Det här med språk

Ett inlägg på Bloggvärldsbloggen får mig att tänka på det här med språk. Uppmaningen att försöka undvika sk. smileys i twitter, chat och bloggar mynnade ut i en uppmaning att skriva om språk.
Användande av smileys, tex :)    :-(     och annat, kan kanske ses som en bristande förmåga att uttrycka hur man känner i skrift, dvs orden räcker inte till. Jag tror att det var Piratförlagets Mattias som sade i ett Twitterinlägg att det är med Smileys som med bristen på gestaltning i skrivna romanmanus. Gestaltning innebär tex att man inte ska berätta hur personen känner sig genom att säga "Kalle är sur", utan i stället med ord beskriva vad Kalle gör, hur han uppför sig, och på så sätt visa att han är sur. Att han smäller igen dörren bakom sig och inte kommer ut mer från sitt rum den dagen återger på ett bättre sätt hans sinnesstämning än att skriva: "Kalle är sur".
En journalist som skildrade Berlinmurens fall för tjugo år sedan hade inte kommit långt med en artikel som sade att tyskarna var glada över murens fall. Nej, att skildra hur de firade var givetvis ett måste. Som när de hackade sönder muren, till exempel.

Och med det talade språket kan det ju vara så att några ord kan säga allt. Och ingenting. I princip betyder ju orden jag älskar dig något helt annat om det uttalas med hat i blicken.
Vad är språk annat än ett medel att få sagt vad man vill?

Jag har bott många år i länder där jag inte talade det språk som användes i vardagen, av människorna på gatan. Jag försökte lära mig, men det blev inte mycket med det, eftersom jag var småbarnsmamma och samtidigt försökte lära mig min mans språk; holländska. Det blev för mycket helt enkelt. Och så visste jag att jag inte skulle stanna längre än tre-fyra år.
Efter ett tag vande man sig att inte veta vad folk sade runtomkring en. Men riktigt hemma kände man sig aldrig, hur välkommen än folk försökte få en att känna sig,

När vi flyttade till Holland för tre år sedan var det som en uppenbarelse att förstå allt som sades. Nästan allt i alla fall, för ganska snart upptäckte jag att jag var bra på språket, men inte nyanserna. Nyanser i språk är något man inte riktigt kan plugga in, det måste läras in eftersom, och man måste bo i landet.

Nu kan jag förstå det enorma utanförskap en del invandrare känner, de som aldrig har velat/lyckats lära sig språket i det nya hemlandet. I min nya hemstad finns många fd. gästarbetare, marockaner som importerades som arbetskraft på 60-talet. Först kom männen, som jobbade i fabrik, och sedan deras fruar, som stannade hemma och tog hand om familjen. Männen lärde sig holländska så att de klarade sig, men kvinnorna lärde sig väldigt lite. Det flesta trodde till en början att de skulle återvända till Marocko, men så skedde aldrig. Idag finns här en grupp marockaner som är väldigt dåligt integrerade i samhället.

Jag tror att bristande språk är en viktig del av orsaken till att en grupp människor från ett annat land isolerar sig.
Att inte kunna säga vad man vill är irriterande, ger dåligt självförtroende och leder i slutändan till att man inte vågar lita på andra. Man isolerar sig.