Nu vet jag att jag inte borde ta åt mig, men jag blir ändå upprörd.
Bloggosfären är totalt öppen, för alla, inklusive mig och andra, även de med mycket märkliga, och jag skulle vilja tillägga; avskyvärda åsikter.
Nåja; min idiotiska diskussion på Dagens Carl-Henrik Jaktlunds blogg med en man som på allvar inte tror att kvinnor är Guds avbild har jag avslutat. En annan bloggare, John Nilsson, vars inlägg jag ofta läsare och med intresse, har tagit över. Hittills gör han det bättre än jag.
John är genusvetare, kristen och dessutom har han starka band till Livets ord.
I ett blogginlägg som från början handlade om att Livets ord knappast kan kallas en oas för kvinnliga förkunnare (enligt Carl-Henrik), har kommentarerna handlat om allt från ifall kvinnor ska förkunna överhuvudtaget, till om de alls är Guds avbild, vidare till feminism och jämlikhet.
Men John Nilsson återgår i en kommentar till huvudfrågan och formulerar det på ett lysande sätt:
De mekanismer som styr representationen i församlingen är i mångt och mycket samma som påverkar den i samhället. I samhället fostras kvinnor och män mer eller mindre för att kunna fungera politiskt. I församlingen fostras kvinnor och män mer eller mindre för att kunna fungera som ledare (eller inte) i församlingen. Hur systemet ser ut påverkar huruvida det är fler kvinnor eller fler män på vissa posterMed andra ord: församlingen är i högsta grad ansvarig för om kvinnor släpps fram som ledare och förkunnare. Och för om män släpps fram.
Med släpps fram menar jag inte bara att släppa fram de goda ledare och förkunnare som redan finns, utan också hur församlingen ska bära sig åt för att identifiera och fostra framtidens dito.
Man kan inte sitta och förvänta sig att ledarna dyker upp av sig själva. Det vet att som har varit aktiva i församlingsledning. Det gäller att uppmuntra, pusha och ibland knuffa fram folk.
Det är hur församlingen gör detta som är den intressanta frågan. Om en församling inte har något emot kvinnligt ledarskap och kvinnor som förkunnare rent principiellt, men det ändå inte finns några sådana, då är väl något allvarligt fel?
Jag vill avslutningvis säga att jag tycker att könskvotering till kyrkornas talarstolar är fel, valet av talare ska alltid bygga på kompetens.
Carl-Henrik Jaktlund har tagit upp frågan i ett nytt blogginlägg, diskussionen fortsätter...
John Nilsson kommenterar också på sin egen blogg.
Och så en liten fotnot:
När jag funderade på den där diskussionen med honom som på allvar tror att kvinnan inte är Guds avbild (var kommer de ifrån, de som tolkar bibeln på så märkliga sätt?) så kom några ord från Elin Wägner till mig. Elinindoktrinering från Birger Schlaug, jag vet, men jag har faktiskt köpt Väckarklocka, och har börjat läsa den. Hennes ord om en bibeltolkning med en vidrig kvinnosyn (som jag trodde var utdöd...) och som enligt min mening är helt obiblisk lyder som följer:
...den tiden då kvinnorna huvudsakligen läste biblisk historia, undgick det inte en enda av dem att få höra att kvinnornas första historiska insats var att ha förverkat paradiset. Varenda barn lärde sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra. I den kristna epoken följde denna formulering med, och till yttermera visso fick kvinnan höra att hennes ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. Eftersom det redan var långt från mannen till Gud, borde det ha varit betydligt längre för kvinnan...
Nu hör jag till skaran som tror att evangeliet och den kristna kyrkans tid var oerhört radikalt ur kvinnofrigörelsesynpunkt, men att det sedan "föll i glömska", eftersom patriarkatet slog tillbaka. Men det får jag utveckla en annan gång.
Vad jag vet däremot är att OM det var så att jag som kvinna inte var Guds avbild, utan bara en avglans av mannen, så skulle jag inte vara intresserad av någon närmre relation med Gud.
Då skulle jag nog säga att Han fick ta sitt pick och pack och flytta ut.
Men nu ÄR det inte så.
Och kärleksrelationen fortsätter. Starkare och intimare än någonsin.
Tur att jag inte har sett det där inlägget!
SvaraRaderaDet hade nog blivit en eldig debatt även för min del.
Vi katoliker har det "bra" - för det är ju bestämt så att Gud inte får lov att kalla några kvinnor till ledarpositioner...
Eller....kan de ha fått någon liten detalj om bakfoten - herrarna som har beslutat detta i "Guds" namn?
Helig vrede är inte fel... På rätt plats, i rätt tid.
När det gäller detta med mannens avglans tvekar jag inte att säga att Paulus helt enkelt har fel. .Jag kan inte se hur det går ihop med hans teologi i övrigt. Ibland är det som att han inte fullt ut dra konsekvenserna av sitt eget budskap utan sneglar på vad som gick an i kulturen.
SvaraRaderaBra inlägg, som jag tyvärr inte såg förrän nu när jag gick igenom vilka bloggar som länkat till mig. Detta inlägg hade förtjänat att länkas till när debatten pågick. Jaja.
SvaraRaderaNär det gäller detta med mannen som avbild till Gud och kvinnan som avbild till mannen, så har jag läst en lysande teologisk förklaring till detta som jag naturligtvis inte kan komma på just nu. Men sök på författaren och doktorerade teologen Per-Axel Sverker, så hittar du så småningom vad det är jag refererar till. Sitter på en dator i Uppsala, och har alla anteckningar i Linköping.
Det handlar alltså inte om att Paulus drabbats av temporärt vansinne, utan om att folk som läst honom inte förstått vad han refererar till. Jag tror även att den lysande boken "Why not women?" av Loren Cunningham och David Joel Hamilton tar upp frågan och bevarar den övertygande.
Hamilton är en av de mest kunniga teologerna i världen gällande vad bibeln säger om kvinnor. Han började med en reaktionär syn på det hela, men när han forskat färdigt om vad bibeln sa i ämnet, ändrade han sig till sin nuvarande position. Helt enkelt för att han då visste vad bibeln egentligen sa, enligt vad som berättas om honom.