Gästblogg: Bitte Assarmo om Fastan

Jag har bjudit in några bloggpolare som för att gästblogga under fastan och först ut är Bitte Assarmo.
Bitte är född och uppvuxen i Karlskoga, men bor numera med familj och hundar i Högdalen, "söder om Söder". Hon jobbar som fri skribent, debattör och bloggare, och ni har säkert stött på  henne i media.
------------------------------------

För sex år konverterade jag till Katolska Kyrkan. Men jag konverterade inte bara till en kyrka. Jag konverterade till en tro. Efter att ha varit mer eller mindre hundraprocentigt övertygad ateist sedan barnsben drabbade Gud mig och ingenting blev sig likt. Men bara för att man har fått tron går det ju inte att slå sig till ro och tro att allt ska bli perfekt. Nej, att tro är att varje dag kämpa för att vara den Kristus vill att man ska vara – att hedra Honom och försöka bli en bättre människa. 

Det är inte det lättaste, precis. Det är snarare bland det svåraste som finns. Men så vist är det ordnat att vi har Fastan till hjälp. Och just under de här fyrtio dagarna innan Påsken får jag, genom Kristus, en möjlighet att fördjupa tron – att helt enkelt vandra ut i öknen tillsammans med Jesus. Dels på ett fysiskt sätt. Mindre mat, inga godsaker, mindre kaffe (jag vet att det kan låta futtigt men kaffet för mig… Jag menar, jag behöver tre muggar för att vakna). Men Fastan är också andlig. Och under de veckor som gått sedan Askonsdagen har jag lärt mig vakna genom bönen istället för med kaffets hjälp.

Den där korta stunden på morgonen gör underverk för resten av dagen. Att bara knäböja i stillhet en stund, med all tanke på Kristus, medan världen fortsätter snurra långt utanför det egna jaget… Det är en sann nåd! Ett försök att i vår stressiga värld försöka slå sig till ro, och bejaka det lilla i livet – det lilla som ju egentligen är det stora. Bön. Kontemplation. Eftertanke. Just i Fastan finner jag tiden jag har så ont om annars. Och livet stannar upp lite igen, i väntan på Påskens stora mysterium. Jesu ökenvandring får mig att minnas vad som är mest betydelsefullt. Vägen, sanningen och livet. Det stora i det lilla. Varje stund och varje dag, i glädje som i sorg. En sådan välsignelse Fastan är!

/Bitte


----------------


Ps. Nästa vecka bjuder jag in en ny gästbloggare. Jag har övertalat (inte så svårt...) flitige kommentatorn på denna blogg, Allan Willny, mångsysslande präst i Svenska Kyrkan, att skriva ett gästbloggsinlägg. Det kommer att handla om Himmel och Helvete. Ganska aktuellt, alltså.
Håll utkik!