Krönika i skuggan av Eyjafjallajökull

...i alla fall i skuggan av hennes askmoln.

Den senaste veckan har varit stressig och påfrestande utöver det vanliga. Först och främst har mina föräldrar varit på besök, men det har inte alls varit orsaken till stressen, tvärtom.

Nej, orsaken var givetvis vulkanen med namnet som inga holländare kan uttala; Eyjafjallajökull.

Dagen efter föräldrarnas ankomst stängdes Europas luftrum och redan då började jag oroa mig för hur mamma och pappa skulle ta sig hem. Vulkaner kan spy aska i sisådär två-tre år. Sa i alla fall experterna. (Här bör jag kanske tillägga att jag som mycket ung drömde om att bli geolog och helst vulkanolog. Fascinationen för vulkaner består fortfarande och jag tycker faktiskt att det var mycket intressant att en vulkan kan ge sig till att hosta; och halva västvärlden ligger platt. Och jag bör kanske tillägga att i stället för att bli geolog gifte jag mig med en. Ingen vulkanolog, men i alla fall...)

I tisdags började vi fundera på att boka ett reservalternativ för hemresa. Jag sa att det var ju tur att de inte hälsade på oss i Oman eller så. I värsta fall fick jag köra hem dem. Och alla andra hemma i Sverige sa att "det går väl ingen nöd på er, det är väl bara trevligt att stanna några dagar till". Men hem vill ju alla, någon gång.

Första alternativet; nattåg från Holland till Köpenham, och vidare med tåg till Göteborg, visade sig vara fullbokat till 1 maj, eller något sådant. Förutom plats i överslapen, inte att rekommendera för folk som är närmare åttio än sjuttio eller som just haft problem med en ond fot.

Andra alternativet bokade vi; en enkelbiljett med Stenaline från Kiel till Göteborg. (Tänkte inte just då på att boka plats på de tyska intercitytågen, vi trodde ju faktiskt att de skulle kunna flyga...)

Första försöket att flyga, onsdag kväll, misslyckades. Efter flera timmars köande (dvs jag köade och föräldrarna satt på en soffa och fick kaffe och kex av trevliga Schipholfolk) lyckades vi med en ombokning till nästa morgon kl 10.05. Tidig morgon och 7.30 var vi på flygplatsen, bara för att finna att köerna började redan utanför terminalen. Två timmar senare, boardingtid, nådde vi fram till check-in, ja, egentligen var det bagage drop, boardingcard hade de redan; bara för att få reda på att flighten var inställd. Inställd på grund av att en svans askmoln låg över Landvetter. Bara över Landvetter verkade det som.

Suck. Då gav vi upp. Det blir tåget.

Ringde svägerskan som har eget reseföretag. I bland är det bra att ha släktingar med rätt yrke. Hon lovade att fixa biljetter till tågen.

Själv kändes det som att luften att gått ur ballongen totalt. Lite bättre kändes det efter kaffe och donuts på ett kafé på Schiphol.

Men tyska intercitytåg i skuggan av Eyjafjallajökull visade sig vara ganska fullbokade. Så det blev till att punga ut extra för första klass mellan Onsabrück. Bry dig inte om pengar, sa föräldrarna. De ville helt enkelt komma hem.

Ytterligare en natt hemma och sedan till stationen.

Det blev omväxlande trevlig och äventyrlig färd. Tiderna vid byte av tåg var kort och det gällde att allt klaffade. Vad händer? Jo, på tåg nr 2 av 4 råkar vi ut för en tjuv. Inte vi personligen, men någon annan.

Alltså, någon sniker runt och... Men tack vare en uppmärksam konduktör åker han fast och tas av tåget. Rena handgemänget innan konduktörerna fick hjälp av polis.

Och tåget blir försenat.

Det blev till att skynda skynda vid nästa byte. Lyckligtvis låg nästa spår helt nära vårt och dessutom var anslutande tåg försenat.

Försenat. Just det.

Så vi fick springa för att hinna med Kieltåget i Hamburg. Springa alltså. Mina föräldrar är runt 75, min mamma har haft rejält ont i en fot, så illa att vi lånade kryckor här i Holland och dem hade hon med sig på tågresan. Och så min pappa med en stor resväska på hjul...

Ja, ja. Men vi hann.

Resten av resan var riktigt trivsam för föräldrarna. Kielbåt, god buffé,ett band som spelade och hytt med fönster. Och fint väder.

Jag fick ta tåget hem igen.

Åter två försenade tåg som gjorde att jag nästan missade följande. Nästan. Behöver jag tillägga att jag var ganska slut när jag kom hem till Gouda 23.03. Precis på minuten, förresten.

Men vi hade en trevlig konduktör på sträckan Onsabrück-Amersfoort. Med hurtig surinamdialekt (dvs så som de holländare talar som har sitt ursprung i Surinam, holländsk koloni i Sydamerika ända till 1980) tackade han alla som steg av, önskade dem trevlig helg och hoppades att de hade haft en trevlig resa och att han önskade att de skulle resa med Nederlandse Spoorwegen/Deutsche Bahn igen. Och detta gjorde han vid alla stationer.

Rörig historia det här?

Det är ingenting mot hur rörig min hjärna är.

För att bli av med eventuell askmolnsfrustration kan man kanske spela Volcanic Airways

--------------

Liten fotnot.

Ironiskt nog besökte vi Utrechts fina järnvägsmuseum i söndags. Med specialutställningen kungliga tågvagnar. Den ena finare än den andra.

Även kung Carl Gustaf gamla tåg fanns i samlingen. Tämligen enkelt inredd i jämförelse med vagnarna från längre bak i tiden.

Holländska drottningens vagnar var ursprungligen också med i utställningen. De används nästan i längre, drottningen flyger längre stäckor, och annars har hon en kunglig buss.

Men på grund av Eyjafjallajökull hade vagnarna tagits i bruk igen. Beatrix kunde ju inte flyga.

----------

Förresten planerar vi att åka till Italien om en vecka. Men vi ska inte till Vesuvius.

-----------------------------------------------------------