Några tankar om den sk. bokbålsdebatten, och "konservativ kristendom" vs. kristendom "a la Jonas Gardell":
För det första; jag förstår inte varför bloggläsare och andra inte verkar förstå vad man egentligen diskuterar. Om man kritiserar en udda pastor för att han uppmanar till att bränna Jonas Gardells böcker betyder det ju inte att man håller med Jonas Gardell.
Man kan ju faktiskt reagera på något som är fundamentalt fel (tex uppmaning att bränna böcker, eftersom det inte bara är en kritik mot det som någon har skrivit, utan också ett angrepp mot dennes rätt att yttra sig), utan att man för den skull håller med om vad den andre påstår.
Det går ju faktiskt att kritisera Holger Nilssons bokbålsuppmaning utan att man fördenskull kritiserar det han säger om Jonas Gardells kristendomstolkning.
Det handlar ju varken om att vilja vara "politiskt korrekt" eller något annat.
Det är ju två skilda saker.
Jag blir faktiskt lite chockad när jag ser alla naiva kommentarer som prisar Holger Nilssons agerande. Förstår de inte det felaktiga i det han sade? (Jag vet att Holger Nilsson nu tagit tillbaka sitt uttalande, men ändå, det gäller principen).
Är allt tillåtet bara det försvarar den rätta tron?
Om inte, vart går i så fall gränsen?
Vem vill tillbaka till inkvisition, häxbränning, kyrkotukt, uteslutning ur församlingar och dylikt.
Jag hårddrar det lite, men jag tror ni förstår vad jag är ute efter.
En annan sak som jag har funderat på, inte bara i detta sammanhang, utan ganska generellt, är det ganska allmänna påståendet om att det är "liberaliseringen" av kyrkan, som har gjort att den har förlorat så oerhört många medlemmar (Svenska Kyrkan och frikyrkorna). Jag är ganska villig att hålla med om att det ligger mycket sanning i det påståendet, men ofta hör man det från sk. konservativa kretsar, och inte bara konservativa, utan även mer svavelosande sådana. Typexempel, uttalande i denna anda kan låta som följer; om ni ojar er över bokbål, vänta bara till Guds vrede drabbar denna ogudaktiga nation eller Jesus kommer snart, och då kommer det inte att bli roligt för er som stryker Jonas Gardell medhårs osv osv
Då kan jag inte låta bli att fråga mig (eller er, eller dem):
Hur många skräms inte bort från Gud genom denna mer eller mindre svavelosande kristendomstolkning?
Det är ganska svårt att mäta antalet personer som väljer att inte bli kristna pga en sådan orsak (det är ju av logiska skäl lättare att mäta sjunkande medlemstal).
Detta är något som man sällan debatterar i mer konservativa kretsar (tror jag).
Någon som har några tankar om detta?
Under McCarthy-tiden i USA och dess häxjakt på kommunister myntades begreppet "Guilt by asociation". Dvs "Håller du inte med mig håller du med alla mina motståndare och då..." Det är samma mänskliga ynkedom som visar sig i det du, Monica, tar upp i din senaste kommentar. Det jag som kristen saknar allra mest bland dem du talar om som påstås dela min tro är ödmjukhet. Dessutom är jag som troende lycklig över det faktum att det är Jesus själv och ingen annan som ska döma mig den gång det är dags. Det dessa svartsynta, konservativa kristna, fundamentalister och apokalyptiker har gemensamt är en mycket svår synd: De försöker sno Jesu uppgift ifrån honom. Klart som dagen att många människor inte vill ha med kristendomen att göra då. Jag föreställer mig att vi som säger oss följa Jesus kommer att ha mer att svara för på domens dag än de andra. Och får sträva på med Jesus-bönen: Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig syndare. Har f övr inte läst de blogginlägg du hänvisar till. Mest för att undvika en hjärtinfarkt pga vredesutbrott över alla idioter som beter sig okristligt i Jesu namn.
SvaraRaderaAllan Willny