söndag 16 maj 2010

Många nyanser av vitt

Ju äldre jag blir (nåja, så gammal är jag inte) desto svårare får jag att se allt, speciellt min tro, i svartvitt. Nu vill jag inte raljera och se ned på unga människor (de tenderar ju att se mycket i svartvitt), utan snarare reflektera lite över varför det har blivit som det har blivit för mig.

En naturlig mognadsprocess kanske, många känner nog igen sig. Man ser mycket i svartvitt som tonåring och ung vuxen, för att sedan bli mer färgseende (eller gråseende, för den som vill) när livet slipar och formar en.
Sedan finns det ju en del som stagnerar i det svartvita seendet och förblir sådana, hur gamla de än är.

Detta gäller ju inte bara tro, utan ofta också politiskt- eller samhällsengagemang.

För mig har mina utlandsvistelser betytt mycket för färgseendet. Det har inte alltid varit lätt att upptäcka att det finns andra sätt att se på världen. Vi är trots allt stöpta i en ganska ensidig form hemma i Sverige och i västvärlden i övrigt.
Världen är ju så oerhört mycket större än så.

Att leva i muslimska länder har också fått det att skvalpa i baljan. Jag är fortfarande övertygad om att Jesus är den enda vägen till Fadern, men jag är mycket mer osäker på hur vi ska framföra det budskapet. Tills nu har ofta budskapet suttit fastklamrat med annat, tex främjandet av den västerländska kulturen. Och det trots att kristendomen ursprungligen är en religion från Mellanöstern.
Och att muslimer i allmänhet är lika måna om att leva fredligt med sina grannar som något annat folk i världen, det var också något av en uppenbarelse. I efterhand känns det närmast fånigt att säga det. Skulle jag har trott något annat?

Jag har varit medlem i många olika kyrkor genom åren, lutherska, anglikanska, reformerta, och jag har deltagit i hemgrupper som har haft medlemmar från alla tänkbara samfund, protestanter, ortodoxa och katolska.
En sak har varit gemensam; tron på Jesus Kristus. Och jag frågar mig; vad mer behövs?

Det gör mig ont när kristna gräver ned sig i tvister som handlar om vem som har rätt och fel, vems tolkning av Bibeln som är den rätta, på vilket sätt vi ska missionera, osv, i stället för att vara ljus och salt i världen.
Det är för mycket "är du inte med mig är du mot mig (och Gud)" i kristenheten idag, speciellt i den del som jag har tillhört; den konservativa.

Det kommer nog alltid att finnas lika många kristendomstolkningar som det finns kristna (och dessutom har ickekristna sina tolkningar).

Därför vill jag gärna hålla med Jim Wallis (ofta stämplad "vänster") när han säger att vi ska varken gå vänster eller höger, utan djupare.

Det är nog det jag vill låta vara mitt motto: En djupare efterföljelse av  Jesus Kristus.

1 kommentar:

  1. Det här gillar jag!:-)Måste nog skriva ett eget inlägg om mitt gillande av Jim Wallis synsätt.

    SvaraRadera