Att vända på ilskan

Igår var jag jätteilsken pga en diskussion om Rob Bells bok Love Wins på Stefan Swärds blogg.
Jag var så arg på alla dessa anonyma (nåja, de skriver under intetsägande signaturer) i kommentatorsraderna som anser sig ha "rätt" att diskutera en bok de aldrig har läst.
Jag var mest arg på mig själv för att jag överhuvudtaget gav mig in i diskussionen, och jättebesviken eftersom de anonyma ofta undviker de centrala frågorna (som tex; om det nu är så att Rob Bells skrifter och predikningar hjälpt många till en mer levande tro, är det inte värt att ta på allvar?).
Det är inget fel på Stefan Swärds inlägg i sig, och denna gång gav han faktiskt respons på en av mina kommentarer, det har aldrig hänt förut, trots att jag kommenterat där ganska många gånger. Men jag är säker på en sak; många av de halvanonyma stridmännen, beväpnade till tänderna mot "villolärare", skulle aldrig säga samma sak, och på samma sätt, om de träffade motståndare IRL. De är säkert trevliga och omtänksamma till vardags, och ilskan får de utlopp för genom anonymiteten på diverse bloggar.
Jag lovade i alla fall mig själv att aldrig mer gå in om kommentera på nämnda blogg (i alla fall inte med folk som inte har läst boken man diskuterar...)

Jag gick och lade mig igår, arg och sur, och framför allt på att jag lät mig själv bli så upprörd.

I morse när jag vaknade och hade sovit på saken såg jag allt något ljusare. Jag frågade mig själv; hur vänder man något liknande till något positivt?
Svaret i mitt fall var givetvis; man lägger det på minnet för att sedan använda det när man skriver. Modellera en karaktär baserad på någon man "möter" på internet.

Så akta er; i framtiden kanske ni dyker upp i en av mina romaner!

Skämt åsido. Jag har länge skissat på en roman om en konservativ svenskkyrklig präst som hamnar i en troskris. Jag skulle kunna tänka mig att han har vissa drag som liknar Stefan Swärds. Alltid på språng för att försvara "klassisk kristen tro".
När han faller, hårt, har han en kollega som ställer upp och stöttar honom genom krisen (trots att han genom sina handling kraschat sitt äktenskap och förlorat sitt jobb). Okej, han skulle kunna ha drag av Joachim Elsander. Alltid lyssnande, respektfull. Andra drag skulle han ha av präster jag mött genom åren som är goda själavårdare.
Huvudpersonen har också en dotter som läser teologi, och chockar sin pappa med att berätta att hon vill bli präst (pappan är givetvis kvinnoprästmotståndare). Hon är väldigt inspirerad av Brian McLaren och Rob Bell.
Någonstans i romanen måste jag ha en karaktär som har drag av Birger Schlaug. Måste ha. Vet bara inte hur. Kanske ska huvudpersonen ha en son som liksom Gustaf Fridolin inspirerades av Birger när han var bara 11 år att bli grön politiker. Eller så ska han vara anarkist och ha drag av Jonas Lundström! Det vore något.
Vad tror ni om detta?
Jag är galen, eller hur?


Jag blev på bättre humör i alla fall. Och mer övertygad om att Gud vill att jag ska ägna mig åt romanskrivandet, i stället för fåniga diskussioner på bloggar.