onsdag 19 augusti 2009

Kan kristna fira Ramadan?

Jag antar att det beror på vad man menar med att "fira".
Om Ramadanfirande ingår i att konvertera till islam, då är det givetvis fel. Om man hårddrar det alltså.

Jag tror inte på synkretism (religionsblandning). Jag tror att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Och enda vägen till Gud är genom Jesus Kristus.

Däremot tror jag att man kan visa respekt för muslimer genom att delta helt eller delvis i Ramadan. Då söker man en social gemenskap.
Jag har gjort det senare när jag bodde i muslimska länder.
Delvis bestod det i att respektera de fastande (inte dricka och äta under dagen i deras åsyn) men också att förstå deras traditioner och religion (genom att tex deltaga i att bryta fastan, iftar, oftast en liten fest varje kväll).
Jag har även funderat på att deltaga helt någon gång under denna tid, men har av praktiska skäl avstått. Visste inte om jag fysiskt skulle klara av att inte dricka alls, när jag bodde i ett av världens hetaste länder. Var dessutom under en period gravid och ammande (då är också muslimska kvinnor undantagna, behöver inte fasta).

Brian McLaren ämnar delta helt (fasta med mera under dygnets ljusa timmar).
Jag tror att man kan göra detta utan att söka en andlig gemenskap (Vad man nu exakt menar med det? Jag måste erkänna att jag någon gång känt andlig gemenskap med både kristna, muslimer och ateister).

Mina år i muslimska länder har fördjupat min kristna tro. Jag blev tvungen att gräva djupare där jag själv stod, helt enkelt. Många medkristna (icke infödda) vittnar om samma erfarenhet. Det har vi ofta samtalat om i de kyrkor och bibelstudiegrupper jag varit medlem i under min tid i muslimska länder.

Allt har inte varit lätt.
Jag är som alla andra rädd för islamitisk extremism och terrorism. Jag ogillar heltäckande slöjor och burkor, eftersom jag tycker de är kvinno-OCH mansförnedrande. Jag tycker att delar av Sharialagen (som också är något luddigt och svårtolkat) aldrig ska få tillåtas. Och så vidare.

Men trots detta har jag en stor respekt för "medelmuslimens" gudsfruktighet. Ungefär jag har stor respekt för "medeljudens" och även för den icketroende ateistens inställning.
Det betyder inte att jag accepterar deras tro, utan att jag respekterar deras val. Lika mycket som jag INTE accepterar deras val om det får ödesdigra konsekvenser för deras medmänniskor. Vare sig de är kristna, muslimer, judar, ateister, eller något annat.
Jag ska inte gå in för djupt i det där, men ni förstår vad jag menar.

Brian McLarens firande av Ramadan får givetvis kritik, även i Sverige (läs Mikael Karlendals, Michael D Helders och Aletheias bloggar).
Jag anar en viss trångsynhet i deras resonemang, men också en ganska tydlig strävan efter att "sätta dit McLaren" ännu en gång.

McLaren får försvara sig själv, vad jag förstår kommer fler inlägg på hans blogg.
Jag kan bara försvara mina egna gärningar, som till del liknar McLarens.

Jag tror själv att religionsdialog är jätteviktig, bland annat för att öka förståelsen mellan olika folk, tex i Mellanöstern och Afrika. Även i Europa.
Men religionsdialog är inte detsamma som ekumenik (där vi erkänner oss till samma tro och försöker överbrygga splittringar). Det är inte en strävan efter synkretism, inte som jag ser det i alla fall.
Men religionsdialog är vansinnigt svår, det är svårt att sätta gränser ibland.

Jag skulle gärna vilja höra era synpunkter. Hur ser ni på detta? Egna erfarenheter?
Om en muslimsk vän inbjuder dig att komma och bryta fastan (iftar) en kväll, säger du då nej med hänvisning till att du inte vill deltaga i en muslimsk "rit"?

Gärna kommentarer från er som inte är kristna också.


13 kommentarer:

  1. Muslimer och judar är trots allt inte så farliga. Och islam är trots allt bättre än ateistisk humanism (tycker jag ivf).

    Om det ska vara någon konsekvens i Michael, Mikael och Aletheias resonemang så borde de genast också skrota midsommar, 1 maj, Lucia och andra katolska helgondagar osv osv. Men det kanske de gör också?

    Personligen firar jag inte Ramadan. Jag fastar knappt ens under de katolska/ortodoxa fredagarsfastorna, så jag borde börja med det i så fall. Men i princip skulle jag kunna fasta även under Ramadan. När något görs till Guds större ära så är det ganska stor sannolikhet att det är bra.

    SvaraRadera
  2. Thomas Arvidsson20 augusti 2009 09:13

    Hej Monica!
    Såg att du försökte måla med lite nyanser på Aletheia - det är som att rita i sanden...
    Kunde inte låta bli att kommentera själv (på Aletheia allstså), men vi talar så olika språk så det blir garanterat förbistring.

    Jag tycker det är märkligt att det blir så mycket mer "farligt" så fort det handlar om ett religiöst sammmanhang. Att jobba bland missbrukare eller som krogpräst är ju fantastiskt bra (och jag håller med!), men om någon närmar sig muslimer - ja då är det synkretism...

    SvaraRadera
  3. Det är alltid bra att få nya perspektiv på sin egen tro genom att lära känna andra människor och deras tro, tänker jag. Sedan har vi förstås alla en rädsla för det annorlunda. Men den rädslan ska vi bekämpa, inte befästa och legitimera med förment kristna argument. Den fullkomliga kärleken fördriver all rädsla.

    SvaraRadera
  4. Firar inte själv ramadan.
    Jag arbetar på sjukhus.Hade en muslimsk kollega som under ramadan arbetade som läkare. Vi stödde honom och det gick bra.
    Det handlar inte om relegionssammanblandning utan respekt.Jag firar inte själv ramadan.
    Under kriget i Gaza i början av året hade vi en interreligös tyst marsch i Göteborg. Judar ,kristna och muslimer sida vid sida.
    Öppet samtal,respekt för en bättre värld är ej synkretism.

    Benny Fhager

    SvaraRadera
  5. Johan, ja, kanske är det bäst att först fasta i den kristna fastan...
    ;)

    Thomas, såg att du också försökte rita i sanden på Aletheia.
    Det är svårt att mötas där, även om man försöker.
    Att så kategoriskt avfärda har jag svårt för, speciellt med min erfarenhet. Och den erfarenheten är inte vatten värld, tycks det.
    Ibland får jag känslan av att svensk kristenhet (och västeuropeisk) har en så otroligt förvrängd bild av mycket.
    McLaren försöker förstå, inte blanda samman. Om man från början har bestämt sig för att det är synkretism, då är det svårt att diskutera.

    Din vinkling att det blir så mycket "farligare" när det handlar om religion tycker jag är bra.
    Delvis tror jag att det handlar om främlingsrädsla. Islam är nytt och skrämmande för de flesta.

    Benny, ditt exempel är bra för att visa att man kan sträva efter samma mål, utan att blanda samman religioner. Brian McLaren är mycket engagerad i liknande saker (har inte läst Everything must change, men ska. Där skriver han mer om det). Ramadanfirandet verkar vara en led i strävan efter förståelse.

    SvaraRadera
  6. Har funderat på en sak under kvällen.

    Blir Christer Sturmark, eller för den del bloggpolaren Birger Schlaug, automatiskt kristna för att de deltar i en kristen rit, tex en gudstjänst??

    SvaraRadera
  7. Efter vad jag kan se i evangelierna ägnade Jesus mycket tid åt att umgås med syndare och tullindrivare och äta med dem. Det fick han mycket kritik för. Att äta iftar med muslimer borde därmed vara ett utmärkt sätt att följa Jesus. Även om man får kritik för det.

    Eftersom fasta finns även bland kristna, borde det inte finnas något hinder att som kristen fasta parallellt med muslimska vänner. Men det är nog klokt att fasta tillsammans med andra kristna först. Det är ju först då man egentligen kan jämföra fastetraditionerna.

    Cajo.

    SvaraRadera
  8. Cajo, parallellen med Jesus umgicks med syndare och tullindrivare är kanske den bästa hittills.

    Men muslimerna skulle givetvis inte kalla sig syndare så just den biten kanske man ska tona ned.

    För mig symboliserar detta handlande av Jesus bland annat att vi ska sträva efter att inte sluta in oss och bara umgås med våra egna. Som så många kristna gärna gör.

    SvaraRadera
  9. Jag går på ett universitet, och om en vecka börjar studierna. Jag ägnar en natt nu, åt att be och umgås med Gud. En del av detta är att be om vishet i hur jag ska göra när skolan börjar. I min klass går det några muslimer, varav tre av dem känner jag väl. De vet att jag är kristen. En gång fick jag följa med en av dem på en muslimsk fest, och det visade sig att de firade att Abraham inte offrade sin son på berget... Det är ju något som jag som kristen absolut kan hålla med om att det var bra och värt att fira! (Det var det som de berättade för mig i alla fall, festen hette EID)

    Min önskan är att de ska lära känna Jesus. Blir chansen större om jag väljer att fasta när jag är med dem?
    Blir möjligheten till samtal större, om de märker att jag verkligen vill förstå och respektera dem?
    Om jag fastade, skulle jag ägna de dagarna åt att be. På samma sätt som hungern blir ständigt närvarande, gör sig bönen ständigt påmind. Bön för de tre vännerna, och andra muslimer.
    Så vad står då emot? Jag har haft ätstörningar (ett ständigt återkommande problem när det gäller att fasta), och studierna blir många och långa. Det känns tungt att avstå från näringstillskott då.

    Nu ska jag be, men jag vet att Gud ofta talar genom människor.
    Har någon en tanke, låt mig gärna läsa den.

    SvaraRadera
  10. Ellinor, tack för att du delar med dig.

    På dina två frågor vill jag svara ja, men det är givetvis svårt att säga i varje enskilt fall.
    Jag tror självklart att chansen till samtal är större om muslimer känner att man vill förstå¨och respektera dem.

    Andra tycker som sagt nej.

    SvaraRadera
  11. Hej igen. Gud ledde mig på några fina sätt till att det är okej att fasta.
    Jag gör det under de dagar jag går i skolan, och har hamnat i några trevliga diskussioner med mina klasskompisar.
    Men jag måste verkligen säga att det känns konstigt! När jag har fastat som kristen, har jag slutat göra vissa saker för att kunna be istället. För att få mer tid till att vara med Gud, att fokusera på ett specifikt böneämne eller ett beslut som ska fattas.
    Nu är det ju inte alls så, utan jag sitter i skolan och försöker ta in vad som sägs. Simultankapacitet i all ära, men att vara kvinna gör faktiskt inte att man per automatik fixar att både lyssna och be för sina vänner.
    Resultatet blir bara att jag är hungrig...
    Men tjejerna märker att jag vill förstå dem, vi uppmuntrar varandra och frågar hur det går. Det är kul. Troligen kommer jag att bjudas in på en Sluta-fastan-fest.
    Så ja, det kommer en del positivt av detta. Men det viktigaste; Herren själv och bön för muslimer, blir det inte riktigt fokus på.
    Såklart, det blir på morgonen och över övriga små bönestunder jag har, men det är nog inte mer än vad det skulle ha blivit med mat i magen.

    SvaraRadera
  12. Ellinor, kul att du delar med dig. Förstår att det kan kännas konstigt om ens liv fortsätter som förut.
    Ramadan är svår för många moderna muslimer med krävande jobb (eller studier), vet jag av erfarenhet, men det är inte heller riktigt "business as usual" i muslimska länder under denna tid. Måste vara svårare att fira Ramadan i västerländska, ickemuslimska länder.

    Kommer ihåg när jag fastade för flera år sedan (total matfasta i fem dagar, men jag drack under dagen) att jag inte var hungrig, men tänkte hela tiden på mat. Märklig upplevelse.
    Men jag minns att jag var så klar i huvudet hela tiden, när jag vaknade på morgonen var jag dessutom vaken "med en gång". Det är kanske därför det är så bra att kombinera fasta och bön, man är klarare i huvudet.

    En orsak till att muslimerna fastar är ju för att förstå hur fattiga som inte har tillräckligt med mat för dagen har det. Man får sig en tankeställare.

    SvaraRadera