Det finns inget som fascinerar och förfasar människor så som kombinationen sex och religion.
Eller ska man snarare säga; kombinationen sexuella övergrepp och religion.
Vare sig det nu gäller Knutby, Katolska Kyrkans pedofiler eller IS.
Jag sticker inte under stolen med att jag fascinerades och förfasades av Knutbydramat lika mycket som många andra. Härvan med pastorn som hade först en fru som dog under mystiska omständigheter, för att sedan gifta om sig och samtidigt ha sexuella relationer med barnflickan, för att sedan ha en relation med en annan församlingsmedlem tillika granne. Vilket utmynnade i att han fick den psykiskt instabila barnflickan att mörda hustrun/försöka mörda grannens make.
Och så uppdagades det att hela församlingen egentligen var mycket märklig. Kristi Brud och allt det där... Fossmo var inte bara psykopat, han verkade i en mycket sjuk sektliknande miljö.
Nu rullas det upp igen. Det är en härva denna gång också, även om inget mord har begåtts den här gången.
Militanta ateister suckar och säger;
vad var det jag sa om religiösa och religion.
I
Nordegren och Epstein igår nämndes det att journalister generellt ställde "
fel frågor", det vill säga, att de sällan gick in på det teologiska, hur kom det sig egentligen att hela teologin runt Knutbyförsamlingens "Kristi Brud"-idé uppstod? Det var ingen intresserad av, de var bara intresserade av de smaskiga och dramatiska detaljerna.
Journalister eller andra skribenter med kyrklig bakgrund, som har
mer insikt, är få. Generellt.
Vad jag menar med det är: man skickar inte en som ogillar fotboll till att referera en fotbollsmatch. Eller en recensent som hatar SciFi till att recensera senaste Star Wars-filmen. Man förväntar sig att en journalist som bevakar riksdagens arbete faktiskt har lite mer insikt i politikens vändningar än gemene man. En ekonomijournalist förväntar man sig ska ha ett antal akademiska poäng i ekonomi.
Nu räcker det inte med ett antal akademiska poäng i religionsvetenskap för att förstå Knutbydramat till fullo, tror jag. Om du har någon erfarenhet av tro, så tror jag däremot att du har en fördel.
Joel Halldorf skriver personligt och initierat i Expressen igår 14 jan: "Vi känner igen bitarna, men inte bilden".
För den som var ung på 1980-och 90-talet, och hade lite erfarenhet av karismatisk kristendom (inte nödvändigtvis Livets Ord, även om de dominerade) är igenkänningsfaktorn
stor. Mig inkluderad. Som ung troende upplevde man den etablerade församlingen, de äldre kristna, som stagnerade och kalla. Man längtade efter mer, en levande tro.
"Så kallade irrläror uppstår inte i första hand genom att nya idéer tillförs. Istället bottnar de i att man ryckt en sanning ur sitt sammanhang, och överbetonar den", skriver Halldorf.
Parallellen kan lätt dras till IS, eftersom många vanliga muslimer säger liksom Halldorf: man känner igen bitarna, men inte bilden."
Problemet är idag att journalister generellt är religionsanalfabeter alt. religionsfobiska, och då är det så gott som omöjligt att förstå det där med att inte känna igen bilden, men bitarna är bekanta.
Att man inte förstår de bitar som hör hemma i islam är kanske inte så konstigt, men nuförtiden är svenskar så dåligt insatta i kristendom att de inte heller känner igen de kristna bitarna i den förvrängda bilden.
Andra kunskaper krävs givetvis också; som kunskaper i hur en sekt fungerar. Och förståelse i att varje troende skapar sin egen tolkning av urkunderna, vare sig det gäller Bibeln eller Koranen.
Men för att förstå hur människor dras in i sekter, så är det en fördel om man har någon troserfarenhet eller längtan efter egen tro.
---------
Joel Halldorf rekommenderar Sektpodden, för att förstå bättre. Jag har inte hunnit lyssna, men ska ladda ner och lyssna vid tillfälle.
Det är gripande, men samtidigt vilsamt och förtröstansfullt. Det finns mycket sorg bakom, jag vet, men samtidigt känner jag igen Joachim så enormt från bloggartiden. Hans gudstro och inställning till livet är densamma.
