Out of Syria

Vi nåddes nyss av nyheten att ett av världens största oljebolag, och dessutom min mans arbetsgivare, lämnar Syrien. Den årliga produktionen från Syrien är bara en halv procent av bolagets totala, så de är inget megastort ingrepp för dem. Ändå säger jag; äntligen.

Samtidigt lider jag med de lokala anställda och alla som på olika sätt är beroende av de lokala statliga oljebolaget. De hade de inte lätt förut (dåligt betalda jämfört med expats, något som inte var fallet med lokalt anställda i tex Gabon och Oman) och har det säkert ännu värre nu.

Av alla länder som vi har bott i; England, Gabon, Oman och Syrien, så är Syrien det land som vi omedelbart och ständigt på nytt förälskade oss i. Svårt att förklara varför, men det var nog människorna, historiens vingslag, naturen och de faktum att man hade känslan av att man befann sig lite i världspolitikens mittpunkt, som påverkade oss.
Jag längtar fortfarande tillbaka och mår dåligt när jag tänker på hur befolkningen just nu lider under en förtryckande regim. Och faller regimen är jag livrädd för att folkgrupperna i Syrien, kristna, sunnimuslimer, druser och alawiter ger sig på varandra.

Vi har också nåtts av nyheten att Father Paolo, en italiensk abbot som har bott trettio år i Syrien, och har gjort ett fantastiskt arbete för fred och försoning mellan kristna och muslimer, hotas av utvisning.
Hoppas och ber att det aldrig kommer att ske.

Father Paolo tillsammans med delar av min familj