fredagen den 21:e december 2007

God Jul



Nu blir det definitivt tyst en tag.
Tittar kanske in ibland.

Ha en trevlig Jul och jag önskar er ett Gott Nytt År!
Vi hörs!
--------------














En del har publicerat sin önskelista.
Här är min:

Jag önskar mig:

  1. Fred på jorden (måste man väl önska sig).

  2. Lugn resa till och från Sverige under jullovet

  3. Tid att skriva rent manuset till min bok så att jag kan skicka in den (sista försöket!), jag vill nämligen sätta igång med nästa projekt!

  4. Träff med någon/några bloggvänner in real life!

------------
GOD JUL!!

torsdagen den 20:e december 2007

Guillou om kärleken i Arn

Gå in på Arn-filmens hemsida och klicka vidare till video, så kan ni se en intervju med Guillou om kärleken i Arn.

Han säger bland annat:
"Ja, det är en kärlekshistoria, fast av en typ, en sort som aldrig skulle finnas i vår tid, för den här kärleken är inspirerad av Gud, och det kör vi ju liksom inte med nu förtiden."
Lite föraktfullt skrattar han sedan åt denna tro, men tillägger snart att "deras tro blir belönad".
Jag reagerade faktiskt på hans ord, på flera sätt. Och ställer frågor:
Skulle den sortens kärlekshistoria aldrig kunna finnas i vår tid?
Vad menade Guillou egentligen?

En sida av det han säger är naturligtvis det nästan orimliga i att två älskade i vår tid skulle skiljas åt under tjugo år, hålla kärleken vid liv med hjälp av sin tro, och sedan lyckas förenas igen.

Eller?

Måste man lägga en sådan kärlekshistoria i medeltiden för att kunna berätta den?

Tusen tankar far genom huvudet. Hur skulle man berätta en sådan här historia i nutid?
Går det? Hur skulle man göra i så fall? Med hela trosaspekten och allt?
Tror sjutton om Guillou inte har utmanat mig till att... skriva något?
... inspirerad blir jag i alla fall.




onsdagen den 19:e december 2007

Kristna och sex

Ja, nu hoppar väl besökssiffrorna i höjden på grund av att jag inkluderar ett populärt sökord i titeln.

Aletheias lilla åthäveefterlysning spårade ur lite. Haggaj drog en rolig historia om en känd predikant som enligt uppgift hade sagt något om hur stor Jesus var, och som kunde misstolkas som något pastorn och hans fru hade haft för sig i sängen. En typisk predikantgroda.
Finns nog hur många exempel som helst på liknande.
Någon med egna erfarenheter? Berätta gärna, jag tycker faktiskt det är riktigt kul. Men egna ska det vara!
Grodor från präster och predikanter som har god självdistans och själv kan skratta åt dem tycker jag visst att man kan skratta åt!
I alla fall, reaktionen bland kommentatorerna kom omedelbart, "går vi inte för långt nu?" Man talar om Paulus ord om "onyttigt" tal och om det behagar den helige Anden eller inte.

Det fick mig att fundera på om hur kristna reagerar när sex kommer på tal.
Jag håller med om att han kanske ska akta sig för vandringsägner om kända predikanter, speciellt om de inte är i livet, de kan ju inte ge sig syn på saken, och kanske har de anhöriga som tar illa upp.
Det är klart att man ska försöka undvika att såra varandra.

Samtidigt tror jag att det är lite typiskt, kan inte kristna tala om sex, än mindre skämta om det?
Varför inte?
Det är lätt att prata om att andra sysslar med "onyttigt" tal. Alla skämt och roliga historier, även ickesexuella, faller liksom platt.
Och vi kristna blir så förfärligt tråkiga. Eller?

Jag vet inte, jag tror faktiskt att om vi inte kan skämta om sex, så är det också svårt att tala allvar om sex. Det är ju redan svårt nog att tala om det.

måndagen den 17:e december 2007

Världens bästa julklapp...



... har vi redan fått och det någon vecka för tidigt.

Vad det var?
Jo, en friskförklarad yngste son!
Vi var hos barnläkaren idag som redovisade resultatet från sonens fastetest, och han konstaterade att insulinproduktionen under fastetestet var helt normal, det vill säga hans hyperinsulinism har växt bort.
Att försöka förklara hur vi känner just nu är omöjligt.

En gudomlig julklapp, kan det bli någon bättre inledning på julen?!

söndagen den 16:e december 2007

Julkänning....

Bohusvinter

Det är minus 2, stålande solsken, tredje advent och plötsligt får hela Holland julkänslor.
Om det fryser ordentligt några dagar kan man kan åka skridskor på naturlig is.
Annars få man åka på tillfällig konstfrusen sådan.
Jo, det har de på torget här, i morgon ska barnen åka med skolan.
Nya grejen alltså, en mobil isbana, plockas ned efter nyår. Tydligen går företaget som tillverkar denna produkt väldigt bra. Halva Europa vill ha mobila isbanor.

Vi hoppas på vinter i Sverige också, bara inte snön faller just den dagen vi ska köra dit.
Jul i Sverige, jag ser fram emot det. Träffa släkten, äta svensk julmat (ja, och den som mamma lagar är givetvis godast), julmust, sitta framför öppna spisen, julotta...

Och bloggfritt blir det. Stugan är internetbefriad. Loggar jag in blir det på pappas dator, men några längre inlägg blir det inte.

Veckan som kommer hinner jag nog inte blogga så mycket heller, ni vet hur det är...

Så jag får väl passa på att önska
God Jul och Gott Nytt År, här och nu...
---------------------------------------
Liten uppdatering:;
Får jag bara puffa för:
1. Johans "piniga rödblossande gallup" om preventivmedel (och om vi använder det eller inte, och varför...). Själv har jag en massa åsikter om detta ämne, ja, visst blir det "pinigt" personligt ibland, jag borde nog skriva något själv om det. Senare...
Förresten vad hände med det gamla hederliga ordet pinsamt?
2. Aletheias försök att lista religiösa åthävor. Det ska bli intressant att se vad folk kan komma på. Själv vet jag inte vad som är typiskt svenskkyrkligt, det står lite still just nu...

torsdagen den 13:e december 2007

Struntar kristna i miljön? Del 3 - "Jag skulle aldrig hinna bli vuxen!"

Miljöfrågan är uppe på insändarsidorna i Dagen igen. Först en domedagsinsändare, sedan mothugg.

Jag har skrivit en del förut, men det finns mycket mer att säga. Det som Morgan Forsberg skrev, kände jag faktiskt igen mig i.


"Under mina tidiga tonår fick jag i min församling höra en så intensiv förkunnelse om Jesus snara tillkommelse, att jag var helt övertygad om att jag aldrig, aldrig skulle hinna bli vuxen. En sak var jag - redo för hans återkomst, och jag väntar fortfarande."

Behöver jag säga att detta synsätt fortfarande dominerar i många kyrkor, oftast de mer evangelikala, frikyrkliga, karismatiska, trosrörelseinspirerade. Och i högerkristnas kyrkor i USA.
Engelske biskopen Tom Wright berättade att han ganska ofta stötte på folk som sade att "min pastor säger att vi inte ska bry oss om miljön, för det är inte bibliskt."

Det finns en hel del att säga om vad som är bibliskt om miljön. Jag tycker att synen "himmel och jord ska brinna" är obiblisk. Gud ska inte överge sin skapelse.

Inte heller kan jag se hur förvaltaraspekten i Genesis kan motivera att vi suger ut vår planets tillgångar och struntar i framtiden.

Och som sagt, OM Jesus återkomst dröjer, 80 år, 150 år, 150 000 år, vad gör vi för att vårda vår planet NU?

Miljöengagemang brukar känneteckna den mer liberala eller vänsterinriktade kyrkan. Nu undrar jag om vi också kommer att se en miljöväckelse inom den mer "höger"-inriktade kyrkan, den som gärna vill kalla sig biblisk eller konservativ eller karismatisk? Jag tycker mig se vissa tecken på det, och det är glädjande.
Hur kommer det sig? Håller den typiska "som en tjuv om natten"-eskatologin, och "Jesus kommer snart"-budskapet på att omvärderas? Jag tror det, och jag tror det är helt bibliskt. Visst tror jag att Jesus KAN komma snart, och visst vill jag säga att jag är beredd, men även om Jesus kommer imorgon, så planerar jag mitt äppelträd idag (Martin Luther?). Det ena motsäger inte det andra.

Och förresten, om vi nu verkligen tror att Jesus kommer så snart, då borde vi väl ge upp allt.
Sätta oss och vänta, och inte göra något. Vi borde inte älska och sätta barn till världen, inte uppfostra våra barn till att bli goda framtida samhällsmedborgare, inte spara i ett fondkonto för deras studier. Ja, och inte bry oss om miljön...
Och det enda som driver oss för att vittna inför andra människor om Jesus skulle vara ängslan inför att de kommer att förgås inom en snar framtid om de inte omvänder sig.
I stället för att glädjen över det glada budskapet om Jesus driver oss, "vi kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört!".

Många tänker säkert, när de får sitt nyfödda barn i famnen; vad är det för värld mitt barn kommer till? Har mitt barn någon framtid?
Ändå gör vi det, älskar för att sätta barn till världen, och det med förståndet i behåll. Och vi gör det igen. Och igen.
Så då borde vi väl rimligen också göra allt för att den världen ska bli så bra som möjligt, för våra barn. Och deras barn.

söndagen den 9:e december 2007

Ärkebiskop klipper sin prästkrage


The Archbishop of York, England, är en färgstark Herrens tjänare. På många sätt.
Den ugandafödde John Sentamu protesterade mycket bokstavligt mot Zimbabwes diktator Mugabe.
Han klippte nämligen sönder sin prästkrage i direktsändning på BBC och deklamerade att han inte skulle bära sin krage igen så länge Mugabe sitter vid makten. Kolla in klippet från BBC, (haha, kolla in den dubbla meningen av de orden!) ett absolut måste! Titta gärna på hela intervjun, intervjuarens reaktion är obetalbar: "My goodness, Archbishop that is a dramatic gesture!"

Jag har ett par goda minnen av färgstarka ugandiska präster, jag träffade nämligen en hel del under min stipendiattid där för hemskt många år sedan. Min absolute favorit, biskop Livingstone Mpalanyi Nkoyoyo, ska jag berätta om vid ett senare tillfälle, nu är det för sent. Håll utkik på denna blogg!
Biskop Livingstone blev så småningom ärkebiskop för Ugandas anglikanska kyrka och han är nog en av de mest jordnära präster jag någonsin mött.

Varför man behöver en vit vecka ibland

Ja, inte från spriten men från bloggandet...
Det var Haggaj som ställde frågan på Dags blogg MxP;
"Jag måste ställa mig tveksam till att så många bloggare ofta tar till något de kallar för "bloggfasta". Det låter som att ha en vit vecka från brännvin. Har Ni verkligen en sådan ambvivalent inställning till Ert bloggande?"

Först tyckte jag att frågan var lite lustig, men sedan tänkte jag efter lite; ja, varför?
Som om bloggandet skulle vara något enbart negativt.
Självklart är det inte enbart negativt. Det handlar väl om ens egen inställning till bloggandet och hur det påverkar ens liv.
Jag gillar att skriva blogginlägg. Ibland tryter inspirationen, men så är det ju ibland.
Jag känner mig dock mer ambivalent till mitt deltagande i diskussioner på andras bloggar. Jag säger till mig själv ständigt; Ge dig inte in i fruktlösa diskussioner, och hävda inte alltid bara din sida av saken!
Men jag bryter ständigt mot dessa regler och sedan blir jag upprörd pga diskussionen är fruktlös eller så blir jag arg på mig själv för att jag tar åt mig för mycket. Två exempel; ett där jag i slutändan mer eller mindre utmålades som en som föredrog att barn tvingades ut i prostitution än i barnarbete, och en annan där det kändes som om motparten såg mig som anti-semit (i alla fall nästan).
Kanske är jag alltför känslig, men jag ger mig ut i diskussionerna därför att jag har någon slags naiv önskan om att förändra världen till det bättre (i alla fall lite...).

Jag håller som bäst på att skaka av mig min frustration, ledsamhet och upprördhet, och ber Gud att han ska ge mig mer vishet när jag bloggar. Och mod. För just nu känns som om jag inte vågar att ge mig ut i bloggosfären igen.

lördagen den 8:e december 2007

Bengt har börjat Blogga

Jo, det är faktiskt sant. Bengt Pleijel bloggar.

Behöver man säga mer?

Jo, kanske att, det är FÅ präster som har betytt mer för min kristna mognad än Bengt.
Jag minns än idag hur man som junior på sommarens höjdpunkt, juniorläger på Åh Stiftsgård, satt i kyrkbänken och Bengt stod och lite argt spände ögonen i församlingen. Detta var innan Skägget, men han var nog så skräckinjagande.
Sedan hade han en predikan som var så uppmuntrande, så humoristisk, så... orden tryter...
Han var i alla fall SUVERÄN på att få en fullständigt ÖVERTYGAD om att man var ÄLSKAD av Gud.
Härliga minnen. Jag blir alldeles varm inombords.

Bruuuuuuuce.... here we come...

Jag har haft dålig dag i bloggosfären.
Jag ska lägga till en ny regel till mina bloggregler. Jag ska sluta blogga och kommentera om Mellanöstern-problematiken, främst Israel-Palestina konflikten. Vad tjänar det till egentligen?
Suck, säger jag bara!
Hur kan man bara jämföra nutida svenskars emigrerande till Thailand med arabers månghundraåriga väl dokumenterande boende och ägande av egendom i det som en del kallar Västbanken och som andra kallar Judea-Samaria?
Nej, inga mer ord om Mellanöstern-problematiken på min blogg. Till vidare i alla fall...
Kanske ångrar jag mig i framtiden...

Jag läste Sigrids kloka ord om bloggande och funderade på varför håller jag på med bloggandet egentligen? Varför? Vad tjänar det till?

Dessutom var det min dag att stå i cafeterian på min dotters ridskola, och det är visserligen kul, men varför röker hästfolk alltid så förskräckligt?? Det dricker kaffe och röker oavbrutet. Så var det när jag red för ljusår sedan, och så är det nu också. Trots att jag bor i ett annat land...
När jag kom hem luktade jag som en skorsten och gick direkt i duschen. Kläderna slängdes omedelbart i tvättmaskinen.
-----------------------------------------------

Så jag behöver muntra upp mig själva genom att tänka på något KUL!!
Jag har nämligen beställt biljetter till Bruce Springsteens konsert i Amsterdam Arena (Globen eller Ullevi, släng dig i väggen!) den 18 juni 2008.
Hjälp, det är en halvår dit...

BRUUUUUUUUUUUCE, HERE WE COME.....

onsdagen den 5:e december 2007

Kyrkans överlevnadsstategier

Det känns ibland lite märkligt att att följa utvecklingen av Svenska Kyrkan från ett utanförperspektiv. Jag var en gång en obrottsligt lojal medlem i Svenska Kyrkan, höll mig lojalt till territorialprincipen (gick jag till en annan kyrka än min egen, så upplevde jag att jag svek), satt i kyrkoråd, var kyrkvärd, jobbade med konfirmander och extraknäckte som kyrkvaktmästare. Säg något som jag inte har gjort. Jo, jag har inte predikat...

Genom utlandsflytt drogs min svenskkyrkliga rötter långsamt upp. De senast åren har jag varit med ett ett otal kyrkor, cellkyrkor, anglikanska kyrkan, reformerta kyrkan, eller en blandning.
Nu tar det emot att gå på gudstjänst i Svenska Kyrkan, om det inte är en välbesökt sådan. Det finns inget värre än halvtomma kyrkor. Och så alla som inte vågar sjunga med i psalmsången (är det typiskt svenskt?), så att jag måste dra hela psalmsångsvagnen själv.
På sommaren, när jag för det mesta är i Sverige, går jag inte i kyrkan. Tomma sommarkyrkor gör mig deppig. I somras lyckades jag åka iväg med familjen till Åh kyrka, och det var ett undantag. Folk, sång, hyfsad predikan... som det ska vara...

Elisabeth Sandlunds tips i Dagen för Svenska Kyrkans överlevnad är vettiga. Det största problemet som jag ser det är kyrkobyggnaderna. Hur ska fattiga församlingar ha råd att ta hand om sin stora dyra kyrkor? Om inte staten går in och stöttar, vad det gäller riktiga byggnadsminnen, då undrar jag om det inte kommer att bli som i många andra länder; kyrkor säljs och blir något annat.
När vi bodde i England besökte vi ofta Norwich som en gång hade lika många kyrkor som antalet veckor på året (enligt stadsguiden). Nu har många kyrkor blivit bostäder, biosalonger, koncertlokaler. Ve och fasa, eller?
Jag hade faktiskt inte några problem med det, så länge det var tydligt att det inte var en kyrka längre. Men det är klart, om man har gått till samma församlingskyrka i femtio år och den sedan blir en blir en biograf, då är det klart att det kan kännas jobbigt.
Något har jag lärt mig i utlandskyrkorna; Svenska Kyrkan har varit oerhört bortskämd. Jag vet inga andra kyrkor som har så många anställda.
Den kyrkan jag nu är med i har en anställd, vad jag fattar; prästen. Alla andra är frivilliga, musiker, barnledare, ungdomsledare, diakoner...
Alla insamlade pengar går till att hålla kyrkan igång. Liknar väl svenska frikyrkor, antar jag.

Sandlund nämner att kyrkan inte ska konkurrera som ett företag. Nej, kanske inte med andra "fritidssysselsättningar". Men sedan nämner hon territorialprincipen och att den måste avskaffas. Jag håller helt med, men samtidigt måste jag påpeka att då släpper vi också in konkurrensen mellan kyrkorna. En kyrka som är "populär" drar givetvis in mer pengar. Så enkelt är det. Och egentligen tycker jag inte att det är fel. Men kanske lite olyckligt. Eller?

"Låt med den fasta basen många blommor blomma", säger Sandlund vidare. Också klokt. Svenska Kyrkan är idag alldeles för enspårig. Låt minoriteten få plats, även om du inte håller med den! Låt församlingarna få mer bestämmanderätt!

Ja, och viktigast av allt givetvis; kompromissa inte med kyrkans uppgift, att representera Jesus Kristus.
Kyrkan måste visa att den inte är en serviceinrättning och folk i allmänhet måste fatta att kyrkan är ett ställe där man möter Gud, inte bara anlitar vid livets stora högtider.
Man låter döpa sitt barn, därför att man vill att det ska tillhöra Guds kyrka, inte för att det är tradition. Och döper sitt barn gör man i kyrkan, inte hemma i trädgården. För att ta ett exempel.

Svenska Kyrkan står inför en genomgripande förändring, tror jag. Kris? Kanske. Men kris leder ofta till något bättre. Det ska bli intressant att blicka tillbaka om tio år och se vad som har hänt.
----------
Liten uppdatering:
Lennart Koskinen verkar ha en del idéer hur kyrkan ska vända den negativa trenden. "Tydligare information till medlemmarna om verksamheten, en bättre hemsida på internet, ökad närvaro på arbetsplatser och i skolor, mer samverkan med idrottsrörelsen är några av recepten i krispaketet.Koskinen vill också få till stånd fler och bättre samtal med nyblivna föräldrar så att de uppmuntras att döpa sina barn. Dopet är ju numera nödvändigt för medlemskap i Svenska kyrkan."
Men hjälp säger jag bara. Inget fel i ökad närvaro och mer samverkan. Men tror han verkligen att medlemsflykten ska stoppas med bättre hemsidor? Virtuell kyrka i all ära, men hur vore det att erbjuda en levande gudstjänstgemenskap i stället? Så att folk som blir intresserade av bra hemsidor har något verkligt att gå till om de skulle få för sig att göra det!
Satsa först på de medlemmar som är aktiva och skit i medlemssiffrorna!
Och uppmuntra föräldrar att döpa sina barn!
Uppmuntra?
Jag tycker Koskinen behandlar vuxna människor som barn om han inte tror att de själva kan ta det beslutet. Antingen är man väl intresserad av att döpa sina barn eller så är man det väl inte. Varför måste man uppmuntra? Som om nyblivna föräldrar kanske har glömt det där i hastigheten, det där med att döpa sina barn...
Nej, satsa i stället på att predika det glada budskapet om Jesus för vuxna sansade människor. Om de sedan blir intresserade av kyrka och tro och alltihop, då kommer de att vilja döpa sina barn och kanske sig själva också.
Men att döpa för att få upp medlemssiffrorna, det är ju absurt.

tisdagen den 4:e december 2007

Grabben i kuvösen bredvid


Jag har länge tänkt skriva något om Jonas Helgessons självbiografiska bok Grabben i kuvösen bredvid. Jag har liksom inte kommit till skott, men efter att ha fått reda på att Jonas och hans mamma Lena var gäster i Gokväll i förra veckan (28 november, ligger väl ute på webben ett tag. Ni hittar Jonas så där 5 min in i programmet) så insåg jag att det var dags.

"Jag lever ett slags bonusliv," säger Jonas i Gokväll.
I boken skriver han om vad som hände när han föddes:
"Pip... Pip... Pip....
Tystnad.
40 minuters tystnad.
Pip... Pip... Pip...
Yes, där kom andningen igång igen. Tack så mycket!"


Navelsträngen var virad just halsen på den nyfödde Jonas och resultatet av den långa syrebristen blev en CP-skada. Man märker skadan i Jonas motorik och tal. Men det hindrade inte att Jonas utvecklades till en envis liten kille och som han säger själv i boken "jag är en livsnjutare".
Jo, jag minns Jonas som en gladlynt elvaåring som alltid hade en massa kompisar hemma och gärna spelade lite golf ute på gräsmattan.
Jag bodde nämligen ett antal år i den lilla lägenheten i familjen Helgessons villa, som det var meningen att Jonas skulle bo i en gång när han blev större och skulle kunna klara av att bo själv, men med familjen på nära håll. Att Jonas aldrig kom att bo i lägenheten behöver jag väl inte tillägga.
Nu bor han i Malmö och att läsa om hans liv från och med barnåren i villan i södra Göteborg, tills nu, med 24 i handikapp (i golf alltså), körkort, som egen företagare, föreläsare och standup-komiker är en läsupplevelse som gör en alldeles varm av glädje. I våras gifte sig Jonas med sin Hanna och som mamma Lena sade i Gokväll "då var det som om himlen kom ned på jorden."

Det är klart att det inte alltid har varit lätt för Jonas. Lyckligtvis har han haft en familj som alltid har stöttat honom och jag minns hans kompisar som faktiskt inte alls brydde sig om hans handikapp. Det liksom försvann ur deras medvetande efter ett tag. Jonas berättar:
"En kompis i min klass har berättat om ett förvirrat samtal han hamnade i en gång:
-Du känner väl den där handikappade? frågade någon.
Min kompis svarade:
-Nä, vadå? Jag känner ingen handikappad...
-Jo, men du vet... Han heter Jonas eller nåt...
Efter att ha funderat en lång stund fattade min kompis till slut vem den andra syftade på.
-Jaha, du menar Helge! Ja, honom känner jag ju såklart!
Men någon handikappad kände han inte."

Boken är full av ganska komiska situationer, men ibland fastnar skrattet i halsen lite. Tänk ändå hur lite människor vet och förstår om handikapp. Jonas berättelse är lärorik.

Jag kan inte låta bli att citera ännu en något dråplig situation, och man kan inte låta bli att tycka lite synd om Jonas. Han skulle nämligen fria till sin Hanna. Det blev inte riktigt som han ville (och det hade inte med Hanna att göra):
"I somras när vi hade bestämt oss för att förlova oss ville jag hitta på något extra för henne, något som hon skulle minnas.
Till slut kom jag på att jag skulle fria till henne högst upp i Turning Torso här i Malmö.
Jag gick dit och frågade personalen om det var okej att ta upp min flickvän till takvåningen vid ungefär klockan 22 den kvällen.
De fattade nog inte riktigt vad jag pratade om. De frågade om de fattat rätt.
-Vill du veta tidtabellen för buss 22?
Jonas gav upp och senare friade han till sin älskade Hanna på Ribersborgs sandstrand i stället.

Läs den här boken, jag rekommenderar den varmt. Jag avslutar med Jonas egna ord ur förordet:

"Jag borde enligt läkarna inte alls ha blivit den jag är idag. Enligt deras utvecklingskurvor skulle jag ha tillbringat resten av mitt liv sittande i en rullstol, dessutom helt oförmögen att tala.
Men ibland blir det inte som vetenskapen tror. I mitt fall blev det så ofantligt mycket bättre. Och är glad att kunna säga att bättre blir det, varje dag. Nu kan jag till och med ta på mig byxorna alldeles själv.

Den här boken är tänkt att vara en laddning färgglada klickar mitt i vardagens många gråa nyanser."

Ja, Jonas, färgglada klickar är din bok och tack för en härlig läsupplevelse.
Jonas har en egen hemsida, Vinna i livet och en blogg Cp-bloggen. Han är också kolumnist i Metro. Läs även en intervju med Jonas här.