tisdag 21 september 2010

Denna blogg släcks ned...

Eller; jag tar en rejäl paus.
Detta på grund av flera olika anledningar.
1. Jag håller på och skriver på ett nytt romanmanus (det förra gick åt skogen), envist och träget, med målet att det faktiskt ska bli färdigt innan året är slut och därmed skickas till förlag. Den som aldrig har skrivit en bok vet inte hur oerhört mycket slit som ligger bakom.
Bloggen tar för mycket tid från skrivandet.
Om mitt skrivande kan ni läsa här
 
2. Allvarlig och långvarig bloggtorka. Jag har länge tyckt att jag har haft mycket lite att komma med. Ständig upprepning av samma teman, och inga nya idéer. Jag börjar också tvivla på nyttan av att som utlandssvensk sitta och ha en massa åsikter om ett land och dess politik, och dess kristenhet, där jag inte har bott på sexton år.

3. Bloggen har en trogen, men liten skara besökare. Så där fyrtio-femtio sidhänvisningar per dag, mer om jag länkar till något bra ställe, tex Dagen. Jag har lite svårt att motivera att skriva för så få, även om många av dessa är personer som jag gillar att skriva för. Hade bloggen haft ett långsamt stigande läsarantal, så hade det varit en annan femma. Dessutom har jag ytterligt få som kommenterar, vilket enbart måste betyda att det jag skriver om inte lockar till diskussion. Inte tillräckligt kontroversiellt, antagligen...

4. En av mina orsaker till att jag startade bloggen var att få igång ett dynamiskt utbyte om kristen tro i en ny tid. Jag haft svårt att ta i detta under en längre tid.

Orsaken är; och det sitter långt inne att erkänna det; att jag under en lång tid känt ett stort mått av tvivel.   

Jag kan inte riktigt säga att jag tvivlar på Guds existens, Ofta känns Han närmare än någonsin förut. Snarare är det allt runtomkring. Jag har alltid velat bekänna mig till en “klassisk kristen tro”, och gör det nog fortfarande, men vissa aspekter av kristen tro tvivlar jag på. Jag vet tex. inte hur jag ska förhålla mig till Bibeln. Guds okränkbara och eviga ord? Hur är det möjligt? Den är ju skriven av människor, inspirerad av Gud kanske, men inte dikterad. Det står mycket vansinnigheter i Bibeln. Mycket som jag inte kan ställa upp på. Just nu har jag oerhört svårt att läsa Bibeln.
Kristenheten tvivlar jag också på. Faktum är att jag helt tappat tron på den. Jag känner mig inte hemma någonstans. De strama uteslutande konservativa kristna, eller de flummiga, intetsägande liberala; inget för mig. Jag har länge letat efter en mittfåra, men jag tror inte den existerar.
När kristna som säger sig stå för en klassisk kristen tro samtidigt röstar på SD, som står för en så tydlig xenofobisk och rasistisk agenda, då vill jag inte vara med längre.
När kristna säger att ett homopar som vill leva troget till döden skiljer dem åt, lever i synd och inte i enlighet med Guds vilja, då vill jag inte vara med längre.
När kristna som säger sig vilja skydda det finaste vi har, våra barn, och sedan använder dem enbart för att tillfredsställa sina egna lustar, då vill jag inte vara med längre.
När kristna stöttar Israel, men öppet blundar för de grova övertramp dess politik är skyldig till, vill jag inte vara med längre.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp orsaker till att jag inte vill vara med längre och är ganska övertygad att många kyrkor skrämmer bort fler än de lockar till sig.

Den kristna bloggosfären är värd några rader också. Om man tittar på olika topplistor så toppas de av mer eller mindre halvneurotiska bloggare som verkar bo vid datorn, länkar till miljoner platser varje dag och presenterar en kristendom som jag inte känner igen mig i.(Med några få undantag, Stefan Swärd och Joachim Elsander, bland andra, är helt vettiga, ett undantag som bekräftar regeln). När de dessutom helst ägnar sig åt att spy åt katoliker och mer "liberala" kristna, då vill jag bara spy själv. Och grädden på moset, när de röstar på SD, då vill jag bara gråta. Varför Gud håller du inte reda på ditt flock lite bättre? Har de glömt vad nazismen gjorde med ditt egendomsfolk?

Och den livsviktiga frågan som jag ställer mig är; skrämmer inte dessa vällästa bloggar (och deras anhängare, en del som kommenterar där är rent ut sagt läskiga) bort fler från Gud och en personlig tro än de lockar dit?

Jag har en stark och innerlig vilja att jobba för Guds rike här på jorden, men just nu har jag ingen aning om hur jag ska göra det.
Jag har också en innerlig önskan att åter leva i djup utvecklande gemenskap med Jesus Kristus, och hoppas att denna bloggpaus på något sätt ska hjälpa mig att få det.
Jag fortsätter att vara en trogen gudstjänstbesökare. Jag känner mig ändå trygg i min kyrka.

Visst är jag medveten om att denna blogg skulle kunna vara ett forum där jag kunde ventilera mitt tvivel, och försöken att hitta tillbaka, men jag orkar inte riktigt det. Jag fortsätter att vara aktiv på min skrivarblogg och min bokrecensionsblogg.
Kommentera gärna.
Om du vill säga något som du inte vill ska synas i kommentarerna går det bra att maila til monica.olskolk@hotmail.com


Många kramar
Monica

22 kommentarer:

  1. Jag har varit borta från din blogg rätt länge, men hittade nyligen tillbaka hit. Tråkigt att du lägger ned, men det kan mycket väl vara ett rätt beslut ändå. Jag ville egentligen bara säga att jag verkligen känner att jag kan förstå dina tvivel. Alla dom saker du nämner har jag känt och våndats över.

    Har du lust får du gärna mejla någon gång.
    /Jonas Lundström
    www.jlundstrom.se

    SvaraRadera
  2. Jag har varit en av dina trogna läsare, sen ett antal år. Har alltid upplevt dina frågeställningar som relevanta och tankeväckande. Som nu det här inlägget.
    Jag delar dina upplevelser, men jag har lyckats hålla all denna hårdhet borta från min tro.

    Allt har sin tid och vi måste våga låta det bli en sanning i våra liv. Därför tänker jag inte försöka övertala dig att fortsätta. Utan hoppas att Gud ger dig lusten tillbaka, att dela med dig av din klokskap.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker att du har väldigt kloka inlägg ibland. Och då känner jag mig inte riktigt värdig att kommentera... :-)

    Andra gånger är de väldigt diskussionsinbjudande, som det här. Jag skulle kunna skriva ganska mycket till detta inlägg, men det skulle mest bli en lång hyllning till den katolska kyrka som jag upplevde som en syrerik och fri oas efter min långa ökenvandring i de reformerade kyrkorna där mitt livsutrymme ständigt krympte. Och en sådan utläggning skulle förmodligen mest föranleda gäspningar och rullande ögon.

    Allt har sin tid och om du begraver bloggen kommer jag ändå hit och lägger ner en blombukett vid gravstenen då och då. Den har varit en god vän.

    Du fortsätter på twitter hoppas jag! :-)

    SvaraRadera
  4. Jag kommer sakna dina skriverier. Du är en klok kvinna!

    SvaraRadera
  5. @Jonas, tack för erbjudandet, ska fundera på det. Just nu håller jag på med att redigera mitt manus och har inte möjligt att tänka på så mycket annat.

    @Leo, tack. Jag säger inte att jag lägger ned helt. Vi får se.

    @Johan, jag är glad för att du har hittat en oas i Katolska kyrkan.
    Själv har jag aldrig riktigt känt mig "attraherad" av Katolska kyrkan, men vi ska inte gå in på den diskussionen nu.
    Jag fortsätter på Twitter, Facebook, och mina två andra bloggar

    @Julia Tack för värmande ord!

    SvaraRadera
  6. Det är inte lätt det här med att inspirera folk till att närma sig Jesus Kristus. Jag är fullständigt övertygad om att du gör det, men jag är också övertygad om att folk som blir kristna/mer engagerade, sällan minns vad det är som satt igång det hela, vad som sådde fröet i deras medvetanden, så du kanske inte riktigt får höra den feedbacken.
    Lycka till med skrivande och annat i livet.

    kram
    /Cecilia

    SvaraRadera
  7. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag har bloggat från och till ganska många år men aldrig fått nnåt vidare genomslag. Vet inte vad hemligheten är. Men du behövs i kristendiskussionen på nätet! Hoppas du åtminstone fortsätter kommentera på andra bloggar.

    SvaraRadera
  8. @Cecilia
    Tack! Jag tror du har rätt. Jag har nog alltid varit en som "sått frön", men sällan fått se skörden. De samtal och kontakter som jag har fått genom bloggen har varit mycket givande, och består!

    @Mattias
    Hemligheten, ja. Man måste ha ett nätverk från början (typ vara halv eller helkänd pastor/präst/bibellärare etc), eller vara tillräckligt extrem (och locka extrema kommentarer), Aletheia är väl ett bra exempel där. Inget fel på den tidigare kategorin, men den andra har jag helt slutat läsa, blir bara deppad av att följa dessa bloggar.

    Jag försvinner inte från bloggosfären!
    Ska nu skriva, ta lite andlig retreat och se hur det går.

    SvaraRadera
  9. Hej Monica
    Har läst din blogg lite nu och då de senaste åren, men nog aldrig kommenterat. Jag kommer sakna din röst och sättet du tar upp de frågor du skriver på.

    SvaraRadera
  10. Tack, Martin, jag är glad att du gillade det du läste.

    SvaraRadera
  11. Har aldrig läst din blogg tidigare, hittade hit först ikväll efter att Emanuel Karlsten länkat hit. Lite tråkigt att det inte blivit tidigare, för de tankar och den attityd du visar i det här inlägget är helt underbart. Du ger uttryck för en massa tankar jag burit på ett tag och som verkligen eskalerat på senaste tiden.

    En sak bara...
    "Dessutom har jag ytterligt få som kommenterar, vilket enbart måste betyda att det jag skriver om inte lockar till diskussion."
    Vet inte om jag kan hålla med. Uteblivna kommentarer kan bero på annat. Många av de texter som berört mig mest och fått mig att tänka till även en stund senare har jag aldrig kommenterat, just för att jag liksom inte hittar några ord. Andra inlägg känner man inte att man har något att tillägga till, och "Helt rätt!"-kommentarer känns så meningslösa att skriva. Tycker jag iaf. Ska jag kommentera vill jag ha något att tillföra till diskussionen. Bara en tanke som slog mig...

    Lycka till med ditt skrivande och dina tvivel iaf! ;) (eller vad man nu ska säga)
    Frid /e

    SvaraRadera
  12. Thomas Arvidsson5 oktober 2010 kl. 16:37

    Vill bara säga att jag stämmer in i flera av dina tvivel. Och att jag uppskattat mycket av det du skrivit.
    Lycka till med ditt författarskap.
    / Thomas

    SvaraRadera
  13. Tack, Emelie och Thomas!

    Emelie, jag vill invända mot det där du skriver om att kommentera. Jag tycker visst att man kan kommentera även om man inte "tillför" något till diskussionen. Det kan räcka med att man säger "jag håller med (eller inte)", "bra skrivet" etc.
    Inte minst för skribentens skull. Feedback betyder mycket.

    Jag rannsakar mig själv där, jag har inte alltid kommenterat där jag borde. Försöker tänka på det dock, och ska försöka bli bättre på det nu när jag inte bloggar själv längre.

    SvaraRadera
  14. Jo, det är klart man kan. Men de flesta gör inte det. Min poäng var bara att det faktum att folk inte kommenterar betyder inte att det man skrivit inte berörde på något sätt, bara att det kanske berörde på ett annat sätt.

    Och ja, feedback betyder mycket. Även om jag själv tröttnat på att få kommentarer som typ "bra skrivet!" om det är det enda folk kan säga. Såna kommentarer gör mig mest förvirrad. Har jag skrivit ett politiskt blogginlägg och folk håller med - vad sjutton är det du håller med om? och varför? Har jag skrivit en novell eller dikt som folk tycker är bra - VAD är det som är så himla bra? Annars vet jag inte vad jag ska göra med kommentaren.

    Men jag håller med, ett "bra skrivet" är bättre än ingenting. Då vet man iaf att någon läst, och brytt sig.

    Ska kanske sätta punkt där. Det var ju faktiskt inte kommentarer blogginlägget handlade om... ;)

    SvaraRadera
  15. Emelie, håller med. Utförliga kommentarer är givetvis ännu roligare att få.

    SvaraRadera
  16. Lycka till med blogguppehållet! Men jag känner också ett styng av sorg när jag läser om alla dina tvivel eftersom jag känner likadant. Det måste betyda att du har något viktigt att förmedla både till mig och andra tvivlare. Vi behöver varandra. Frågan är om vi gemensamt kan göra något annat på nätet?

    SvaraRadera
  17. Ingela, vi kanske skulle starta en "tvivelblogg"

    SvaraRadera
  18. Oj. Först: Förstår att bloggen tar tid från annat skrivande, du är ju dessutom så sympatisk att du oftast kommenterar kommentatorerna och följer upp. Respekt! Själv smiter jag allt för ofta från det.
    Sedan: Jo, jag är övertygad om att många kristna skrämmer bort sökande, samtidigt som jag tror att just de som skrämmer bort sökare tar sin religion på så stort allvar som den kanske skall tas om man tror att den är uttryck för en gudomlig vilja. Personligen har jag tron att det inte existerar någon Gud, men om jag skulle ha fel - vilket jag kanske har - så är jag ganska övertygad om att den Gud jag inte tror på skakar på huvudet av sorg när han/hon/den/det ser på många av sina självutnämnda lärjungar. Och skakar han/hon/den/det inte på huvudet, eller vad en gud nu kan skaka på, så varken gillar eller respekterar jag honom/henne/den/det. Och får ta straffet för min olydnad.

    Skriv väl! Vilket jag ju redan vet att du gör...

    SvaraRadera
  19. Birger, möjligheten att kommentera hänger givetvis ihop med antalet kommentarer. Upplever du att du smiter?

    Jag skulle inte heller gilla om Gud inte skakade på huvudet av sorg. Och kallar det absolut inte olydnad.

    Mitt skrivande går att följa på min Bokskrivarblogg

    SvaraRadera
  20. Lite grand känns det som att smita ibland,men alternativet är att lägga av helt med bloggen, vilket inte just nu känns bra att göra.

    Då är vi överens: finns det en gud så skakas det på huvudet ganska rejält.

    SvaraRadera
  21. Birger, jag tycker du sköter dig ganska bra! ;)
    Det finns många "kändisbloggare", eller bloggare med många läsare och kommentarer som inte svarar alls, eller mycket sällan.

    Vi brukar vara överens om ganska mycket.

    SvaraRadera
  22. Säg till mej när ni har startat tvivelbloggen. Synd att jag inte hittade bloggen förrän den lades ner!
    madeleine3j@live.se

    SvaraRadera