En hel radda bokrecensioner

Efter att ha skrivit mig trött under våren (och inte kunnat läsa) har nu läsivern tagit över. Jag började med Connellys nya, mycket läsvärda, The Scarecrow och fortsatte med alla Lee Childböcker som biblan hade på engelska.

Reaktionen över dessa spänningsromanen är lite, mja...

Childs hjälte exmilitärpolisen Jack Reacher är en något svårgreppbar typ. Efter fyra böcker är jag inte riktigt säker på varför han har valt att bli en vagabond. Någon tragisk händelse? Mentalt sammanbrott. Jag har velat ha mer insikt i karaktären. Mystiken runt Reacher gör att det blir en ytlig karaktärsbeskrivning. Långt från mina favoriter Connelly, Lehane och Pelecanos, som med små medel gör huvudpersonerna mer mänskliga.

I varje bok kommer Reacher till ett nytt ställe, och råkar givetvis ut för något. Löser mysteriet. Vandrar vidare, eller tar bussen.

Men efter ett tag blir det lite tjatigt när han för femtielfte gången lämnar kvinnan som han fått ihop det med i boken, och drar vidare.

Men det är spännande tidsfördriv, ganska bra bladvändare. Bäst hittills: Bad Luck & Trouble (Trubbel).

************

Chicklitt var nästa hållplats, och det i form av Marian Keyes. Började i fel ordning, med This Charming Man (En förtjusande man). En överraskande blandning av chicklitt och allvar. Jag hängde inte riktigt med när allvaret började smyga in. Boken var trögstartad och jag retade mig oerhört på typsnittsförändringarna (i engelska upplagan). Jag tycker det är oerhört jobbigt att läsa hela kapitel i sans serif-typsnitt (typsnitt med raka bokstäver typ Trebuchet).

Jag menar, läsaren är inte dum, man fattar att de är olika personer som berättar. Hoppas svenska översättningen var förskonad från detta.

Men på slutet hade har fastnat i berättelsen och den blev en bladvändare.

Vidare med Anybody out there (Är det någon där?).

Mer allvar än chicklitt måste jag säga. Jag var inte alls förberedd på storyns vridning där i mitten. Måste erkänna att jag grät. Det var länge sedan en bok fick mig att gråta. Ska inte avslöja mer. Jag är glad att baksidestexterna på boken inte avslöjade för mycket.

Men jag gillade berättelsen och den fick mig att ge mig på nästa bok, som egentligen är den första av Keyes, Watermelon. Och det är också en typisk första bok. En riktig chicklitt och jag måste säga, jag blev besviken. Chicklitt har ofta svårt med trovärdigheten. Också Watermelon. Historien om kvinnan vars man överger henne när hon precis fött deras första barn är kanske möjlig. Men för mig är det inte möjligt att du lever i flera år med en man utan att skymta någon av hans negativa sidor.

Men jag har inget emot att läsa fler chicklitt av Marian Keyes. Hoppas de i mitten är bättre än den första.

************

Hittade en pocket i bokhyllan som har stått där länge, men inte blivit läst. Mandelkärnan av Inger Alfvén.

Som så ofta är bortglömda böcker en positiv överraskning. Mandelkärnan är en vacker liten berättelse om en ganska trasig ung kvinna, Laura, som som tolvåring skickas från den döende modern i Argentina till den okände fadern i Sverige. Denna barndomsupplevelse präglar henne resten av livet. Men hade inte förlaget kunnat vara lite mer hemlighetsfull på baksidestexten. Inledningen, där flickan inte vet att hon kommer till sin pappa (hon tror morbror), är mycket bra, men hade varit mycket bättre om man som läsare inte visste om det där om pappan. Om man hade läst ur Lauras perspektiv.

Alfvén skriver vackert och även detta är en bladvändare. Jag inser att jag aldrig har läst något av Alfvén tidigare. Biblioteket i Stenungsund kommer att få många besök av mig i sommar. Alfvén står på listan.

**************

Tillbaka till spänningromanens värld.

En av dess mästare är definitivt George Pelecanos, författaren som jag tycker att jag står i tacksamhetsskuld till eftersom hans bok Drama City fick mig att börja skriva min bok. Jag har betat av en samlingsvolym bestående av Right As Rain (Vit som snö, ja vem kom på den titelöversättningen), Hell to Pay (Ett djävulskt pris) och Soul Circus (Svarta själar). Privatdeckarna Strange och Quinn är båda föredetta poliser, den ene svart och den andre vit, den ene runt femtio och den andre ungefär tjugo år yngre. Ett ganska udda par alltså.

Strange och Quinn rör sig i Washington DCs undre värld, en våldsam och deprimerande miljö. Pelecanos berättarstil är mustig och rak, han värjer sig inte för verkligheten, även om han inte ägnar sig åt att totalt gotta sig i blodiga detaljer. Snarare är han verklighetstrogen. Följaktligen låter han en mördare som just skjutit ut hjärnan på sitt offer kräkas därför han är så äcklad över det han just gjort.

Han kryddar också berättelserna med rätt så många sexscener. De känns inte överflödiga, de passar in för att beskriva karaktären, och de passar in i Pelecanos berättarstil. Det där med sexscener är ett vågspel, de måste ha en plats i berättelsen. Annars tillhör de den där gruppen episoder som bör ratas när man pysslar med det som i redigeringen kallas "kill your darlings".

Jag har förstått att Pelecanos tidiga deckare, de med Nick Stefanos som huvudperson, är närmast kultförklarade, men vet inte om de fortfarande går att få tag på. De finns inte översätta till svenska. Någon som har läst dem?