Började av någon märklig anledning att fundera över ordet radikal.
Radikal; efter latinets radix, rot, betyder ungefär att gå till botten med något. Att radikalt förändra något betyder i princip att orsaka en omfattande samhällsförändring.
Tänk så många tolkningar det finns om det.
Idag är radikal nästan synonym med extrem. Radikala muslimer är detsamma som extrema islamister. Det radikala i islamismen torde ligga i föreställningen att islam är lösningen på allt, också samhällsproblemen. Muslimer är av Gud kallade att vara världens ledare, enligt islamismer. Om man förenklar ideologin grovt, alltså.
På många sätt tycker jag att deras ideologi liknar en annan, som antagligen också tyckte den var radikal, nämligen nazismen. För att några exempel på rörelser som tycker att de är radikala.
Den sortens radikalism stöter på hinder när de den vill leda, eller erövra, inte vill bli ledda, eller erövrade. Hur ska man då handla? Med våld?
Följden har vi sett. Krig och elände, etnisk rensning och mördande av miljoner människor.
Och roten till detta är inte en vilja att radikalisera eller orsaka omfattande samhällsförändring.
Nej, jag tror att det är enklare än så. Roten är hat.
Hat är en fullkomligt logisk följd av bli förorättad, bli hatad, oälskad...
Om du lär dina barn att hata grannen, på grund av något han har gjort dig, så kommer de med stor säkerhet att hata både grannen och hans barn. Och så går hatet i arv.
Det är rätt så logiskt att personer som Mohamed Omar blir islamist efter Gazakriget. På något sätt måste hatet ut och ta form. Materialisera sig. Han är ju inte ensam om att vara upprörd över vad som hände i Gaza. Och det är inte förvånande att många reagerar på liknande sätt som Omar.
Men är det radikalt?
Knappast. Att hata är kanske logiskt, med tanke på vad som har hänt, det ligger liksom i människans natur. Någonstans långt inne känner man ofta förståelse för att en förorättad person väljer att hata och vill hämnas.
Jag frågar mig om man går till roten med det onda, det som är fel, det som inte är i samklang med ens övertygelse, genom att hata?
Följden av att hata blir ju bara att någon hatar en tillbaka. Det leder till hämnd och ur hämnd föds våld. Våldet framkallar hat hos motståndaren, och det föder hämnd, som föder våld...
Och ingenting förändras, det enda som förlängs är konflikten.
Det är kanske dags att återta ordet radikal. Återta det från extremister av alla strömningar.
För mig var Jesus en radikalist. Han gick till roten. Han ville genom sitt liv, och sin död och uppståndelse, att människor skulle återvända till roten, till ursprunget, till Gud själv.
Han, som predikade att vi inte ska döma och att vi ska älska våra fiender, visade vägen genom försoning.
Försoning, om något, är det mest radikala av det radikala. Men det får nog bli ett annat blogginlägg om det.
--
Jag har redan återtagit det - ett av mina favvo-ord... :-)
SvaraRaderaVilken underbar slutsats. Sann försoning innebär ju att riskera allt, i Jesu fall t o m det egna livet. Och jag är gärna med på att återerövra uttrycket "radikal" från extremisterna. Kanske vi tillsammans kan komma fram till hur vi ska bära oss åt?
SvaraRaderaAllan Willny
Ja, kärlek, förlåtelse och försoning är verkligen radikalt. Vem som helst kan hata, men att älska den som hatar dig? Superradikalt!
SvaraRadera/Lars
För det första stämmer det inte att Omar blev extremist av Gazakriget
SvaraRaderahttp://jonathanleman.blogspot.com/2009/04/kriget-i-gaza-ett-svepskal-for-omar.html
För det andra är det galet att tycka att det är normalt att börja hata pga någon konflikt i något land. Är det normalt att hata sudaneser i största allmänhet pga Darfur?
Roland, jag tror du missförstår mig lite där.
SvaraRaderaJag menar mer att den som är personligen drabbad av en konflikt. Alltså är logiskt att många som drabbats av konflikten i Darfur, hatar dem som gjort det onda mot dem.
Det är inte logiskt att vi i största allmänhet börjar hata sudaneser. Även om vi hatar det som händer där.
Förstår du skillnaden?
Det är fullt möjligt att Gazakriget var ett svepskäl för Omar. Hatar verkar han göra likafullt.
Kom att tänka på när KD med benäget bistånd av C genomförde "kristen etik" på skolschemat och blev lite pressade på vad de meade. Svaren gick i stort sett ut på att vi ska vara snälla mot varandra och toleranta. Men det behöver man ingen kristen tro för att vara, och det är till intet förpliktande. Det riktigt radikala i den kristna etiken är budet att älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Så som Kristus själv gav oss ett mönster när han spikades fast på korset: "Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör!" Den som från djupet av sin själ förmår följa honom också där är väl den enda som egentligen förtjänar epitetet radikal. Eller?
SvaraRaderaAllan Willny