Arn-Tempelriddaren

Så har vi då sett den, och det två dagar efter premiären. Digitala tider, min pappa påpekade att när de var unga kunde det ta två år innan storfilmen hittade till det lilla samhällets biograf.

Arn–filmen har fått väldigt blandad kritik. En del rentav dåliga. Samtidigt är jag ju medveten om att man sällan kan ta recensenter på allvar. Och det tar säkert emot för många att ge en ”Guillou–film” höga betyg.

Vi tog med de två äldsta barnen, fast jag var lite orolig för om de skulle hänga med i alla medeltida politiska svängar. Och den stora frågan; varför i hela världen tvingades Arn bli tempelriddare och Cecilia i kloster, i tjugo år? Och varför fick ingen tala med henne? Dog barnet? Frågorna var många i mina öron under filmens gång, och efteråt, men det första som tolvåringen sade när hon kom ut från bion var att hon ville se del två också.

Jag tycker att den dåliga kritiken är oförtjänt. Det är en saga, inte en Bergmanfilm eller Strindbergdrama.
En saga ska vara vacker, romantisk, dramatisk och lite oförklarlig. Att Guillou smyger in sin version av svensk historia och Mellanösternpolitik må vara hänt, men det är som han säger själv, i första hand en kärlekshistoria. Och den är vacker. Naturscenerierna är vackra, liksom kläderna, hästarna, kyrkorna, till och med stridsscenerna. I en saga är människorna goda, onda, vackra, fula, sluga, kloka, trosvissa, trogna, falska. Arnfilmen har allt det där.
Jag vet, jag är inte en person som faller för vare sig nobelpristagarromaner eller Bergmanfilmer. Jag vill ha en bra berättelse och det gäller både bok och film. Sedan får den gärna innehålla lite "vackert språk", men för mig är en bra bok en bok man inte lägger ifrån sig (och gärna läser om igen) och en bra film en som man inte vill ska ta slut (och som man gärna ser om igen...).

Joakim Nätterqvist är bra som oerfaren, förvirrad tonåring (i den mån man som trettioårig skådespelare minns hur det var att vara tonåring). Arn har växt upp i skyddad miljö bakom klostermurarna, omgiven av snälla munkar, och plötsligt står han ute i verkligheten igen. Han vet lite om de politiska intrigerna och än mindre om kärlek och sex.
Och senare som tempelriddaren är han utmärkt som allvarlig och dyster blond krigare. Som bara väntar på att hans tid ska vara över och han ska få resa hem igen.
Och han kan rida! Nätterqvist har ridit sedan barnsben, hans mamma har ett stuteri, och det syns. Hästen galopperar med väldig fart, men Arn sitter blickstilla på ryggen. Tjusigt!

Sofia Melins Cecilia stämmer väl överens om med mina föreställningar om den levnadsglada men något sköra sjuttonåriga flickan.
Något som jag saknar i filmen är mer om hennes vänskap till Cecilia Blanka, den blivande drottningen. I den andra boken är Blanka en intressant karaktär, trotsig, stolt och hon är kanske i slutändan det som gör att Arns Cecilia överlever sin hemska klostervistelse.
I filmen får Blanka för litet utrymme. Flera karaktärer får för lite utrymme. Men man kan inte ta med allt, jag vet.
Och så tycker jag själv, efter så många år i Mellanöstern, varför kunde man inte hitta en arabisk skådespelare för Saladin? Istället för en berömd indisk stjärna, det måste finnas massor av berömda arabiska skådespelare, som med glädje skulle spela arabernas store hjälte, det är bara att åka till Libanon och Egypten och leta. Nu har man i stället en Saladin som pratar engelska med indisk brytning. Fel… Fel...

Men i alla fall, filmen får godkänt. Och det är definitivt en biograffilm, inte en film som man ska vänta tills den finns att hyra som DVD.