“Jag vill inte vara som Jona”…

“Jag vill inte fly undan kallelsen att förmedla sanning.”

"Jag har med åren blivit allt tröttare på radikal kristendom. Den står mig upp i halsen, kväver lust och glädje, leder mig och andra bort från Gud istället för till honom. 
Eller ja, tillåt mig korrigera: Jag har med åren blivit allt tröttare på "radikal" kristendom. Kolla bara hur den ofta yttrar sig i den interna kristna debatten, Hårda ord, skarpa argumentationer, kraftiga fördömanden, rena avfärdanden av personer. Allt som oftast med konkreta, och på ett sätt oklanderliga, hänvisningar till olika bibeltexter. "Titta, här står det ju svart på vitt, det är inget att diskutera". 

Carl-Henrik Jaktlunds ord ur hans nya bok Vägen är smal, men livet är brett. Bara titeln. Jag skulle kunna ställa mig upp och ropa Ja! och Amen! till hela boken.
Det är svårt att recensera en bok som är i sådan samklang med en själv. Det är som att recensera romaner av favoritförfattare, eller musik skapad av favoritmusiker. Som när jag skriver om en deckare av Michael Connelly eller Dennis Lehane eller en ny CD av U2.
Det är kört på förhand.
Jag är inte objektiv.
Redan Carl-Henric Jaktlunds första bok “Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” slog an en ton hos mig som länge höll i sig. Så länge att jag inte klarat av att skriva om den på bloggen förrän nya boken kom.
Inledningsorden i Vägen är smal men livet är brett kunde vara  mina egna. Carl-Henric utgår från barnleken “Prästens lilla kråka” och spinner vidare utifrån ett trosperspektiv om att hamna i olika diken.  “Jag längtar efter att färdas mitt på vägen”, skriver han i slutet av inledningen.
Det gör jag med.

Jag känner igen en annan favorit i Carl-Henrics ord; Rob Bell. Dels i layouten. Mycket luft mellan raderna. Mycket plats för egna noteringar och understrykningar.Dels i hur han resonerar. Att det inte alltid är så enkelt att förstå Sanningen. Att balansgången att svår.

Som det här med att Jesus tycks ha två sidor. Att han ibland säger saker som tycks stå i motsättning med annat. Och när man påpekar det får man kritik av de som säger sig vara “radikala” kristna. Det här med att saker i Bibeln tycks stå i motsättning till varandra är i många sammanhang tabu att tala om.
För att ta ett exempel. Jesus är en som kräver allt av sina lärjungar. Allt. Det är hundra procent. Samtidigt som han säger att kommer att leta efter den som vänder ryggen till honom. Borttappade får och mynt, förlorade söner. Vi känner alla till bibelns liknelser. Gud ger inte upp. När Rob Bell var inne på samma tankar i Love Wins fick han mycket kritik.

“För egen del är jag snarast på jakt efter att visa på den smala vägen men samtidigt påpeka att det finns en risk att fastna i det smala”, säger Carl-Henric Jaktlund.

Fastna i det smala och stänga himmelriket för människorna, som fariséerna gjorde. Ve och fasa. Det vill väl ingen kristen göra.
Ändå gör vi det, tror jag. Ofta.
Allt för ofta möter man svartvitt-attityden i den interna kristna debatten. Ofta på bloggar och i bloggkommentarer. ; “Titta, här står det ju svart på vitt, det är inget att diskutera”, som Carl-Henric skriver.
När det är precis tvärtom; det måste diskuteras. Det måste erkännas att vi alla, i alla led, faktiskt tolkar Bibelns ord. Att ingen av oss klarar av att läsa “som det står”.

Carl-Henric Jaktlund delar sedan upp sitt resonemang om de olika dikena i olika kapitel; inåt vs utåt,överandligt vs underandligt, nåd vs sanning.Det här blogginlägget skulle bli alldeles för långt om jag gick in på allt som tas upp i varje kapitel, men speciellt nåd vs sanning är mycket intressant. Det finns en tendens i dagens interna kristna debatt att endast betona nyttan av att hålla sig till sanningen.  Det blir ett dike. Nåden sätts ur spel och bokstaven blir viktigare än människor.Och Carl-Henric är lite skarp när han påstår att det antagligen finns en ovilja till att folk faktiskt ska få del av den där nåden. “Inte ska det väl vara så enkelt?”
Det blir lite Jona-agerande av oss, vi flyr undan Guds kallelse. Samtidigt som vi i andra sammanhang betonar nåden i tid och otid. Det är bara nåd som gäller. Att tala om att jobba lite på sin karaktär för att bli mer lik Jesus är det många som sätter sig på tvären, det är ju nåd som gäller. Inte jobb och slit. Ständig dikeskörning, i båda dikena.

“Jag vill inte bli som Jona. Jag vill inte fly undan kallelsen att förmedla sanning.
Men jag vill sannerligen akta mig för att bli som Jona på andra sätt också.”

När Gud skonat Nineve klagade Jona på att Gud var sen till vrede. Kunde liksom inte glädjas över att Gud var barmhärtig.

Carl-Henric skriver:
”Tänk om kyrkan och enskilda kristna kunde bli kända för att var sant fria människor. Som inte dömer, som inte med hårdhet och nervärderande blick tittar på dem som misslyckas, utan som uppmuntrar och vägleder.

Och som framför allt vet att all räddning finns i Jesus”

Vad som genomsyrar hela boken är en genuin längtan efter att färdas mitt på vägen. Jag tror att Carl-Henric visar på ett bra exempel hur man ska lyckas göra det. För det är som sagt inte helt enkelt.
Boken är stundtals ganska självutlämnande, eftersom Carl-Henric lyckas skildra på ett naket sätt hur han själv upplevt brottningen med de här frågeställningarna. Modigt!
Läs!