För övrigt är vi redan tillbaka i vardagen. Nu börjar även dottern skolan, hon hade en vecka längre ledigt.
Sedan fungerade jag på en annan sak; vad gör man för grannar (som man inte känner jätteväl) som för en dryg månad sedan helt oväntat förlorade sin son, bara 24 år gammal? De mår självklart mycket dåligt. Jag har som alltid svårt med ord (och dessutom är det inte på mitt modersmål) och hoppas att närvaro säger mer än ord. Så fort jag ser dem går jag för att byta några ord, men vet inte vad jag ska säga. Jag har inte varit med om något liknande själv och kan inte säga att jag förstår vad de går igenom, inte heller kan jag stå till buds med några kloka tröstande ord. Man kan ju inte säga att det går över, för sorgen kommer de ju alltid att bära med sig.
Någon som har erfarenhet av en liknande situation?
Svårt det där med andras sorg. Man vet ju aldrig var i processen de befinner sig. Därför ska man aldrig stövla på. Men jag tycker att du gör det bra när du byter några ord när tillfället ges. Det viktigaste är att inte försvinna, gömma sig. Man säger fel saker men hellre det än att gå över på andra sidan gatan...
SvaraRaderaVar öppen för dem... ta tillfällena... var inte hurtig... ingen "tröst" som går ut på att få dem att sluta sörja... lyssna...
Håller helt och hållet med Kyrksyster. Det viktigaste är att på något sätt markera att man är tillgänglig och inte vill fly undan det som är svårt. En närvaro utan ord kan vara nog så läkande - det har jag både personlig och professionell erfarenhet av. Det här är ju lätt sagt och svårt att göra. Men empatin du visar i sättet du skriver om det hela kan bära ett långt stycke i sig själv. Sedan - när vi inte har dem det gäller i närheten finns ju förbönen. Både för den drabbade och för mig själv. I det senare fallet en bön om att veta vad jag ska göra eller säga nästa gång vi möts...
SvaraRaderaAllan Willny
Alla kurser jag varit på i ämnet talar om att inte prata för mycket, utan att vara närvarande och erbjuda sin hjälp rent praktiskt med vardagliga ting. Knacka på med en påse nybakta bullar och låta dem ta del av din medmänsklighet. Om de sedan bjuder in dig till att ta en fika så får du lyssna till om de vill säga något. Chockfasen tar några veckor och då är det inte mycket som funkar i tillvaron.
SvaraRadera