Nine eleventh 2001

Alla minns vi 11 september (eller nine eleventh som amerikanarna säger). Här är mitt minne, av den dagen och tiden efteråt. Det är inte den allra bästa tiden i mitt liv och det är primärt inte på grund av 11 september.

Vi bodde i Oman vid den här tiden, en trevligt muslimskt land på Arabiska halvön, längst ute i öster. Toleranta, men traditionella omanier, som med stor gästfrihet välkomnade utlänningar och inte krävde för mycket av dem. Men det är klart, det var inte riktigt accepterat att gå runt på stan med bara knän och axlar. Men eftersom de satsade mer och mer på turism, så förändrades den attityden långsamt också.

Jag satte på CNN strax efter första flygplanet hade flygit in i WTC och såg live hur flygplan nummer 2 flög in. Det är klart att till en början fattade man ingenting, men snart gick det upp för en att det inte var en slump, en olycka.

Jag satt, som resten av världen, fastnaglad framför teven det närmaste dagarna. Jag satt med min enorma mage, 3 veckor från beräknad nedkomst. Mitt tre barn skulle snart se dagens ljus.

När muslimska terrorister antog ligga bakom var det klart att man började undra: Vad är det för värld jag låter mitt barn födas in i?

13 september kom nästa smäll, som var personlig och mycket smärtsammare. Min svärfar avled hastigt. Min man fick åka i väg hals över huvud, tillsammans med vårt äldsta barn, som då var fem år. Jag kunde inte följa med, jag fick inte flyga så sent i graviditeten. Det var en enormt svår upplevelse, att inte kunna stötta familjen på plats under så svåra dagar. Jag kunde bara sitta framför teven och matas med WTC-nyheter och försöka föreställa mig hur det var för min man, min svärmor och min svåger och resten av familjen. Och min man slets nästan bokstavligen i två delar av sorg och oron för mig som han hade lämnat efter sig i Oman. Vi hade givetvis en backup-plan med vänner, ifall barnet skulle födas för tidigt.

Tre veckor senare föddes vårt tredje barn, och två dagar gammal blev han svårt sjuk. Så här efteråt funderar jag på hur jag orkade. Men någonstans ifrån kom väl kraften.

Och vår son blev ganska snart bättre, även om orsaken till hans extremt låga blodsocker inte skulle hittas förrän mer än två år senare. 

Jag minns hur jag satt och ammade på sjukhuset och tittade på CNN hur USA hade börjat anfalla Afghanistan. Absurt!

Det var då det. Nu är det Irak. Men allt hänger ihop.

Och det är klart att det här påverkat oss, speciellt eftersom vi har bodde i Mellanöstern mellan 1999 och 2006. 

Det har handlat mycket om att leva som västerlänning i Mellanöstern, under skuggan av USA och George W Bush, oljepengar och radikal islamism.