Jo, jag utmanar till att skriva glada blogginlägg ett tag framåt. Själv ska jag försöka skriva glada blogginlägg fram till jul. Se det som en variant av bloggfasta.
Låter det töntigt? Kanske. Jag hoppas det inte blir alltför mjäkigt.
Utvidga gärna det glada till att skriva om fred och försoning, vänskap, positiva levnadserfarenheter, solskenshistorier...
Julen brukar betecknas som fridens högtid, vi firar ju fridsfurstens födelsedag.
Vad det gäller kommentarsavdelningen ska jag försöka avhålla mig från krigsstigen, vare sig det gäller religion, politik, samhällskritik... Skrälla lite mindre med symbalerna, som Johan uttryckte det.
Jag beslutade för att bara skriva glada blogginlägg, inklusive bara glada kommentarer, i morse, efter det att trycket lättat efter en liten bloggdiskussion på en välkänd blogg (jo, ni kan nog gissa vilken...) igår kväll, där jag plötsligt blev så arg... och fräste till mot vad jag tyckte var en korkad, naiv, och mycket liberal anonym kommentator... I skrivande stund verkar det som om jag fick sista ordet, men...
Det fick mig att fundera; vad tjänar det till egentligen att slänga ur sig sina åsikter till höger och vänster på olika bloggar?
Jag vet inte, ibland känns det som bloggen bara är ett medium där man kan slänga ur sig sina åsikter, utan att lyssna på andra, och utan att lära sig något.
Jag säger inte att jag inte har lärt mig något. Min största behållning av bloggen är faktiskt de människor jag har lärt känna, och de kontakter som har fördjupats utanför bloggen, via email.
Positivt tänkande är inte fel, men inte alltid så enkelt. Men när jag tittar igenom mina egna blogginlägg alltsedan i somras, så är temat genomgående; depression.
Tvivel, trötthet, deppighet, ilska... Även när jag tittar på African Queen, novellen jag skrev på skrivarbloggen, så skiner det igenom. Det är en deppig och sorglig berättelse (men det är upplyftade att läsa de positiva kommentarerna från er läsare!)
Och jag tänker, nej, nu får det vara nog!
Fram till jul: Mindre bloggande, gladare bloggande!
Någon som har lust att hänga på?
------------------
Inlägget igår om holländarnas väldigt glada firande av Sinterklaas, får väl ses som en början till mitt glada bloggande.
Good news. Det är definitivt mera givande än avfallsfrågor som hör hemma på soptippen.
SvaraRaderaDag och Monica
SvaraRaderaDet är på sätt och vis mer utmanade (för skribenten) också... Men jag skall definitivt försöka haka på denna utmaning!
...får väl göra ett försök...;)
SvaraRaderaTaj, smilbandupphöjelse: När min yngsta dotter var mycket liten och hörde talas om änglar, och i en barnbok hade sett något om att man blev ängel när man dör, började hon gråta och sa med förfäran i rösten: Jag vågar inte flyga, jag vill inte flyga!
SvaraRaderaJa! Det låter ljuvligt!
SvaraRaderaDet verkar som om jag har inspirerat några i alla fall!
SvaraRaderaKul!
Och Birger!
Tack för smilbandsupphöjelsen!
Mer sådant! Gärna på din blogg också...
Usch, där var jag inte snäll.
Hädanefter ska jag bara skriva glad kommentarer på din blogg, om jag kan.
jag vet inte....."Tjoflöjt! Allt känns så bra, halleluja"....är liksom inte min typ av inlägg, alltid...det bär emot...kanske ska jag istället skriva mer dämpat under advent (som en advenstsfasta) för att därigenom locka fram mer sann glädje inifrån...hm....pallar jag det?
SvaraRaderaKära Zäta,
SvaraRaderaEgentligen tror jag inte att tjoflöjt-läggen passar mig så bra heller. Glad kan låta så klämkäckt!
Därför försökte jag bredda det lite också "fred och försoning, vänskap, positiva levnadserfarenheter, solskenshistorier..."
Men eftersom advent är fasta egentligen, så är det ju också en idé att skriva lite mer dämpat.
Jag tycker annars att du brukar ha en bra balans, Monica:
SvaraRaderaglädje, sorg, vardagsbekymmer, filosofi....etc...
Hoppas sonens 24h-fastande gav utdelning och att han slipper vara sjuk