Motvind för kristna i en ny tid

Just nu känns det som om jag har förlorat tilltro till den så kallade kristna bloggosfären.

Just nu verkar det som om det endast är befolkad av:
1. Folk med tvivelaktiga förebilder (typ amerikanska bokstavstroende pastorer som tycker att en misshandlad kvinna ska ducka när mannen slår och inte skilja sig, eftersom det inte står något om misshandel inom äktenskapet i Bibeln)
2. Folk med fördomar (som bland annat tror att medelholländaren är en som regelbundet röker hasch och går till horor i Red Light district i Amsterdam)
3. Folk med tvivelaktiga agenda (typ att predika att kvinnor inte är Guds avbild).

Ja, om sanningen ska fram; jag är sur för att Stefan Swärd har sågat en bok jag inte har läst.
Det är fel av mig, jag borde inte vara sur för det. (Jag har beställt boken och ska skriva om den när jag har läst den).
Det kan inte ta ifrån mig att jag älskade Brian McLarens bok Generös Radikalitet. (Skrev om det här).

Men ännu mer sur blir jag när jag läser alla jublande kommentarer av alla som redan på förhand hatar den så kallade Emergent church konversationen. Jag anar att samma personer gärna dissar både Peter Halldorf och Magnus Malm här hemma i Sverige också. Och friska fläktar inom kristna mediavärlden som Emanuel Karlsten och Carl-Henrik Jaktlund får säkert inte heller godkänt.

I min naivitet hade jag trott att bloggosfären skulle kunna bli en sorts interaktiv digital bibelstudie/samtalsgrupp, där folk av olika bakgrund och med olika åsikter kunde mötas och diskutera, utbyta erfarenheter, stötta varandra i tron. Lite som en hemgrupp/bibelstudiegrupp/cellgrupp IRL.

Jag har varit medlem i olika kyrkor över en stor del av världen. Har lärt känna kristna från så gott som alla stora samfund. Skillnaderna har ibland varit enorma. Ändå har vi kunnat mötas.

Varför?

Jo, för att vi delar tron på Jesus Kristus.

Vi har kunnat hjälpa varandra och stötta igenom troskriser och livskriser.

I den så kallade kristna bloggosfären i Sverige verkar de flesta (som nästan alla är män... kvinnor var är ni?) endast vara intresserade av att diskutera hur det glada budskapet ser ut och att andra minsann har fel uppfattning om det, i stället för att verkligen predika det.

Om jag nu skulle säga att jag tycker det är skitjobbigt att vara kristen just nu, då skulle väl dessa kristna jubla och säga att äntligen var vi av med den villoläraren (eller anhängaren av en villolärare. Jag ska vara ödmjuk och inte påstå att jag själv är en lärare).

Jag är så trött på kristna som väldigt gärna talar om att andra kristna minsann inte är kristna.

Om vi inte ens kan mötas i vår gemensamma tro, varför mötas alls? Det är ju faktiskt till ingen nytta. Visst ska man få säga om man tycker att någon har fel, men enligt min mening spårar diskussionerna ofta ut.

Såja, nu har jag öst ut mig detta. Ska försöka sova nu.