Elfte september - nio år senare

Självklart är det ingen som glömmer 11 september. Inte någonsin. Mycket förändrades under de där timmarna en solig septembermorgon i New York.

För mig personligen var tiden runt 11 september extra betungande. Förutom att vi bodde i ett muslimskt land vid tidpunkten för attacken mot Twin Towers, och självfallet oroade oss för vad som skulle hända, så dog min svärfar mycket hastigt två dagar senare. Eftersom jag var höggravid (tre veckor före beräknad nedkomst) kunde jag inte resa med min man till Holland för begravningen. Det är något som jag än i dag har svårt att tänka på; att jag inte kunde vara där och ta avsked, inte heller kunde jag stötta min man och min svärmor på plats. I stället satt jag hemma och var ensam med mellanbarnet, och tittade nästan dag och natt på BBC och CNN. Inte hälsosamt för någon, tror jag, höggravid eller inte.

Några veckor senare föddes vårt yngsta barn, två dagar senare blev han svårt sjuk pga hypoglycemia (lågt blodsocker) och ungefär samtidigt anföll USA Afghanistan. Åter låg jag där på sjukhuset och tittade på CNN och BBC nästan dag och natt. Inte hälsosamt för någon, nyförlöst eller inte. Lyckligtvis blev vår son bättre och efter fem dagar kunde vi ta med honom hem.

Så där lite kortfattat var mina dagar runt och efter 11 september 2001.

Varje årsdag grubblar jag en hel del över död och ondska. Kastar givetvis en fråga till Gud och undrar varför han inte gör mer för att stoppa ondskan. Och jag känner mig så liten. Vad kan jag göra?

Samtidigt blir jag för varje år mer och mer övertygad om vad meningen med livet är. Det är inte att jag ska tro på Gud för att få evigt liv för att slutligen slippa ondskan. Jag ska slippa. De slipper inte. De som gör ont.
Klassiskt VI och DEM- tänkande
Snarare att jag ska/vill/försöka tro på Gud därför att han vill ha en relation med mig, och för att han vill att jag ska verka för att föra himlen (Guds Rike, inte något uppe i himlen, inget bakom himlaporten där sankte Pär står och vaktar med sina nycklar) till jorden. Tillkomme ditt rike, så ock i himlen, så ock på jorden (jag kör fortfarande med gamla översättningen). Jag. Lilla jag.
Och det är inte vi och dem längre. Det finns inget utrymme för uteslutande. Inget utrymme för rasism, misstänksamhet, avvisande av dem som inte är "som vi". Inget dödande i religionens namn.
Jag förnekar inte att jag fortfarande känner mig förfärligt liten ibland. Jag förnekar inte att jag har fel och brister, och att jag ständigt klandrar mig för att jag inte gör tillräckligt för Guds Rike (jag har "av naturen" dåligt självförtroende, en ständigt stötesten i mitt liv), att jag faktiskt begår onda gärningar ibland.

Men Gud ska veta att jag försöker.

"Yahweh, Yahweh
Always pain before a child is born
Yahweh, Yahweh
Still I´m waiting for the dawn
Take this hands
Teach them  what to carry
Take this hands
Don´t make a fist, no
Take this mouth
So quick to critisize
Take this mouth
Give it a kiss"
                              U2 Yahweh



Ps. Denna bloggpost inspirerades lite av det som Birger Schlaug och jag tog upp i kommentarerna till förra inlägget.