Om Kissie, lår som går ihop och annat

Jag är inte den som läser stora modebloggar o dyl skrivna av unga bloggare som Blondinbella och Kissie. Jag är för gammal, för tjock och för ointresserad för att få ut något av dessa bloggar.
Annat än i "studiesyfte". Låter dumt.  Blondinbella kan jag på sätt och vis känna respekt för, hon har driv och vill något. Men hon lever i en överklassvärld där trots allt mycket är serverat med modersmjölken.
Kissie är annorlunda. Rent spontant känner jag äckel när jag ser hennes bilder. En förfärligt mager kropp och stora silikonsprängda bröst som ser ut som om de skulle explodera om man rörde vid dem, helt ur proportion med resten av kroppen. (Sedan stavar hon som en kratta, men det kanske hon inte kan rå för. Skaffa någon som korrläser inläggen, säger jag bara).
Sedan blir jag ledsen, för hennes skull, familjens och alla de unga läsare som hon är en förebild för.

Emanuel uppmärksammade hennes magra kropp (antagligen märkt av anorexia eller åtminstone allvarliga ätstörningar) och skrev om hur han kände maktlöshet. Man kan givetvis diskutera hur mycket man ska diskutera någons förmodade sjukdom officiellt på bloggen, men om man inte reagerar gör man också fel.
Kissie är en förebild för många unga tjejer, även om hon inte själv medger att hon påverkar sina läsare eller har något ansvar för det hon skriver (i alla fall gav hon det intrycket när hon en gång var med i Debatt).
Men det skulle givetvis också kunna vara ha sin orsak i sjukdomen; förnekandet.

Samtidigt blir man rädd. I modevärlden retuscheras alla bilder innan de kommer i modetidningen/bloggen etc. (Vad jag förstår har Kissie också ofta ändrat sina bilder innan hon publicerat dem). Inga lår "går ihop". Unga människor som hela tiden matas med detta ideal tror att så ska en normal kropp se ut, och jag är onormal som har lår som går ihop, bröst som inte ser ut som runda bollar.
Såg ett engelskt program på TV häromveckan där tonårskillar fick titta på ett tjugotal bilder på nakna kvinnobröst. De fick frågan vems bröst som var "finast". Givetvis valde alla ut den enda som hade silikon inopererat. Inte för att de kanske skapat sina idealbild från modevärlden, snarare porrfilmer, men ändå.
(Jag skrev lite om det för länge sedan). Man blir rädd. Har vi förebilder som egentligen inte existerar, som är rena science fiction? Och vad gör det med den som inte har så bra självbild?

Det sker saker som fungerar som positiv motvikt också.
En ledsen tjej skrev till en annan bloggare, Egoina (också ny bekantskap, men en angenäm sådan) om det här med "lår som går ihop". Egoina reagerade med att lägga ut en bild på sig själv och sina lår som går ihop. Reaktionen var överväldigande. Hon började få mängder av bilder från läsare vars lår går ihop. Och nu har även Expressen skrivit om det.

Slutligen; det är värt att uppmärksamma att fetma faktiskt är ett mycket större folkhälsoproblem än ätstörningar. Jag ligger själv på gränsen till fetma enligt BMI och kampen mot vikten pågår dagligen. För mig är det ett hälsoproblem snarare än att jag vill se fin ut. (Men går man ned i vikt passar ju kläderna, inget snack). Grejen är bara att jag tycker för mycket om god mat, choklad, glass, goda kakor och bullar, samt chips. I höstas gick jag ned 6 kilo, men sedan har det pendlat. Visst har jag drömt om 70 kg gränsen där jag en gång var, innan barnen, men tror aldrig att jag kommer att komma dit. Jag har alltid haft lår som går ihop, så mycket att jag får värmeutslag mellan låren om jag har kjol varma sommardagar (jag har därför sällan kjol varma sommardagar...)
Så jag erkänner; jag är viktfixerad, jag också.

Hur ska man då vara god förebild för unga? Vet inte. Just nu är jag ganska lugn. Min dotter (just nu lång och smal och i mina ögon något av det vackraste på jorden) är väl medveten om problem med ätstörningar och hur det är kopplat med självbild, och hur viktigt det är att acceptera att alla ser olika ut och att det är normalt.
Hennes självbild är sund. Hoppas det får förbli så.

---
SR