Läst bok: The Islamist av Ed Husain

På framsidan av boken skriver författaren Ed Husain:

”Why I joined radical Islam in Britain, what I saw inside and why I left.”

I förordet skriver han bland annat:

”This is the story of my journey from the inside, in the fullest sense of the world: inside today’s Islam, inside Britain’s Muslim communities, inside my own heart.”

Jag tipsades om boken på gudmundssons blogg. Han linkade till Sunday Times, där kan man läsa ett stycke ur Ed Husains självbiografi.
Jag hade förväntat mig att läsa om Husains upplevelser inom dagens islam och även inom Storbritanniens muslimska grupper, men resan in i Huseins eget hjärta var jag mindre förberedd på och berättelsen grep bokstavligen tag om mitt inre från första raden.

Det är resan in i Husains eget hjärta som berättelsen egentligen handlar om.

Ed Husains tonårsuppror bestod i att engagera sig inom politisk, och även extrem islam. Hans föräldrar var muslimer födda i Asien men Husain och hans systrar var födda i England. Typiska andra generationens invandrarbarn, som isolerade sig från ”vanliga” britter och i stället umgicks personer med liknande bakgrund. Föräldrarnas muslimska tro var innerlig och djupt andlig. De hade ingen sympati för politisk islam. Sonens vägval orsakade hans föräldrar många tårar genom åren.
Långsamt drogs Husain in i allt radikalare kretsar och inte förrän mer våldsamma yttringar smög sig in bland medlemmarna i den grupp han tillhörde, började han ifrågasätta.

Ungefär samtidigt upplevde han att han hade förlorat sin relation med Gud.
”Yet as I had become more active in the Hizb, my inner consciousness of God had hit an all-time-low. The presence of God in my life, a gift from my parents to me, was lost. Externally I portrayed signs of piety to maintain a standing among my target audience, but I was no longer an observant Muslim.”
När han gick med sina problem till medlemmarna i den grupp han tillhörde sade de att det var hans eget ansvar :

”Hizb ut-Tahrir was a political party, not a spiritual order.”

En hjälp på väg mot insikt var kärleken. Han mötte Faye, som hade samma etniska bakgrund som honom. Vad han attraherades av var hennes leende:

”As an islamist I had lost my ability to smile---- we were told to be serious people – how could we smile? Whenever I saw Faye, how could I not?”

Fayes talade om en gud som var nära, kärleksfull,förlåtande, nådefull…Ed, däremot trodde på en gud som var full av hämnd, en domare, en bestraffare…
När han lämnade sin ”cell-grupp” inom den radikala organisationen Hizb sade medlemmar till honom att inte kunde lämna dem så lättvindigt; att han bar på deras idéer:
”Carrying? – I felt like a woman pregnant with a violent partner’s child.”

En svår andlig kamp följde. Med hjälp av hustrun Faye, familjen och muslimska imamer och vänner med andra idéer än de han hade mött inom radikal islam, kom han på fötter igen, med sin muslimska tro i behåll.

En längtan fanns kvar, och den delade han med Faye; att lära sig klassisk arabiska, för att kunna läsa Koranen själv, på arabiska.

Så hamnade de i Damaskus, ungefär samtidigt som jag var där. Ed Husains upplevelse av Syrien och Damaskus, liknar min, fastän han är muslim och jag kristen.
Syrierna, kristna eller muslimer, tar emot med öppna armar.

Ed och Faye läste arabiska på universitetet och jobbade som engelsklärare på British Council. Ofta hamnade de i dialoger om kristendom och islam.
”Where better to bridge the gaps between Islam and Christianity that in Damascus – the city on the road to which St Paul saw the light?”

Efter två år i Syrien kände han sig mer fri än någonsin. Tiden hade varit helande.
Då reste han och Faye till Saudiarabien för att jobba på British Council. Ett land totalt annorlunda än Syrien. Han var medveten om att hade han inte varit så trygg i sin nyfunna tro, så hade det kanske inte gått så bra. Wahhabismen är en strikt tolkning av islam som Ed hade mött redan i England, men i Saudiarabien fick han se insidan. Den smutsiga insidan.
Läs mer om hans upplevelser på Sunday Times.
Till slut längtade han hem till England igen.

Det var där han ville att hans barn skulle växa upp.

Man kan knappast påstå att Ed Husain är objektiv. Det är en självbiografi, en självupplevd berättelse. En del av de organisationer han tillhörde förnekar all radikalitet. Vi har bara Ed Husains egen upplevelse att luta oss på. Det är ingen vetenskaplig undersökning.

Det är hans egen personliga berättelse.

Under läsandets gång funderade jag på varför boken berörde mig så. Sedan insåg jag att jag kände igen mig. Det där behovet som tonåring att tolka allt som svart och vitt, det radikala, det absoluta.
Radikalism finns inom kristendom också, även om man inte tar sig för att spränga bomber i Londons tunnelbana. Men när man tänker på hur radikal och konservativ kristendom yttrar sig i bland annat USA, så blir man nästan rädd. Likheten med det som Ed Husain upplevde är slående.
Jag rekommenderar boken till alla kristna, till alla som tillhör en mer konservativ eller fundamentalistisk kristendom. Till alla som liksom mig rör sig, eller har rört sig, i gränstrakterna. Till alla, som liksom mig, inte vet var de hör hemma. Även till dem som ser sig som liberalt kristna, men vars tro tar sig intoleranta uttryck.
Rekommenderas till alla icke troende, som har en övertygelse som också är konservativ och rigid, rentav extrem.
Slutligen rekommenderar jag boken till alla som har en stark inneboende rädsla för islam, som tror att alla muslimer sympatiserar med radikal islam.

Egentligen tycker jag nog att alla borde läsa denna bok...

Och till sist rekommenderar jag The islamist till George W Bush!

Måste läsas, Mr Bush!

Vad jag kom fram till var att vi inte är så olika, vi människor. Inom alla religioner och politiska strömningar finns extremism. Alla kan dras med i mer radikala rörelser. Som unga vuxna är vi extra sårbara.

Ed Husain hittade "tillbaka".

Jag har hittat tillbaka, det tror jag i alla fall.

------------------------

Boken finns hos bl a Amazon.