Men jag kan ändå inte låta bli att skriva om debatten om Saronkyrkans ändrade medlemsregler på Stefan Swärds blogg. Även här.
Jag har ställt några frågor om varför kristna inte är konsekventa. Accepterar en del synder men inte andra (tex omgifte är okej men inte utlevd homosexualitet). Jag har varit inne på detta förut i Var ska den "syndige" finnas med sitt liv? (mest i kommentarerna).
Någon kommenterade detta med att påpeka:
"Det här sättet att argumentera, att ställa olika synder mot varandra är ganska vanligt i kristna sammanhang. Det är inget annat än ett sätt att säga att man inte tar så allvarligt på frågan om det är synd eller inte."
Jag kan förstå att mina frågor tolkas som att jag stöder Sarons synsätt och vill omkullkasta kritikernas argument. Men egentligen har jag inte tagit ställning. Jag skulle vilja sätta mig in i Sarons sätt att argumentera lite bättre.
Men med utgångspunkt från bla 1 Kor 6:9
Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare - ingen sådan får ärva Guds rike.
så undrar jag, varför accepterar vi vissa av dessa synder och inte andra?
Varför är utlevd homosexualitet så mycket viktigare än andra?
Om det räknas som en pågående och medveten synd, varför är då inte att vara omgift och leva med sin nya make/maka en pågående och medveten synd?
När jag ställer frågan om tex. omgifte, så slingrar sig debattörerna. I alla fall uppfattar jag det så när man anklagas för att sätta synder mot varandra för att "släta över synden".
Någon som har tankar om detta?
Om man tillåter en heterosexuell girig person eller t ex ett heterosexuellt sambopar att vara medlemmar i församlingen, men nekar ett homosexuellt par som ingått partnerskap och som lever i trohet, visar man att man värderar synder olika och där tydligen utlevd homosexualitet betraktas som värre än andra synder. Och det kan man väl inte finna stöd för i Bibeln?
SvaraRaderaJag upphör aldrig att förvånas över den tid och frenesi som vissa kristna (inte alla, naturligtvis) ägnar åt att fördöma homosexuella. Man förfasar sig över det syndiga levenet. Man tror sig veta hur de lever sina liv, och samtliga lever förstås likadant enkom pga sin läggning.
Varför ägnar man så mycket tid till att gå runt och peka ut andras fel, andra människors synder? Är det för att man inte vill eller vågar se och ta tag i sina egna mänskliga brister och tillkortakommanden? Det är mer lockande att se flisan i sin broders öga än bjälken i sitt eget...? Det kan också vara bekvämt att liksom utse en hel grupp i samhället till syndabockar, att peka ut och förfasa sig över en synd som man själv som heterosexuell inte kan begå. Då slipper man ta tag i sig själv och kan förlägga synden utanför sig själv och på andra. Och sedan är ju det här med sex överhuvudtaget något kittlande och förbjudet för vissa.
För mig är det hyckleri att neka homosexuella par medlemskap i en församling med hänvisning till att de lever i synd, när man tillåter heterosexuella som begår andra synder medlemskap!
Då handlar det nog inte om synd egentligen, utan vad de här människorna har för grundinställning till homosexualitet oavsett religiös tro, t ex att det är motbjudande, något konstigt eller främmande. Om de här människorna inte varit kristna hade de förmodligen varit emot homosexualitet ändå. Frågan är vilka olikheter hos människor som ska få finnas, och om det verkligen är eftersträvansvärt att precis alla måste in i en bestämd mall. Ska man stöta bort alla de som inte passar in i den mall som man har bestämt ska råda?
För mig känns det så fel att man sorterar bort vissa, att de inte duger att få vara med. Och det pga en medfödd egenskap som de själva inte valt eller önskat ha, och heller inte går att "ta bort". Och om man nu tror att Gud har skapat världen och människan så kanske Gud också hade en mening med att inte alla skulle vara precis likadana? Och kan en annan människa egentligen veta att det inte är Guds plan att den personen ska vara precis som den är? Och jag tror inte att Jesus skulle neka någon som vill vara med i en församling medlemskap redan i dörren så att säga.
De flesta människor anser att det viktigaste för dem är deras familj. Och att neka homosexuella att få ha en livskamrat vid sin sida att leva i kärlek och trohet med, för att pga en icke-vald medfödd egenskap leva i celibat - tycker jag är empatilöst och kärlekslöst. Och svårt att klara av när det inte är ett eget önskvärt val. Man begär väldigt mycket då. Det är en sak att uppmana andra till det, men att vara den som ska göra det är en helt annan och betydligt svårare.
/Anna
Jag tycker att du har vettiga saker att säga. Jag tror att en anledning till varför man ser särskilt kritiskt och allvarligt på homosexsynden jämfört med t ex omgifte är dels att homosex anses som ett brott mot skapelseordningen, ett brott mot Guds avsikt att leva som man och kvinna, dels att homosex har en stämpel som pervers sexuell handling och onaturlig lust. Till skillnad då mot omgifte som man kan se som följd av ett vanligt normalt mänskligt misslyckande och därmed förlåtligt.
SvaraRaderaDet jag funderar över är hur man kan vara så säker på att man idag rätt kan tolka en gammal text i Nya testamentet som skrevs mot bakgrund av den tidens kunskap och samhälle. 1 Kor 6:9 som du citerar tyder ju på att man inte alls har dagens insikter om homosexualitet som en kärleksrelation på samma sätt som heterosexualitet och med samma avsikter att leva i trohet.
Därför har jag svårt att förstå att Bibelns texter måste läsas stelt och statiskt. Historien om den kristna församlingen tar ju inte slut med Nya testamentet. Den fortsätter och församlingens Herre är Jesus. Paulus skrev sina brev för sin tid. Nutidens församling måste tolka sin tid.
Så jag tycker inte skäl finns att bli så upprörd över Saronförsamlingen. Det viktigaste är att handla efter vad man tror är rätt och jag antar att Saron gör det och inte som en kapitulation för något man inte tror på. Är väl bra att Saron prövar ett nytt grepp för det lär väl visa sig om det var lyckat eller inte.
Vad som är en rätt kristen syn på alla frågor är ju inte självklart givet. Den kristna familjen är ju en brokig samling kyrkor och riktningar. Varför skulle just fundamentalism vara det rätta. Står ju skrivet att bokstaven dödar.
/TOR
Tor
SvaraRaderaJag anser också att man måste ta i beaktande vilken tid och miljö som Bibelns texter skrevs i. Vår tid och miljö här i Sverige på 2000-talet skiljer sig mycket från den tid och miljö som Bibeln skrevs i.
För de flesta av oss är det självklart att kvinnan ska vara jämbördig med mannen och inte underordnad som det står i Bibeln. För de flesta är det helt accepterat att vi har en annan kvinnosyn idag än den som skildras i Bibeln, att på den punkten gör vi inte som det står i Bibeln.
Det få texter som ev. handlar om homosexualitet (och observera att homosexualitet är ett begrepp och ord som tillkom först på 1800-talet) skildrar mer sexuella övergrepp och prostitution. Och vilken likhet finns det mellan det och de homosexuella relationer vi ser idag på 2000-talet som bygger på frivillighet, kärlek, respekt, trohet? Ingen skulle jag vilja påstå. Och man måste ta med i beräkningen att på Jesu tid fanns det knappast möjlighet för homosexuella att leva i sådana livslånga, kärleksfulla, trogna förhållanden som vi har idag.
På Jesu tid var livslängden inte lika lång som idag, och barnadödligheten var förmodligen hög. Och det var viktigt att ha barn som kunde försörja och ta hand om sina föräldrar. Så är det ju i många fattiga länder än idag. Man var beroende av släkten för att klara sig. Och klanen, släkten, ätten var viktig på ett annat sätt än hos oss idag. Men i dagens Sverige ser det ju annorlunda ut, livslängden är lång och barnadödligheten låg. Vi förväntar oss heller inte att våra barn ska försörja oss som gamla. En ensamstående person utan barn klarar sin försörjning ändå. Vi måste inte skaffa oss en massa barn för att försäkra oss att vi ska klara oss som gamla.
Vad jag vet är det väl få som går runt och anklagar de som inte kan få, eller vill ha barn, för att inte uppfylla Guds vilja eller gå emot skapelseordningen. Varför ska då homosexuella få sådana anklagelser emot sig? Då är man ju heller inte konsekvent! Vissa blir föräldrar, andra inte, och det borde man kunna acceptera och respektera. En barnlös person är inte mindre värd än en som blivit förälder. Och inte finns det någon risk för att människan som varelse kommer att dö ut för att inte precis alla skaffar barn, eller hur? Det är väl ingen som vill införa någon slags barnaalstringsplikt heller...
Och om två personer av samma kön blir kära och vill dela sina liv med varandra i trohet, ser jag inga skäl till att de inte ska få göra det. Och när det gäller sex, så ser jag inga hinder så länge det handlar om vuxna människor, bygger på frivillighet, och att man inte gör varandra illa.
Eftersom jag har homosexuella i min absoluta närhet vet jag att homosexuella förhållanden handlar om precis samma sak som heterosexuella, nämligen kärlek, respekt, trohet, trygghet men även ibland svårigheter som naturligtvis även heterosexuella har.
Och att det vore grymt att neka homosexuella att ha en livspartner att dela sina liv med, det som för de allra flesta människor anses vara det mest betydelsefulla i deras liv. Människan som varelse är social och mår bäst av att få vara ihop med andra, och förmågan att ge och ta emot kärlek och bli förälskad är en mänsklig egenskap, och inte något som enbart är förbehållet heterosexuella.
/Anna
Ett tillägg:
SvaraRaderaDet är naturligtvis så, att även homosexuella och bisexuella blir föräldrar. De har blivit föräldrar i alla tider, så det är inget nytt för 2000-talet. Vissa har ju gått emot sig själva och levt i heterosexuella förhållanden där de blivit föräldrar, andra har skaffat barn med en annan homosexuell osv. Så de bidrar också till att det föds barn.
/Anna
Alla synder har förvisso inte samma valör.
SvaraRaderaMen de flesta av oss har fullt upp med vår egna syndfulla natur. Ve mig om jag skulle hacka på någon annan.
Det jag, kanske lite naivt, frågar mig är: Om syndens innehåll och karaktär är "viktigare" än människan som plågas av just denna konsekvens - var hamnar då nåden och korsets verklighet?
SvaraRaderaSkall människans först göra upp med synden i sitt liv, innan hon tar emot frälsningen? Fel! Människan kan inte göra ett jota åt synden om inte Gud först visar på syndens verklighet.
Skall människan, efter sin omvändelse, sträva efter att leva så syndfritt som möjligt? Fel! Den människa som blivit en ny skapelse i Kristus kommer att sträva efter att bli Kristus lik - varför? Jo därför att det är vad vi är kallade till och vad hjärtat vill. Så jag kan tycka att denna debatt om homoäktenskap och församlingar som tillåter homoäktenskap skymmer det som egentligen är vägen, sanningen och livet, för den kristne - nämligen Herren Jesus själv. Alltså jag frågar min om jag är först och främst är mitt kön, sexuella läggning, samfundstillhörighet, mm, eller är jag en Kristi efterföljare?
För är det så att jag är allt det andra innan jag är en Kristi efterföljare, så är jag ju inte en Kristi efterföljare.Försöker jag klämma in allt det andra i min Kristuslikhet för att jag "måste" ha det för att vara hel som en kristen - Inget kan vara mer olyckligt än det! Kristus är ingen "livsstil", som jag just för stunden ikläder mig för att det tilltalar mig. Kristus ikläder jag mig för att vara ett ljus bland just livsstilar. Herren kallar ju oss ut från livsstilarnas dilemma för att på djupet av våra liv bli honom lik och få den sanna "livsstilen". Jag tar inte emot Jesus för att införliva honom i min "livsstil". Som kristen är jag inte min egen längre jag är hans med hela min existens - och det är det jag kämpar med - att ge upp mig själv för honom.
Jag har inget mot homosexuella. Jag har inget mot någon som är fast i världens bojor - Men som en Jesu efterförljare är det vad han ÄR och SÄGER som går före allt mitt, ditt och vårt. Det finns ingen annan väg än Jesus Kristus.