Jag räknar ned...

...och det är klart att det är spännande när man har fått vänta i fem år.

Här är en smakprov: Breathe

Humorstafetten 2009

Jag deltar i årets Humorstafett.

Ska skriva om: 

Avslöjad: i biskopens biktstol avlyssnad av FRA

Jag planerar vara en fluga på väggen i en biktstol någonstans. På återhörande.

Mer hos Mackan och Charlotte Therese

Modernt kungahus

Säga vad man vill om förlovningskarusellen, men svenska kungahuset är modernt så det förslår.

Kungen berättar om Victorias och Daniel förlovning på YouTube av alla ställen.

Februarifilosoferingar

Jag är precis tillbaka från en sportlovsvecka. Mycket snö, en hel del sol, mycket utför, mycket läsande och inget internet. Det sista riktigt skönt.

Innan vi åkte var jag ordentligt trött på bloggosfären. Inte bara på mitt eget bloggande, utan överhuvudtaget. Speciellt bloggandet i den sk. kristna sfären. Det slutade med att jag deletade alla sk. kristna bloggar från min RSS läsare. Ja, en hel del finns kvar på min blogglista nere i vänsterkolumen. Kvar i Google Reader blev bara det som har med skrivande att göra, Bitte Hammargren och Birger Schlaug.

Varför jag är trött? Vet inte. Hinner inte riktigt med i alla svängar. Rent teologiskt, alltså.

Och så när en vettig diskussion dyker upp någonstans, så är några inne och saboterar (ibland är det så extremt att även de mest generösa och ödmjuka bloggare ryter ifrån, nu sist Joachim Elsander). Några som inte respekterar det öppna forumet och egentligen inte är intresserade av en diskussion utan bara av att få fram sin åsikt.

Nu sticker jag inte under stol med att jag också har en åsikt att föra fram och att jag ibland misslyckas med att vara ödmjuk och lyssna på den andre.

Men jag försöker i alla fall lyssna.

Det öppna forumet Bloggosfären är fantastiskt, men det är också omöjligt att kontrollera. Så ska det vara, men ibland stöter man på problem.

Jag känner i alla fall just nu att det känns lite meningslöst att hålla på att tjata. När man egentligen vill presentera en kristen tro som kan attrahera vanliga människor, utan att göra avkall från vissa absoluta sanningar (räkna ut själva vilka jag menar), men tvingas debattera med medkristna  om man själv är ens är kristen, då känns det ganska tungrott. Bottennappet är när någon säger; det står i Bibeln. (Underförstått; det behöver inte tolkas, det är bara "att läsa"). 

Det kan döda en diskussion lika effektivt som att kalla någon i en debatt om Mellanöstern för antisemit bara för att den personen råkar säga något litet kritiskt om Israel.

Vadå står i Bibeln? Det står en massa saker i Bibeln! En del saker är befängda.  Andra är suveräna. 

Om vi inte är medvetna om att vi alla tolkar det som står, hur ska vi kunna tala med varandra,tillrättavisa varandra, diskutera eller debattera? Det blir ju omöjligt.

Nåja, nog om detta.

Jag skriver vidare. Kanske inte så mycket här, men på andra ställen. Och jag har lite ambivalenta känslor om mitt skrivande, läs min bekännelse här.

Och så ska jag lyssna på Tendens i P1 idag.

Och det blir en Humorstafett under Fastan i år också.

Överambitiös ung skidåkare i alltför djup snö. 

Ungefär så här känner jag mig i bloggofären:

Hjälp mig upp, någon!

Vilka böcker ska jag ta med?

Håller som bäst på att packa inför skidresan.

Eftersom jag är hängivet osportslig och brukar krokna (eller knäna brukar krokna) i backen så där framåt halv tre på eftermiddagen, så har jag alltid med mig halva biblioteket. 

Men ibland är önska-läsa-listan lite för lång.

Så vilka ska jag ta med? Era boktips?

Min vill-läsa-lista;

Sophie Kinsella: Remember Me?

Joanna Trollope: Friday Nights

Joanne Harris: The Lollipop Shoes

Elin Wägner: Väckarklocka

Kajsa Ingemarsson: Lyckans hjul

Vibeke Olsson: Skymningens Nådatid

Agneta Pleijel: Kungens Komediant

Jim Wallis: Seven Ways to Change the World

Peter Englund: Poltava

Maria Küchen: Lycklig hora

Stephen King: On Writing

Jan Guillou: Fienden inom oss

Total kvinnodominans ser jag...    :)

Skynda och tipsa innan fredag, då stängs väskan.

Om att fostra kvinnor som ledare och förkunnare

Jag hade lovat mig själv att hålla käften, men det är så himla svårt ibland.

Nu vet jag att jag inte borde ta åt mig, men jag blir ändå upprörd.

Bloggosfären är totalt öppen, för alla, inklusive mig och andra, även de med mycket märkliga, och jag skulle vilja tillägga; avskyvärda åsikter.

Nåja; min idiotiska diskussion på Dagens Carl-Henrik Jaktlunds blogg med en man som på allvar inte tror att kvinnor är Guds avbild har jag avslutat. En annan bloggare, John Nilsson, vars inlägg jag ofta läsare och med intresse, har tagit över. Hittills gör han det bättre än jag. 

John är genusvetare, kristen och dessutom har han starka band till Livets ord.

I ett blogginlägg som från början handlade om att Livets ord knappast kan kallas en oas för kvinnliga förkunnare (enligt Carl-Henrik), har kommentarerna handlat om allt från ifall kvinnor ska förkunna överhuvudtaget, till om de alls är Guds avbild, vidare till feminism och jämlikhet.

Men John Nilsson återgår i en kommentar till huvudfrågan och formulerar det på ett lysande sätt: 

De mekanismer som styr representationen i församlingen är i mångt och mycket samma som påverkar den i samhället. I samhället fostras kvinnor och män mer eller mindre för att kunna fungera politiskt. I församlingen fostras kvinnor och män mer eller mindre för att kunna fungera som ledare (eller inte) i församlingen. Hur systemet ser ut påverkar huruvida det är fler kvinnor eller fler män på vissa poster

Med andra ord: församlingen är i högsta grad ansvarig för om kvinnor släpps fram som ledare och förkunnare. Och för om män släpps fram.

Med släpps fram menar jag inte bara att släppa fram de goda ledare och förkunnare som redan finns, utan också hur församlingen ska bära sig åt för att identifiera och fostra framtidens dito.

Man kan inte sitta och förvänta sig att ledarna dyker upp av sig själva. Det vet att som har varit aktiva i församlingsledning. Det gäller att uppmuntra, pusha och ibland knuffa fram folk.

Det är hur församlingen gör detta som är den intressanta frågan. Om en församling inte har något emot kvinnligt ledarskap och kvinnor som förkunnare rent principiellt, men det ändå inte finns några sådana, då är väl något allvarligt fel?

Jag vill avslutningvis säga att jag tycker att könskvotering till kyrkornas talarstolar är fel, valet av talare ska alltid bygga på kompetens.

Carl-Henrik Jaktlund har tagit upp frågan i ett nytt blogginlägg, diskussionen fortsätter...

John Nilsson kommenterar också på sin egen blogg.

Och så en liten fotnot:

När jag funderade på den där diskussionen med honom som på allvar tror att kvinnan inte är Guds avbild (var kommer de ifrån, de som tolkar bibeln på så märkliga sätt?) så kom några ord från Elin Wägner till mig. Elinindoktrinering från Birger Schlaug, jag vet, men jag har faktiskt köpt Väckarklocka, och har börjat läsa den. Hennes ord om en bibeltolkning med en vidrig kvinnosyn (som jag trodde var utdöd...)  och som enligt min mening är helt obiblisk lyder som följer:

...den tiden då kvinnorna huvudsakligen läste biblisk historia, undgick det inte en enda av dem att få höra att kvinnornas första historiska insats var att ha förverkat paradiset. Varenda barn lärde sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra. I den kristna epoken följde denna formulering med, och till yttermera visso fick kvinnan höra att hennes ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. Eftersom det redan var långt från mannen till Gud, borde det ha varit betydligt längre för kvinnan...

Nu hör jag till skaran som tror att evangeliet och den kristna kyrkans tid var oerhört radikalt ur kvinnofrigörelsesynpunkt, men att det sedan "föll i glömska", eftersom patriarkatet slog tillbaka. Men det får jag utveckla en annan gång.

Vad jag vet däremot är att OM det var så att jag som kvinna inte var Guds avbild, utan bara en avglans av mannen, så skulle jag inte vara intresserad av någon närmre relation med Gud.

Då skulle jag nog säga att Han fick ta sitt pick och pack och flytta ut. 

Men nu ÄR det inte så.

Och kärleksrelationen fortsätter. Starkare och intimare än någonsin.

Monica, håll tyst...

Ojojoj, min lilla sidoblogg går om denna blogg i besök.

I alla fall nu på morgonen och idag är bloggosfären slööööö.....

Ser det som en bekräftelse på att jag ska hålla tassarna borta från bloggosfären och hålla tyst. Bättre så. Och diskussioner som denna, gagnar ingen. Den jag diskuterar med kommer ändå ALDRIG att ändra sig (men ibland kan jag inte hålla tyst...). 

Och det irriterar mig att när man vill peka på problemet att det finns för få kvinnor som vill/vågar/tillåts stå i talarstolen/predika/undervisa inom den mer evangelikala delen av kyrkan, så hamnar man alltid i en diskussion om ifall kvinnor överhuvudtaget ska tillåtas göra det.

De som inte tycker det får gärna ha sin åsikt, men det är ju inte dem i första hand jag vänder mig till (eftersom man ändå inte kommer någon vart).

Har skrivit om detta förut i Kvinnor var är ni ?

En annan fördel att hålla fingrarna borta från bloggosfären är den boost i kreativitet som skrivandet har fått. Det är så härligt att jag nästan vill använda kraftord för att uttrycka mig!

"Toppenblogg"

... säger Katerina Janouch om, nej, inte denna blogg utan min lilla sidoblogg; Bokskrivardagbok.

Hennes länk gjorde att Bokskrivardagboken, som vanligtvis har jättefå (men mycket trogna) läsare, idag hade nästan lika många besök som denna blogg.

Kul i alla fall att få uppmuntrande ord:

"...som skriver himla bra och ingående om författarskap och sitt romanskrivande, en toppenblogg."