Arn-Tempelriddaren

Så har vi då sett den, och det två dagar efter premiären. Digitala tider, min pappa påpekade att när de var unga kunde det ta två år innan storfilmen hittade till det lilla samhällets biograf.

Arn–filmen har fått väldigt blandad kritik. En del rentav dåliga. Samtidigt är jag ju medveten om att man sällan kan ta recensenter på allvar. Och det tar säkert emot för många att ge en ”Guillou–film” höga betyg.

Vi tog med de två äldsta barnen, fast jag var lite orolig för om de skulle hänga med i alla medeltida politiska svängar. Och den stora frågan; varför i hela världen tvingades Arn bli tempelriddare och Cecilia i kloster, i tjugo år? Och varför fick ingen tala med henne? Dog barnet? Frågorna var många i mina öron under filmens gång, och efteråt, men det första som tolvåringen sade när hon kom ut från bion var att hon ville se del två också.

Jag tycker att den dåliga kritiken är oförtjänt. Det är en saga, inte en Bergmanfilm eller Strindbergdrama.
En saga ska vara vacker, romantisk, dramatisk och lite oförklarlig. Att Guillou smyger in sin version av svensk historia och Mellanösternpolitik må vara hänt, men det är som han säger själv, i första hand en kärlekshistoria. Och den är vacker. Naturscenerierna är vackra, liksom kläderna, hästarna, kyrkorna, till och med stridsscenerna. I en saga är människorna goda, onda, vackra, fula, sluga, kloka, trosvissa, trogna, falska. Arnfilmen har allt det där.
Jag vet, jag är inte en person som faller för vare sig nobelpristagarromaner eller Bergmanfilmer. Jag vill ha en bra berättelse och det gäller både bok och film. Sedan får den gärna innehålla lite "vackert språk", men för mig är en bra bok en bok man inte lägger ifrån sig (och gärna läser om igen) och en bra film en som man inte vill ska ta slut (och som man gärna ser om igen...).

Joakim Nätterqvist är bra som oerfaren, förvirrad tonåring (i den mån man som trettioårig skådespelare minns hur det var att vara tonåring). Arn har växt upp i skyddad miljö bakom klostermurarna, omgiven av snälla munkar, och plötsligt står han ute i verkligheten igen. Han vet lite om de politiska intrigerna och än mindre om kärlek och sex.
Och senare som tempelriddaren är han utmärkt som allvarlig och dyster blond krigare. Som bara väntar på att hans tid ska vara över och han ska få resa hem igen.
Och han kan rida! Nätterqvist har ridit sedan barnsben, hans mamma har ett stuteri, och det syns. Hästen galopperar med väldig fart, men Arn sitter blickstilla på ryggen. Tjusigt!

Sofia Melins Cecilia stämmer väl överens om med mina föreställningar om den levnadsglada men något sköra sjuttonåriga flickan.
Något som jag saknar i filmen är mer om hennes vänskap till Cecilia Blanka, den blivande drottningen. I den andra boken är Blanka en intressant karaktär, trotsig, stolt och hon är kanske i slutändan det som gör att Arns Cecilia överlever sin hemska klostervistelse.
I filmen får Blanka för litet utrymme. Flera karaktärer får för lite utrymme. Men man kan inte ta med allt, jag vet.
Och så tycker jag själv, efter så många år i Mellanöstern, varför kunde man inte hitta en arabisk skådespelare för Saladin? Istället för en berömd indisk stjärna, det måste finnas massor av berömda arabiska skådespelare, som med glädje skulle spela arabernas store hjälte, det är bara att åka till Libanon och Egypten och leta. Nu har man i stället en Saladin som pratar engelska med indisk brytning. Fel… Fel...

Men i alla fall, filmen får godkänt. Och det är definitivt en biograffilm, inte en film som man ska vänta tills den finns att hyra som DVD.

Gott Nytt 2008

Hemma igen!
Lyckades ta oss hem innan blixthalkan slog till i södra Sverige.
Hann även hälsa på goda vänner utanför Köpenhamn.

Julen regnade nästan bort. Men det var kul att fira svensk jul med familjen igen. Jag lyckades också träffa gamla vänner som jag inte har sett på över tio år. De sade att jag var mig precis lik, och jag tyckte att de var precis sig lika också. Tills vi tittade på varandras barn. Deras äldsta är ungefär så gammal nu som vi var då när vi umgicks som mest (alltså som tonåringar). Jaja, tiden går. Håkan är pastor i Landskrona och lärare på SALT i Malmö, Malin har svurit socionomyrket trohet. Det kan man ju inte säga om mig...

Jaha, och det verkar som om man ska ägna sig åt årskrönikor i bloggvärlden. Se tillbaka på 2007 och säga hur det var. Jag återkommer till det om några dagar när min blogg firar 1 år. Jag hade glömt att den var så gammal.

Jag väljer att se framåt nu, i stället. Jag förväntar mig mycket av 2008. Är det förmätet att önska sig själv framgång?
Jag gör det i alla fall. Ni som känner min blogg (mina bloggar) vet vad jag syftar på...

Annat att se fram emot:

• U2 ska enligt uppgift komma med ett nytt album. Yes!
• Liksom Coldplay...
• Uno Svenningsson kommer med ett nytt album. Äntligen!
• Michael Connelly kommer till hösten med ett ny bok. En kombinerad Harry Bosch/Mickey Haller deckare. Yes!

Jag kommer evenuellt att fylla på denna lista allt eftersom jag kommer på mer.

Jonas Helgesson Dagens Årets förebild 2007 + lite annat

Kan inte låta bli att sträcka på mig lite när jag ser att min lille grannpojk (inte så liten längre...) här utnämnts till nr 1 på Dagens 100 bra förebilder 2007 .

Jag har redan (INNAN DAGEN!) uppmärksammat Jonas.

Grattis Jonas! Du slår både Birger Schlaug och Göran Skytte! (Jo, du slår ju alla 99 faktiskt...)

Grattis även till Mackan och Daniel på Tro och Tänk som också letat sig in på listan.

Haggaj på Aletheia tycker att detta blogginlägg var 2007 års bästa. Jag håller med, men så är jag väl också lite partisk, eftersom jag är lite svag för både Emanuel och Birger...

God Jul

Nu blir det definitivt tyst en tag.
Tittar kanske in ibland.

Ha en trevlig Jul och jag önskar er ett Gott Nytt År!
Vi hörs!
--------------














En del har publicerat sin önskelista.
Här är min:

Jag önskar mig:

1. Fred på jorden (måste man väl önska sig).


2. Lugn resa till och från Sverige under jullovet


3. Tid att skriva rent manuset till min bok så att jag kan skicka in den (sista försöket!), jag vill nämligen sätta igång med nästa projekt!


4. Träff med någon/några bloggvänner in real life!

------------
GOD JUL!!

Guillou om kärleken i Arn

Gå in på Arn-filmens hemsida och klicka vidare till video, så kan ni se en intervju med Guillou om kärleken i Arn.

Han säger bland annat:

"Ja, det är en kärlekshistoria, fast av en typ, en sort som aldrig skulle finnas i vår tid, för den här kärleken är inspirerad av Gud, och det kör vi ju liksom inte med nu förtiden."

Lite föraktfullt skrattar han sedan åt denna tro, men tillägger snart att "deras tro blir belönad".

Jag reagerade faktiskt på hans ord, på flera sätt. Och ställer frågor:

Skulle den sortens kärlekshistoria aldrig kunna finnas i vår tid?

Vad menade Guillou egentligen?

En sida av det han säger är naturligtvis det nästan orimliga i att två älskade i vår tid skulle skiljas åt under tjugo år, hålla kärleken vid liv med hjälp av sin tro, och sedan lyckas förenas igen.

Eller?

Måste man lägga en sådan kärlekshistoria i medeltiden för att kunna berätta den?

Tusen tankar far genom huvudet. Hur skulle man berätta en sådan här historia i nutid?

Går det? Hur skulle man göra i så fall? Med hela trosaspekten och allt?

Tror sjutton om Guillou inte har utmanat mig till att... skriva något?

... inspirerad blir jag i alla fall.

Kristna och sex

Ja, nu hoppar väl besökssiffrorna i höjden på grund av att jag inkluderar ett populärt sökord i titeln.

Aletheias lilla åthäveefterlysning spårade ur lite. Haggaj drog en rolig historia om en känd predikant som enligt uppgift hade sagt något om hur stor Jesus var, och som kunde misstolkas som något pastorn och hans fru hade haft för sig i sängen. En typisk predikantgroda.
Finns nog hur många exempel som helst på liknande.
Någon med egna erfarenheter? Berätta gärna, jag tycker faktiskt det är riktigt kul. Men egna ska det vara!
Grodor från präster och predikanter som har god självdistans och själv kan skratta åt dem tycker jag visst att man kan skratta åt!
I alla fall, reaktionen bland kommentatorerna kom omedelbart, "går vi inte för långt nu?" Man talar om Paulus ord om "onyttigt" tal och om det behagar den helige Anden eller inte.

Det fick mig att fundera på om hur kristna reagerar när sex kommer på tal.
Jag håller med om att han kanske ska akta sig för vandringsägner om kända predikanter, speciellt om de inte är i livet, de kan ju inte ge sig syn på saken, och kanske har de anhöriga som tar illa upp.
Det är klart att man ska försöka undvika att såra varandra.

Samtidigt tror jag att det är lite typiskt, kan inte kristna tala om sex, än mindre skämta om det?
Varför inte?
Det är lätt att prata om att andra sysslar med "onyttigt" tal. Alla skämt och roliga historier, även ickesexuella, faller liksom platt.
Och vi kristna blir så förfärligt tråkiga. Eller?

Jag vet inte, jag tror faktiskt att om vi inte kan skämta om sex, så är det också svårt att tala allvar om sex. Det är ju redan svårt nog att tala om det.

Världens bästa julklapp...

... har vi redan fått och det någon vecka för tidigt.

Vad det var?
Jo, en friskförklarad yngste son!
Vi var hos barnläkaren idag som redovisade resultatet från sonens fastetest, och han konstaterade att insulinproduktionen under fastetestet var helt normal, det vill säga hans hyperinsulinism har växt bort.

Att försöka förklara hur vi känner just nu är omöjligt.

En gudomlig julklapp, kan det bli någon bättre inledning på julen?!

Julkänning....

Bohusvinter

Det är minus 2, stålande solsken, tredje advent och plötsligt får hela Holland julkänslor.
Om det fryser ordentligt några dagar kan man kan åka skridskor på naturlig is.
Annars få man åka på tillfällig konstfrusen sådan.
Jo, det har de på torget här, i morgon ska barnen åka med skolan.
Nya grejen alltså, en mobil isbana, plockas ned efter nyår. Tydligen går företaget som tillverkar denna produkt väldigt bra. Halva Europa vill ha mobila isbanor.

Vi hoppas på vinter i Sverige också, bara inte snön faller just den dagen vi ska köra dit.
Jul i Sverige, jag ser fram emot det. Träffa släkten, äta svensk julmat (ja, och den som mamma lagar är givetvis godast), julmust, sitta framför öppna spisen, julotta...

Och bloggfritt blir det. Stugan är internetbefriad. Loggar jag in blir det på pappas dator, men några längre inlägg blir det inte.

Veckan som kommer hinner jag nog inte blogga så mycket heller, ni vet hur det är...

Så jag får väl passa på att önska

God Jul och Gott Nytt År, här och nu...

---------------------------------------

Liten uppdatering:;

Får jag bara puffa för:

1. Johans "piniga rödblossande gallup" om preventivmedel (och om vi använder det eller inte, och varför...). Själv har jag en massa åsikter om detta ämne, ja, visst blir det "pinigt" personligt ibland, jag borde nog skriva något själv om det. Senare...

Förresten vad hände med det gamla hederliga ordet pinsamt?

2. Aletheias försök att lista religiösa åthävor. Det ska bli intressant att se vad folk kan komma på. Själv vet jag inte vad som är typiskt svenskkyrkligt, det står lite still just nu...

Struntar kristna i miljön? Del 3 - "Jag skulle aldrig hinna bli vuxen!"

Miljöfrågan är uppe på insändarsidorna i Dagen igen. Först en domedagsinsändare, sedan mothugg.

Jag har skrivit en del förut, men det finns mycket mer att säga. Det som Morgan Forsberg skrev, kände jag faktiskt igen mig i.


"Under mina tidiga tonår fick jag i min församling höra en så intensiv förkunnelse om Jesus snara tillkommelse, att jag var helt övertygad om att jag aldrig, aldrig skulle hinna bli vuxen. En sak var jag - redo för hans återkomst, och jag väntar fortfarande."

Behöver jag säga att detta synsätt fortfarande dominerar i många kyrkor, oftast de mer evangelikala, frikyrkliga, karismatiska, trosrörelseinspirerade. Och i högerkristnas kyrkor i USA.
Engelske biskopen Tom Wright berättade att han ganska ofta stötte på folk som sade att "min pastor säger att vi inte ska bry oss om miljön, för det är inte bibliskt."

Det finns en hel del att säga om vad som är bibliskt om miljön. Jag tycker att synen "himmel och jord ska brinna" är obiblisk. Gud ska inte överge sin skapelse.

Inte heller kan jag se hur förvaltaraspekten i Genesis kan motivera att vi suger ut vår planets tillgångar och struntar i framtiden.

Och som sagt, OM Jesus återkomst dröjer, 80 år, 150 år, 150 000 år, vad gör vi för att vårda vår planet NU?

Miljöengagemang brukar känneteckna den mer liberala eller vänsterinriktade kyrkan. Nu undrar jag om vi också kommer att se en miljöväckelse inom den mer "höger"-inriktade kyrkan, den som gärna vill kalla sig biblisk eller konservativ eller karismatisk? Jag tycker mig se vissa tecken på det, och det är glädjande.
Hur kommer det sig? Håller den typiska "som en tjuv om natten"-eskatologin, och "Jesus kommer snart"-budskapet på att omvärderas? Jag tror det, och jag tror det är helt bibliskt. Visst tror jag att Jesus KAN komma snart, och visst vill jag säga att jag är beredd, men även om Jesus kommer imorgon, så planerar jag mitt äppelträd idag (Martin Luther?). Det ena motsäger inte det andra.

Och förresten, om vi nu verkligen tror att Jesus kommer så snart, då borde vi väl ge upp allt.
Sätta oss och vänta, och inte göra något. Vi borde inte älska och sätta barn till världen, inte uppfostra våra barn till att bli goda framtida samhällsmedborgare, inte spara i ett fondkonto för deras studier. Ja, och inte bry oss om miljön...
Och det enda som driver oss för att vittna inför andra människor om Jesus skulle vara ängslan inför att de kommer att förgås inom en snar framtid om de inte omvänder sig.
I stället för att glädjen över det glada budskapet om Jesus driver oss, "vi kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört!".

Många tänker säkert, när de får sitt nyfödda barn i famnen; vad är det för värld mitt barn kommer till? Har mitt barn någon framtid?
Ändå gör vi det, älskar för att sätta barn till världen, och det med förståndet i behåll. Och vi gör det igen. Och igen.
Så då borde vi väl rimligen också göra allt för att den världen ska bli så bra som möjligt, för våra barn. Och deras barn.

Ärkebiskop klipper sin prästkrage

The Archbishop of York, England, är en färgstark Herrens tjänare. På många sätt.
Den ugandafödde John Sentamu protesterade mycket bokstavligt mot Zimbabwes diktator Mugabe.
Han klippte nämligen sönder sin prästkrage i direktsändning på BBC och deklamerade att han inte skulle bära sin krage igen så länge Mugabe sitter vid makten. Kolla in klippet från BBC, (haha, kolla in den dubbla meningen av de orden!) ett absolut måste! Titta gärna på hela intervjun, intervjuarens reaktion är obetalbar: "My goodness, Archbishop that is a dramatic gesture!"

Jag har ett par goda minnen av färgstarka ugandiska präster, jag träffade nämligen en hel del under min stipendiattid där för hemskt många år sedan. Min absolute favorit, biskop Livingstone Mpalanyi Nkoyoyo, ska jag berätta om vid ett senare tillfälle, nu är det för sent. Håll utkik på denna blogg!
Biskop Livingstone blev så småningom ärkebiskop för Ugandas anglikanska kyrka och han är nog en av de mest jordnära präster jag någonsin mött.