Koppla hunden!

Jag vet att jag inte borde bli upprörd över något Katrin Zytomierska skriver, med tanke på att hon sagt rätt mycket som är rätt korkat, men nu måste jag reagera:
Zytomierska skriver på Debatt i Metro om hundar och ungar. Väldigt kort sammanfattat undrar hon varför folk stör sig på hundar som inte är kopplade när ungar som springer runt oftast stör mer.
Hm.

Sedan ett år är jag glad och lycklig hundägare. Den lille parveln (Havaneser, 8 kg tung, vitbrun lockig päls, jättesöt, full av energi) har förändrat familjens liv totalt. Att jag alltid har honom kopplad (förutom när vi är på ställen där han kan springa runt utan att riskera hamna under en bil och det är tillåtet för hundar att springa löst) är helt enkelt för att jag inte litar på honom till hundra procent. Ser han en katt eller fågel jagar han efter oavsett om det är en gata emellan.
Han älskar barn, men finner vuxna män lite läskiga till att börja med, måste bara lära känna dem först. Han är lite rädd för större hundar (blev biten av en som valp) men tycker jämnstora är jättekul.

Men jag stör mig enormt på hundägare som "kräver" att de ska kunna ha sina hundar lösa bland folk inne i stan med förevändningen att hunden lyder till hundra procent. Även om det skulle vara så (vilket jag inte tror, en hund är en hund och ingen har hundra procent kontroll över sin hund, lika lite som man har kontroll över sina egna reaktioner i en nödsituation), så betyder det inte att andra människor vet att man har kontroll över sin hund. Om de inte känner hund och husse/matte personligen. De har inte någon telepatisk förmåga att förstå att husse/matte har full kontroll. Jag tycker det är märkligt att hundägare inte fattar detta.

Att ha sin hund lös i stan är respektlöst mot dem som är rädda för hundar. Ja, det är faktum; det finns massor av folk som är väldigt rädda för hundar (även för min lille parvel). Det är en slags fobi och inte något som man lätt blir av med, eller kan tänka bort. Inte sällan har personen haft en taskig barndomserfarenhet med en hund. Spelar inte så stor roll vad orsaken här.
Dessutom är det olagligt att ha hundar lösa.

Jag tror inte som Zytomierska att alla barn har något slags naturligt behov av att klappa en hund.
Jag brukar ta med hunden till dotterns ridskola (därför att han är fascinerad av de stora djuren) och efter hennes lektion är det en grupp med nybörjare. Mest tjejer på 7-8 år. De flesta blir jätteförtjusta när de ser min hund och frågar om de får klappa. Det får de  eftersom min hund gillar barn i den åldern skarpt. Men en del barn är helt klart inte intresserade. De tar en tiometers omväg för att undvika min lilla hund.
De är hundrädda. Punkt. Och det respekterar jag. Jag låter inte hunden springa fram till dem, utan håller kopplet kort. De blir inte botade från hundrädsla bara för att jag låter min hund, hur gullig han än är, gå fram och nosa på dem. Lika lite som en hästrädd unge blir botad om någon lyfter upp ungen och sätter den på en hästrygg.
Snarare tvärtom.

Så snälla hundägare. Koppla alltid hunden när du är i stan eller rör dig där det finns mycket folk.

Kära surdegsbagare!

Kära all surdegsbagare, amatörer och andra.

Jag älskar att baka bröd. Det är gott med hembakat bröd och det är terapeutiskt att baka när man annars mest sitter och skriver och pluggar. 

För ett tag sedan iakttog jag den beginnande hypen runt surdegsbröd, en rörelse ofta förknippad med ett visst förakt för bakning med vanlig jäst.

Jag ville inte vara sämre jag, brödbaksälskare som jag är, och testade att göra en surdeg, med efterföljande surdegsbak. Det var sommar i Sverige, varmt och idealiskt för att göra en surdeg.

Resultatet blev en betongklump som gick rätt i komposten (kastades, den kunde givetvis inte gå själv...)

Något år senare testade igen. Tror att jag la lite rivet äpple i surdegen för att ge den en skjuts. Ändå vågade jag inte lita på den utan la i lite, lite torrjäst... Brödet jag senare bakade blev ätbart, men jag kände mig som en svikare, jag hade ju använt den förhatliga jästen.

Nu i veckan satte jag ännu en surdeg. Men lite honung i. Tyckte att den bubblade.

Men icke; Brödet jag bakade igår blev en betongklump. Det jäste aldrig.

Så nu lovar jag:

Jag kommer aldrig att försöka att baka med äkta surdeg igen (om jag inte vinner en surdegskurs med Sebastiaan Boudet, Jan Hedh, eller annan surdegsexpert...)

Aldrig mer!

En sk. fördeg för bland annat baguette, som man gör kvällen innan, med bara 5 gram jäst, tänker jag däremot fortsätta med, det blir väldigt gott bröd...

Gårdagens betongklump. Usch! Allra sista försöket jag lovar!

Så nu ska jag strax sätta en vanlig hederlig jästdeg, med skållat mjöl i. Det blir saftigt och gott bröd

Dagens skållning består av holländskt biologiskt spelt(dinkel) och
svenskt rågmjöl (från Kungsörnen, ve och vasa,,,)

Den go´ gröt blir det, och i degen ska
jag strax använda
JÄST

Tillfällighet?

Min kusin med familj bilar tillbaka från Kroatien till Sverige, med stopp i bland annat Prag. De har hundar med sig och när de stannar till vid en restaurang i Prag för att äta måste de sitta ute på terrassen, men alla bord är upptagna. Då säger några holländare till dem att de snart är klara och att min kusin med familj och hundar kan ta deras bord. De börjar småprata och upptäcker att holländarna kommer från den stad där jag, kusinen, bor .

Det visar sig att det är paret vi köpte vårt hus av för nästan tio år sedan (mannen jobbar dessutom på samma företag som min man).

Världen är i bland extremt liten. Hur stor är chansen att man stöter på någon i Prag som kommer från Holland och som ens kusin köpte ett hus av för tio år sedan?

Sommarsegt...

Jag hade ju lovat att sparka igång den här bloggen igen. Men det har inte blivit så. Just nu njuter jag att sommarvädret (vi är fortfarande i stugan!) och är nöjd med allt vi hunnit med hittills. Umgåtts med familjen, träffat vänner, seglat Tjörn Runt (maken och sonen, inte jag...), varit på Nordens Ark, fiskat i Svartedalen, läst flera böcker (så skönt att läsa underhållningslitteratur efter att ha bara läst kurslitteratur i ett år), badat i havet en massa gånger, promenerat med hunden, lagat god mat....

©adriaankolkman

Sparkar liv i bloggen igen!

Jag har tagit en paus från skrivarbloggen, men vill inte sluta blogga, så jag tänkte sparka liv i den här bloggen. Att skriva på bloggen är också ett sätt att hålla igång skrivandet.

Det är tio på morgonen här i Holland och redan 20 grader. Äntligen har sommaren kommit. Den här varit sen här också. Vi haft en solig och extremt torr maj och början av juni, men väldigt kall.

Nu kan vi njuta av vår trädgård som fått en ansiktslyftning i form av nya träverandor och fler rabatter för mina blommor och kryddor.

Den här broccolin ska bli middag idag