Drömmer mardrömmar....

... om att jag ska bli sjuk eller nåt, och missa U2.

Sonen ligger med huvudvärk och jag blir genast orolig. Något smittsamt?

Tänk om jag blir sjuk och missar U2.

Skulle häromdan plocka en fästing tidigt på morgonen, belägen på ett otillgängligt ställe på maken, och fick ont i ryggen.

Föreställde mig med ryggskott inför U2-konserten på en obekväm Ullevistol högt uppe under taket.

Tänk om jag inte kan gå på U2.

Drömmer att biljetterna är olagliga och att vi inte kommer in.

Jag är lite hyper med andra ord.

Försöker att inte förvänta mig för mycket (vi har dåliga platser, alltså riktigt dåliga. Kan kanske inte se bandet alls...).

Med andra ord:

Har enormt höga förväntningar...

---

Post scriptum:

Har holländske svågern med familj på besök. Igår kväll frågade han om vi någon gång haft en hit som går som följer: Sommartider, hej, hej, sommartider... (svågern sjunger på svenska...)

...och jag sade, det är ju Gyllene Tider, men den låten känner ni väl inte till i Holland?

Jodå, han gjorde det i alla fall. (Övriga holländare i sällskapet inte).

Jag letar genast upp en CD kallad Sommar, eller nåt och sätter på Sommartider.

Stort holländskt leende och allsång i svenska sommarnatten följde.

Kristna ledare utan insikt

Ibland kan det var bra att ta reda på lite mer om dem som tycker annorlunda än en själv.

Jag gör det ibland, för jag vill förstå hur andra tänker.

Och ibland kan man då få ett bättre och rättvisare bild av motståndaren.

Men tyvärr kan man ibland också få rena skrämselhickan, eller i alla fall sina fördomar bekräftade.

En känd amerikansk kristen ledare som ofta dyker upp som kritiker av bland annat Emergent Church är John MacArthur.

Jag visste ju på förhand att han tillhör den mer konservativa skaran, men att läsa en del av hans texter gör mig nästan till en militant (kristen) feminist.

Hans kvinnosyn är oerhört konservativ och i vissa fall skrämmande.

På sidorna Q&A svarar han på vad kvinnan ska prioritera. Föga förvånande; hemmet, enligt MacArthur. Även om hon inte har barn eller barnen är utflugna.

In fact, from a parental perspective it is difficult to see how a mother could possibly do all that needs to be done in the home with the upbringing of children, hospitality, care of the needy, and work for the Lord (cf. 1 Timothy 5:3-14) and still work in an outside job. Indeed, any wife who fulfills God's priorities in her life and home will be a busy lady. However, her children and her husband will rise up and call her blessed, and a woman who fears the LORD shall be praised (Proverbs 31:28,30).

Låter vackert, men hur vore det om make och barn lättade moderns börda rent praktiskt? Jag vet att MacArthur refererar till Bibelns ord, men jag frågar mig: i vilken utsträckning kan vi totalt flytta över Bibelns sociala förhållanden till vår tid? Kvinnor var ju varken utbildade eller förväntades jobba utanför hemmet på Bibelns tid. Är det rimligt att Paulus och andra skulle hävda något annat?

I vår tid är vi ju ganska övertygade om att mannen är precis lika bra som kvinnan på att ta hand om hem och barn och att kvinnan också kan vara brödvinnaren.

Nåja, MacArthur är inte ensam om sina åsikter.

Men följande citat är de som ger mig skrämselhicka. Han talar om vad en kvinna ska göra om hennes man fysiskt misshandlar henne.

Divorce is not always an option, either--Scripture does not automatically permit divorce in the case of a physically abusive husband.

Still, while Scripture does not specifically instruct the battered wife, it gives principles that certainly apply to her. Proverbs 14:16 says, "A wise man is cautious and turns away from evil" (NASB). God gives us wisdom to be defensive and cautious. We duck when something flies through the air at our heads. Common sense tells us to avoid situations where we're placed in physical danger. And I believe that is what God expects of us.

Vidare:

My advice to women who are in danger of physical injury from their husbands is first of all to try to defuse the situation. Be careful not to provoke any circumstances that will make your husband become violent. Proverbs 15:1 says, "A soft answer turns away wrath."

Och:

Of course, pray for your husband, submit to him in every way you can, encourage him to seek advice and counsel from other biblically-knowledgeable men--and do everything you can to heal the problems that cause him to be angry or abusive.

Som socionom är det fullkomligt chockerande att höra något sådant här från känd kristen ledare. Även om han säger att det inte är kvinnans fel utan mannens, så är det ju indirekt precis det han menar genom att uppmana hustrun att inte provocera sin make och "göra allt för att hela de problem som får honom att bli arg och våldsam".

Den gamla klassiska myten igen att det är kvinnans fel om mannen slår henne.

John MacArthur borde kanske praktisera några veckor på en kvinnojour.

De flesta socialarbetare vet att de kvinnor som inte lämnar sin man efter första slaget ofta är kvinnor som har stora problem själva. Ofta har de upplevt våld i sitt barndomshem. Ofta lämnar de mannen och kommer tillbaka igen och igen. Inte sällan är det oerhört svårt att övertyga henne om att det bästa för henne är att lämna mannen.

Inte sällan är hon övertygad om att det är hennes fel att han slår henne.

Skulle hon dessutom av sin pastor uppmanas stanna kvar, ducka och akta sig för att provocera mannen, så bidrar det ju bara till att bekräfta en redan usel självbild.

Är det verkligen det som Jesus vill?

------

John MacArthurs hemsida är väldigt dålig. Inget enskilt svar på Q&A har en egen länk.

Första exemplet hittar man under What should a wife´s priorities be?, det andra under Answering Questions about the Family

Jag är i fel land

U2 spelade Bad på Amsterdam Arena i går. Den låt som jag älskade som tonåring.

Och jag är i Sverige.

Hoppas, hoppas, hoppas att de spelar Bad på Ullevi 1 augusti.

Freedom of Speech Praise

Jag har funderat en del på det här med yttrandefrihet sedan Emanuel Karlsten publicerade ett blogginlägg med anledning av en ny lag i Litauen. Den lag som bland annat betyder att man ska kunna förhindras tala positivt om homo- och bisexualitet.

Reaktionerna har varit starka, även från den sk. kristna bloggosfären. Jag konstaterar att de flesta bloggare jag regelbundet läser fördömer lagen eftersom den inskränker yttrandefriheten.

Men jag inser också att många kristna som har deltagit i debatten på olika bloggar inte lyckas hålla isär principen yttrandefrihet och det faktum att de inte håller med om att homosexualitet (eller som det ofta uttrycks "utlevd" homosexualietet) är något som är bibliskt eller i enlighet med Guds vilja.

Att någon tyckte att har man "fel" ska man inte yttra sig (min tolkning av sign. Stefan Pehrsons åsikter på Emanuels uppföljande blogginlägg Vi älskar att uppröras av homosexualitet) är givetvis skrämmande. Att jag sedan inte borde uppröras över denne mans åsikter sedan min diskussion ifall kvinnan verkligen är Guds avbild eller inte på ett av Carl-Henrik Jaktlunds blogginlägg är en annan femma. Dessutom har jag svårt att att ta folk på allvar som använder andra bloggar enbart för att framföra sina åsikter (och inte för att deltaga i en diskussion i ett intressant ämne).

Då blir jag egentligen mer chockad när bloggare som jag respekterar och tycker är sunda inte heller verkar hålla isär begreppen. Stefan Swärd verkar mena att bara för att han håller med om det Litauen vill stödja så är det inte en inskränkning i yttrandefriheten.

Men för de som inte håller med är ju lagen en inskränkning.

I slutändan handlar det om att ha rätt att säga vad man tycker, även om den andre tycker att jag har fel.

Jag kan tycka att den sk. homolobbyn har fel, men jag kan samtidigt tycka att den ska ha rätt att säga det den tycker.

På samma sätt som jag tycker att vissa kristna har fel när de säger att vi får utnyttja jordens resurser utan att tänka på konsekvenserna (eftersom de tror att jorden ändå ska gå under), men de ska få säga det.

För att ta två exempel.

Yttrandefriheten har begränsningar, friska upp minnet via Wikipedia om ni har glömt. Men i princip handlar yttrandefrihet om rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon form av bestraffning.

Ibland behöver gränserna för yttrandefriheten testas, tex så som skedde i samband med Muhammedkarikatyrerna. Även om jag tyckte att det var onödigt att göra dem, enbart därför att jag anser att visar vi respekt för andras tro så kommer de i gengäld att visa respekt för vår (eller vår avsaknad av tro), så tycker jag samtidigt att upphovsmännen skulle ha rätt att publicera dem.

Jag har bott många år i länder där yttrandefrihet inte är en självklarhet. Jag har bott i länder där fel ord vid fel tillfälle inför fel person kunde se till att man (och då menar jag inte utlänningar som mig, utan lokalbefolkningen) hamnade i fängelse i många år.

Därför är yttrandefrihet för mig något närmast heligt.

Många påstår att yttrandefrihet inte har något stöd i Bibeln. Det har inte heller demokrati.

Men det är av den enkla anledningen att de två inte existerade under Bibelns tid.

Jag anser att båda har växt fram när vårt moderna samhället har utvecklats och har sin grund i evangeliet. Jag tror att respekten för individen som Jesus demonstrerade bäst försvaras i ett samhälle som har demokrati och yttrandefrihet oavsett om de två existerade under biblisk tid.

Jag tror att man har större förutsättningar att älska sin nästa och älska sina fiender i ett demokratiskt samhälle. (Och med det menar jag inte att man inte kan göra detsamma i ett ickedemokratiskt samhälle).

Men i ett demokratiskt samhälle har andra rätt att tycka annorlunda.

Det måste jag acceptera, även om jag inte håller med om deras åsikter.

Det är min enkla lovprisning till yttrandefriheten.

Bokens framtid, digital publicering och lite annat

Hos Bokhora pågår en intressant diskussion om bokens framtid. "Kommer min färgsorterade bokhylla vara ett minne blott?" frågar sig Johanna Ögren.

Kommer vi alla i framtiden att sitta med läsplattor? Kommer den tryckta boken snart vara ett minne blott för gemene man, precis som vinylplattan, kassettbandet och videofilmen på band?

En del drar likamedstecken med digitala böcker med att författaren aldrig i framtiden kommer att kunna tjäna pengar på sitt skrivande, eftersom allt kommer att fildelas. Det är kanske den negativa aspekten av det hela.

Men åandrasidan kan ytterst få författare "leva på" sitt skrivande idag.

Och alla har vi väl fildelat en vanlig tryckt bok. Lånat av en vän, eller lånat ut. Lätt att glömma det.

Själv gillar jag en riktig bok i handen, men tror att jag liksom många andra, kommer att tvingas läsa digitalt i framtiden.

Men om print-on-demandtekniken blir mer effektiv, redan nu finns ju bibliotek och bokhandlar som producerar en tryckt bok på några minuter, så kanske det blir ett alternativ.

Författaren lägger ut hela eller delar av boken på nätet, får läsare som blir nyfikna och vill läsa mer, varpå de beställer en tryckt bok.

Men så länge som en pocket på Vulkan.se kostar över 200 spänn för en 300-sidors bok, så kommer det givetvis inte att slå igenom. Priset måste ned.

Kanske blir det som med film, en bra film ska ses på bio;

En bra bok vill man ha tryckt, i handen, med i hängmattan, senare i bokhyllan, färgsorterad eller inte.

Eller?

Digitala böcker kan vara alternativet för icke publicerade författare, men marknadsföring är ett problem. Vem kommer att hitta min lilla bok?

Det snackas en del utomlands om författare som självpublicerat sig (men då i tryckt form) och sålt jättebra.

I Sverige är de ytterst få, även om de finns.

Om min bok inte kommer att hitta ett förlag, så kommer jag nog att lägga ut den på nätet. För de närmast sörjande...

Har man från början ett namn som folk känner igen, kan givetvis digital resp. självpublicering vara ett bra alternativ. Som tex när bloggpolaren och avdankade politikern Birger Schlaug lägger ut berättelsen om Emily på nätet. (Och läsare kommenterar och undrar om de inte kan skicka in pengar för boken någonstans...)

----------------------------------------

Och så några fotnötter på slutet.

En författare som kan leva på sitt skrivande, ja, hon skulle ju i princip kunna sluta skriva och ändå leva på sitt skrivande, är JK Rowling.

Nu har hennes Harry Potter-böcker dessutom fått grönt ljus av Vatikanen, efter att länge ha ansetts vara "antireligiösa och ockulta". Tydligen har senaste Harry Potterfilmen fått Påven att ändra sig.

Kanske har han dessutom smygläst sista delen i Harry Potter-serien?

--------------------------------------

Lekte turist i kungliga huvudstaden igår, dvs Haag, och hittade något så trevligt som The American Book Center.

Välsorterad bokhandel som fick godkänt eftersom jag till och med hittade böcker av Susan Howatch där. Vid kassan hittade jag också en intressant tidskrift, från det mysiga landet på andra sidan Nordsjön, Writing Magazine.

Den hade en trevlig intervju med min favoritspänningsromanförfattare, Michael Connelly. Fick reda på att min Harry Bosch-favorit, The Last Coyote, också är skaparens favorit.

Jag recenserar The Last Coyote, Den sista Prärievargen, på Cosycrime.

Nostalgitrip Gabon

Det är mer än tio år sedan vi lämnade det glest befolkade, regnskogsrika och elefantrika afrikanska landet vid atlantkusten. Barnen minns givetvis inget av Gabon, så pappas resa tillbaka till landet har följts med stort intresse.

Att han flera gånger såg skogselefanterna komma in i campen var extra spännande att höra. Tyvärr inga foton, eftersom de kommer efter mörkrets inbrott. Och att gå intill med kamera och blixt är inte att rekommendera...

När vi bodde där såg vi sällan skogselefanter, som är mindre än savannelefanter. Tydligen är det så att de ändrar sina strövområden med jämna mellanrum och de har nu återtagit det område som de konstiga människorna har byggt en massa hus på. Elefanter ser man varje vecka. Cykla runt på campen efter mörkrets inbrott avråds.

Nåja, annars var det sig likt.

Huset där vi bodde. Precis som vi minns det, men utan parabolen och terrassen som numera är inbyggd med myggnät. Det skulle vi ha haft!

Röd väg. Precis som förr.

Atlantstranden möter regnskogen. Skulle tro att träden inte är avverkade, utan har dött och fallit på ett naturligt sätt.

Och så jag en gång, för 14 år sedan. På den gabonesiska stranden, med lillan i magen. Hon som nu är tonåring och på väg att göra skogarna i Ardennerna osäkra när hon är på scoutläger med tjugo andra fnittriga tonårstjejer.

Tänk vad tiden går!

Bihålesyndrom

Mina bihålor gör sig påminda igen, i alla fall känns det så när huvudvärken lokaliserar sig mellan ögonbrynen. Jag tror inte jag kan skylla på PMS denna gång.

Bor i Hollands lägst belägna områden, det är med andra ord alltid fuktigt här, och det kan kanske vara en orsak. Öron, näsa, hals-avdelningen på sjukhuset här lär vara den bästa i landet (de har mest erfarenhet....)

Eftersom det bara är ett par veckor sedan som jag var ordentligt sjuk i bihåleinflammation (till slut satte det sig på balansen, så att allt blev snurrigt), så känns det lite kymigt just nu.

Jag är egentligen inte förkyld för övrigt, men känner mig hängig och energilös.

Slängde ut en efterlysning efter huskurer på Facebook och Twitter igår och fick flera tips.

Enligt mina tipsare ska jag skölja näsan med koksaltlösning (ska vara hemskt äckligt, men fungerar), dricka konjak, äta (förmodar jag, kanske dricks det som te också) bockhornfrö, det är det samma som fenugreek, som finns i curry, be doktorn om Rinexin...

Googlade dessutom på "upprepade bihåleinflammationer" och fick reda på att det kan bero på svamp (den kända Candida nånting som kan orsaka både det ena och det andra i och utanpå kroppen). Candida ska man bekämpa med diet och egendomliga naturprodukter som Pau Darco (bark från ett sydamerikanskt träd). I dieten ska man undvika socker, jäst, mjölkprodukter som svampen tydligen gillar.

Funderar på att sätta igång denna diet, men har inte riktigt kommit till skott. Jag älskar bröd och mjölk.

Fler tips om huskurer?

Min Connellyrecension på Cosycrime.com

Min recension av Michael Connellys Den sista Prärievargen (The Last Coyote) finns nu att läsa på deckarbokklubben Cosycrimes hemsida.

Inget att läsa? Läs min novell!

Regn och inget att göra?
Läs!

Sol och lässugen?
Läs min långnovell Elefantkurvan , om du inte har gjort det förut, den ligger nu publicerad på Issuu.

Klicka på fullscreen.

Open publication - Free publishing - More novell

Alex Schulman sågar bloggosfären

Det går ju an när man är en kändisbloggare (eller var, eller hur det nu är).

Kanske har han rätt vad det gäller politiskt och journalistiskt inflytande, vad vet jag.

Men den andra sidan av bloggosfären, det där med nätverkande, det är nog något som Axel Schulman inte vet så mycket om. Har han någonsin varit aktiv på andra bloggar? Jag vet inte, jag frågar. Jag får bara intrycket av att han blev läst, inte att han läste.

Ser jag till min lilla pytteblogg, men noll inflytande, så är en sak klar för mig. Jag hade inte kunnat nätverka inom diverse områden om jag inte hade haft bloggen. Hade inte heller lärt känna de jag lärt känna om jag inte hade haft bloggen. För mig är bloggen inte onödig, trots att den är liten.

Det är för mig den stora fördelen. Men det räknas tydligen inte i Schulmans ögon, där räknas bara inflytande och makt.

Jag tycker att Bloggtidningen sätter pricken över i:

Schulman är inte och har aldrig varit en bloggare. Han har brett ut sig på samma sätt som han skulle ha gjort i vilket verktyg som helst. Han har agerat gammelmedia-besserwisser i bloggverktyg. Men jag har svårt att definiera honom som bloggare. Han har aldrig någonsin använt bloggverktyg för att göra något annat än lyfta fram sig själv. Han har aldrig någonsin nätverkat med och lyft fram andra bloggare, i alla fall inom om de inte varit från kändis-sfären som han själv. Schulman har enbart använt bloggverktyg för att leka vidare inom sin kändiselit.

Det som gör bra bloggar bra är att de är en del i ett stort nätverk, att de länkar till andra och delar med sig. Det skiljer bloggosfären från den själviska självförhärligande konkurrens-attityden som präglar Schulman och hans kollegor inom gammelmedia.

En hel radda bokrecensioner

Efter att ha skrivit mig trött under våren (och inte kunnat läsa) har nu läsivern tagit över. Jag började med Connellys nya, mycket läsvärda, The Scarecrow och fortsatte med alla Lee Childböcker som biblan hade på engelska.

Reaktionen över dessa spänningsromanen är lite, mja...

Childs hjälte exmilitärpolisen Jack Reacher är en något svårgreppbar typ. Efter fyra böcker är jag inte riktigt säker på varför han har valt att bli en vagabond. Någon tragisk händelse? Mentalt sammanbrott. Jag har velat ha mer insikt i karaktären. Mystiken runt Reacher gör att det blir en ytlig karaktärsbeskrivning. Långt från mina favoriter Connelly, Lehane och Pelecanos, som med små medel gör huvudpersonerna mer mänskliga.

I varje bok kommer Reacher till ett nytt ställe, och råkar givetvis ut för något. Löser mysteriet. Vandrar vidare, eller tar bussen.

Men efter ett tag blir det lite tjatigt när han för femtielfte gången lämnar kvinnan som han fått ihop det med i boken, och drar vidare.

Men det är spännande tidsfördriv, ganska bra bladvändare. Bäst hittills: Bad Luck & Trouble (Trubbel).

************

Chicklitt var nästa hållplats, och det i form av Marian Keyes. Började i fel ordning, med This Charming Man (En förtjusande man). En överraskande blandning av chicklitt och allvar. Jag hängde inte riktigt med när allvaret började smyga in. Boken var trögstartad och jag retade mig oerhört på typsnittsförändringarna (i engelska upplagan). Jag tycker det är oerhört jobbigt att läsa hela kapitel i sans serif-typsnitt (typsnitt med raka bokstäver typ Trebuchet).

Jag menar, läsaren är inte dum, man fattar att de är olika personer som berättar. Hoppas svenska översättningen var förskonad från detta.

Men på slutet hade har fastnat i berättelsen och den blev en bladvändare.

Vidare med Anybody out there (Är det någon där?).

Mer allvar än chicklitt måste jag säga. Jag var inte alls förberedd på storyns vridning där i mitten. Måste erkänna att jag grät. Det var länge sedan en bok fick mig att gråta. Ska inte avslöja mer. Jag är glad att baksidestexterna på boken inte avslöjade för mycket.

Men jag gillade berättelsen och den fick mig att ge mig på nästa bok, som egentligen är den första av Keyes, Watermelon. Och det är också en typisk första bok. En riktig chicklitt och jag måste säga, jag blev besviken. Chicklitt har ofta svårt med trovärdigheten. Också Watermelon. Historien om kvinnan vars man överger henne när hon precis fött deras första barn är kanske möjlig. Men för mig är det inte möjligt att du lever i flera år med en man utan att skymta någon av hans negativa sidor.

Men jag har inget emot att läsa fler chicklitt av Marian Keyes. Hoppas de i mitten är bättre än den första.

************

Hittade en pocket i bokhyllan som har stått där länge, men inte blivit läst. Mandelkärnan av Inger Alfvén.

Som så ofta är bortglömda böcker en positiv överraskning. Mandelkärnan är en vacker liten berättelse om en ganska trasig ung kvinna, Laura, som som tolvåring skickas från den döende modern i Argentina till den okände fadern i Sverige. Denna barndomsupplevelse präglar henne resten av livet. Men hade inte förlaget kunnat vara lite mer hemlighetsfull på baksidestexten. Inledningen, där flickan inte vet att hon kommer till sin pappa (hon tror morbror), är mycket bra, men hade varit mycket bättre om man som läsare inte visste om det där om pappan. Om man hade läst ur Lauras perspektiv.

Alfvén skriver vackert och även detta är en bladvändare. Jag inser att jag aldrig har läst något av Alfvén tidigare. Biblioteket i Stenungsund kommer att få många besök av mig i sommar. Alfvén står på listan.

**************

Tillbaka till spänningromanens värld.

En av dess mästare är definitivt George Pelecanos, författaren som jag tycker att jag står i tacksamhetsskuld till eftersom hans bok Drama City fick mig att börja skriva min bok. Jag har betat av en samlingsvolym bestående av Right As Rain (Vit som snö, ja vem kom på den titelöversättningen), Hell to Pay (Ett djävulskt pris) och Soul Circus (Svarta själar). Privatdeckarna Strange och Quinn är båda föredetta poliser, den ene svart och den andre vit, den ene runt femtio och den andre ungefär tjugo år yngre. Ett ganska udda par alltså.

Strange och Quinn rör sig i Washington DCs undre värld, en våldsam och deprimerande miljö. Pelecanos berättarstil är mustig och rak, han värjer sig inte för verkligheten, även om han inte ägnar sig åt att totalt gotta sig i blodiga detaljer. Snarare är han verklighetstrogen. Följaktligen låter han en mördare som just skjutit ut hjärnan på sitt offer kräkas därför han är så äcklad över det han just gjort.

Han kryddar också berättelserna med rätt så många sexscener. De känns inte överflödiga, de passar in för att beskriva karaktären, och de passar in i Pelecanos berättarstil. Det där med sexscener är ett vågspel, de måste ha en plats i berättelsen. Annars tillhör de den där gruppen episoder som bör ratas när man pysslar med det som i redigeringen kallas "kill your darlings".

Jag har förstått att Pelecanos tidiga deckare, de med Nick Stefanos som huvudperson, är närmast kultförklarade, men vet inte om de fortfarande går att få tag på. De finns inte översätta till svenska. Någon som har läst dem?