onsdagen den 28:e november 2007

En påhittad riddare blir ännu mera verklig


Jag ser fram emot en jul hemma i Sverige, förhoppningsvis med lite vinter. Familj, julgran och julmat och allt. Julbön och julotta.
En sak till hoppas jag innerligt att vi ska hinna med. Filmen om Arn.
Jag är nog inte den enda som med viss bävan ser fram mot filmen. Alla vi som har läst Jan Guillous böcker med fascination undrar nog om filmen håller måttet.

Jag gillar en bra berättelse. Jag vill att språket ska ha flyt och inte vara för tillgjort. Epitet ett vackert språk är ett ganska luddigt uttryck. Jag kan sällan säga om en bok har vackert språk, det överlämnar jag åt andra. Att kunna skriva en bra berättelse eller en bra historia, och ha ett vackert språk är få förunnat. En bra historia är en historia som fängslar läsaren och, om det är en bok, gör att man inte kan lägga den ifrån sig. En film som fängslar kan man se om igen för att upptäcka mer.

Som troende kan jag inte komma undan att Guillou, som säger sig vara ateist, och som jag dessutom uppfattar som ganska bufflig och arrogant, skildar troende på ett trovärdigt sätt. Både Arns och Cecilias tro beskrivs ödmjukt och respektfullt. Någon skrev att porträttet av den troende Cecilia liknar det som Wilhelm Moberg skapade i Christina i Utvandrarna. En människa med en innerlig tro. Skickligt, av båda författarna. Behöver jag tillägga att Mobergs romansvit tillhör mina favoriter, den tål att läsas om igen med jämna mellanrum.
Visst är berättelserna om Arn aktuella på många sätt. Kanske mer än någonsin.

Statyn föreställande Syriens store hjälte, Saladin, utanför Citadellet i Damaskus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar