Nelson Mandela 1918-2013

Alla skriver om Mandela idag, antar jag.
Mandela är också en orsak till att jag bryter bloggtystnaden på denna blogg och skriver lite igen.

Alla har vi våra förebilder i livet. Ofta är de människor som står en ganska nära. Ibland är de också stora ledare, musiker eller författare.
Jag har några ur den senare kategorin också och Nelson Mandela är en av dem, vid sidan av hans landsman Desmond Tutu (som gjorde ett oförglömligt intryck på mig när jag mötte honom på en konferens för över tjugo år sedan).

Mandela är en annorlunda hjälte. Efter nästan 30 år inspärrad av en grym diktatur hade man förväntat sig en bitter och hämndlysten man. I stället uppenbarar sig en stark och vis äldre herre, som helst vill försoning. Fångenskapen hade inte knäckt honom, utan i stället på ett outgrundligt sätt skapat en mognare och klokare människa. Otroligt.
Sedan är det tråkigt att Sydafrika efter Mandela inte verkar gå framåt, folk lever fortfarande i stor fattigdom och under hot omvåld (speciellt mot kvinnor), medan ledningen verkar vara ungefär lika korrupt som i de flesta afrikanska länder.

Mandela fick ett långt liv. Han har säkert längtat efter den långa vilan ett tag.
Världen sörjer, men det är det starka minnet av en stor och ödmjuk man som som vinner.

Kyrkovalet 2013 - Gå och rösta!

Partipolitik hör inte hemma i kyrkovalet

Ja, jag vet, jag är inte den första som säger detta. Men jag säger det i alla fall.
Om du har fått röstkort till kyrkovalet, gå och rösta och rösta på partipolitiskt obundna representanter. Se till att, en gång för alla, få bort partipolitiken ur Svenska Kyrkan.

Missförstå mig inte, jag tycker inte att kristna inte ska vara politiskt aktiva. Det är helt i sin ordning att vara politiskt aktiv i ett parti och samtidigt vara aktiv i en kyrka. Men man ska inte vara med och styra Svenska Kyrkan för att man är politiskt aktiv och vill ha inflytande över kyrkan, utan för att man är kyrkligt aktiv och vill ha inflytande över kyrkans verksamhet.

Funderar du på att lämna Svenska Kyrkan? Gör det, om det känns rätt för dig, men gå först och rösta bort partipolitiken ur Svenska Kyrkan.

Har du inga planer på att lämna Svenska Kyrkan, men planerar ändå att inte rösta? Gör det i alla fall, och se till att rösta bort partipolitiken ur Svenska Kyrkan?

Är du medlem i en annan kyrka, men har medlemskapet kvar? Gå och rösta och se till att rösta bort partipolitiken ur Svenska Kyrkan.

Jag är inte längre formellt medlem i Svenska Kyrkan, eftersom jag bor utomlands och är medlem i en annan protestantisk kyrka. Som är helt fri från staten och där folk tittar konstigt på mig om jag berättar hur det fungerar i Svenska Kyrkan. Här är det den gudstjänstfirande församlingen (och de registrerade medlemmarna) som väljer sin ledning. Här gifter sig folk inte i kyrkan om man inte är kyrkligt aktiv (kyrkan har inte heller vigselrätt) och man döper inte sina barn om man inte själv är medlem och aktiv i kyrkan. Ingen konfirmerar sig för presenternas skull utan för att man vill ta ett medvetet beslut att tillhöra Gud och bli aktiv medlem i kyrkan. (Jag är ingen större anhängare av den svenska sk. folkkyrkotanken, som ni kanske förstår, även om jag kan se vissa positiva grundtankar i den).
Min kyrka här är ingen perfekt kyrka, men jag tror att styrelsesättet ligger närmare den första kristna kyrkan. Den kyrka som man blev medlem i på grund av ett aktivt val och inte för att det var tradition.
När kristendomen blev statsreligion började det gå fel.

Gustav Vasa slängde ut katolska kyrkan för att han själv ville ha kontroll över kyrkan (och dess rikedomar). Det är inte så värst annorlunda i Svenska Kyrkan i dag. Politiska partier vill hålla koll på kyrkan, delvis för dess rikedoms skull, trots att den är fri från staten sedan flera år. Församlingar slås ihop till större, så att antalet valda ledamöter till kyrkofullmäktige och kyrkoråd blir färre, för annars kan inte de politiska partierna hosta fram tillräckligt med folk som kan stå på valbar plats. Det är direktval till kyrkomötet i stället för att församlingar/stift väljer sina egna representanter.

Och vad som är läskigast av allt, i skuggorna lurar Sverigedemokraterna, (vilka inte tycks veta att Jesus var en svartmuskig man i Mellanöstern) som nu uppmanar sina sympatisörer att rösta i kyrkovalet. Om Svenska Kyrkans sympatisörer inte aktar sig har SD snart mycket mer inflytande i Kyrkan än vad som kan återfinnas i våra värsta mardrömmar. (Det är mycket läskigare än det där med äggen i sockerkakan...)

Gå och rösta bort partipolitiken! Det finns tillräckligt med partipolitiskt obundna alternativ för att hitta något som passar just dig!





Och när du ändå är i gång....

Father Paolo från Mar Musa kidnappad i Syrien?

Jag nåddes av nyheterna från Reuters i går kväll att father Paolo Dall´Oglio, blivit kidnappad av en Al Queda-grupp i staden Raqqa i Syrien. Rejält chockad givetvis.
Jag mötte father Paolo för ett antal år sedan; en karismatisk och fascinerande man, jesuit från början, men numera tror jag att han är ortodox präst, som restaurerat den gamla klostret Mar Musa norr om Damaskus (med fantastiska frescos från 1400-talet!) och gjort det till en mötesplats för kristna och muslimer. Han jobbade med religionsdialog och kampen för att Syriens olika befolkningsgrupper ska kunna leva tillsammans i fred och samförstånd låg honom varmt om hjärtat.
Förra året tvingades han lämna Syrien eftersom han blivit allt för regimkritisk. Men han återvände för några dagar sedan, gick över gränsen från Turkiet i rebellkontrollerat land.

Nu gör vissa källor gällande att han kidnappats, andra att han frivilligt gått med på att möta Al Queda-gruppen Islamic State of Iraq and the Levant för att förhandla fram frisläppande av gisslan.

Father Paolo tillsammans
med min man och yngste son

Låt oss be för att han är välbehållen. Om Syrien någonsin ska kunna få slut på kriget och resa sig ur askorna är father Paolo en av få som skulle kunna spela en viktig roll i försoningsarbetet.

Bilder från Mar Musa-klostret,
norr om Damaskus

Father Paolo intervjuades i maj i år av France 24:

Aldrig för gammal för att lära

Lyssnade, eller var det läste, någonstans på någon som tog upp berättelsen om Marta och Maria och hur man tolkar den.
Han, eller var det hon, talade om att man oftast pratar om konflikten mellan att ta hand om allt det praktiska, som Marta gjorde, och det faktum att man behöver kontemplation och andlig undervisning.
Det är vår moderna tolkning och det är klart; den är inte helt galen.

Men om man ser på de historiska och kulturella omständigheterna så var det något helt annat som var kontroversiellt med Jesus uppmaning att låta Maria sitta vid hans fötter och lyssna.

Det var bara män som satt vid sin mästares/lärares/rabbis fötter och lyssnade. Kvinnor förväntades inte alls var där bland dem. Snacka om upprättelse av kvinnan.

(Liknar en annan berättelse som fortfarande upprör många; att Paulus säger att kvinnan ska tiga i församlingen. Det är lätt att glömma hur totalradikalt det var att kvinnor överhuvudtaget satt med i församlingen och lyssnade på undervisningen. En tolkning av Paulus ord kan vara att kvinnorna, ovana vid att vara med i sammanhangen, satt och tjattrade så mycket att undervisningen stördes... En tolkning som kanske klingar en smula naiv i mångas öron, men jag tror faktiskt att den kan vara helt sann.)

Christus bei Maria en Martha. Konstnär: Jan Vermeer van Delft,
målad runt 1655.
Källa: Wikipedia. 

Själavårdsroman

För er trogna läsare av denna blogg (om ni finns...) här är ett bra boktips.

Läs min recension av Allan Willnys nya roman här.

Lite Italienbilder

Just hemkommen från Italien tänkte jag tjusa er med lite bilder från resan.
Huvudmålet var att vandra i Cinque Terre, Ligurien (mellan Genua och La Spezia), vilket höll att gå om stöpet eftersom den kända kustleden var stängd, förutom mellan två av de fem byarna. Och på den sträckan vandrade man i kö efter varandra. Hade vi ingen lust med. Alternativet var att ta en av lederna högre upp i bergen, men det är bara något för folk med ytterst god fysisk (man måste klättra ca 400 m upp, väldigt brant). Men vi listade ut att det fanns shuttle bus. Genialt!

Först tåg från staden La Spezia (nämns nästan i guideböckerna, eftersom den inte har "typisk italiensk charm", den är ganska modern, men ideal om man vill studera "normalt" italienskt gatuliv, utan mycket turister. Heaven for shoppers...) till Manarola (by nr 2) i Cinque Terre. Lokaltåget stannar i alla fem byarna och var redan i början av maj fullt av turister. Nästan som en tunnelbana, stannar vart 3:e minut och går mest i tunnlar.
Shuttlebus som klättrade långsamt upp på en brant smal kustväg från Manarola till byn Volastra, ca 300-400 m högre upp på bergssluttningen.
Sedan vandring utan att klättra något nämnvärt, ned till Corniglia. Där tog vi tåget till Vernazza (den mest kända byn, mest pittoresk, men full av turister. Och restaurangen vid strandpromenaden var en riktig turistfälla den också, överkokt fisk. Men glassen var förvånansvärt nog lika billig som på mindre kända platser)
Därifrån tog vi båten tillbaka till La Spezia, en underbar eftermiddagstur på en och en halv timme.

Lite bilder:

Först en lokal karta för den intresserade,
vi befinner oss mellan Genua och La Spezia.
Klicka för att förstora.

Här uppe började vandringen,
Manarola, dit vi tog tåget, i bakgrunden

Volastra, uppe i dimman.
Hit tog shuttlebussen oss

Vinrankorna börjar på blad

Slutmålet, Corniglia,
i bakgrunden

Branta terrasser

Nästan framme

Manarola, bakom oss

Tog tåget till Vernazza, mest kända av byarna.
Förstördes nästan i en storm i oktober 2011, då massivt regn
begravde huvudgatan och hamnen under
tre meter lera. Nu verkade allt vara återställt.

Utsikt från båten tillbaka till La Spezia

Surdegsförsök nr 2

I somras köpte jag Den Franske Bagaren och försökte mig på surdegsbak.
Det blev fiasko och jag blev så besviken att jag lämnade boken i stugan i Sverige och lovade mig själv att aldrig försöka igen.

Men nu har jag gjort det. Och varierat receptet lite. I slutdegen hade jag lite, lite torrjäst. Bara lite, betonar jag.
Och det blev supergott bröd. (Lite löst baserad på det här receptet, men något Manitoba Cream kan jag inte köpa här, jag använde vanligt ekovetemjöl.)
Nästa gång vågar jag kanske utesluta torrjästen.

Så här såg fördegen (gjord av surdeg
som jag hållt på med i säkert 5 dagar...) ut efter att ha stått
över natten. Det bubblar!

Det jäser!

Ser bra ut efter det kommit ur ugnen.

mums!

Stilla Veckan: Tisdag

Jag hade tänkt börja min Stilla Veckan-betraktelse-serie redan i går, men kände mig ganska deckad. Huvudvärk och antagligen förkylning i kroppen. Under palmsöndagen hade jag många idéer om vad jag ville skriva om, men de är helt borta.

Tydligen kallades Stilla Veckan för Stora Veckan långt tillbaka i kyrkohistorien. Följaktligen firar vi i dag Stora Tisdagen (källa: Heligt År av Peter Halldorf).

Vad som gör kristen tro så unik är att det är det personliga lidandet, Jesus lidande, men också hans efterföljares, har en central plats.
För hans efterföljare betyder en personlig relation till Jesus ofta lidande.

Ändå har kristna i historien ofta valt en annan väg; att utsätta andra för lidande (tex korstågen, kolonisationen) stod högt på agendan. Inte så långt borta från den tro en del muslimer har; om du dör i strid (jihad) är du martyr och garanterad plats i himlen.

Vi kan förfasas över extrema islamisters framfart, men det är lätt att glömma vad vi själva, våra kristna förfäder, ställde till med, för inte så länge sedan.

Samtidigt är Sverige inte längre ett kristet land, i alla fall inte på sättet att de flesta känner sin bibel, och då speciellt Nya Testamentet. Det är svårt att ha förståelse för andra, där personlig tro har ett stort inflytande, när man inte har grepp om det själv. Det är en sak att inte tro, eller om man tror; inte hålla med om mycket, men att inte veta alls; det är ett andligt fattigdomstecken i dagens Sverige och övriga västvärlden (kanske med undantag av USA).

Tillbaka till lidandet. Självklart innebär kristen tro inte bara lidande. Mycket glädje också. Men den här veckan (som alltså inte heter påskveckan, eftersom påsken ännu inte inträffat) koncentrerar vi på lidandet. Glädjen får vi ta på söndag, kristendomens största dag).

-------------

Den här veckan blir det vegetarisk mat för mig. Gärna med mellanösternanknytning. Idag ökensoppa. Recept här.

60 år sedan stormflodkatastrofen

Idag är det 60 år sedan den sk. Stormflodskatastrofen drabbade Nederländerna. Vid sidan av andra världskriget är den det största traumat i modern tid som drabbat holländarna. Över 1800 människor dog i sydvästra Nederländerna. Orsakerna var många; främst extremt högvatten kombinerat med storm, men vallarna mot Nordsjön var i dåligt skick efter kriget.
Vissa byar stod under tre meter vatten, tex Oude Tonge, där över 300 personer omkom (10% av byns befolkning).

Vad de flesta inte vet var att det var nära att vallar runt Rotterdam kollapsade och då hade en mycket större katastrof inträffat, då hade ett stort område mellan Rotterdam, Haag och Amsterdam hamnat under vatten.
Katastrofen hindrades bland annat genom att en skeppare avsiktligt körde sin båt på grund där vallen var svag, och på så sätt kunde den lättare förstärkas.

Källa: Groene Hart Archiven

Vad många inte heller vet är att drygt trehundra personer omkom i östra England (där har jag också bott!) vid samma tillfälle.

Idag har Nederländerna världens mest avancerade stormflodskydd, Deltawerken, som ska förhindra en liknande katastrof.

"I want to die as myself"

Jo, vem vill inte det.

Ibland poppar ord ur filmer och böcker ut och fastnar. Riktigt djupt.

Under jullovet såg jag filmen Hunger Games på DVD och läste sedan i raskt takt alla tre romanerna i trilogin Hungerspelen av Suzanne Collins (jag recenserar böckerna här).
Jag har varken velat läsa böckerna och se filmen eftersom jag tyckte grundidéen; att ungdomar tvingas ha ihjäl varandra i ett slags gladiatorspel i en dystopisk framtid, var motbjudande.
Men jag gav med mig. Och insåg ganska snabbt att grundidéen egentligen var en helt annan och att både böckerna och filmen aktualiserar livsviktiga frågor som är det rätt att hämnas och är våld någonsin berättigat och kanske framför allt:

Hur förblir jag mig själv (slarvigt översatt) i en våldsam och grym omvärld?

För vi behöver inte förflytta oss till fiktionen för att en sådan fråga ska bli levande. Det finns tillräckligt med grymhet i vår egen värld.
Älskade både filmen och böckerna bör jag kanske tillägga.

I Hungerspelen får vi följa två av deltagarna i spelen; Katniss, berättelsens jag, en sextonårig tjej med ganska tjurigt humör och en rätt så kantig personlighet, samt Peeta, hennes jämnårige skolkamrat, som Katniss aldrig tyckt så värst mycket om. Kanske främst för att Peeta är bagarson och aldrig riktigt varit fattig, medan hon själv har både farit illa och svultit, efter det att fadern dog i en gruvexplosion och modern blivit svårt depressiv efter det.
Peeta är charmig och är bra på att prata, men i grunden en ganska fridsam person som vet att han inte kommer att ha en chans i Hungerspelen (där 24 ungdomar ska slåss mot varandra tills bara en återstår, mer om själv historien i min recension). Att han dessutom är hemligt kär i Katniss, och livrädd för att han ska tvingas döda henne om de bara är de två kvar, gör det inte enklare.

På kvällen innan de fruktansvärda spelen ska börja, sitter de och pratar och försöker lugna varandra. Peeta säger:

"I want to die as myself. Does that make any sense? I don´t want them to change me in there. Turn me into some kind of monster that I´m not."

Han vet att han ska dö, men han vill dö utan att förlora sin värdighet.

Och det var orden som grep tag i mig. Ibland behövs det en grym saga för att man ska haja till och stanna upp.

För visst gäller det oss också: Hur förblir jag mig själv? Hur behåller jag min värdighet?
Även om jag inte utsätts för livsfara, så är det ändå värt att tänka på när mycket otäckt kryper inpå oss; främlingsfientlighet, ekonomiska kriser, klimatkris...

Katniss (Jennifer Lawrence) och Peeta (Josh Hutcherson)
 i Hunger Games

Tjoho, jag lever och har hälsan!

Bloggen är inte helt död.

Ska försöka blåsa liv i den lite.