Denne till synes urstarke man har snart levt lika länge fri, som fången.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur starkt antiapartheidkampen präglade min ungdom. Det var mycket Amandla-sånger, och jag läste allt om Sydafrika jag kunde komma åt. Då hade jag svårt att tro att Mandela någonsin skulle bli fri och att apartheid skulle försvinna.
Ungefär lika svårt som jag hade att tro att järnridån skulle försvinna.
Ändå skedde allt det där, och under en ganska kort tidsperiod. Jag råkade befinna mig i Afrika när Berlinmuren föll och hade knappt landat i Sverige när Mandela blev fri.
I efterhand, när jag läste Mandelas memoarer, förstod jag att frigivandet inte kom så plötsligt; utan var en följd av en långsam förändring hos den vita minoritetsregimen, och att många samtal mellan Mandela och de Klerk hade ägt rum.
Jag har aldrig lyckats ta mig till Sydafrika, men var nära en gång. En tidigarelagd flytt från Gabon, i Centralafrika, till Oman i Mellanöstern, satte punkt för våra resplaner.
Ändå tror jag att dessa tidiga upplevelser från kampen mot apartheid i Sydafrika har präglat mig mycket. Den har gett mig en stor kärlek till Afrika.
Och nu skriver jag om Afrika igen. Får se om det blir något med den romanen.
-----
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar