fredagen den 19:e januari 2007

Stormen

Jo, det har stormat, men egentligen fattade jag aldrig hur illa det var. Visst blåste det. Det platta taket på skolan i grannskapet höll på att flyga av, så brandkåren var där och lade sandsäckar. Min svåger blev strandsatt i Leiden eftersom inga tåg gick (i hela Holland). Wilhelm lyckades ta sig hem med bil, jag var glad när han var hemma. Jag menar, ett träd över hans gamla Triumf Spitfire och det hade inte varit något kvar av vare sig bil eller man...
Fem personer har omkommit bara i Holland, två av dem barn, ett av dem kastades bokstavligen av cykeln av en byig vind och hamnade framför en bil. Huu!...

För elva (11!) år sedan var jag exakt en timme i från att få hålla mitt första barn i famnen. För exakt elva år sedan, denna minut, mådde jag antagligen inte så bra.

Tänk att hon är elva år och nästan lika lång som mormor (mormor är kort, men i alla fall...) Snart är hon tonåring...




"Freedom has a scent
Like the top of a new born baby’s head" U2

onsdagen den 17:e januari 2007

Vilka kyrkor växer?

Jag har med intresse tagit del i debatten i Kyrkans tidning om och varför klassiska kyrkor växer och vad som menas med klassiska kyrkor. Den sattes igång genom ett inlägg av Agne Nordlander och Carl-Erik Sahlberg.
Vill bara säga att jag tycker det avslutande inlägget av Nordlander/Sahlberg var ganska intressant och tankeväckande.

Det får mig att tänka på vad en mig mycket närstående person en gång sade: Man går inte med i fotbollsklubben om man inte gillar fotboll...
Han säger kloka saker ibland, min bättre hälft.

Avrätta Saddam...

...the easy way out?
Inte så att han inte förtjänade det. Men jag är en hängiven motståndare till dödsstaff, även när det gäller grymma diktatorer, som Saddam Hussein.
På något sätt känns det som om han slipper undan. Om man nu tvunget ska straffa honom, så borde livstid i ett irakiskt fängelse vara mer i samklang med hans brott.
Jag menar, om man tänker på rövaren på korset, som förläts av Jesus, så har vi ju ingen garanti att Saddam brinner i helvetet. En enda uppriktig bön om förlåtelse i dödsögonblicket är ju i princip det enda som behövs. För att komma till himlen, menar jag...

OCH...
Det finns andra vinklingar på avrättningen av Saddam;
"We've shut him up. The moment Saddam's hooded executioner pulled the lever of the trapdoor in Baghdad yesterday morning, Washington's secrets were safe." (Robert Fisk, Independent 31 dec 06)

"The more you see the less you know
The less you find out as you go
I knew much more then than I do now" U2


torsdagen den 11:e januari 2007

"Men jag tror att lite mindre mat och jultomtar och lite mer gud och julspel för alla skulle vara av godo."

Lite sent att sitta och filosofera över julkrönikor i Expressen, men det blir som det blir när man har varit svältfödd på Internet i ett halvår; man läser allt på en gång. Och nu har jag bredband, tack och lov! (Ännu har barnen endast upptäckt hur man spelar spel on-line, inte hur man chattar...).
Marie Söderkvists jultankar är läsvärda. Ut med jultomten, in med Jesus!

"So where is the hope and
Where is the faith and the love?
What's that you say to me
Does love light up your Christmas tree?
The next minute you're blowing a fuse
And the cartoon network turns into the news.
If God will send his angels
And if God will send a sign
Well if God will send his angels
Where do we go? Where do we go?" U2

onsdagen den 10:e januari 2007

Hooked on Bono & U2.




Genomgående i denna blogg finner ni citat ur sånger av U2. Med link till U2:s hemsida, för den som vill läsa sången hela text.

Jag ljuger inte om jag säger att jag är ett hängivet U2-fan. Och det har jag varit sedan jag var tonåring och först hörde albumet War.

Många av deras album har jag tagit till mitt hjärta, men speciellt Rattle & Hum och Achtung Baby. Deras senaste How to dismantle an atomic bomb är också bra.


Jag håller på och driver min man till galenskap genom att ständigt sätta på deras musik (men inte så galen att han inte gav mig U218 i julklapp...), men barnen kan alla texter och sjunger med lika mycket som jag (hoppas att det inte kallas indoktrionering...).

Jag läste biografin Bono on Bono i somras och jag erkänner gärna att Bono verkligen en person som jag beundrar. Top of my list, om nu någon skulle fråga vilken berömd person jag helst skulle vilja äta lunch med, (vid sidan av Nelson Mandela, KG Hammar och Göran Skytte. Intressant samling, tycker ni inte?!)

"Like thunder needs rain
Like a preacher needs pain
Like tongues of flame
Like a sweet stain
Need your love
I need your love." (U2)

Hooked on Harry...


Ja, inte Harry Potter, även om jag slukar J.K Rowlings böcker så snart de publiceras (dags att skriva in sig på Amazons väntelista för sista boken i serien...).
Jag började läsa Michael Connelly i somras och började genast leta efter någon att ge skulden för att jag inte hade upptäckt denne deckarförfattare tidigare. Han har ju troget publicerat i över tio år!
Harry Bosch, Michael Connellys detektiv, har tagit ett stadigt tag om min litterära hjärta. Inte kanske för att böckerna om den ensamme och egensinnige detektiven är litterära mästerverk, snarare mästerverk i genren kriminalromaner (man kan inte lägga dem i från sig), utan för att det är omöjligt att läsa om honom utan att tycka så vansinnigt synd om honom. Han har ett motto: Everybody counts, or nobody counts. Alla räknas, eller ingen räknas. Det mottot driver honom att göra det han ser som sin livsuppgift, att lösa mordgåtor, den ena mer omöjlig än den andra.
Jag tycker det är ett ganska bra motto, det klingar bekant, närmast bibliskt...
Jag vet inte vad det är som gör att jag, och många andra, gillar deckare och spänningsromaner. Jag tror att det var Åsa Larsson som sade att det är religiöst betingat; människor har ett behov av att veta att det goda segrar över det onda till sist.
Läs utdrag ur The Last Coyote, där Harry letar efter sin mammas mördare.

Mer tankar om Libanon...


När jag läser vad jag skrev i mars 2006, sedan tidigare i bloggen, så är det nästan lite läskigt, som om det nästan var profetiskt, det jag skrev. Men faktum är och var då också, att freden i Libanon är bräcklig. Men faktum kvarstår, libanesen i allmänhet vill inte, för Guds skull, inte, ha krig.
Mycket av det som de har byggt upp de senaste tio åren, tex i fråga om infrastruktur, har blivit raserat, de har kastats tjugo år tillbaka i tiden.
Mer om jag känner dem, de ger inte upp...


"Lay down
Lay down your guns
All your daughters of Zion
All your Abraham sons" (U2)

Flytt från Damaskus till Holland

Libanons Cedrar
Det har hänt en del sedan jag började blogga för knappt ett år sedan. Vi flyttade till Nederländerna en vecka innan kriget i Libanon började. En vecka!

Jag satt i sommarfagra Bohuslän och grät över bilder från landet som vi hade besökt så ofta. Jag hade svårt att hantera min känslor. Jag minns ännu hur jag satte på U2 och deras: Peace on earth, en udda "julsång" om tvivel, men den hjälpte mig i den stunden.

Några korta rader från Peace on earth:
"Jesus could you take the time
To throw a drowning man a line
Peace on Earth"


St Simeon med regnbåge

Denna bild med text publicerade jag i juni 2006.

Med tanke på den första kristna i denna region, publicerar jag en bild på St Simeons kyrkoruin utanför Aleppo i norra Syrien. Den är från runt 300-talet och var innan Hagia Sophia i Istanbul den största kyrkan i världen. Ruinerna är fortfarande oerhört imponerande, för att inte tala om den vidunderliga utsikten.St Simeon var en eremit som satt på en pelare, för att vara ifred, han hade nämligen blivit mycket populär och skaror av pilgrimer ville träffa honom. Enligt uppgift tyckte han inte heller speciellt förtjust i kvinnor, de fick inte ens komma i närheten av kullen som hans pelare var byggd på.
Efter St Simeon blev det så att säga mode att sitta på en pelare och be till Gud. Trodde de kanske att de var lättare att nå Gud om man gjorde det så svårt som möjligt för sig?
Efter hans död byggdes kyrkan runt hans 20 meter höga pelare. Idag finns bara en stenbumling kvar, resten har blivit borthackat av pilgrimer.Platsen besöks än idag av pilgrimer från hela världen.
Bilden har sin egen lilla historia. Vi var vid St Simeon och hade enormt dåligt väder (okt 2004), men plötsligt sprack molntäcket upp och solen kom fram. Följden blev en oändlig regnbåge. Vi hade just parkerat bilen och min man rusade upp på kullen, för han skulle bara ha en foto av kyrkoruinen och regnbågen. Resultatet blev ganska lyckat.
"If you want to kiss the sky, better learn how to kneel" (U2)

Libanesiska berg

Detta var från min förra blogg, publicerat i mars 2006:


Som första illustration till min allra första blogg har jag valt en bild från bergen i Libanon.
En bild tagen en eftermiddag i februari 2006, på väg hem från skidåkning. Just denna del av Libanon är kristen, men i övrigt att Libanon ett mycket blandat land. Här ligger shiamuslimska och kristna byar sida vid sida. För inte så länge sedan ägnade alla i detta land sig åt att skjuta varandra sönder och samman. Nu har det varit fred i drygt tio år, men ibland är lugnet bedrägligt. De vanlige libanesen, oavsett vilken religion han eller hon tillhör, vill leva i fred och fortsätta med sin vardagliga liv. Snart har finns här en hel ny generation som inte känner till inbördeskriget. De är självklart landets stora hopp, de har allt att vinna och allt att förlora!Vi är alla små i en stor och ibland skrämmande värld. Låt oss känna ödmjukhet inför vår litenhet och låt oss inte vända rädslan till något negativt. Börja med att påverka din egen lilla värld runtomkring dig!

NY BLOGG

Välkommen till min nya blogg. Min gamla kan ni läsa här.
Vi har ganska nyss landat i 2007 och vi själva har ganska nyss landat i Holland. Att vi faktiskt har varit här i ett halvår har jag svårt att förstå. Vi har dessutom bott i vårt eget hus i ca en månad. Överväldigande.
Holland är nytt för oss alla, barnen trivs, själv måste jag vänja mig vid tempot. Visserligen var Damaskus stressigt i bland, men Holland är värre, därför att det är effektivare.