Fastetest dagen efter...

Jodå, som vanligt är barns sjukhusvistelser mer traumatiska för mamma än för barnet.
Sitter nu, dagen efter, med dageneftermigrän, som jag försöker bota med kaffe och bloggande.

Först onsdagens garv: På väg till barnavdelningen går vi förbi röntgenavdelningen. Sonen utbrister: Kolla, förbjudet för tjocka magar!
Det stod en skylt att gravida först måste fråga om det är ok att gå in. Bild av en överkorsad gravid figur.
Ungar!

Onsdagens pina: Två misslyckade försök att lägga dropp. Sonen skrek (vrålade...) Sedan kom barnläkaren själv (en sån där doktor som vet vad han vill och inte är rädd för att tillrättavisa; "Syster har använt fel nål!") och lade droppet på en sekund, sonen hann nästan inte skrika. Mamma var vid det laget blöt av svett och fick stigmatiskt ont på handryggarna...

Torsdagens fasta: Sonen klagade inte en enda gång, bara undrade sista timmen när han skulle få äta... Blodsockret sjönk till 2,5 sista timmen, mycket bättre än för fyra år sedan, men inte helt ok, vad jag fattar. Men det får vi reda på när alla tester är klara.
Sonen mådde bra hela tiden. En sak är säker, jag hade inte lyckas slå någon i ett sällskapsspel om jag hade en blodsockerhalt på nästan 2,5....

Och så en liten fotnot. Ibland associerar jag väldigt konstigt. Kanske dageneftermigränens fel. Ser en mening och kommer att tänka på något helt annat. En bloggvän erkänner att Anders Pihlblad aldrig har pussat på honom, " men det gör ingenting". ?!?

Påminner mig om (öh??) när ovan nämnde son var alldeles nyfödd och hans pappa kom med syskonen. Storasyster hade länge varit lite trött på lillebror (som nu hade blivit storebror) och hade önskat sig en lillasyster. Första kommentaren från henne var: "Jag hade ju hoppats på en syster. Men det gör ingenting!"
Det där sista sade hon samtidigt som hon lät totalt betagen och förälskad i den lilla knytet som var hennes lillebror nr. 2.
Ungar!
----------------

Ytterligare en fotnot:

African Queen 2 ligger finns att läsa på skrivarbloggen. Om ni nu hade missat det.