Krönika i skuggan av Eyjafjallajökull

...i alla fall i skuggan av hennes askmoln.

Den senaste veckan har varit stressig och påfrestande utöver det vanliga. Först och främst har mina föräldrar varit på besök, men det har inte alls varit orsaken till stressen, tvärtom.

Nej, orsaken var givetvis vulkanen med namnet som inga holländare kan uttala; Eyjafjallajökull.

Dagen efter föräldrarnas ankomst stängdes Europas luftrum och redan då började jag oroa mig för hur mamma och pappa skulle ta sig hem. Vulkaner kan spy aska i sisådär två-tre år. Sa i alla fall experterna. (Här bör jag kanske tillägga att jag som mycket ung drömde om att bli geolog och helst vulkanolog. Fascinationen för vulkaner består fortfarande och jag tycker faktiskt att det var mycket intressant att en vulkan kan ge sig till att hosta; och halva västvärlden ligger platt. Och jag bör kanske tillägga att i stället för att bli geolog gifte jag mig med en. Ingen vulkanolog, men i alla fall...)

I tisdags började vi fundera på att boka ett reservalternativ för hemresa. Jag sa att det var ju tur att de inte hälsade på oss i Oman eller så. I värsta fall fick jag köra hem dem. Och alla andra hemma i Sverige sa att "det går väl ingen nöd på er, det är väl bara trevligt att stanna några dagar till". Men hem vill ju alla, någon gång.

Första alternativet; nattåg från Holland till Köpenham, och vidare med tåg till Göteborg, visade sig vara fullbokat till 1 maj, eller något sådant. Förutom plats i överslapen, inte att rekommendera för folk som är närmare åttio än sjuttio eller som just haft problem med en ond fot.

Andra alternativet bokade vi; en enkelbiljett med Stenaline från Kiel till Göteborg. (Tänkte inte just då på att boka plats på de tyska intercitytågen, vi trodde ju faktiskt att de skulle kunna flyga...)

Första försöket att flyga, onsdag kväll, misslyckades. Efter flera timmars köande (dvs jag köade och föräldrarna satt på en soffa och fick kaffe och kex av trevliga Schipholfolk) lyckades vi med en ombokning till nästa morgon kl 10.05. Tidig morgon och 7.30 var vi på flygplatsen, bara för att finna att köerna började redan utanför terminalen. Två timmar senare, boardingtid, nådde vi fram till check-in, ja, egentligen var det bagage drop, boardingcard hade de redan; bara för att få reda på att flighten var inställd. Inställd på grund av att en svans askmoln låg över Landvetter. Bara över Landvetter verkade det som.

Suck. Då gav vi upp. Det blir tåget.

Ringde svägerskan som har eget reseföretag. I bland är det bra att ha släktingar med rätt yrke. Hon lovade att fixa biljetter till tågen.

Själv kändes det som att luften att gått ur ballongen totalt. Lite bättre kändes det efter kaffe och donuts på ett kafé på Schiphol.

Men tyska intercitytåg i skuggan av Eyjafjallajökull visade sig vara ganska fullbokade. Så det blev till att punga ut extra för första klass mellan Onsabrück. Bry dig inte om pengar, sa föräldrarna. De ville helt enkelt komma hem.

Ytterligare en natt hemma och sedan till stationen.

Det blev omväxlande trevlig och äventyrlig färd. Tiderna vid byte av tåg var kort och det gällde att allt klaffade. Vad händer? Jo, på tåg nr 2 av 4 råkar vi ut för en tjuv. Inte vi personligen, men någon annan.

Alltså, någon sniker runt och... Men tack vare en uppmärksam konduktör åker han fast och tas av tåget. Rena handgemänget innan konduktörerna fick hjälp av polis.

Och tåget blir försenat.

Det blev till att skynda skynda vid nästa byte. Lyckligtvis låg nästa spår helt nära vårt och dessutom var anslutande tåg försenat.

Försenat. Just det.

Så vi fick springa för att hinna med Kieltåget i Hamburg. Springa alltså. Mina föräldrar är runt 75, min mamma har haft rejält ont i en fot, så illa att vi lånade kryckor här i Holland och dem hade hon med sig på tågresan. Och så min pappa med en stor resväska på hjul...

Ja, ja. Men vi hann.

Resten av resan var riktigt trivsam för föräldrarna. Kielbåt, god buffé,ett band som spelade och hytt med fönster. Och fint väder.

Jag fick ta tåget hem igen.

Åter två försenade tåg som gjorde att jag nästan missade följande. Nästan. Behöver jag tillägga att jag var ganska slut när jag kom hem till Gouda 23.03. Precis på minuten, förresten.

Men vi hade en trevlig konduktör på sträckan Onsabrück-Amersfoort. Med hurtig surinamdialekt (dvs så som de holländare talar som har sitt ursprung i Surinam, holländsk koloni i Sydamerika ända till 1980) tackade han alla som steg av, önskade dem trevlig helg och hoppades att de hade haft en trevlig resa och att han önskade att de skulle resa med Nederlandse Spoorwegen/Deutsche Bahn igen. Och detta gjorde han vid alla stationer.

Rörig historia det här?

Det är ingenting mot hur rörig min hjärna är.

För att bli av med eventuell askmolnsfrustration kan man kanske spela Volcanic Airways

--------------

Liten fotnot.

Ironiskt nog besökte vi Utrechts fina järnvägsmuseum i söndags. Med specialutställningen kungliga tågvagnar. Den ena finare än den andra.

Även kung Carl Gustaf gamla tåg fanns i samlingen. Tämligen enkelt inredd i jämförelse med vagnarna från längre bak i tiden.

Holländska drottningens vagnar var ursprungligen också med i utställningen. De används nästan i längre, drottningen flyger längre stäckor, och annars har hon en kunglig buss.

Men på grund av Eyjafjallajökull hade vagnarna tagits i bruk igen. Beatrix kunde ju inte flyga.

----------

Förresten planerar vi att åka till Italien om en vecka. Men vi ska inte till Vesuvius.

-----------------------------------------------------------

Till Inspiration

Ibland vet jag inte var jag ska posta mina inlägg om de handlar om skrivande, här eller på min skrivarblogg, men eftersom jag försöker reservera skrivarbloggen enbart för mitt eget skrivande, så hamnar en del svårplacerade inlägg här. Men eftersom många av mina läsare läser båda bloggarna, så spelar det kanske inte så stor roll.

Det handlar lite om att bryta ny mark vad det gäller skrivande, och om vad social media kan göra för en författare, speciellt en som ger ut sina böcker själv.

Min författarcoach Ann Ljungberg ska ge ut en bok med titeln Min kompis är författare! Socialt nätverkande för författare och förlag.
Där kommer hon att intervjua ett antal personer med erfarenheter om detta, bla Daniel Åberg (som nyligen beslutade sig för att lämna sitt förlag och ge ut sin andra roman helt på egen hand) och Mattias Boström (produktionsansvarig på Piratförlaget och som i princip lever sociala media dygnet runt). Läs mer här.

Johanna Wistrand, också hon författarcoach, har publicerat en podradiointervju som hon och författaren Inga-Lina Lindqvist hade med snart publicerade författaren Simona Ahrnstedt.
Simona här nämligen gett sig på att skriva en riktig romance. Ja, vad är då det? Många tänker Harlekin och kiosklitteratur. Delvis, men som jag har fått det förklarat för mig är detta romance med högre litterär klass. Stor genre i engelskspråkiga världen, men i Sverige ser man ned på denna. Ungefär som deckare ses som "sämre" litteratur, medan det inte riktigt är så i utlandet. För övrigt insåg jag i London hur STOR tex Henning Mankell är i England, ja, annars skulle man väl inte göra en Wallander-remake med Kenneth Branagh i huvudrollen.

Men tillbaka till romance. Historien bakom Överenskommelser, som kommer ut på Damm Förlag i sommar, är intressant. Vad jag har förstått var det många på de olika förlagen som Simona skickade sitt manus till som fullkomligt ÄLSKADE romanen, men ingen ville ge ut. Nej, romance kunde man ju inte ge ut. Så var det bara.

Till slut fick Simona dock napp och det ska bli intressant att se hur boken tas emot.
Hon annonseras som Sverige Jane Austen. Det ni!

Jag ser fram emot att få läsa den. Jag skulle vilja våga be om ett recensionsex, men det vore kanske att förhäva sig. Så många läsare har min blogg ju inte...

Lyssna på intervjun här. Mycket underhållande. Tack Johanna, Inga-Lina och Simona!

Övergreppen inom Katolska kyrkan

Övergreppsskandalerna inom Katolska kyrkan, en evig och tragisk följetong verkar det som, eftersom vi hela tiden får kunskap om nya övergrepp, har jag inte kommenterat tidigare, men tänkte göra det nu.

Jag tror de flesta är överens om att Katolska kyrkan skulle vinna på att påven tog tag i det här lite mer, ännu mer vad han har gjort tidigare. Verkligen en miss att han inte nämnde något om det i sin påsktal. Förstod han och hans rådgivare inte att så gott som hela världen förväntade sig det?
Det behövs en offentlig ursäkt, en tydlig strategi om hur det här ska förhindras i framtiden. Precis hur detta ska ske ska jag inte gå in på.
Men det är rentav pinsamt när kyrkans män börjar värja sig och skylla på att det minsann sker övergrepp mot barn i andra institutioner också.
Det är ganska ointressant i sammanhanget att det sker övergrepp utanför kyrkan (vilket det givetvis gör och är lika hemskt det), det enda som är intressant är att kyrkan vågar erkänna att den handlat fel.

Sedan har jag sett att det finns en tendens hos folk, även mig närstående, att nämna celibatet i samma andetag som pedofilskandalen. Som om celibatet skulle vara orsaken.

Jag tror inte för en sekund att celibat gör någon till pedofil. 
Pedofili är en svår störning som uppstår och består oavsett vilket förhållande man lever i.

(Det påminner mig om när en amerikansk pastor, eller var det hans fru, påstod att en pastorskollega, Ted Haggard, köpte tjänster från en homosexuell prostituerad, därför att Haggards fru "inte släppte till" ordentligt sexuellt, dvs gav sin make det han behövde. Lika galet det, man blir ju inte homo-eller bisexuell därför att frugan inte tillfredsställer ens sexuella behov...)

Däremot kan man ju fråga sig vad kyrkan gör för att förhindra att pedofiler blir präster. Att pedofiler ofta söker sig till sammanhang där de kommer i kontakt med barn, tex undervisning, är ju redan känt.
Kan det vara så att män med pedofil läggning söker sig till kyrkan pga av detta?

Biskop Arborelius är inne på detta också (han har för övrigt en bra inställning om vad Katolska kyrkan måste göra just nu)

Man kan inte utesluta att personer som kämpar med en sådan här läggning söker sig just till kyrkan i tron att de kan få hjälp av Gud och i den miljön, men i stället blir det tvärtom.

Annars förespråkar jag inte celibat för alla präster. Att kräva att alla präster lever i celibat har ingen biblisk grund. Däremot tror jag att Gud kallar vissa människor till att leva i celibat (nunnor och munkar givetvis, men också vissa präster och vissa lekmän). Ofta är dessa medvetna om sin kallelse till celibatet långt innan de vet vilken övrig kallelse i livet de har.

Jag kan se många fördelar med celibatet för präster. Du kan ägna all din tid åt Gud och kyrkan. Jag tror faktiskt att även protestantiska kyrkor skulle vara mer öppna för att ha präster/pastorer som lever i celibat (även kvinnliga sådana!).
Men samtidigt tror jag att Katolska kyrkan skulle vinna på att ha präster som vet vad det innebär att ha en partner och barn.

I vilket fall som helst, för att avsluta;
biskop Arborelius önskar att hela Katolska kyrkan går igenom en "reningsprocess", med allt vad det kan innebära.
Enda vettiga vägen ut ur detta, tycker jag.

Alltings återlösning

Jag ska egentligen inte skriva så mycket idag, men jag tycker att Pastors Joachims påskdagspredikan är så bra att jag låter den stå för vad jag tycker om ämnet Uppståndelsen.

Jag vill bara tillägga, och Joachim är inne lite på samma ämne; det handlar om så mycket mer än individens frälsning och återlösning.

Västerlandets individualisering av påskens budskap och för den del hela det kristna budskapet, har fått många tragiska konsekvenser.
Ett är att det var okej att strunta i skapelsen, den var ju ändå dömd att gå under.
Ett annat är att missionen gick i kolonialismens ledband, det viktigaste var ju att hedningen blev frälst, sedan att han blev av med generationers traditioner och kultur, och därtill jorden som födde honom, var sekundärt; han var ju ändå frälst.
Du kan säkert komma på fler tragiska konsekvenser.

Nej, påskens budskap handlar om "alltings återlösning" (Tom Wright).

Jesus uppmanade oss att predika det glada budskapet till HELA skapelsen.
(Mark 16:15)



Ägna gärna en tanke åt hur du gör det.


GLAD PÅSK!!