Blogg100 #3 - Supertorsdag

Ja, jag vet inte om den är så super, mest som en vanlig torsdag.

Såg en intervju på holländsk TV i förrgår där en amerikansk politisk analytiker, eller vad han nu var, sa att han skulle skaffa biljetter till Antarktika om Trump blev president. Varför? Minst risk där att råka ut för radioaktivitet.
Scary.
Vad har Trump egentligen tänkt göra åt Daesh (IS)? Släppa en A-bomb över Raqqa?
Scary.

Blogg100 #2 - Mellanösternmjukstart

Jag tänkte mjukstarta den här Blogg100-rakan med Mellanösterntema. Inte så konstigt, eftersom jag bott sju år i Mellanöstern, Oman och Syrien, vilket givetvis lämnat sina spår.

Tidigare i år hade jag förmånen att besöka Winternachten (Vinternätter), som är ett högklassigt litteraturevenement i Haag. I år kom Syriens megakändis diktaren Adonis (bor tyvärr i exil sedan många år), nobelpristippad år efter år, och romanförfattaren Alaa Al-Aswany, en av Egyptens mest kända romanförfattare (tillika aktiv i arabiska våren) mest känd för Yacobians Hus.

Adonis var huvudattraktionen, han fick första exemplaret av en översättning (till nederländska) av en av sina diktsamlingar, från Rotterdams borgmästare Ahmed Aboutaleb (tillika stort Adonisfan, han har till och med ägnat sig åt att översätta Adonis själv, inte det lättaste antar jag...), men ska jag vara ärlig så får nog Svenska Akademin skynda sig lite om de vill ge honom nobelpriset; han börjar bli till åren.

Al-Aswany var däremot kvällen stora behållning, karismatisk och engagerande. Han kallar sig klinisk optimist, men erkände att det är tufft att kämpa för demokrati och yttrandefrihet i Egypten just nu. Mitt favoritcitat från honom denna kväll var: "Every person walking down the street is a potential novel". Något för varje skribent att lägga på minnet.

Som en tillfällighet höll jag precis denna helg, då Winternachten ägde rum, på med en hemtenta, där en av Al-Aswanys noveller skulle analyseras, vilket gjorde det extra intressant att få lyssna på honom i verkligheten.

fr v Adonis, Al-Aswany, den holländska
samtalsledaren

Blogg 100- jag antar bloggutmaningen i år!

Blogg 100 innebär, för den oinvigde, att man antar utmaningen att blogga varje dag i 100 dagar, från och med 1 mars.
Jag deltog förra året, på min skrivarblogg, men lyckades inte ta mig i mål, på grund av semesterresor och annat. Tror jag det var.

Men nu bloggar jag här igen. Har många gånger lovat mig själv att blåsa liv i den här bloggen, utan så värst bra resultat. Jag ser tillbaka på de första åren (startade denna blogg 2007) med lite nostalgi. Jag lärde känna en hel del genom bloggen. Väldig många bloggare jag följde då finns inte kvar på nätet. Andra bloggar troget varje dag (är väldigt impad, Birger). En del har gjort finfin journalistkarriär (är väldigt impad, Emanuel). En del håller konversationen igång, men i mindre format (Joachim på Tumblr, till exempel, uppdatering: Joachim bloggar även här).
För att ta några exempel.
För mitt skrivande (som jag mest skriver om på ovan nämnda skrivarblogg) har bloggandet och andra skrivarbloggar betytt allt. Alla mina kontakter, även skrivarcoacher, har jag hittat genom bloggen och nätet. Utan nätet hade jag som utlandsbosatt svensk varit nobody.

Ändå har jag bloggat väldigt lite de senaste åren. Jag blev trött på min egen röst. Ska försöka komma över den tröskeln nu.

Jag ska blogga i 100 dagar!

Om...

• Vardagslivet.
• Nederländerna.
• Mina studier i litteraturvetenskap (ska bli en kandidatexamen nästa år, hoppas jag).
• Syrien (som det var då, i år är det 10 år sedan vi lämnade landet, jag ska rota i fotoarkiven och publicera några bilder av hur det såg ut då... innan kriget...).
• Trädgården.
• Mat och kampen mot alla eländiga extrakilon som förpestar mitt liv.
• Hunden (ibland...)
• Lite trosfrågor om jag orkar.
• Lite politik och samhällsfrågor om jag orkar.

Någon annan som hänger på?

Vit hund i leran, februari 2016

Koppla hunden!

Jag vet att jag inte borde bli upprörd över något Katrin Zytomierska skriver, med tanke på att hon sagt rätt mycket som är rätt korkat, men nu måste jag reagera:
Zytomierska skriver på Debatt i Metro om hundar och ungar. Väldigt kort sammanfattat undrar hon varför folk stör sig på hundar som inte är kopplade när ungar som springer runt oftast stör mer.
Hm.

Sedan ett år är jag glad och lycklig hundägare. Den lille parveln (Havaneser, 8 kg tung, vitbrun lockig päls, jättesöt, full av energi) har förändrat familjens liv totalt. Att jag alltid har honom kopplad (förutom när vi är på ställen där han kan springa runt utan att riskera hamna under en bil och det är tillåtet för hundar att springa löst) är helt enkelt för att jag inte litar på honom till hundra procent. Ser han en katt eller fågel jagar han efter oavsett om det är en gata emellan.
Han älskar barn, men finner vuxna män lite läskiga till att börja med, måste bara lära känna dem först. Han är lite rädd för större hundar (blev biten av en som valp) men tycker jämnstora är jättekul.

Men jag stör mig enormt på hundägare som "kräver" att de ska kunna ha sina hundar lösa bland folk inne i stan med förevändningen att hunden lyder till hundra procent. Även om det skulle vara så (vilket jag inte tror, en hund är en hund och ingen har hundra procent kontroll över sin hund, lika lite som man har kontroll över sina egna reaktioner i en nödsituation), så betyder det inte att andra människor vet att man har kontroll över sin hund. Om de inte känner hund och husse/matte personligen. De har inte någon telepatisk förmåga att förstå att husse/matte har full kontroll. Jag tycker det är märkligt att hundägare inte fattar detta.

Att ha sin hund lös i stan är respektlöst mot dem som är rädda för hundar. Ja, det är faktum; det finns massor av folk som är väldigt rädda för hundar (även för min lille parvel). Det är en slags fobi och inte något som man lätt blir av med, eller kan tänka bort. Inte sällan har personen haft en taskig barndomserfarenhet med en hund. Spelar inte så stor roll vad orsaken här.
Dessutom är det olagligt att ha hundar lösa.

Jag tror inte som Zytomierska att alla barn har något slags naturligt behov av att klappa en hund.
Jag brukar ta med hunden till dotterns ridskola (därför att han är fascinerad av de stora djuren) och efter hennes lektion är det en grupp med nybörjare. Mest tjejer på 7-8 år. De flesta blir jätteförtjusta när de ser min hund och frågar om de får klappa. Det får de  eftersom min hund gillar barn i den åldern skarpt. Men en del barn är helt klart inte intresserade. De tar en tiometers omväg för att undvika min lilla hund.
De är hundrädda. Punkt. Och det respekterar jag. Jag låter inte hunden springa fram till dem, utan håller kopplet kort. De blir inte botade från hundrädsla bara för att jag låter min hund, hur gullig han än är, gå fram och nosa på dem. Lika lite som en hästrädd unge blir botad om någon lyfter upp ungen och sätter den på en hästrygg.
Snarare tvärtom.

Så snälla hundägare. Koppla alltid hunden när du är i stan eller rör dig där det finns mycket folk.

Kära surdegsbagare!

Kära all surdegsbagare, amatörer och andra.

Jag älskar att baka bröd. Det är gott med hembakat bröd och det är terapeutiskt att baka när man annars mest sitter och skriver och pluggar. 

För ett tag sedan iakttog jag den beginnande hypen runt surdegsbröd, en rörelse ofta förknippad med ett visst förakt för bakning med vanlig jäst.

Jag ville inte vara sämre jag, brödbaksälskare som jag är, och testade att göra en surdeg, med efterföljande surdegsbak. Det var sommar i Sverige, varmt och idealiskt för att göra en surdeg.

Resultatet blev en betongklump som gick rätt i komposten (kastades, den kunde givetvis inte gå själv...)

Något år senare testade igen. Tror att jag la lite rivet äpple i surdegen för att ge den en skjuts. Ändå vågade jag inte lita på den utan la i lite, lite torrjäst... Brödet jag senare bakade blev ätbart, men jag kände mig som en svikare, jag hade ju använt den förhatliga jästen.

Nu i veckan satte jag ännu en surdeg. Men lite honung i. Tyckte att den bubblade.

Men icke; Brödet jag bakade igår blev en betongklump. Det jäste aldrig.

Så nu lovar jag:

Jag kommer aldrig att försöka att baka med äkta surdeg igen (om jag inte vinner en surdegskurs med Sebastiaan Boudet, Jan Hedh, eller annan surdegsexpert...)

Aldrig mer!

En sk. fördeg för bland annat baguette, som man gör kvällen innan, med bara 5 gram jäst, tänker jag däremot fortsätta med, det blir väldigt gott bröd...

Gårdagens betongklump. Usch! Allra sista försöket jag lovar!

Så nu ska jag strax sätta en vanlig hederlig jästdeg, med skållat mjöl i. Det blir saftigt och gott bröd

Dagens skållning består av holländskt biologiskt spelt(dinkel) och
svenskt rågmjöl (från Kungsörnen, ve och vasa,,,)

Den go´ gröt blir det, och i degen ska
jag strax använda
JÄST

Tillfällighet?

Min kusin med familj bilar tillbaka från Kroatien till Sverige, med stopp i bland annat Prag. De har hundar med sig och när de stannar till vid en restaurang i Prag för att äta måste de sitta ute på terrassen, men alla bord är upptagna. Då säger några holländare till dem att de snart är klara och att min kusin med familj och hundar kan ta deras bord. De börjar småprata och upptäcker att holländarna kommer från den stad där jag, kusinen, bor .

Det visar sig att det är paret vi köpte vårt hus av för nästan tio år sedan (mannen jobbar dessutom på samma företag som min man).

Världen är i bland extremt liten. Hur stor är chansen att man stöter på någon i Prag som kommer från Holland och som ens kusin köpte ett hus av för tio år sedan?

Sommarsegt...

Jag hade ju lovat att sparka igång den här bloggen igen. Men det har inte blivit så. Just nu njuter jag att sommarvädret (vi är fortfarande i stugan!) och är nöjd med allt vi hunnit med hittills. Umgåtts med familjen, träffat vänner, seglat Tjörn Runt (maken och sonen, inte jag...), varit på Nordens Ark, fiskat i Svartedalen, läst flera böcker (så skönt att läsa underhållningslitteratur efter att ha bara läst kurslitteratur i ett år), badat i havet en massa gånger, promenerat med hunden, lagat god mat....

©adriaankolkman

Sparkar liv i bloggen igen!

Jag har tagit en paus från skrivarbloggen, men vill inte sluta blogga, så jag tänkte sparka liv i den här bloggen. Att skriva på bloggen är också ett sätt att hålla igång skrivandet.

Det är tio på morgonen här i Holland och redan 20 grader. Äntligen har sommaren kommit. Den här varit sen här också. Vi haft en solig och extremt torr maj och början av juni, men väldigt kall.

Nu kan vi njuta av vår trädgård som fått en ansiktslyftning i form av nya träverandor och fler rabatter för mina blommor och kryddor.

Den här broccolin ska bli middag idag

Clear as mud - och bokmässa

För övrigt är jag på bokmässan och bloggar om det här.

BLOGG 100

Är med i




HÄR:

Bokskrivardagbok