Bloggrunda nr femtioelva

Jag försöker ofta få igång bloggandet igen, men misslyckas för det mesta. Beundrar de som lyckas blogga varje dag, eller flera gånger per vecka. I våras försökte jag mig på Blogg100 igen, men stupade vid dag 50, efter ett ilsket inlägg om Miljöpartiet. Jag var arg för att de inte förstod att en kandidat de hade i åtanke för partistyrelsen som inte tog kvinnor i hand kunde göra folk upprörda. Jag såg det som oerhört naivt.

Det tycker jag fortfarande.

Men det det finns andra saker att vara upprörd över. Att idioter till krigsförbrytare bombar sjukhus och Rödakors/halvmåne-konvoyer. Att kvinnor isolerar sig på asylboenden och inte ens vill äta i matsalen. Varför? På grund av männen, förstås. Och så blir jag arg för att de flesta inte vet att hazarer är en extremt utsatt grupp i Afghanistan och att det till stor del är de som flyr, vad jag förstår. Är man hazar och kvinna är man extra utsatt.
Ibland blir jag så himla arg på MÄN.
Men inte alla män. Det vore att generalisera...

Jag är lite småarg nu för tiden. Sover dåligt (maken jagar mygg jämt, trots myggnät för fönstren lyckas de bestarna ta sig in, och då vaknar jag också). Drömmer konstigt och ligger och funderar på hur jag ska komma igång och skriva synopsis, nytt sådant, på mitt favoritmanus. Då somnar man inte heller.

För övrigt är det kandidatkurs i litteraturvetenskap som gäller. Just nu tuff läsning av litteraturteori. Lukacs, Adorno och Gadamer. Och så har jag fått en ny idol. Han heter Edward Said. Amerikansk litteraturkritiker med palestinsk och kristen bakgrund. Postkolonialismens fader, säger en del. Inte helt okontroversiell, men en mycket intressant man. Synd att han gick bort lite i förtid. Hans mest berömda bok heter Orientalism. De håller jag på att sakta ta mig igenom. Man måste liksom ta en mening i taget, därför tar det tid.