Varför man behöver en vit vecka ibland

Ja, inte från spriten men från bloggandet...
Det var Haggaj som ställde frågan på Dags blogg MxP;
"Jag måste ställa mig tveksam till att så många bloggare ofta tar till något de kallar för "bloggfasta". Det låter som att ha en vit vecka från brännvin. Har Ni verkligen en sådan ambvivalent inställning till Ert bloggande?"

Först tyckte jag att frågan var lite lustig, men sedan tänkte jag efter lite; ja, varför?
Som om bloggandet skulle vara något enbart negativt.
Självklart är det inte enbart negativt. Det handlar väl om ens egen inställning till bloggandet och hur det påverkar ens liv.
Jag gillar att skriva blogginlägg. Ibland tryter inspirationen, men så är det ju ibland.
Jag känner mig dock mer ambivalent till mitt deltagande i diskussioner på andras bloggar. Jag säger till mig själv ständigt; Ge dig inte in i fruktlösa diskussioner, och hävda inte alltid bara din sida av saken!
Men jag bryter ständigt mot dessa regler och sedan blir jag upprörd pga diskussionen är fruktlös eller så blir jag arg på mig själv för att jag tar åt mig för mycket. Två exempel; ett där jag i slutändan mer eller mindre utmålades som en som föredrog att barn tvingades ut i prostitution än i barnarbete, och en annan där det kändes som om motparten såg mig som anti-semit (i alla fall nästan).
Kanske är jag alltför känslig, men jag ger mig ut i diskussionerna därför att jag har någon slags naiv önskan om att förändra världen till det bättre (i alla fall lite...).

Jag håller som bäst på att skaka av mig min frustration, ledsamhet och upprördhet, och ber Gud att han ska ge mig mer vishet när jag bloggar. Och mod. För just nu känns som om jag inte vågar att ge mig ut i bloggosfären igen.

Bengt har börjat Blogga

Jo, det är faktiskt sant. Bengt Pleijel bloggar.

Behöver man säga mer?

Jo, kanske att, det är FÅ präster som har betytt mer för min kristna mognad än Bengt.
Jag minns än idag hur man som junior på sommarens höjdpunkt, juniorläger på Åh Stiftsgård, satt i kyrkbänken och Bengt stod och lite argt spände ögonen i församlingen. Detta var innan Skägget, men han var nog så skräckinjagande.
Sedan hade han en predikan som var så uppmuntrande, så humoristisk, så... orden tryter...
Han var i alla fall SUVERÄN på att få en fullständigt ÖVERTYGAD om att man var ÄLSKAD av Gud.
Härliga minnen. Jag blir alldeles varm inombords.

Bruuuuuuuce.... here we come...

Jag har haft dålig dag i bloggosfären.
Jag ska lägga till en ny regel till mina bloggregler. Jag ska sluta blogga och kommentera om Mellanöstern-problematiken, främst Israel-Palestina konflikten. Vad tjänar det till egentligen?
Suck, säger jag bara!
Hur kan man bara jämföra nutida svenskars emigrerande till Thailand med arabers månghundraåriga väl dokumenterande boende och ägande av egendom i det som en del kallar Västbanken och som andra kallar Judea-Samaria?
Nej, inga mer ord om Mellanöstern-problematiken på min blogg. Till vidare i alla fall...
Kanske ångrar jag mig i framtiden...

Jag läste Sigrids kloka ord om bloggande och funderade på varför håller jag på med bloggandet egentligen? Varför? Vad tjänar det till?

Dessutom var det min dag att stå i cafeterian på min dotters ridskola, och det är visserligen kul, men varför röker hästfolk alltid så förskräckligt?? Det dricker kaffe och röker oavbrutet. Så var det när jag red för ljusår sedan, och så är det nu också. Trots att jag bor i ett annat land...
När jag kom hem luktade jag som en skorsten och gick direkt i duschen. Kläderna slängdes omedelbart i tvättmaskinen.
-----------------------------------------------

Så jag behöver muntra upp mig själva genom att tänka på något KUL!!
Jag har nämligen beställt biljetter till Bruce Springsteens konsert i Amsterdam Arena (Globen eller Ullevi, släng dig i väggen!) den 18 juni 2008.
Hjälp, det är en halvår dit...

BRUUUUUUUUUUUCE, HERE WE COME.....

Kyrkans överlevnadsstategier

Det känns ibland lite märkligt att att följa utvecklingen av Svenska Kyrkan från ett utanförperspektiv. Jag var en gång en obrottsligt lojal medlem i Svenska Kyrkan, höll mig lojalt till territorialprincipen (gick jag till en annan kyrka än min egen, så upplevde jag att jag svek), satt i kyrkoråd, var kyrkvärd, jobbade med konfirmander och extraknäckte som kyrkvaktmästare. Säg något som jag inte har gjort. Jo, jag har inte predikat...

Genom utlandsflytt drogs min svenskkyrkliga rötter långsamt upp. De senast åren har jag varit med ett ett otal kyrkor, cellkyrkor, anglikanska kyrkan, reformerta kyrkan, eller en blandning.
Nu tar det emot att gå på gudstjänst i Svenska Kyrkan, om det inte är en välbesökt sådan. Det finns inget värre än halvtomma kyrkor. Och så alla som inte vågar sjunga med i psalmsången (är det typiskt svenskt?), så att jag måste dra hela psalmsångsvagnen själv.
På sommaren, när jag för det mesta är i Sverige, går jag inte i kyrkan. Tomma sommarkyrkor gör mig deppig. I somras lyckades jag åka iväg med familjen till Åh kyrka, och det var ett undantag. Folk, sång, hyfsad predikan... som det ska vara...

Elisabeth Sandlunds tips i Dagen för Svenska Kyrkans överlevnad är vettiga. Det största problemet som jag ser det är kyrkobyggnaderna. Hur ska fattiga församlingar ha råd att ta hand om sin stora dyra kyrkor? Om inte staten går in och stöttar, vad det gäller riktiga byggnadsminnen, då undrar jag om det inte kommer att bli som i många andra länder; kyrkor säljs och blir något annat.
När vi bodde i England besökte vi ofta Norwich som en gång hade lika många kyrkor som antalet veckor på året (enligt stadsguiden). Nu har många kyrkor blivit bostäder, biosalonger, koncertlokaler. Ve och fasa, eller?
Jag hade faktiskt inte några problem med det, så länge det var tydligt att det inte var en kyrka längre. Men det är klart, om man har gått till samma församlingskyrka i femtio år och den sedan blir en blir en biograf, då är det klart att det kan kännas jobbigt.
Något har jag lärt mig i utlandskyrkorna; Svenska Kyrkan har varit oerhört bortskämd. Jag vet inga andra kyrkor som har så många anställda.
Den kyrkan jag nu är med i har en anställd, vad jag fattar; prästen. Alla andra är frivilliga, musiker, barnledare, ungdomsledare, diakoner...
Alla insamlade pengar går till att hålla kyrkan igång. Liknar väl svenska frikyrkor, antar jag.

Sandlund nämner att kyrkan inte ska konkurrera som ett företag. Nej, kanske inte med andra "fritidssysselsättningar". Men sedan nämner hon territorialprincipen och att den måste avskaffas. Jag håller helt med, men samtidigt måste jag påpeka att då släpper vi också in konkurrensen mellan kyrkorna. En kyrka som är "populär" drar givetvis in mer pengar. Så enkelt är det. Och egentligen tycker jag inte att det är fel. Men kanske lite olyckligt. Eller?

"Låt med den fasta basen många blommor blomma", säger Sandlund vidare. Också klokt. Svenska Kyrkan är idag alldeles för enspårig. Låt minoriteten få plats, även om du inte håller med den! Låt församlingarna få mer bestämmanderätt!

Ja, och viktigast av allt givetvis; kompromissa inte med kyrkans uppgift, att representera Jesus Kristus.
Kyrkan måste visa att den inte är en serviceinrättning och folk i allmänhet måste fatta att kyrkan är ett ställe där man möter Gud, inte bara anlitar vid livets stora högtider.
Man låter döpa sitt barn, därför att man vill att det ska tillhöra Guds kyrka, inte för att det är tradition. Och döper sitt barn gör man i kyrkan, inte hemma i trädgården. För att ta ett exempel.

Svenska Kyrkan står inför en genomgripande förändring, tror jag. Kris? Kanske. Men kris leder ofta till något bättre. Det ska bli intressant att blicka tillbaka om tio år och se vad som har hänt.
----------
Liten uppdatering:
Lennart Koskinen verkar ha en del idéer hur kyrkan ska vända den negativa trenden. "Tydligare information till medlemmarna om verksamheten, en bättre hemsida på internet, ökad närvaro på arbetsplatser och i skolor, mer samverkan med idrottsrörelsen är några av recepten i krispaketet.Koskinen vill också få till stånd fler och bättre samtal med nyblivna föräldrar så att de uppmuntras att döpa sina barn. Dopet är ju numera nödvändigt för medlemskap i Svenska kyrkan."
Men hjälp säger jag bara. Inget fel i ökad närvaro och mer samverkan. Men tror han verkligen att medlemsflykten ska stoppas med bättre hemsidor? Virtuell kyrka i all ära, men hur vore det att erbjuda en levande gudstjänstgemenskap i stället? Så att folk som blir intresserade av bra hemsidor har något verkligt att gå till om de skulle få för sig att göra det!
Satsa först på de medlemmar som är aktiva och skit i medlemssiffrorna!
Och uppmuntra föräldrar att döpa sina barn!
Uppmuntra?
Jag tycker Koskinen behandlar vuxna människor som barn om han inte tror att de själva kan ta det beslutet. Antingen är man väl intresserad av att döpa sina barn eller så är man det väl inte. Varför måste man uppmuntra? Som om nyblivna föräldrar kanske har glömt det där i hastigheten, det där med att döpa sina barn...
Nej, satsa i stället på att predika det glada budskapet om Jesus för vuxna sansade människor. Om de sedan blir intresserade av kyrka och tro och alltihop, då kommer de att vilja döpa sina barn och kanske sig själva också.
Men att döpa för att få upp medlemssiffrorna, det är ju absurt.

Grabben i kuvösen bredvid

Jag har länge tänkt skriva något om Jonas Helgessons självbiografiska bok Grabben i kuvösen bredvid. Jag har liksom inte kommit till skott, men efter att ha fått reda på att Jonas och hans mamma Lena var gäster i Gokväll i förra veckan (28 november, ligger väl ute på webben ett tag. Ni hittar Jonas så där 5 min in i programmet) så insåg jag att det var dags.

"Jag lever ett slags bonusliv," säger Jonas i Gokväll.
I boken skriver han om vad som hände när han föddes:
"Pip... Pip... Pip....
Tystnad.
40 minuters tystnad.
Pip... Pip... Pip...
Yes, där kom andningen igång igen. Tack så mycket!"

Navelsträngen var virad just halsen på den nyfödde Jonas och resultatet av den långa syrebristen blev en CP-skada. Man märker skadan i Jonas motorik och tal. Men det hindrade inte att Jonas utvecklades till en envis liten kille och som han säger själv i boken "jag är en livsnjutare".
Jo, jag minns Jonas som en gladlynt elvaåring som alltid hade en massa kompisar hemma och gärna spelade lite golf ute på gräsmattan.
Jag bodde nämligen ett antal år i den lilla lägenheten i familjen Helgessons villa, som det var meningen att Jonas skulle bo i en gång när han blev större och skulle kunna klara av att bo själv, men med familjen på nära håll. Att Jonas aldrig kom att bo i lägenheten behöver jag väl inte tillägga.

Nu bor han i Malmö och att läsa om hans liv från och med barnåren i villan i södra Göteborg, tills nu, med 24 i handikapp (i golf alltså), körkort, som egen företagare, föreläsare och standup-komiker är en läsupplevelse som gör en alldeles varm av glädje. I våras gifte sig Jonas med sin Hanna och som mamma Lena sade i Gokväll "då var det som om himlen kom ned på jorden."

Det är klart att det inte alltid har varit lätt för Jonas. Lyckligtvis har han haft en familj som alltid har stöttat honom och jag minns hans kompisar som faktiskt inte alls brydde sig om hans handikapp. Det liksom försvann ur deras medvetande efter ett tag. Jonas berättar:
"En kompis i min klass har berättat om ett förvirrat samtal han hamnade i en gång:
-Du känner väl den där handikappade? frågade någon.
Min kompis svarade:
-Nä, vadå? Jag känner ingen handikappad...
-Jo, men du vet... Han heter Jonas eller nåt...
Efter att ha funderat en lång stund fattade min kompis till slut vem den andra syftade på.
-Jaha, du menar Helge! Ja, honom känner jag ju såklart!
Men någon handikappad kände han inte."

Boken är full av ganska komiska situationer, men ibland fastnar skrattet i halsen lite. Tänk ändå hur lite människor vet och förstår om handikapp. Jonas berättelse är lärorik.

Jag kan inte låta bli att citera ännu en något dråplig situation, och man kan inte låta bli att tycka lite synd om Jonas. Han skulle nämligen fria till sin Hanna. Det blev inte riktigt som han ville (och det hade inte med Hanna att göra):

"I somras när vi hade bestämt oss för att förlova oss ville jag hitta på något extra för henne, något som hon skulle minnas.

Till slut kom jag på att jag skulle fria till henne högst upp i Turning Torso här i Malmö.

Jag gick dit och frågade personalen om det var okej att ta upp min flickvän till takvåningen vid ungefär klockan 22 den kvällen.

De fattade nog inte riktigt vad jag pratade om. De frågade om de fattat rätt.

-Vill du veta tidtabellen för buss 22?

Jonas gav upp och senare friade han till sin älskade Hanna på Ribersborgs sandstrand i stället.

Läs den här boken, jag rekommenderar den varmt. Jag avslutar med Jonas egna ord ur förordet:

"Jag borde enligt läkarna inte alls ha blivit den jag är idag. Enligt deras utvecklingskurvor skulle jag ha tillbringat resten av mitt liv sittande i en rullstol, dessutom helt oförmögen att tala.

Men ibland blir det inte som vetenskapen tror. I mitt fall blev det så ofantligt mycket bättre. Och är glad att kunna säga att bättre blir det, varje dag. Nu kan jag till och med ta på mig byxorna alldeles själv.

Den här boken är tänkt att vara en laddning färgglada klickar mitt i vardagens många gråa nyanser."

Ja, Jonas, färgglada klickar är din bok och tack för en härlig läsupplevelse.

Jonas har en egen hemsida, Vinna i livet och en blogg Cp-bloggen. Han är också kolumnist i Metro. Läs även en intervju med Jonas här.

Mystisk mysticism?

Debatten om den mystiska mysticismen fortsätter. Jag tycker mig se en viss kantring i debatten, eller att den har gett sig in på ett stickspår.
Det verkar som om de frikyrkliga debattörerna gärna vill tro att kristen (katolsk eller ortodox) mysticism är något som har släppt in österländska, ickekristna, metoder, övningar och trosföreställningar.
Insändarskribenten Kalle Dahlin verkar dra ett likamedstecken mellan djuroffer, vattenbad i Ganges och orakel i Delfi och rökelse, ikoner, och ritualer man kan finna i kristen mysticism.
Låt mig med en gång säga, att om det är det som det handlar om, då är inte heller jag med.
Men nog är det lättare att avfärda den kristna mysticismen om man tror att det är det samma som österländsk ickekristet inflytande.

Men det är inte det vi debatterar, tror jag, det borde i alla fall inte vara det.

Jag tror kanske att det har att göra med en rädsla dels för det okända, dels för att det faktiskt kan vara så att den helige Ande manifesterar sig själv på olika sätt i olika kristna sammanhang, alltså på ett annat sätt än det jag är van vid/tror är det riktiga.
Jag tror att man kan uppleva Andens verkningar i kristen mysticism lika mycket som i ett karismatiskt sammanhang. Jag tror att Anden kan vara närvarande på så många olika sätt. Det handlar inte alltid om att det "kokar". Man kan ju få starka andliga upplevelser också i ett mer kontemplativt sammanhang (inkluderat både tungomålstalande och profetior). Jag har upplevt Andens närvaro bara av att gå in i gamla kyrkor från 300-talet, till och med i kyrkoruiner, under min tid i Mellanöstern, hur förklaras det?

Men om ritualerna och handlingarna blir det viktigaste, då har man naturligtvis hamnat snett. Och Bibeln ska givetvis vara vår urkund, men det betyder inte att vi inte kan läsa och lära oss av vad som har skrivits sedan dess. Ökenfäderna, för att ta ett exempel, har ju mycket att lära oss, men de är givetvis inte felfria och absolut inte sista auktoritet. Lika lite som Luther, Calvin eller Lewi Pethrus.

Jag tror att kristna i alla tider har utvecklat ritualer för sin tillbedjan. Medvetet och omedvetet. Katoliker har en ritual, lutheraner en och pingstvänner en. Jag tror inte att någon kan säga att "vi har inga ritualer i vår kyrka". Frikyrkorörelsen är kanske lika ritualiserad som både katolska och ortodoxa kyrkan, det yttrar sig bara på ett helt annorlunda sätt.

Låt mig avsluta och säga att kanske är det bättre att det "kokar över" än att det inte kokar alls, vad vet jag. Men min erfarenhet är att när det har kokat över för mycket har det också drivit bort människor från Kyrkan, och de har fått sår inombords som därefter hindrar en sund gemenskap med Gud. Karismatisk kristendom kan vara lika osund som kristen mysticism, om vi någonstans på vägen går vilse och inte håller oss till Gud.

I alla kristna sammanhang tycks människor gå vilse, och kanske borde vi alla fråga oss varför.

Kan något egentligen vara heligt?

Det där med att koncentera sig på att bara skriva glada inlägg får sig idag en rejäl törn.
Eller kanske är det så att sätta sig och fundera på vad som är heligt gör en glad, ödmjuk, vad mer?
Två saker har fått mig att överge gladainläggutmaningen, i alla fall tillfälligt.

Först: En god vän ligger svårt sjuk i cancer. Det känns inte rättvist när någon som står mitt i livet står inför hotet att den där andra halvan av livet kanske inte kommer.
Men livet är ju heligt oavsett om det tar slut vid 85 år, 45 år eller 37 timmar.

Och sedan: Ni som läser min blogg börjar snart misstänka mig för att ha ingått någon slags hemlig pakt med Birger, där jag lovar att ständigt länka till honom. Han kommer liksom högre upp på Knuff-listan då.
Men idag, måste ni bara läsa. Och läs SvDs Brännpunkt också.
"Det behövs faktiskt olika sorters människor för att få ett mänskligt samhälle", skriver Svante Linusson, pappa till Ylva, som har Downs Syndrom.

Birger Schlaug återger vad ett antal nobelpristagare har sagt genom åren och det första jag känner när jag läser det är att jag vill springa på toaletten och kräkas.
Vad tycker ni om följande uttalanden?:
"Det kan tänkas att man inom en inte allför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar," (Macfarlane Burnet)
"Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag". (Francis Crick)
"Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..." (James Watson)

Var det någon som trodde att begreppet Rashygien var förlegat? Och varför är det så tyst om gentekniken? Abort debatteras vilt, men är inte detta nog så viktigt?
I ett utdrag från sin bok Svarta Oliver och gröna drömmar, skriver Schlaug:
"Numera kan vi älska utan att göra barn, göra barn utan att bära dem, bära utan att föda, föda utan att fostra, fostra utan att föda - vi kan dessutom snart bestämma över egenskaperna hos barnet vi ska göra, bära, föda och fostra."

Varför kan vi inte acceptera att livet inte är perfekt? Vare sig det gäller kosmetisk kirurgi eller den lömska släktingen genteknik (som visserligen har vissa goda sidor, jag vet, men...) så handlar det om en sak; att bli perfekt.
Det icke perfekta ska inte få finnas.

Vad är heligt? Hur ska vi skydda det heliga? Hur ska vi värna om de små, de icke perfekta, de halva, de skamfilade, de allra minsta som Gud älskar?

Birger får ordet igen:
"Kan något egentligen vara heligt? Jag tror det. För mig är evolutionen, eller om nu någon hellre vill kalla det skapelsen, helig. Jag har alltid haft svårt för historiens svartrockade prästerskap. Jag har än svårare för det vitrockade. Såväl de svartrockade som de vitrockade tror sig vara förmer."

Kan bara konstatera att det är lätt att vara överens med Birger.
Men jag borde kanske tillägga att i den sjuke vännens fall så hoppas jag att det vitrockade prästerskapet gör sitt bästa.
Och det svartrockade? Prästerna?
Vi kristna är väl alla präster? Vi måste att försvara det som är heligt.

En påhittad riddare blir ännu mera verklig

Jag ser fram emot en jul hemma i Sverige, förhoppningsvis med lite vinter. Familj, julgran och julmat och allt. Julbön och julotta.
En sak till hoppas jag innerligt att vi ska hinna med. Filmen om Arn.
Jag är nog inte den enda som med viss bävan ser fram mot filmen. Alla vi som har läst Jan Guillous böcker med fascination undrar nog om filmen håller måttet.

Jag gillar en bra berättelse. Jag vill att språket ska ha flyt och inte vara för tillgjort. Epitet ett vackert språk är ett ganska luddigt uttryck. Jag kan sällan säga om en bok har vackert språk, det överlämnar jag åt andra. Att kunna skriva en bra berättelse eller en bra historia, och ha ett vackert språk är få förunnat. En bra historia är en historia som fängslar läsaren och, om det är en bok, gör att man inte kan lägga den ifrån sig. En film som fängslar kan man se om igen för att upptäcka mer.

Som troende kan jag inte komma undan att Guillou, som säger sig vara ateist, och som jag dessutom uppfattar som ganska bufflig och arrogant, skildar troende på ett trovärdigt sätt. Både Arns och Cecilias tro beskrivs ödmjukt och respektfullt. Någon skrev att porträttet av den troende Cecilia liknar det som Wilhelm Moberg skapade i Christina i Utvandrarna. En människa med en innerlig tro. Skickligt, av båda författarna. Behöver jag tillägga att Mobergs romansvit tillhör mina favoriter, den tål att läsas om igen med jämna mellanrum.

Visst är berättelserna om Arn aktuella på många sätt. Kanske mer än någonsin.

Statyn föreställande Syriens store hjälte, Saladin, utanför Citadellet i Damaskus

Skriva glada blogginlägg - utmaning

Jo, jag utmanar till att skriva glada blogginlägg ett tag framåt. Själv ska jag försöka skriva glada blogginlägg fram till jul. Se det som en variant av bloggfasta.

Låter det töntigt? Kanske. Jag hoppas det inte blir alltför mjäkigt.
Utvidga gärna det glada till att skriva om fred och försoning, vänskap, positiva levnadserfarenheter, solskenshistorier...
Julen brukar betecknas som fridens högtid, vi firar ju fridsfurstens födelsedag.

Vad det gäller kommentarsavdelningen ska jag försöka avhålla mig från krigsstigen, vare sig det gäller religion, politik, samhällskritik... Skrälla lite mindre med symbalerna, som Johan uttryckte det.

Jag beslutade för att bara skriva glada blogginlägg, inklusive bara glada kommentarer, i morse, efter det att trycket lättat efter en liten bloggdiskussion på en välkänd blogg (jo, ni kan nog gissa vilken...) igår kväll, där jag plötsligt blev så arg... och fräste till mot vad jag tyckte var en korkad, naiv, och mycket liberal anonym kommentator... I skrivande stund verkar det som om jag fick sista ordet, men...

Det fick mig att fundera; vad tjänar det till egentligen att slänga ur sig sina åsikter till höger och vänster på olika bloggar?
Jag vet inte, ibland känns det som bloggen bara är ett medium där man kan slänga ur sig sina åsikter, utan att lyssna på andra, och utan att lära sig något.
Jag säger inte att jag inte har lärt mig något. Min största behållning av bloggen är faktiskt de människor jag har lärt känna, och de kontakter som har fördjupats utanför bloggen, via email.

Positivt tänkande är inte fel, men inte alltid så enkelt. Men när jag tittar igenom mina egna blogginlägg alltsedan i somras, så är temat genomgående; depression.
Tvivel, trötthet, deppighet, ilska... Även när jag tittar på African Queen, novellen jag skrev på skrivarbloggen, så skiner det igenom. Det är en deppig och sorglig berättelse (men det är upplyftade att läsa de positiva kommentarerna från er läsare!)
Och jag tänker, nej, nu får det vara nog!
Fram till jul: Mindre bloggande, gladare bloggande!

Någon som har lust att hänga på?
------------------

Inlägget igår om holländarnas väldigt glada firande av Sinterklaas, får väl ses som en början till mitt glada bloggande.

Sinterklaas - den riktige tomten...

...brukar jag säga.
För att göra en lång historia kort; det vi kallar tomten, det som i andra länder kallas Santa Claus, Father Christmas, Julenissen, har sitt ursprung i en mycket typisk holländsk sed;
Sinterklaas. Ja, rätt ska vara rätt, Sinterklaas firas i några fler länder.

St Nikolaus, det helgon, som ursprungligen firades, var en biskop i Turkiet under 200-talet. Firandet av Sinterklaas lyckades överleva reformationen i Holland och firas idag med stort allvar. Och det sker inte under jul, nej, Sinterklaas firas på sin födelsedag, 6 dec, eller rättare sagt kvällen innan. Då får holländska barn sina "klappar" (alltså inte på jul). Sinterklaas släpper ned presenterna genom skorstenen.
De som inte längre tror på Sinterklaas (jag menar, han var så förfärligt lik min dotters kompis pappa, så jag undrar ju...) ägnar sig åt att göra Surprises, dvs man packar in en present som en surprise, de kreativa ådrorna flödar och presentinpackningen kan se ut precis som helst; en stor penna fick min ene son förra året och min dotter fick en käpphäst.

Men först ska Sinterklaas göra sitt intåg och det sker ofta någon gång i mitten av november. Det är då man har chans att se honom i levande livet.
Det är en glad fest, och inga Sinterklaasfigurer med fula tomtemasker inte; nej, här är Sinterklaas klädd som en biskop, helt i rött och med biskopsmössa och kräkla (stav) och allt. Han kommer med båt från Spanien (bor där av någon anledning, han reser inte från Turkiet...), rider på en vit häst och har också ett antal knektar med sig, Svarte Piets, som kastar pepernoten (pepparnötter, smakar som våra pepparkakor) till åskådarna. Ursprungligen hade Sinterklaas bara en Svarte Piet, som enligt traditionen var St Nikolaus afrikanske tjänare (jag antar att det är han som får åka häst och vagn på mitt lilla videoklipp). Med sig har Sinterklaas också Boken, där det står om barn har varit snälla eller stygga under året (vi känner igen tomtens "finns det några snälla barn").

Holländarna tog med sig Sinterklaasfirandet till Amerika, som gjordes om till Santa Claus och som oss klonades ihop med gårdsnissen, Jenny Nyströms bilder och på den vägen är det. Så kom tomten till.

Av alla typiska holländska sedvänjor så är Sinterklaasfirandet definitivt det som jag lättats har tagit till mig. Varför? Jo, det firas seriöst, pompa och ståt och barnen fullkomligt älskar det. Hela veckan har barnen här sprungit runt i Svarte Piet kläder, och en och annan liten Sinterklaas såg man också. Riktigt små barn brukar vara vettskrämda för de svartsminkade Svarte Piets, som springer runt och kastar godis och lever lite rövare.
Dessutom gör det att man på julen firar den som verkligen ska firas. Här i Holland är julen mer en religiös högtid än i Sverige, så upplever jag det. Men nu försöker handeln införa kerstcadeaus, julpresenter, för att sälja mer, vilket kan få vem som helst att blir utshoppad av rent utmattning. Speciellt jag, som vill "hålla på traditionerna", dvs både de holländska och svenska, i vårt hem. Alltså; jag köper presenter vid två tillfällen... Eller det där med utshoppning kanske bara är något som smittar via Birgers blog...
Jo, jag vet, Sinterklaas har kommersialiserats, handeln har glada dagar. Men ändå, jag gillar Sinterklaas.

Här kommer mer lite smakprov från Sinterklaas intåg i vår stad:

Förtrupperna på en liten filmsnutt: Alla Sinterklaas Svarte Piets använder sig av många olika transportmedel

Sinterklaas på sin vita häst

Sinterklaas välkomnas utanför stadshuset av stadens borgmästare

Denne Svarte Piet har anförtrotts Sinterklaas viktiga bok, där det står om barnen har varit snälla under året som gått eller inte. (Undrar vad svenska Humanisterna hade tyckt om det holländska Sinterklaas-firandet?)