Långsamt tuggande av bibeltexten

I kommentarsraderna på ett blogginlägg av Carl-Henric Jaktlund (som egentligen handlar om att vara sambo i frikyrkan, och där kommentarerna egentligen är ett sorgligt exempel på att sväva bort från ämnet, och jag är medskyldig...) dök några ord upp som fick mig att börja fundera.

Signaturen Peter T berättar om hur han efter överlåtelsen till Jesus  "långsamt tuggade bibeltexten" och blev övertygad om saker som behövde förändras i hans liv.
Alltså inte något direkt Jesaja-stuk, ni vet profeten framför Guds tron som tror att han ska förgås för att han är syndig (nåja, jag skulle nog också reagera så om jag hamnade för Guds tron, men ni fattar vad jag menar...).
Reaktionerna direkt efteråt var ganska tråkiga, några ville direkt berätta sin egen historia, med en ganska tydlig undermening att deras överlåtelse och väg till Gud var den rätta och inte Peter T:s.
Jag kan ha övertolkat, men i så fall med samma personers tidigare attityd i åtanke (bland annat tidigare i samma kommentarsfält).

Det finns få saker som jag reagerar starkare på än när vissa kristna försöker "kritisera" andra kristnas, eller sökares, väg till Gud. Eller för den del deras väg med Gud.

Jag känner mig skyldig där, för jag minns en ungdomstid, när tron var svartvit, och jag gärna pushade för andras överlåtelse. Ibland graderade man till och med andras överlåtelsen. I ungdomsgruppen fanns ofta en aktiv kärna av "ordentligt överlåtna" och en yttre med sådana som inte "riktigt hade överlåtit sig" eller som var rena sökare (det fanns en del som "bara hängde på" också, för att de var nån kille/tjej det var intresserade av...).

Nu så här långt efteråt har jag insett att de där i den yttre kärnan inte alls togs på allvar. Det var helt enkelt inte tillåtet att "tugga för länge". Och hade man tydligt blivit kristen, (frälst på frikyrkospråk, och ett ord som vi svenskkyrklingar inte använde) så var det inte alltid tillåtet att fortsätta tugga det som var besvärligt att ta till sig.

Vad vill jag nu säga med detta?
Jo, att Gud arbetar med olika personer på olika sätt. Och med arbetar menar jag givetvis att försöka slipa bort de där ojämnheterna som vi alla har, det som skiljer oss från Gud. Kort sagt vår synd.

Som medarbetare vad det gäller att uppenbara Guds himmelrike på jorden har vi olika uppgifter. En som gäller alla är att vara förebilder. Det kan, för att återknyta till Carl-Henrics inlägg om att leva sambo, handla om att gifta sig om man har varit sambo, för att ge ett gott exempel på vad som är ett ansvarigt liv (rent juridiskt tycker jag att det är oansvarigt att vara sambo, hur Gud ser på det kan vi kanske diskutera en annan gång, se bara hur diskussionen spårade ut hos C-H...).

Men det tar olika lång tid för olika människor att nå till en klar övertygelse om vad som är synd och hur man gör något åt det.
Pekpinnar om att "så står det i Bibeln" är ofta meningslösa, leder kanske till och med till rakt motsatt effekt.
Nu menar jag inte att vi inte ska påpeka för medkristna om de är ute på fel vägar, utan snarare att vi måste ha tålamod ibland. Lita på att den andre låter Gud arbeta vidare och att den andre genom det vilar tryggt i Guds famn.