Det här är egentligen en allför omfattande brunn att ösa i sent på kvällen; men jag länkar i alla fall: Birger Schlaug i en liten bloggdebatt med Svenska Kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg. Pratar Svenska kyrkan för lite om Jesus och hellre om miljö och sociala frågor?
Personligen kan jag inte se varför man inte kan prata om både och. Var ligger motsatsförhållandet?
Kanske pratar Svenska Kyrkan aningen för lite om Jesus, men det är kanske vi som uppfattar det så, eftersom det är kyrkans sociala resp. miljöengagemang som letar sig in i media. Media i allmänhet brukar ju inte rapportera om när kyrkan pratar om Jesus, det är ju inte direkt intressanta nyheter, om nu fattar vad jag menar. Först när kyrkan tränger sig utanför sin egen sfär blir det rubriker. Och då kan det lätt tolkas som att kyrkan hellre ägnar sig åt det där sociala än att predika evangelium.
Åandrasidan brukar de kyrkor som mest är kända för att predika evangelium kritiseras för att de inte gör något socialt, och gör det de mot förmodan det så brukar de beskyllas för att endast göra det för att de vill "frälsa själar".
Hur man än vänder sig så...
Dessutom tycker jag det är lite tråkigt när personer icke aktiva i kyrkan, speciellt ateister, troende eller inte, tenderar att vilja fösa in kristna i ett fack, nämligen det "konservativa". Om man inte är bokstavstrogen vad det gäller Bibeln (det vill säga traditionellt konservativ i moralfrågor i synnerhet) och tror att Bibeln inte tolkas utan "ska läsas som den är skriven", så är man liksom inte riktigt kristen. Det vill säga den kristendom som kritiseras är den som kritikern tycker är "rätt kristendom". Troende som tror annorlunda, som till exempel är ödmjuk inför läsandet av Bibeln, eftersom varje läsare samtidigt lever sin egen tolkning (ni märker att jag studerar litteraturvetenskap för tillfället, lite miljöskadad), är inte renlärig.
Schlaug: Timbro och Svenska Kyrkan
Sjöberg: Schlaug, Stig-Björn och en väldigt liten gud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar