de om den egensinnige Los Angeles-polisen Harry Bosch.
Nu har jag läst alla Connellys böcker. Som vanligt drabbas jag av en lättare depression varje gång en bok tar slut. Echo Park ingen undantag. En skickligt berättad spänningsroman, som alltid med Connelly.
Och som vanligt suckar alla Harry Bosch-fans och undrar om han någonsin ska lyckas hålla kvar en kvinna i sitt liv. Han närmar sig sextio, för guds skull, Connelly, give him a break! Men vi har hopp, alla vi som är lite hemligt förälskade i denna fiktiva polis, Connelly har på sin hemsida erkänt att han känner sig redo för att skriva en bok där Bosch har ett mer stadigt kärleksförhållande.
Se gärna filmen som gjordes för att göra PR för Echo Park.

Sportlovsböcker

Amerikanska bokförlag har verkligen fattat det där med pocketböcker. De producerar böcker som verkligen får plats i en ficka (jackficka menar jag). Så när knäet protesterade för mycket ibland under skidåkningen i Österrike så fick jag en orsak att sätta mig på terrassen uppe på 2300 meter i strålande solsken och läsa.
Michael Connelly blev det. Igen. Specialköpta amerikanska utgåvor (visade sig vara billigast i internetbokhandeln).
Jag fick läst de böcker som fattades i min samling, förutom Echo Park som jag ska köpa när den har kommit ut i pocket. The Poet (Poeten) anses av många vara Connellys bästa, bland annat nämner Stephen King det i förordet till boken. King berättar också att han "samlar" på bra inledningar. Han säger att en bra inledning måste vara en "hooker", inte en prostituerad, men en hake som tar tag i en. The Poet börjar med kriminalreportern Jacks ord; "Death is my beat." Och det är sant. Det hakar tag i en och drar in en i berättelsen.
Men eftersom jag hade råkat läsa The Narrows (Fällan) före The Poet, så visste jag vem som var mördaren och fick läsa boken på ett annat sätt. Annars läser jag ofta Connelly snabbt för att få veta vem som gjort det, och i fall bokens hjälte och hjärtinna gör det. Sedan visar det sig alltid att jag har missat så många viktiga detaljer att jag får läsa hela boken igen.
The Poet är nog en av de bästa kriminalromaner som har skrivits, den tror jag, den berör. Rekommenderas!
Connelly gör mig sällan besviken, det är enda är väl att böckerna tar så fort slut.
Mer Michael Connelly här.


"Death is my beat. I make my living from it. I forge my professional relationship on it. I treat it with the passion and precision of an undertaker — somber and sympathetic about it when I'm with the bereaved, a skilled craftsman with it when I'm alone. I've always thought the secret to dealing with death was to keep it at arm's length. That's the rule. Don't let it breathe in your face.
But my rule didn't protect me. When the two detectives came for me and told me about Sean, a cold numbness quickly enveloped me. It was like I was on the other side of the aquarium window. I moved as if underwater — back and forth, back and forth — and looked out at the rest of the world through the glass. From the backseat of their car I could see my eyes in the rearview mirror, flashing each time we passed beneath a streetlight. I recognized the thousand-yard stare I had seen in the eyes of fresh widows I had interviewed over the years. (The Poet)