Struntar kristna i miljön? Del 3 - "Jag skulle aldrig hinna bli vuxen!"

Miljöfrågan är uppe på insändarsidorna i Dagen igen. Först en domedagsinsändare, sedan mothugg.

Jag har skrivit en del förut, men det finns mycket mer att säga. Det som Morgan Forsberg skrev, kände jag faktiskt igen mig i.


"Under mina tidiga tonår fick jag i min församling höra en så intensiv förkunnelse om Jesus snara tillkommelse, att jag var helt övertygad om att jag aldrig, aldrig skulle hinna bli vuxen. En sak var jag - redo för hans återkomst, och jag väntar fortfarande."

Behöver jag säga att detta synsätt fortfarande dominerar i många kyrkor, oftast de mer evangelikala, frikyrkliga, karismatiska, trosrörelseinspirerade. Och i högerkristnas kyrkor i USA.
Engelske biskopen Tom Wright berättade att han ganska ofta stötte på folk som sade att "min pastor säger att vi inte ska bry oss om miljön, för det är inte bibliskt."

Det finns en hel del att säga om vad som är bibliskt om miljön. Jag tycker att synen "himmel och jord ska brinna" är obiblisk. Gud ska inte överge sin skapelse.

Inte heller kan jag se hur förvaltaraspekten i Genesis kan motivera att vi suger ut vår planets tillgångar och struntar i framtiden.

Och som sagt, OM Jesus återkomst dröjer, 80 år, 150 år, 150 000 år, vad gör vi för att vårda vår planet NU?

Miljöengagemang brukar känneteckna den mer liberala eller vänsterinriktade kyrkan. Nu undrar jag om vi också kommer att se en miljöväckelse inom den mer "höger"-inriktade kyrkan, den som gärna vill kalla sig biblisk eller konservativ eller karismatisk? Jag tycker mig se vissa tecken på det, och det är glädjande.
Hur kommer det sig? Håller den typiska "som en tjuv om natten"-eskatologin, och "Jesus kommer snart"-budskapet på att omvärderas? Jag tror det, och jag tror det är helt bibliskt. Visst tror jag att Jesus KAN komma snart, och visst vill jag säga att jag är beredd, men även om Jesus kommer imorgon, så planerar jag mitt äppelträd idag (Martin Luther?). Det ena motsäger inte det andra.

Och förresten, om vi nu verkligen tror att Jesus kommer så snart, då borde vi väl ge upp allt.
Sätta oss och vänta, och inte göra något. Vi borde inte älska och sätta barn till världen, inte uppfostra våra barn till att bli goda framtida samhällsmedborgare, inte spara i ett fondkonto för deras studier. Ja, och inte bry oss om miljön...
Och det enda som driver oss för att vittna inför andra människor om Jesus skulle vara ängslan inför att de kommer att förgås inom en snar framtid om de inte omvänder sig.
I stället för att glädjen över det glada budskapet om Jesus driver oss, "vi kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört!".

Många tänker säkert, när de får sitt nyfödda barn i famnen; vad är det för värld mitt barn kommer till? Har mitt barn någon framtid?
Ändå gör vi det, älskar för att sätta barn till världen, och det med förståndet i behåll. Och vi gör det igen. Och igen.
Så då borde vi väl rimligen också göra allt för att den världen ska bli så bra som möjligt, för våra barn. Och deras barn.